Victors historia Del 2 "Akuten"
DATUM: 2009-06-09 TID: 00:16:17Slutet på del 1.
Jag snodde runt och såg Victor spy ner hela syrrans golv med mörklila kräk. "Helvete" utbrast jag. Fan förlåt, han måste ha druckit för fort!"
"Äh ,strunt i det, sade hon och gick och hämtade papper. Hon torkade Victor om munnen och tog upp honom i famnen.
"Stackars lilla gubben, mår du inte bra?" sade jag och lade på luren. "Kom älskling"
Vi satte oss i soffan medans Therese städade undan. Jag strök honom över hans mjuka hår och kramade honom hårt. Efter fem minuters tystnad utbrast jag -
"Bara det inte är mjölkallergi!"
Ett par timmar senare när vi bäddat ner Victor i vagnen och gått en sväng med hundarna så ringde jag Peter. Tillsammans så kom vi överens om att ringa till sjukvårdsupplysningen och höra vad dom trodde det kunde vara. Inte för att det märktes något speciellt på honom dagtid. För tillfället låg han alldeles tyst och stilla, sovandes med djupa andetag.
Jag bad min syster kolla till honom och ställde vagnen på hennes veranda på baksidan av lägenheten. Jag lämnade försiktigt dörren på glänt och gick in till köket för att ta fram mobilen.
Jag ringde till 118800 och fick nummret till Sjukvårdsupplysningen i Uppsala län.
Signalerna var långa och tunga, och det kändes som en evighet innan det klickade till på andra sidan luren och en röst svarade;
"Välkommen till Sjukvårdsupplysningen, Det här är Monica som talar" (Kommer inte exakt ihåg hennes namn, men hon får heta Monica)
" Ja hej, svarade jag försiktigt. Sofie heter jag. Det är så här att jag är lite bekymmrad för min son som är ungefär 11 månader. Han har varit så konstig på sista tiden. Han äter dåligt, har svårt att sova och gnyr som om han skulle ha ont i magen."
En sekunds tystnad i luren.
"Är han mest gnällig på natten eller dagen?"
"På natten och kvällarna skulle jag vilja säga. Och han spyr ibland också." Jag bytte luren till andra örat och satte mig ner på en stol.
"Jaha..."sade hon långsamt och det uppstod ytterligare en paus. "Spyr han ofta direkt efter att han har fått mat eller kommer det bara helt plöttsligt?"
Jag funderade en stund och berättade att det var nog oftast efter att han hade ätit som kräkningarna kom.
Samtalet fortsatte med fler frågor om möjliga allergier, problem i släkten osv. Hon kom till sist fram till att det inte var något att oroa sig för, men att hon tyckte att jag skulle kontakta vårdcentralen i Bålsta, så att en läkare fick titta på honom.
Jag tackade och lade på luren.
"Vad sade dom!?" ropade syrran från badrummet.
"Jag skulle ringa vårdcentralen" svarade jag och letade upp nummret i min almenacka. Jag gick igenom sida efter sida med slarvigt nerkladdade texter och nummer då jag tillslut hittade det.
Jag tryckte in knapparna på telefonen och hörde tre signaler gå fram. Då svarade någon...
"Bålsta Vårdcentral, Vad kan jag hjälpa till med?"
Jag bad om att få bli kopplad till Barnavårdcentralens telefon och hörde sedan ett klick. "Hallå?" sade jag förvånat. Nya signaler tutade i andra änden. Hon hade kopplat mig utan att säga ett ord.
"Trevlig prick" sade jag för mig själv.
Jag fick prata med en sköterska och berättade läget och hon lovade att en läkare skulle ringa upp mig kl tre på eftermiddagen. Jag tittade på klockan. Halv tolv, jamen det var bra, då hann jag hem och handla innan.
Resan hem från Therese gick fort, vi bodde bara ca två mil från varandra och vädret var svalt och skönt. Jag funderade på vad vi skulle äta till middag och skrev upp en lista i huvudet som jag skulle handla.
"Köttfärsås och Spaggetti får det bli!" utbrast jag till Victor i baksätet. " Det blir väl smaskens gubben?"
Han jollrade ett glatt svar tillbaka och fortsatte sedan med att rycka stackars Biffen i pälsen.
Dagen gick fort och jag hade fullt upp med att handla, komma hem, packa upp allt, göra mat till Victor, ta en snabb promenad med Biffen och sedan kasta mig över köket för att förbereda middagen. Det var inte förens Peter klev innanför dörren som jag hajade till.
"Är du redan hemma? Vad är klockan?"
Han sparkade av sig skorna och tittade konstigt på mig. " Den är kvart över fem. Jag är ju alltid hemma vid den här tiden."
"Va? Är den så mycket! Men läkaren har ju inte ringt och de skulle höra av sig vid tre." jag tittade på klockan igen. Jag måste ha haft så mycket att göra att jag helt glömt bort att de skulle ringa.
"Vilken shock. Klart att de har glömt det!" muttrade Peter och satte sig ner vid bordet. " De får idag på sig att höra av sig, annars ringer jag och skäller ut dom i morgon."
Vi avnjöt middagen under tystnad och log emellanåt åt Victor som satt och slängde ner mat till Biffen. Han såg så glad och lycklig ut att jag inte hade mage att säga åt honom.
Klockan åtta, gick jag och lade en mycket sömnig kille i sin spjälsäng. Han gäspade stort och jag kysste honom ömt på pannan. Han grep tag om mitt finger, släppte sedan taget och snurrade runt. Han buffade upp sin söta rumpa rakt upp i luften, tog ett stadigt tag om kudden och slöt sedan ögonen. Jag stod en stund i tystnade och såg på honom.
"Mammas fina lilla prins. Godnatt..." viskade jag och stängde dörren till rummet.
Jag vaknade mitt i natten av samma välbekanta ljud som jag hade vaknat av så många nätter nu. Jag hörde hur Victor pustade och gnällde i sin säng och jag satte på mig morgonrocken och gick upp.
Jag gick fram till spjälorna på sängen och stack ner min hand för att stryka honom över ryggen. Han var alldeles sjöblöt.
"Men lilla gubben, svettas du så" sade jag och plockade upp honom. "Sådär kan du ju inte ligga. Jag gick in med honom till Peter och lade Victor brevid honom i sängen.
"Kolla Victor och ta av honom hans pyamas. Han är alldeles blöt. Jag går och gör i ordning lite välling så länge" viskade jag.
Jag gick in till köket och började blanda vällingen. Jag tittade på klockan på micron och såg att det började bli morgon. Klockan var halv fem och det började bli ljust ute.
"Toppen! Vad pigg jag kommer att vara idag." muttrade jag och gick tillbaka in i sovrummet.
Peter var vaken och halvsatt upp i sängen med Vicotors nakna kropp vilande på armen.
"Titta Sofie på hans mage!" sade han och satt handen strax över naveln. "Den är ju alldeles stenhård."
Jag tog min hand och lade den på den lilla vita kulan. Han hade rätt, den var alldeles hård och stum. Precis som ett bowlingklot.
"Gud han måste ju ha jätte ont" sade jag och gav vällingen till Peter.
Victor slog upp ögonen och sträckte sig efter flaskan. Han började gråta när han inte fick den på en gång och såg surt på oss.
"Ge honom den, det är väl lika bra nu när han äntligen vill ha. Magen lär ju knappast bli hårdare!" sade jag.
Efter 20 minuter hade Victor sugit i sig nästan hela flaskan och slöt sömnigt ögonen igen. Jag hade lagt mig på andra sidan Peter, och nu låg vi där, tätt ihoppslingrade.
Mamma, pappa, son. Oroliga för vad framtiden skulle visa.
Vi måste ha slumrat till för när vi vaknade så var det ljust ute. Jag tog upp mobilen och tittade på klockan. Halv nio. Oj, vi var visst trötta allihop.
Jag smög tyst upp ur sängen och satt på kaffe i köket. Kannan puttrade ljudligt och jag stod en bra stund och bara stirrade på den tills jag hörde att Victor hade vaknat.
Efter fem minuter kom Peter utbärandes med honom på armen. De såg båda så söta och nyvakna ut.
"Alldeles nykläckta är ni!" ropade jag till dom.
"Mmm, det kan man säga" Gäspade Peter och satt ner Victor på golvet. Han började genast krypa efter sin boll som låg en bit bort.
Vi satt en stund och diskuterade natten, då vi plöttsligt hörde att Victor började gråta. Vi rusade upp från bordet och in i hallen som låg angränsande till köket.
Han hade spytt ner sig totalt, över hela golvet, sin boll och sin vita fina pyamas som vi bytt till på natten.
- Nej nu får det vara nog! Utbrast Peter. Hans mage är stenhård och han spyr som en gris. Vi kan inte vänta tills läkaren ringer. Jag tycker vi åker in akut!"
"Jamen, vi skulle ju hämta dina barn idag!" svarade jag och fattade ingenting. "De tror ju att vi ska åka till Eskiltunas Djurpark!"
"Det spelar ingen roll! Jag åker in med honom till Uppsala. Du får välja själv om du vill följa med eller inte."
Han behövde inte fråga två gånger, självklart skulle jag följa med!
Jag packade snabt i ordning Victors skötväska och slängde på mig ett par byxor. Håret drog jag bara ihop i en slarvig knut och sedan kastade vi oss in i bilen.
Bilresan var ganska lång så vi hade ju all tid i världen att tänka och reflektera över vad som hände. Vi satt båda i tystnad nästan hela resan.
"Han är säkert förstoppad!" sade Peter. Det är därför magen känns så hård. Kommer du ihåg när han bajsade senast?"
Jag tänkte efter... "Nej nu när du säger det. Jag vet faktiskt inte."
Jo men så måste det vara, tänkte jag för mig själv. Det är klart det är förstoppning.
Vad skulle det annars vara...?
Hej sofie! Beklagar verkligen det som Hänt, fyfan asså! Vad jag gråtit sen Jag först såg om det Här i tidningen! :(
Kramar Madde som Du jobbade med i Örsa!
Hej Sofie å Peter! Vill först å främst säga att jag beklagar djupt eran sorg!
Denna berättelse fick mina ögon att tåras mkt..
Ni är otroligt starka!
Kramar
ögonen tåras och jag kan inte annat än gråta, och när vi vet hur allt slutade, tårarna rinner, å vad jag önskar att de bara var något "vanligt" med victors lilla mage... jag blir alltid så berörd av de du skriver, du är så otroligt duktig.
Jag kan inte förstå hur ont i själ och hjärta ni har, jag kan bara ana. Gör de så här ont i mig, hur ont gör det inte i er, en miljon gånger värre. Att mista sitt barn... så j*vla orättvist, onaturligt, ja så hemskt att inga ord räcker tilll... Jag vet inte vad jag skulle göra om jag förlorade nån av mina pojkar... i mina ögon är ni så fruktansvärt starka som orkar...
fortsätt kämpa!!!
BamseKramar från Norr
Jo, jätte bra idé det där om träffen, skulle vara jätte roligt att få möjlighet att vara med, att hedra er och Victor...
Har läst del 2 nu. Lilla kära Victor.
Tänker på Er även denna dag, alltid!
Sofie, du skriver så bra även om det här är tufft att läsa. Hur allt började nu när man vet hur allt slutade. Tack än en gång för att du delar med dig av både sorg & glädje. Många tankar till Er också idag!
Tack för att du orkar skriva och att vi får läsa. Tårarna bränner i ögonen när jag läser. Varför kunde det inte bara ha varit förstoppning?! Lilla gubben...
Styrkekramar,
Tessan, mamma till Ida och Tim
Det gör så ont i hjärtat att läsa när man vet hur det slutade. Tack för att du delar med dig! Å vad jag önskar att det bara hade varit förstoppning och att eran prins fortfarande fanns i livet. Fina lilla Victor...Varför??
Många har sagt det förut, men du borde verkligen skriva en bok. Du skriver så fängslande, det känns nästan som om man är där...går liksom att ta på.
Tänker på er!
Kramar
Hej Sofie, jag har själv ganska mycket erfarenhet av skrivande på olika sätt - både professionellt och som hobby - och blir så inspirerad av dig att sätta igång lite mer igen. Jag tycker du skriver med inlevelse och närvaro, detaljrikt. Gå vidare och utveckla ditt skrivande när du orkar. Du är jätteduktig! En barnbok som någon skrev där du själv illustrerar var väl en jättefin idé. Eller en bok för vuxna om hur man klarar av att hantera det ni gått igenom. Hur det är att bo på sjukhus, behandlingar, tankar inför döden, vilken hjälp man får eller inte får, hur ett litet barn hanterar det som händer osv. Tycker många böcker i de här ämnena är så gamla och mossiga. Ofta över tio år på nacken. Det behövs något nytt tror jag.
Jag skriver precis som Malin här ovan, det gör så ont i hjärtat att läsa när man vet hur det slutar!
Lilla fina Victor!
Tänker på er!
kram
Så himla bra du skriver Sofie,jag följer dina inlägg och som andra skriver så vet jag ju hur det slutar,men jag känner igen det där med att hitta egna diagnoser och lugna sig själv med att det är nog bara......i ert fall var det inte bara!
Jag beklagar er förlust från djupet av mitt hjärta,har själv barn och kan bara relatera till era känslor men kommer aldrig att kunna förstå hur ni mår.
Styrkekramar!!
Läser din berättelse & känner hur tårarna rinner ner för min kind, stackars liten, & ni som är så omtänksamma....livet är orättvisst, men du berättar med en sådan värme och detaljerat, så det är som att läsa en bok ur verkligheten, vilket det är också. Tack för att du delar med dig. Mvh.Marie
Det är som att sitta å läsa en bok när du skriver Sofie..
Det e sorgligt när man redan vet slutet men man fastnar i berättelsen och vill bara läsa,läsa och läsa!!.. du e kanon som delar med dej om hur detta oxå började..Måste vara jobbigt för dej att svart på vitt få gå igenom detta igen...
Du är otroligt duktig på att skriva!!!
många varma kramar
Hej Sofie,
Marie Schölling skrev på sin sida att hon tycker du ska skriva en bok om Victor och om hans sjukdom, jag kan inte annat än hålla med. Berätta om vem Victor var, hur han blev sjuk, hur ni upplevde det och vad ni fick gå igenom. Jag tror väldigt många skulle vilja läsa den boken om honom och er och det skulle säkerligen hjälpa många föräldrar som har sjuka barn eller som precis som ni förlorat sitt barn.
Tänk på saken, för jag tycker det finns nåt att berätta.
Jag hoppas att jag inom några år kommer se en bok i hyllan av Sofie Karlsson.
Kramar Jessica
Hejsan Sofie! Har nu läst din blogg ett par dagar och sitter och gråter o gråter. Du berör med alla dina ord du skriver dom etsar sig fast i tankarna och i hjärtat. Man kan verkligen leva sig in i era smärtor och brustna hjärtan,och Viktors lidande. Du har en gåva kasta inte bort den=)) Snälla snälla Sofie skriv en bok. Din blogg är det finaste jag har läst och man kan inte sluta läsa den. Så här sitter jag och läser och gråter. Eran lilla söta ängla prins finns i mina tankar hela tiden. Tusen tusen tack för att du skriver till kalendern Busungarna 2010 och att Viktor får vara en del av den. Kram Sylvia "Assistenten" till Busungarna 2010
Sofie, jag tycker precis som alla andra här ovan - ta vara på din gåva och skriv en bok och era erfarenheter. Vet inte vad som redan finns i ämnet men det som slår mig och som jag nämnt tidigare är att du skildrar både ljus och mörker i din berättelse. Trots ett blytungt innehåll så känner man ändå ett hopp om livet och din kärlek till livet. Jag är övertygad att det skulle vara till stor tröst för dem som hamnar i en liknande situation - att ha dig som ledstjärna.
Tänker på er alltid.
Kram / Yvonne
Usch.. vet inte vad jag ska skriva mer än att tårarna faller längst min kind.
Stackars lilla, lilla söta Viktor.. Åhh blir så arg, varför, varför varför????
Tänker på er även denna dagen!
Många Kramar Kajsa, Jebril ( 6 mån ) & Adam ( 3 år 8 mån)
Sofie!
Har nu sett på Sjukhuset på TV3 och jag måste säga att ni, du och Peter, ser så lugna ut. Er kärlek till Victor lyser igenom allt! Jättejobbigt att man sen vet slutet, att det inte gick som läkaren trodde... Har gråtit många tårar när jag har läst på din blogg och undrar liksom många andra hur det kunde bli så här??
Många styrkekramar till dig som orkar skriva om er kamp och det som nu följer...!
/Jeanette
Det är så tufft att läsa dina texter, dem är så tunga och fyllda av både kärlek, saknar, sorg och glädje...Kan bara föreställa mig hur tungt det ärför dej att skriva ommen du skriver verkligen så fint.
Lider med er och kan inte för mitt liv förstå hur man orkar efter sitt barn försvunnit, men ni är starka ..KRAMAR OM
Följer eran blogg varje dag & är så tacksma att ni vill dela med er av er historia........
Du skriver fantastiskt fint och berör varenda känsla som finns.. Man tar till sej det så starkt att man vill och bestämmer sej för att påverka..
Jag tänker på er och lille Victor varje dag och frågar mej hur livet kan va så fruktansvärt orättvist.. För det här finns det ingen rättvisa eller mening i.
På det sättet som du beskriver Victor så känns han ändå väldigt levande och med, du kan verkligen sätta känslan på orden.
Tänker på er hela tiden och skickar all styrka jag har att forsätta...
Stor kram Tess mamma till två grabbar
Hej Sofie!
Lilla gubben, önskar så att det var förstoppning!
Sofie, vad fint du skriver! Får så mycket tårar när jag läser det här. Gör så ont i mig och när jag tänker på er som har kämpat med eran fina prins och det ni går igenom nu så blir jag helt förkrossad, jag lider med er..
Tack för att du orkar och vill dela med dig om eran fina Victor.
Ni finns i mina tankar varje dag.
Kramar
Jessica, Filippa och Kevin
Vet knappt vad jag ska skriva, det är så sorgligt när man vet hur allting slutade. Du skriver fantastiskt bra, det känns som om man är med er där i köket på morgonen. Vill gärna läsa fortsättningen på detta, när du orkar. Tack för att vi okända också får ta del av er historia.
Kramar.
Än en gång rinner tårarna ner för mina kinder, det gör så ont att läsa särskilt när man vet hur det gick.
Klart man blir orolig när barnen inte beter sig som de brukar men inte i sin vildaste fantasi tror man något sånt här ska hända...
Tänker på er och er underbara son
Kan inte annat än hålla med om vad som redan sagts, om både Victor och hans kamp och om ditt skrivande. Tror ditt skrivande kommer att ha en stor betydelse i din framtid. Helt övertygad om att du på något sett hamnat vid ett vägskäl som kommer att innebära stora förändringar i ditt liv, inte bara på de uppenbara och förståeliga planen utan även på andra sätt. Vad än framtiden bär med sig för er så är det garanterat ljusare och lyckligare stunder att vänta. Gudarna ska veta att det är ni så väl värda!
Sofie, det är så hjärtskärande. Svårt att finna sig i text vad man ska skriva...
men jag måste, som många andra, berömma dig för din gåva att skriva. Man kan tro att stycket ovan är hämtat från en bok... sedan att det är eran verklighet gör ju det hela enormt sorligt... men om du har orken, i framtiden, så röstar jag också för en bok om Victors livsglädje och kamp. Och eran förmåga att klara dag för dag utan Victor.
styrkekramar till er
Hej igen, vill precis som många andra här återigen uppmuntra dig att skriva om er kamp. Jag tror väldigt många är intresserade av att läsa om en historia som er. En historia som är fylld av både djup sorg men också livsglädje. En bok om att leva igenom en kamp och sedan starta en ny. Att själv överleva när det käraste du har inte klarade hela vägen. Som hjälp på traven finns ju också kurser som Att skriva sitt liv och liknande.
Tänker ofta på er och lilla, lilla vännen Victor.
Håller med alla som kommenterat ditt skrivande, du har verkligen en "gåva", du formulerar och uttrycker dig på ett sätt som gör att det känns som om man nästan själv upplevt det du skriver om. Tänker det som fler skrivit, "tänk om det bara hade varit förstoppning!" All beundran och vackra tankar till Er också idag!
lova mig, att du skriver detta som en bok..
du skriver väldigt bra och eran historia är värd att berättas.. det är hemsk, orättvist och oförståligt, men du skriver på ett sånt sätt att man blir fast. ja gråter ibland, ler åt all kärlek ni hade för er lilla pojk ibland samtidigt som hjärtat blöder..
det finns så mycket smärta och oförståelse men också så mycket kärlek!!!!ta hand om er..
-En ängels sång till sin mamma-
Mamma,min mamma se vad jag kan
jag kan nu gå o jag hoppar lite grand
för mina vingar de bär mig
varhän jag än vill
Flyger dit du är och följer ditt liv
Fast du inte ser mig
så är jag alltid där
någonstans runt om dig i universums stora sfär
För jag färdas över ängar bärs upp av en vind
tittar till dig och flyger ner och ger en puss på din kind
Jag samlar dina tårar och fyller på vår brunn
vars vatten blir till regn
som landar på din mun
och tränger in i din själ
för att läka de sår
som gör så ont av saknaden av att du inte får
ha mig intill dig när helst du än vill
ge mig all världens kramar, vad jag än vill
och lite till
För du vill visa din kärlek
ge mig allt så fint
men mamma, din kärlek känns från jorden o ända hit
Jag säger stolt till de andra små änglarn som är här
Titta-det är min mamma!
och hon håller mig så kär
Jag lyser utav stolthet
som blir till stjärnans ljus
som du ser om natten när det släckts i varje hus
För jag är den stjärna som lyser stark och klar
Jag är ljuset inom dig
som Alltid Stannar Kvar...
Tänker på er så Peter o Sofie i eran svåra sorg..ni hade en vacker o så fin liten Victor.. Blir arg över denna dumma sjukdom som tar ett vackert liv!.. om det ändå varit förstoppning!
Sitter här och tänker som Alla om det ändå bara hade varit förstoppning =(((
Hoppas det inte regnar hos er som det gör här nere i Skåne. Vill att solen ska lysa hos Victor och Er!
Det är starkt av dig att skriva och berätta. Sänder Er en tanke. /Johannah
Jag är inte mamma men jag längtar tills jag en dag kommer bli. Jag har längtat i flera år och jag ser mig själv göra allt detta mysiga du skriver du gjort med din son, pussa honom gonatt, säga "mamma älskar dig" allt. jag begklagar verkligen det ni vart med om. Du borde skriva en bok!
väntar med spänning på fortsättningen... fast ajg vet hur det slutar så vill jag ända veta din dida av historien. Tycker att du borde skriva en bok/novell/nått om era upplevelser. du skriver så naket att de gör ont ända i in i de djupaste delarna av själen. Jag tycker du är fantastisk.
du skriver så himla bra sofie,kan verkligen hålla med andra att du borde skriva en bok!!
man sitter verkligen med spänning och läser och bara väntar tills nästa "del" fast man vet hur det går så hoppas man ändå hela tiden på ett annat slut..:(
beundrar dig verkligen att du orkar att skriva och kommer ihåg så mycket från början!
tack för att du delar med dig av det här!!!
tänker på er,som alltid!
kram kram och extra varma kramar till victor!
ska ta med hundarna och gå ut nu och blåsa lite såpbubblor till victor..
Du skriver så målande. Man kan se bilderna av er framför sig, när viktor kryper efter bollen, kaffebryggaren som puttrar...ja allt... du är så otroligt duktig på att skriva..
Vet inte vad jag skulle kunna säga som inte redan är sagt...
Håller med om att du skriver fantastiskt och att det borde få bli en bok, eller en barnbok med dina underbara bilder i kanske. Vi har ju även sett att du är otroligt duktig på att rita...
Skulle så gärna villa krama om er Sofie & Peter och tala om för er hur fantastiska ni är! Att Victor pyser av stolthet uppe i himlen över sina fantastiska föräldrar vet ni nog redan =)
Tänker på er som alltid //Linda
Håller med vad många skriver, du är otrolig att skriva!! Även bilden du målade med alla änglarna var fantastisk... Victor har så fina föräldrar, tack för att ni orkar dela er vardag med alla oss läsare.
Ni finns i mina tankar, många kramar
Anna, Lovas mamma
Ett tag sedan jag var här inne och läste. Gråter när jag läser texterna om hur allt började med er lille Victor. Du skriver verkligen jättebra Sofie och det är lätt att läsa och följa med i texten. Men vad jag önskar att jag slapp läsa den texten överhuvudtaget.
Många varma kramar Elin
Vill bara skicka en stor kram till dig, vilken mamma du är. Starkare finns inte. Ett ljus brinner för Victor här i kväll. Kram Anna
Peter...
Jag lyfter på hatten(kepsen)och sänder all styrka jag kan...Och i morron blåser jag lite extra med såpbubblorna med mina grabbar!
skriv dom här oftare jag verkligen sträckläser !!!
Det värker i hela kroppen. Det knyter sig i magen. Jag önskar att det bara gick att vända ett blad i din berättelse och så slutar berättelsen om Victor lyckligt. Eller att allt hemskt bara var på låtsas, att det aldrig hänt.Men jag vet att det inte slutar lyckligt. Inte för någon.Det slutar bara orättvist.Livet är orättvist.
Men Victor är på riktigt.Han finns så tydligt kvar i så många av oss. Detta tack vare er/ dig hans fina familj.
Vi är många som bryr oss. Människor nära, människor långt borta. människor med för er kända ansikten och människor ni aldrig mött, aldrig sett.
Men vi finns här. Vi finns, och vi bryr oss. Om er och om Victor. Grnom dig lever han föralltid i våra hjärtan.
Tack för du låter oss läsa. Följa Victors kamp. Följa er kamp.
Alltid i mina tankar.
Kramar Helena
Som andra skriver. Tack för att du delar med dig av erat liv, er historia som förstörde visionerna man har av sin lilla familj.
Din berättelse berör mig djupt.
Läser - gråter - känner med er.
Jag lovar att en liten Victor sitter på ett moln med friska rosiga kinder och titter ner på sina föräldrar och sträcker på sig av stolthet - med all rätt.
Kram
Sofie, vad du är stark som skriver detta!
Jag önskar jag kunde göra allt ogjort... finns så mycket jag hade velat säga till dig!
Finns INGET i hela världen som kan få dig att må bättre... lycka till med allt och kämpa vidare!
massa massa kramar!
Hej sofie och peter.
Följt er blogg ett tag nu läst vartenda inlägg. Beklagar det som hänt. det är helt sjukt att nått kan hända ett sånt här litet barn. Jag har själv en 11 månaders dotter och väntar ett till i september vet inte vart jag skulle ta vägen om någon av dom skulle bli drabbade. Det e en hemsk sjukdom och när ingenting hjälper finns inte de så mycket att göra..
Victor va en kämpe och en helt underbar liten människa verka han vara.. Han kommer alltid finnas hos er och vill att ni ska leva vidare hur svårt de än e så måste man de.
Ta hand om er nu.. enda om ni inte vet vem jag e . Men Sofie du var fadder åt mej när jag gick i lågstadiet på eneby :D
Kraaamar
Tänker på er och det helvete ni har gått och kommer att gå igenom. Hoppas ni finner styrka.
Kan också säga att ert öde har gett mig mer kärlek till min son (9 mån). Han får ett gäng extra pussar och kramar varje dag. Tack för det!
Kram milla
Änglabarn
Jag finns med dig...
Överallt där du går följer jag dig..
Inte synlig.. men jag finns där för dig.
Jag finns i ditt hjärta..
Jag finns i dina drömmar om natten..
Jag finns i ditt skratt och i dina tårar..
Jag följer dig vart du än går..
Jag värmer dig när du fryser..
Jag kramar dig när du är ledsen..
Jag kommer alltid att finnas till för dig..
Jag är ju ditt eget Änglabarn.
Jag tänker på dig Sofie, Peter och eran lill prins Victor varje dag!
Många kramar
Jessica, Filippa och Kevin
Hej. Du skriver och uttrycker dig verkligen jättebra! Tänker på er.
Kram!
Tänker på er alltid.
Kram / Yvonne
Instämmer med Yvonne - en mamma i Handen. Tankarna finns hos Er många gånger varje dag! Kram från mig med
Håller med Yvonne, man sitter här o tänker på er som Alltid. Tittar ut genom fönstret, fortfarande skumt väder här i Skåne med en hel del regn. Hoppas inte samma uppe hos er men har ju sett på nyheterna
att vädret i hela landet bjuder mest på regn tyvärr. Vill inte det, vill det ska vara sol hos Victor och Er!
tänker på er för jämnan..
ser "fram emot" å läsa del 3 på berättelsen om er å victor..
hoppas ni haft en så bra dag ni kan
kram
sänder mina varmaste tankar till er alla.
o tack sofie för att du delar med dig av eran historia. Kram
Du skriver så otroligt bra, Sofie! Verkligen berörande och känslosamt...tänker ofta på er, kram från en bloggläsare i Skåne
Hej !!
Vill bara tala om att jag tänker på er !
Kramar i massor
Helena
Jag kommer så väl ihåg den dagen du berättade för mig vad som hänt. Att ni först trodde det va förstoppning. Tänk om det ändå hade varit det...
Tänker på er varje dag.
Många kramar!
Tänker på er, som alltid!
Kan inte sluta titta på syskonbilderna. Vad otroligt söt han är, prins Victor. Kan inte ta in, vill inte ta in att han inte finns mer!
Stor kram,
Tessan, mamma till Ida och Tim
Tänker på er och er fina lilla Victor.
styrkekramar till er!
Din blogg berör mig något fruktansvärt. Tårarna bara rinner varje gång jag går in här, trots det vill jag in och läsa nästan varje dag!
Du har en fantastisk begåvning inom skrivning. Ni är nog de starkaste människor jag läst om. Han var verkligen underbart söt, er lilla Victor.
Skänker många tankar till er och er lilla Victor.
/ Caroline.
Tack för att du delar med dig. Du skriver otroligt bra. Jag känner mig rätt säker på att det här kommer att bli en väldigt bra bok en dag. Som kanske kan hjälpa andra föräldrar i den här fruktansvärda situationen.
Tack för att du delar med dig av denna tid, rysningarna man känner igen situationen när man åkt iväg med ett sjukt barn, frågorna som blandas med vardags tänket....
Bra att ni tog eget intiativ å åkte in, man måste lyssna på sitt inre man vet när nått är fel, fast man slår bort det....för tänk om det kan vara nått??
En klen tröst i eran sorg Viktor var älskad, önskad och omhuldad av föräldra kärlek, det är det jag tänker på när jag läser eran berättelse om vackre Hugo annars blir det ouhärdligt....Å hur mår inte ni då, finns ju inga ord som täcker för vad ni gårigenom ock hur livet ska puffa på utan eran Hugo.
Jag har mist mina 2 syskon ock min mamma men det är en annurlunda smärta jag kan leva med, tack vare mina pojkar, men om det skulle hända mina pojkar nått skulle ja nog alldrig gå upprätt igen ock skulle inte vilja det heller.
Stor kram till er
ps tycker du skulle skriva en bok om än för dig själv i första hand för att få behålla minnena som bleknar lite för varje dag.
Tilly
Jag hoppas ni får lyckan i varann ock era minnen ni delar så förtroligt
Stora kramar till Er!
Hej,
jag gråter när ja läser och kan inte förstå hur det känns för er, jag har tänt några ljus för eran son och lyssnar på en av låtarna ni spelade på begravningen och ger er mina tårar<3
Lycka till med livet i fortsättning från madde 16 år
