Sjukhusbesöket...
DATUM: 2009-06-15 TID: 23:52:53Vi bestämde oss tillslut för att åka till Uppsala och bara resan dit var fylld med tankar och ångest. Vi pratade om hur många gånder vi åkt exakt den här sträckan, dock med Victor i bilen.
Det var en bizarr kännsla att köra in i Uppsala. Jag försökte fokusera blicken på bilen framför och inte titta så mycket runtomkring. När bilen körde ner i garaget där vi så många gånger parkerat så kände jag direkt en klump i magen. Det blev inte bättre när vi gick in genom dörrarna och vidare till hissarna.
Jag stirrade på min spegelbild mitt emot mig i hissen och intalade mig själv åter och åter igen " Det kommer att gå bra, Det kommer att gå bra."
Efter vad som kändes en evighet så anlände vi till översta våningen. Dörrarna öppnades och vi klev ut. Jag kastade en snabb blick på skyltarna över dörrarna där det stod med tjocka svarta bokstäver; 95A, BLOD OCH TUMÖRSJUKDOMMAR.
Jag rös och slog genast ner blicken.
I ena hörnet innan man går in på avdelningen så står alla rullstolar parkerade tillsammans med avdelsningens cykel och div låne barnvagnar. Längst in mot väggen skymtade jag den. Victors älskade lilla rullstol som han alltid åkte omkring i. Kände hur ögonen tårades och blicken blev suddig.
Jag smet snabbt in genom dörren och vidare in på avdelniningen. Peter gick före mig in vid receptionen och det dröjde inte många sekunder innan den första välbekanta rösten ropade på oss. Allt fler personal slöt upp runtomkring och alla frågade med medlidande blickar hur det var med oss och hur vi höll oss uppe.
Jag kände hur hela huvudet surrade och blicken kändes ostadig. Drömde jag, var vi verkligen här igen?
Nämen heej!! ropade en välbekant röst bortifrån korridoren. En god vän som vi lärt känna på avdelningen kom oss till mötes och när jag såg henne så bara brast det. Jag vet inte vad det var, men det blev bara för mycket intryck på en gång och tårarna började forsa ner för mina kinder. Allt började snurra och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Nej nu svimmar jag, tänkte jag och vände mig om mot utgången.
Jag flydde ut till hallen och ryckte åt mig papper för att torka mig med. Knäna skakade som asplöv och jag kunde inte sluta gråta. Herre Gud, var det så här jobbigt det kändes?
En av våra gamla sköterskor kom fram till mig, klappade mig på axeln och frågade om vi ville ha lite kaffe. Hon kunde även följa med oss direkt till samtalsrummet om vi inte orkade gå igenom avdelningen. Jag tackade och följde långsamt efter. Jag kunde inte förmå mig att titta på akvaritet med fiskarna när vi passerade. Så många gånger som vi stått och tittat på dem, matat dem och skrattat åt dem. Överallt så kröp minnen fram.
Jag vet inte riktigt hur vi kom fram till rummet, men jag koncentrerade mig så oerhört hårt på att rikta blicken framåt och att inte titta på något annat än sjuksyrrans fötter när hon visade vägen.
När vi väl kom fram så slog jag mig snabbt ner i soffan och tog ett djup andetag. Hjärtat slog i hundranittio, och pulsen dunkade som stora trummor i mina tinningar. Jag slöt ögonen och välkommnade mörkret och tystnaden.
"Jag hade ingen aning om att det skulle kännas så här jobbigt" sade jag till Peter och suckade.
Han instämde tyst och sedan satt vi bara där en stund och sade ingenting. Vår läkare Fredrik anlände fem minuter senare och hälsade oss välkommna.
Samtalet pågick ungefär två timmar, och vi gick igenom allt mellan himmel och jord angående Victors sjukdom, behandling, dödsfall och om hur vi hade det så här efteråt.
Efter samtalet så känndes det lite bättre och jag kunde faktiskt förmå mig att gå ut på avdelningen.
Vi mötte ytterligare personal och läkare, men nu hade jag hunnit smälta den första shocken så att jag kunde prata igen. Det var skönt att höra att de tänkte på oss och att de följde vår kamp på bloggen. Vi fick också ett trevligt samtal med Vidars mamma, (en familj vi lärt känna på avdelningen) där vi satt ner och pratade gamla minnen, hur det gick för dem i behandlingen och om framtiden.
Och tro det eller ej, men när vi skulle sätta oss ner och fika så hittade jag ingen mindre än; Victors lilla docka som hade kommit bort! Den låg där helt sonika i en liten dockvagn ungefär som att " Ja, kommer ni äntligen. Jag har ju legat här och väntat! "
Jag skickade ett sms till min syster och hon blev helt överlycklig. Vi trodde aldrig vi skulle få se den igen.=)
När vi åkte hem från Sjukhuset så kändes det som att jag sprungit ett maraton. Jag var helt slut hela bilresan hem, helt utpumpad på energi och alldeles matt.
Jag nämde det för läkaren att det var faktiskt värre att komma tillbaka till avdelningen nu idag, än var det var att komma hem till huset efter Victor hade dött. Konstigt men sant.
Jag visste att det skulle bli tufft, men så här svårt hade jag aldrig kunnat föreställa mig...
Du skriver verkligen med en sån inlevelse, känns som att man är där själv. Tårarna bara rinner ner för kinden. Man försöker förstå, men det går inte fullt ut. Det gör så ont i mig... Styrkekramar till er alla.
Härligt att ni hittade Victors docka. Det va meningen. Victor visste att besöket på sjukhuset skulle bli jobbigt. Så han ordnade en liten "present" som skulle glädja er lite grann. Fina lilla killen.
Hoppas vi kan ses nån dag. Det va så himla länge sen.
Många kramar
Har velat sända mitt stöd till er sedan jag såg programmet Sjukhuset. Er modiga lilla Victor har rört mig djupt. Jag grät och grät i soffan. Det finns ingen rättvisa - han skulle besegra cancern!
Vår son Olof dog i plötslig spädbarnsdöd. Jag kände att Victors kamp att övervinna döden var för Olof också. Du beskriver den tomma sängen på morgonen så igenkännande och jag känner sååå igen det du skriver om att du blir arg/ledsen/besviken att du inte minns Victors doft. Jag vill sända allt stöd jag bara kan till er för att ni ska orka varje ny dag!
Ängeln Olofs mamma
jag vet inte vad jag ska skriva, tårarna rinner och det gör så ont, önskar så innerligt att de bara är en hemsk mardröm... vill bara vakna, tänker på er alla tre (som vanligt)!!!
kramar från norr
du är så stark! STARK, och Viktor är så stolt över dig. Det vet jag, föllt bloggen och sjukhuset ett tag nu.. Ha det bra, och stå upp på benen, för Viktors skull. Han vill ju inte se dig må dåligt, även hur ont det gör, le le för Viktor, allt fint han gav er, alla minnen!.. Han har världens bästa mamma. Finaste Gulligaste Viktor, som har det bättre där uppe, och inte ont någonstans..
Vet inte vad jag ska säga. Du beskriver med sån närvaro om något som är så svårt för dig. Ser er framför mig när ni står vid akvariet du och victor.
Och dockan! Så klart var han där för er. Säkert har något annat barn fått glädjen att leka med victors lekkamrat. Men nu skulle han tillbaka till er. Det var dags. Hoppas ni känner att det var ett bra besök och att det var värt det trots all smärta.
Som vanligt blir jag jätte berörd av det du skriver.
Tänker på er varje dag,hoppas besöket igår var givande trots all smärta det orsakade * kram
det smärtar så otroligt mycket att läsa,försöker förstå känslan men kommer nog aldrig hur mycket ja än försöker kunna förstå fullt ut..
önskar man kunde göra allt ogjort så ni fick eran vackra lilla kille tillbaka!
det måste ha varit någon mening med att ni åkte till sjukhuset idag eftersom dockan låg där och väntade på er,och läste din systers blogg om vad glad hon var att den kommit fram!
hoppas besöket kändes bra igår att det kan hjälpa er vidare..iallafall lite grann.
tänker på er som alltid,vill bara komma och krama om er!
fast du är så stark sofie,och bättre stöd än din familj kan man nog inte få!
stor varm kram
Åhhh vad det måste varit jobbigt! Alla minnen... Tårarna bränner bakom ögonlocken. Du beskriver så starkt. Hoppas att det kändes som det gav någonting, att samtalet kändes bra och att ni fick svar på saker ni undrat över. Jag tror att ni kommer uppskatta besöket, om inte nu, så i alla fall längre fram, hur jobbigt det än var.
Jag blir så glad att höra att ni hittade dockan. Kanske var det en hälsning från Victor...
Tänker på er i dag som alltid!
Stor kram,
Tessan, mamma till Ida och Tim
Hinner bara några rader av det du skrivit så kommer tårarna. Och då sitter jag bara vid en datorskärm och följer er, er som jag aldrig ens träffat. Hur fruktansvärt hårt detta måste vara för er kan jag inte ens om jag försöker förstå. Det går nästan att ta på din smärta. Du har en oerhörd förmåga att förmedla dina känslor, en riktig gåva.
Jag hoppas iallafall att ni på något sätt kunnat "knyta ihop påsen" litegrann vad gäller sjukhustiden och att ni senare kommer att kunna se tillbaka på detta besök med någon liten lättnad. Ni gjorde det trots er starka rädsla och ångest, precis som ni kämpat er igenom allt annat under er och Victors resa!
Är väldigt glad för er skull att ni hittade Victors älskade docka! Jag vill också tro att det var ett litet tecken på att han finns med er när det är som svårast!
Stora kramar!
Det var starkt gjort att ni orkade åka till sjukhuset...Du beskriver det så målande, det bara värker i hjärtat. Hoppas det känns bra att ni åkte...så bra det nu kan kännas.Kan inte föreställa mig hur det kändes för er att vandra i dom där korridorerna igen, se alla välbekanta ansikten, den lilla rullstolen och allt annat. Så mycket minnen....Fina lilla killen.
Tänk att ni hittade Victors kära docka...kanske en av meningarna med att ni skulle åka dit...
Tänker på er idag också!!
Kramar
Malin
Då tog ni rätt beslut, beslutet att åka till Akademiska innan semester och allt. Dockan låg där och väntade på att ni skulle komma. Du skriver som vanligt med sådan inlevelse så att man nästan får känslan att man är där själv.Förstår att det måste ha varit ett mycket jobbigt besök, att återvända dit där ni tillbringat så mycket tid och där det finns så många minnen. Hoppas att ni efteråt kände att ni tog rätt beslut och att ni fick svar på era frågor. Skönt att träffa vänner & personal och höra att dom följer er via bloggen. Ni är fantastiska!!! Tänker på Er idag med! Kramar
Så starkt av er att åka tillbaka dit Victor gick bort. Hoppas att det kan kännas som en lättnad/befrielse för er nu på något vis..
Men vilken glädje i allt kaos och sorg att hitta Victors docka, jag gissar att det är den som finns på kort i filmen om Victor då han satt plåster på både den och sig själv :-)
Hoppas ni får en fin dag idag! styrkekramar
Skickar alla styrkekramar jag har till er! Och så vill jag berömma dig för hur bra du skriver. Kan nästan känna den hemska känslan du måste ha känt när ni återvände till sjukhuset, kan nästan ta på den...tårarna bara rinner ner för kinderna...både av sorg & glädje. Sorg för att ni ska behöva gå igenom detta även om ni kommer bli lite lite starkare varje dag men sån glädje för att ni hittade Victors docka!!! Det måste ha känts som ett härligt tecken från Victor på att han har det bra där han är!!!!
Stor kram till er!!!! (Läser din blogg varje dag)
Skickar alla styrkekramar jag har till er! Och så vill jag berömma dig för hur bra du skriver. Kan nästan känna den hemska känslan du måste ha känt när ni återvände till sjukhuset, kan nästan ta på den...tårarna bara rinner ner för kinderna...både av sorg & glädje. Sorg för att ni ska behöva gå igenom detta även om ni kommer bli lite lite starkare varje dag men sån glädje för att ni hittade Victors docka!!! Det måste ha känts som ett härligt tecken från Victor på att han har det bra där han är!!!!
Stor kram till er!!!! (Läser din blogg varje dag)
Du skriver med sådan inlevelse och orden bara tar tag i en. Mina tårar rinner och rinner, jag kan riktigt känna hur du upplevde det. Då min dotter har fått 2 återfall i leukemi så vet jag så väl hur det kändes att återkomma till detta helvete, man ville aldrig tillbaka, men så stod man där i korridorerna igen, igen och igen. Jag har fortfarande min dotter hos mig och jag kan aldrig jämföra min känlsa med din. Vad underbart att dockan låg där, vilket tecken! Kram Maria
Ja, vad starka ni var som vågade...och jag hoppas som alla andra att ni känner att det var rätt beslut trots alla minnen som slet i er. Och dockan...det känns som det fanns en mening i att ni skulle hitta den. Underbart att Victor fick den tillbaka!
Jag hoppas när den här dagen har sjunkit in och ni hunnit bearbeta alla intryck att ni känner att ni fått ett bra avslut. Jag tror att det är viktigt när man ska bygga upp livet igen att man bygger med "vattentäta skott" så man slipper riva upp och bygga om allt när tankarna kommer ifatt och ger en spricka i tillvaron. Ju mer som är bearbetat desto stabilare grund att stå på. Jag har stor respekt för det ni går igenom och ni är så starka som orkar.
Tnker på er alltid.
Styrkekramar / Yvonne
Jag stängde nog ner min data igår precis när du la ut inlägget. Grät när jag läste nu. Åå så bra att Victors docka kom till rätta, det var nog meningen att ni skulle åka dit just igår för att hitta den. Ja, ett tecken från honom att han har det bra, han ville så gärna visa er det genom att ni fann hans lekkamrat. Hoppas så med tiden att ni kommer att känna det var "bra" (trots All smärta igår att återse allt) att ni ändå åkte dit. Att ni fick prata igenom allt med personalen och läkaren/läkarna. Victor är så stolt över sina fantastiska föräldrar och det är Vi alla med vi som följer er dagligen.
Varma kramar till Dig Sofie och Din Peter.
Läser återigen ditt inlägg Sofie. Och återigen - som vid några av dina andra inlägg - får jag den där känslan av att vad jag/vi än skriver så är det bara tiden och hoppet som läker er.
Den lilla rullstolen. Som du skrev i ditt inlägg om Victors barnkammare. Nyss var han där. Nu är han borta. Nyss körde han runt i den lilla stolen. Nu står den tom. Vart tar allt vägen?
Jag kan aldrig fullt ut förstå er smärta men jag förnimma den genom dess starka närvaro i dina texter.
Hoppas ni fick svar på de frågor ni hade.
Lilla gumman..försöker förstå hur ni kände och som du skriver så ser jag också allt i repris eftersom jag varid där så många gånger. Men det var så skönt att jag hann komma till er igår kväll och få tipsa er om fina resvägar i europa som ni kan åka till i sommar.
Planering av en långresa är ju lite av "halva" resan.
Jag åker ju bort nu i 4 veckor och hinner inte tipsa mer men vi hörs ju innan jag åker men jag önskar er världens bästa semestertripp i er husbil och att allt ska gå bra och att ni kör försiktigt.
Det finns så mycket vackert att se, det vet ju du som åkt MC med mig genom hela Europa ända till Italien. Det glömmer jag aldrig.. en av dom bästa resor jag gjort...
stor kram
pappa
Vad kan jag säga..
Bra kämpat Sofie & Peter att ni åkte dit!!! Starkt av er att gå där i korridorerna och sedan möta läkaren, men jag tror att det är ett måste att bearbeta alla stegen för att kunna komma framåt. Men vad vet jag...Super starkt av er i af, kämpa på...
Och vilken belöning, dockan;-)
Återigen skulle vilja skriva ett annat slut på er historia.....för det känns ju som det är det.. Hur kan det va på riktigt att allt bara försvinner... vad finns det för mening med sånahär slut..
Lilla gubben tänker på dej flera gånger om dagen fast jag inte ens träffat dej....
Önskar att man kunde hjälpa er på något sätt..
Min tankar finns hos er och skickar er alla styrka jag har..
Kram Tess mamam till 2 grabbar
men va skönt att ni åkte trots smärtan...
Kan bara ana hur det måste ha varit å gå där..
Alla minnen...både vackra å dom som e smärtsamma.
Längre fram i tiden kommer ni nog känna att det var "bra" att ni vände dit..
Även om sjukhuset e förknippat med mkt hemska saker så upplevde ni härliga stunder med er lilla kämpe där..mkt minnen som alltid kommer finnas kvar!!
Å dockan då...gud så underbart..finns nog nåt annat barn som plåstrat om dockan i väntan på att den skulle få komma hem igen :)
Sänder många många styrkekramar tappra ni!!
Tårarna vill inte sluta rinna. Stackars er! Känner mig dock lättad för er skull att ni har gjort det, att ni åkte till sjukhuset. Tänker på er!
Jag läser din blogg varje dag, och oftast rinner tårarna när jag läser. Tycker att det var starkt gjort av er att åka tillbaka till sjukhuset, men kanske det var bra för er att ha gjort bort det.
Jag känner så starkt för er, fast jag aldrig har mött er....Stakkars fina lilla Victor....Vilken kämpe han var och att han inte kunde få leva....Men jag är säker på att han har det bra där han är nu, att han är frisk och kry, och att han leker tillsammans med dom andra änglabarnen. Och vad bra att ni hittade hans docka, det var nog en mening med att ni åkte till sjukhuset ändå...
Tänker på er!
Hej Sofie!
Det gör så ont i mitt hjärta när du beskriver alla känslor, vilken smärta för er! Alla minnen som ni har upplevt tillsammans med eran Victor, ångest, tårar även glädje, skratt och massor med kärlek. Dom underbara minnen kommer alltid att finnas kvar hos er. Hoppas att det kändes bra att ni åkte ditt trots all smärta som ni fick uppleva.
Vad roligt att ni hittade Victors kompis docka och jag tror att det var ett tecken från Victor.
Jag lider så med er, jag har alltid er mina tankar varje dag och självklart eran fina Victor. Eran prins har en plats i mitt hjärta och han är min hjälte..
Varmaste kramar till er 3 <3
Jessica, Filippa och Kevin
Hej Sofie & Peter,
Ni var väldigt modiga igår. Det är ni iochförsig varje dag, men ännu lite extra igår. Att åka tillbaka till "brottsplatsen" är nog en av dom svåraste saker man kan göra, men en nödvändig del i sorge- och återhämtningsprocessen. Det kommer säkert vara jobbigt för er att vistas på sjukhus överhuvudtaget utan att dra paralleller till Victor och er vistelse. Men det kommer förhoppnigsvis bli lättare med tiden. Den läker ju inte alla sår, men dom ömmar lite mindre.
Ge er själva tid att få komma tillbaka till livet, i er egen takt. Det är det viktigaste. Rid ut stormarna när dom kommer, så gott det går, bättre nu än sen. Allt man skjuter upp kommer tyvärr oftast tillbaka i större skala.
Det är och kommer alltid vara fruktansvärt fel och orättvist att inte Victor fick fortsätta leva. Men den stunden han fick så var han eran att älska och han älskade er och det är otroligt stort. Det är en kärlek som ingen kan ta ifrån er, inte ens döden. Ni är och förblir en familj, även om inte Victor kan vara med här på jorden längre.
Tänker på er varje dag!
Kramar Jessica
Starkt av er trots den svåra smärtan.
Läser dina rader o ögonen tåras.
Vilken smärta.
Vilken sorg.
Fortsätt kämpa.
Glädjs åt era lyckliga stunder.
Försök att le.
Kämpa.
Du är en stark människa Sofie.
Kram
måste bara fråga,är det någon annan som också har problem att se filmen om victor? för mig kommer det bara upp att sidan inte kan visas..:(
försökt varje dag i ett par månader nu utan resultat och ja vill så innerligt gärna se den!!
men när jag läser vissa inlägg så förstår jag ju att vissa kan se den iallafall så kanske är fel på min dator..men tänkte fråga iallafall../kristin
Kristin!
Såg din kommentar nu. Konstigt...Jag provade nyss och jag kunde öppna den. Vet tyvärr inte vad problemet hos dig kan vara =(
hejsan! jag har följt hela victors kamp och det är verkligen hur hemskt som helst :( jag beklagar. men jag har missat avsnittet av sjukhuset då victor är med. finns det någonstans man kan kolla på dom?
kramar!
Ja, gå in på tv3 och tryck där det står PLAY, dra sen ner markören till du hittar Sjukhuset. Tryck på säsong 4, dessa datum är Victor, Sofie och Peter med 5/5, 6/5 och 7/5 + 1/6, 2/6, 4/6 och nu på torsdag den 18/6 kl.19:30
Rätta mig någon ifall jag har fel eller missat något.
Finns inga ord som kan trösta.. ja kan heller inte förstå.. Däremot så ser ja min egen lilla son på ett helt annat sätt idag.. njuter mer av varje ögonblick o skäms otroligt varje gång ja tappar tålamodet.. Men det är ju en vardag.. Ja tänker på er ofta och varje dag!!... ni berör oerhört!!.. Kram
uch, så hämskt att läsa dina ord. Man bli verkligen rörd. Jag följer din blogg och är inne på den minst 1 gång per dag.
Ni var så otroligt modiga som verkligen gick dit, såg allting igen,
Usch, vilken tuff dag ni haft. Sitter här med en klump i magen när jag läser det du skriver. Önskar att ni slapp vara med om den här mardrömen ni lever i.
gud så hemskt :( Tårarna rinner å jag kan inte fatta hur ni orkar. Jag skulle aldrig orka fortsätta om jag förlorade min son. Du är otroligt stark.
Åh!
Starka fina Ni.. Söker efter ord men hittar inga so passar, passar med denna stora sorg!
Så otroligt starkt av er att orka åka till sjukhuset, kanske va det lilla fina Victor som fick er att fatta beslutet att åka - kanske för att hämta hem hans docka!?
Mina tankar är som vanligt hos er och er lilla prins!
Kram
GLÖM INTE SISTA AVSNITTET MED VICTOR PÅ TV 3 TORSDAG 18 JUNI halv 8
kram alla
jag tyckte det var starkt av er att åka dit, verkligen.. hade jag kunnat så hade jag tagit bort er smärta! men som några säger, ni hittade dockan.. så mitt i allt kom glädjen igen. =)
tänker på er varje dag! <3
hälsade på er lille prins igår å pratades lite å blåste bubblor ^^
så mkt kärlek där så man blir glad samtidigt som tårarna rinner!!
massa kramar till er båda plus barnen!!!
Hej Sofie och Peter
vet inte om detta är något för er men hittade en sida där man kunde nominera olika bloggar till årets "Blok"?
Den som vinner får sin blogg upptryckt till bok i 5 exemplar!
Som så många andra skriver är du ju så enormt duktig att du borde skriva en "riktig" bok åxå.
Om jag förstår det rätt är dessa böcker till er och kommer inte att säljas, utan tänkt att ha som minnen.
här är länken iaf ni är intresserade
http://www.vulkanmedia.se/blok2009/
Kan inte tänka mig något annat än att ni skulle vinna.
Så otroligt varma, kärleksfulla, omtänksamma.... ja helt fantastiskt starka föräldrar, Victor hade inte kunnat få bättre, han hade tur som fick komma till er!!!!
stora varma kramar från norr
Ida,
Det tyckte jag var en jättebra idé. Ett riktigt fint minne för Sofie och Peter. Jag har skickat min nominering till Vulkan. Gör så ni andra också. =)
/Jessica
Du är stark som gick igenom det!Och vad roligt att Victors lilla docka kom hem till slut(Om ni tog hem den?)
Många kramar och jag känner mig smickrad över att jag får fälja er resa efter en sådan svår förlust.
Många kramar
Jättefin idé, jag har också skickat in min nominering.
/Jenny
Jätte starkt gjort att ni åkte akademiska.
Tänker på er, tårarna bara rinner ner när jag läser allt du skriver.
All styrka till er.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, men jag vill ändå skriva något. Du är så stark, jag förstår inte hur du klarar dig. Jag kan, vill inte ens försöka föreställa mig hur det skulle kännas att förlora ett abrn. för det finns ju inte på akrtan, det är omänsligt att behöva uppleva det! Jag tänker på er ofta trots att jag inte känner er, men jag har läst här och sett på teve. Jag önskar er all lycka och styrka i framtiden!
Jag har också nominerat bloggen. Gör det gärna ni också. Tror att det skulle kunna gå vägen för Sofie med sitt skrivande och kanske öppna fler dörrar inom författarskapandet.
Kramar till alla.
Moster och lillasyster J
ALLIHOPA,
Nominera Victors blogg till Vulkan. Skicka ett mail med din nominering till [email protected], mer info http://www.vulkanmedia.se/blok2009/
Nu ser vi till att Sofie & Peter får denna vackra blogg i bokformat. Sprid det bland era vänner, jag vet minst en blogg med jättemånga läsare som finns med i potten. Så vi måste nominera!!!
/Jessica
Så gråter jag igen, så starka ni är... Ska ta ditt råd och snusa barnen i nacken men nu är kl 20:50 och jag har hållt på nattat sedan 19.30....... grrrrr.
Men det går över, när dom somnat.
kram på er
/Maria
Ursäkta alla kommentarerna idag. MEN, för er som har bloggar. Lust att följa mitt exempel? =)
http://tankarfunderingarochannat.blogspot.com/2009/06/hjalp-mig-nominera-denna-blogg.html
en medmänniska:det är victors film som sofie gjort här på bloggen som ja inte kan se..:(
konstigt,måste vara min dator..
tack iallafall!
jessica,självklart ska vi nominera dom till det,ja ska gå in på en gång och skicka ett mail dit..:)
Tuffa, starka Sofie! Du har en styrka man sällan ser hos människor. Tack för att du delar ditt liv så öppet och känslomässigt med oss.
Vi finns här vid er sida.
KRAMAR i massor till er båda
Helena
kramar om
Sofie och Peter!
Det känns som ett knytnävsslag i magen när man läser, tappar andan och gråter..... gråter för er. Skriver som alla andra och hoppas att ni i framtiden kan se det här återbesöket som ett avslut, inte för lille Victor men för hans lidande , kamp och smärta! En prins, kämpe, tapper krigare och stjärna vid namn Victor lever för alltid vidare i våra hjärtan! HEROES NEVER DIE.
Du skriver så levande, och jag önskar att jag kunde ta bort ditt onda på något sätt... Det finns inget man kan säga för allt låter som klicheer, men jag tänker på er, och vill bara låta dig veta att mina varmaste tankar finns hos er varje dag!
massor av kramar!
Usch stackare! Förstår verkligen att det kändes hemskt, kan dock inte föreställa mig om hur det kändes! Tror dom tårarna behövde komma ut... Stor kram
Jag har nu också nominerat bloggen!
Herregud vilken oerhört jobbig dag ni måste haft igår. Mitt hjärta blöder för er när jag läser dina ord Sofie ingen förälder ska behöva uppleva det ni går igenom. Jag hoppas innerligt att dagen idag har varit lättare för er om än så lite.
Det var ju meningen att ni skulle åka igår, er underbara Victor gav er styrka att åka han visste att dockan ville komma hem...
många kramar till er
Hej..
Jag gör samma resa som dig, fast ett år senare.
Min dotter är en ängel sedan den 19 april.
Vi låg på uppsala.
Du beskriver vårat återbesök på avdelningen fast det är ditt...
jag skulle gärna vilja ha en mailkontakt med dig om du har tid och orkar.
Även fast det är jobbigt att läsa din blogg, för du beskriver det jag har varit igenom så skrämande likt(känslorna) så är det en hjälp.
Du skriver väldigt,väldigt fint.
sara
