I den tysta kylan...
DATUM: 2009-12-20 TID: 19:36:50Det enda ljud som hörs är mina egna knarrande fotsteg när jag vandrar den vita vägen fram.
Den svarta himlen och mörkret runtomkring står i vacker kontrast mot allt det vita.
Jag andas in ett djupt långt andetag och låter mina lungor fyllas av den kalla friska luften. Ett stort vitt moln bildas när jag andas ut och stannar länge kvar i luften bakom mig när jag raskt förflyttar mig framåt.
Det känns som att befinna sig i en enorm ljud isolerad bubbla, ni vet en sån där som man skakar på, så det faller ner snö.
I fönstren på husen som jag passerar ibland så lyser det av värme och jul och jag funderar på vilka liv de lever som bor där inne, vad de pratar om och vilka historier de bär på.
Vart åker de på morgonen, till vilket jobb och vilka människor kommer de att träffa?
Det fascinerar mig när jag tänker på hur många olika liv och händelser som utspelar sig dagligen runtomkring oss, och hur olika de kan te sig från mitt.
Och det jag uppfattar på ett visst sätt, kan ses helt annorlunda från någon annans synvinkel.
Det jag oftast brukar tänka på när mitt liv känns totalt meningslöst och mörkt, är att det ALLTID finns någon annan där ute som har det värre, och att jag i stället borde fokusera på de bra sakerna i stället.
För vem stjälper jag inte, förutom mig själv genom att tänka negativt?
Mina ögon tåras av den kalla luften och bildar isiga ränder på mina rosiga kinder. Jag drar den tjocka jackan tätare om halsen och kallar in hundarna.
Längre fram ser jag vårt gråa hus torna upp sig i den branta slänten och lamporna som lyser utanför föder effektfulla skuggor i snödrivorna runtomkring.
När jag sakta vandrar uppför vår nyskottade backe upp till huset så minns jag min ängel som förra vintern för första gången åkte pulka i just denna backe, och hur ögonen lyste av förväntan och skräckblandad förtjusning.
Det blir inget mer pulkaåkande för oss, inte tillsammans... Men jag hoppas att han får glädjas åt snön och att någon tar med honom på en tur där han nu befinner sig. För även en ängel behöver leva...
Så fint skrivet...:) Just idag har jag en ganska dålig dag, med mycket irritation, och dina tänkvärda rader ger mig kraft och inspiration att försöka ändra på detta nu, så att jag får avsluta den här dagen på ett bra sätt istället för att surandes gå till sängs.
Kramar till dig!
Läser din blogg jämt även om jag inte kommenterar !!
Du skriver så fint och jag tänker mkt på er !!
Du är en klok kvinna !!!
Nu är det snart dags för lillasyster att titta ut !!
Önskar er en underbar Jul och ett Gott Nytt År !!!
Kramizzzz
gud så vackert skrivet <3
Ja, så himla fint skrivet Sofie...
Du skriver så tydligt så det känns nästan som om man gick där själv.. =)
Det kommer det alltid finnas människor som har det värre,det kommer alltid finnas människor som har det bättre.. jag tror som du att man ska FÖRSÖKA se sina ljusa bitar i livet,men ni går igenom något otroligt svårt.. Man kan inte bara se allt man har..man måste även tillåta sej att bara få vara,eller va ledsen,arg eller vad man nu behöver.Man är ju ingen maskin som bara går och går...Ibland måste man få tänka negativt..backa några steg för att samla ny kraft att orka kliva ett steg framåt igen..
Det är sååå STRONGT av dej att kunna tänka på det ljusa i livet OCH att kunna se andra människor när du/ni går igenom det värsta som kan hända en förälder.
Du är en förebild för otroligt många människor!!
Men glöm inte bort att ladda batterierna.. å glöm framförallt inte bort dig själv!!! =)
Victor busar förmodligen runt i snön med alla små andra änglar,e så sorgligt att inte han och du får åka i er backe.. men när vinden blåser e det nog Victor som blåser farten på mamma och lillasyster.. som nästa år åker där med skräckblandad förtjusning!!!
Kram till dej
Kan bara hålla med så fint du skriver som alltid Sofie.
Dina sista rader gjorde mig gråtfärdig. Så sorgligt. Hoppas också att någon tar med lilla Victor på en tur. Men jag tror att Victor och alla andra änglabarn busar och har skoj i snön som Marie skriver.
Ljusen lyser här hemma för Victor och alla andra små. Känns så viktigt att tända för dom.
Tänker på er Sofie och Peter. Kör försiktigt om ni ska ut på vägarna!!
Styrkekramar Malin
Du skriver så fint, Sofie. Jag blir alltid lika rörd, numera inte bara till tårar utan också till skratt, du har en härlig kämpaglöd må jag säga, håll den vid liv, det är du värd!
Hoppas ni nu får en riktigt härlig jul och att ni kan njuta av den fast någon fattas er..
Kramar
Så underbart skrivet Sofie!
Och självklart har andra värre på ett eller annat sätt för dom, men detta du/ni har varit med om är de värsta man kan tänka sig.
Ni skapade ett barn, som du födde fram och som ni uppfostrade och tog hand om dagligen fram till hans sista andetag den 14/4-09.
En alldeles för tidig bortgång då han eller ni inte fick inblick i hur han skulle bli som människa.
Jag beundrar varje steg du tar och att du orkar gå vidare!
Och snart är Victors lillasyster här och han kommer bevaka er, och säkert besöka henne i hennes drömmar så som han gör med dig.
Victor lever vidare på många sätt och vis, så som du/ni gör och kommer göra.
Ha ett underbart slut på detta helvetes år som har varit för er och se fram att få stänga detta onda kapitel och bara kunna få fram dom fina kapitlen från detta år och åren dessförinnan i det nya året!<3<3
Jag brukar också tänka mycket på människors livshistorier. Speciellt när jag pendlade med tåget men möter ju så många människor och så många livsöden man inte har en aning om.
Du skriver så fint och jag blir alltid lika berörd av dina ord.
Många kramar
Maria
Jag möter oändliga livsöden inom vården och ser familjer som splittrats. Föräldrar som inte har ngn kontakt med sina barn och vice versa. Många som är så ensamma och det hugger i hjärtat.
Är så himla tacksam varje gång jag får komma hem till värme och kärlek.
Var rädda om varandra i jul och skänk en tanke till alla ensamma - var dom än är....
Kram
Sofie! Du, Peter och Victor har verkligen berört mitt liv. Jag tänker på er varje dag och när jag gör saker med min son som att klä granen eller vara ute i snön, så finns ni där i tanken. Jag drar min son närmare mig och vill krama honom och ha honom länge i min famn. Jag är så lycklig och tacksam för att han finns hos oss. Förstår att det känns jobbigt att läsa för er och det är inte det jag vill. Men, jag ville bara att ni skule veta hur mycket ni och Victor finns med i vårt liv. När jag satt på jobbet och öppnade tidningen Barn och cancer och fick se bilden på dig som mammahjälte så kände jag stolthet. Det känns ibland som att jag känner dig eftersom ni och speciellt Victor hela tiden är så närvarande i vårt liv. Er lilla fina ängel, den starkaste stjärnan. Ett stort tack för att ni delar med er av ert liv och er historia. Jag önskar er all lycka med Victors lillasyster och hoppas att ni trots allt får en fin jul tillsammans med familjen. Kram
Åh du skriver så fint Sofie, du har verkligen lätt för att uttrycka dina tankar!
Stora kramar till dig och din familj i vinterkylan, och en extra till Victor i himlen!
Vet du vad Sofie! Jag tror att Lille Victor får åka pulka där han finns nu, och göra massor med snöänglar, lära sig hur man kastar en snöboll och rullar snögubbar! Det är bara så sorgligt att han inte fick lära sig allt det där av dig och Peter...
Du skriver som alltid fint och rör mig till tårar varje gång jag går in och läser, och när bilden på dig och Victor dyker upp ( länken till hans insamling) då gör det lite extra ont i hjärtat, för den bilden tycker jag är så laddad och vacker!
Jag önskar er och lilla Vilma allt gott, och eran fina prins han har en egen liten plats i mitt hjärta!
Kramar
Victor för alltid i mitt hjärta....
