Måndag

Tillbaka hos älskligen igen. Jag berätade ju att det skulle hända en stor sak idag och det tänkte jag komma till nu. Jo det var så här att efterom att vi numera har vant oss vid att vara otursföljda så blir ni nog säkert inte så förvånade när ni får höra om hur Victor lyckades dra ut sin inopererade CVK, mitt när han låg och sov, med stackars mamma ensam i rummet.
Jag var ju förstås inte där men blodet sprutade tydligen rätt bra och sängen ikläddes snabbt ett rött lapptäcke.
Jaha. Det var bara att slänga upp lill prinsen på operationsbordet igen då. Stackars liten.

Jag och Peter hann precis in på avdelningen när han skulle rullas ner till operation. Åhh vad han ska få utstå! Kunde knappt hålla tårarna borta när narkosen sakta tryckte in den mjölkvita vätskan i hans lilla kropp. Hans oroliga ögon som genast fick den där välbekanta glasartade hinnan, innan han slöt ögonen och somnade in. Med tunga steg gick vi tillbaka till avdelningen och väntade på att få bli nerringda till uppvaket.
Timmarna kändes OÄNDLIGA när vi tre timmar senae fick bege oss ner. Det tog nästan en timme innan han slog upp ögonen, irriterad, ledsen och oförstående. Han har ju legat där så många gånger förut men förstår fortfarande inte vad som hänt.
Vissa saker vänjer man sig aldrig vid.

/S