Hmm, vet inte riktigt var jag skall börja, men jag skall försöka ta det från början.Efter den dagen som Victor föddes har vi i familjen alltid trott att han har varit en frisk välmående kille med stor aptit på livet. Sällan förkyld eller feber, aldrig gnällig och alltid med ett leende på läpparna. För bra för att vara sant, tänkte vi och log mot vår lilla solstråle. De första teckerna på att något skulle vara fel, fick vi redan i början på sommaren när jag och Peter som vanligt var uppe i Hälsingland för att hälsa på hans mamma. Bilresan dit var lång och varm och Victor satt i baksätet i sin bilbarnstol och jollrade. När vi hade kommit ungefär 20 mil, till Gävle så började Victor gråta och vrida sig av och an. Jag lossade på mitt bälte och sträckte mig bak för att lugna honom. Hans panna var alldeles kallsvettig, och jag sade åt Peter att köra åt sidan. Vi parkerade bilen vid vägkanten och jag klev ur och öppnade Victors dörr. Nej, han såg inte alls nöjd ut, han gnydde och när jag spände loss honom och lyfte upp hans kropp så upptäckte jag att kläderna var aldeles genomsura. "Men lilla gubben, är du så svettig!" sade jag ömt och kysste hans panna. "Peter, vi får vänta ett tag innan vi kan köra vidare, jag måste byta kläder på Victor, han är jätte blöt!" sade jag och tog fram skötväskan med ombyte. Efter tio minuter hade Victor fått på sig rena torra kläder och var nu mycket nöjdare. Vi skakade båda av oss händelsen, det var trots allt sommar och inte första gången som han svettades i bilen. Ett par timmar senare anlände vi till Hälsingland och resten av resan hade gått bra, Victor hade somnat och lugnat sig när vi satt på hans favorit skiva i stereon.

Det var mörkt ute när vi körde upp för den gräsbeklädda uppfarten till det röda trähuset. Peters mamma hälsade oss välkommna och vi gick in för att packa upp. Victor hade precis vaknat och ville nu ha mat. Vi hade alltid skrytigt om hur snäll Victor alltid var och att han aldrig sade ett knyst. Det fick vi senare äta upp då det visade sig att veckan skulle kantas av fler varningssignaler. Under dagarna som gick så märkte vi mer och mer av hur gnällig han var till och från. Han sov dåligt på nätterna, ville inte äta ordentligt, och var allmänt störd av någonting. "Jäklar" tänkte jag. Bara han inte böjar få problem med magen.

Till och med när vi åkte ner till stranden på dagarna för att bada som han i vanliga fall absolut älskade, så gnällde han missnöjt när vågorna slog mot magen. Men när han väl var i vattnet så var han hur glad som hellst och plaskade som bara den. Jag kan väl säga att vi inte oroade oss för mer än normala saker som tex växtvärk eller magknip.

Det var väl inga fler direkta "händelser" som kantade vår semester och resan hem var svalare och gick betydligt bättre, så ganska snabbt så börjar man ju rikta tankarna på annat och glömma... Jag menar, herre gud det är ju en bebis. Dom ska, i alla fall vad jag har hört, gnälla och vara ledsna ibland.

Veckan efter Hälsingland så var jag på besök hos min äldre syster Therese som för tillfället hade en lägenhet i Bro utanför Sthlm. Vi skulle sova kvar där över natten och sedan åka hem dagen efter.

Som vanligt började vi med att ta en långpromenad med hundarna med Victor i vagnen. Han var ganska nöjd och satt tyst och tittade på alltruntomkring. Vi gick en stund under tystnad innan jag utbrast. "Victor är nog sjuk! Han har varit så gnällig på senaste tiden och sover och äter dåligt. Han är väldigt hård om magen också!" Hon tittade på mig och sade lugnande att det förmodligen bara var växtvärk eller magknip. "Jag menar, du skall ju inte bli förvånad om det är nu det börjar, alltså gnället menar jag. Ni kanske får reda på hur det är att ha ett "riktigt" barn som alla andra." Hon skrattade och ropade på hundarna som sprang en bit framför.

"Jamen, varför skulle han bara bli det helt plöttsligt, det här är ju precis som att han har ont, inte att det är någon ålders grej" svarade jag upprört. Jag visste ju innerst inne att det förmodligen kunde vara någon sorts trots och att vi hade haft ett snällt barn alldeles för länge, och jag sade dystert. "Ja ja, det var ju trevligt så länge det varade..."

Väl hemma i lägenheten så lagade vi i ordning lite pasta och satte oss ner för att äta, Jag hade gjort ordning en burk med lasagne till Victor, hans favorit.

"Nää" sade han och tryckte bort skeden med handen. Jag försökte igen. "Nää!!" utbrast han argare den här gången och började gny.

"Jag säger ju det, han vill ju inte ha!" sade jag upprört och gick och ställde undan maten. Det här var inte likt honom. Jag öppnade en burk med frukt purè som jag visste att han inte kunde motstå. "Det här skall du väl i alla fall få i dig" Men icke...

" Ja ja, jag tänker inte tvinga dig i alla fall" sade jag surt och satt ner honom på golvet. Saft och vatten var det enda som han ville ha så han fick sin nappflaska och fick gotta sig med den resten av middagen. Han var på bra humör resten av kvällen och somnade tidigt i soffan mellan oss.

" Åh, va skönt att han fick slappna av nu, hoppas det blir en lugn natt" sade jag och kysste hans panna. Vi såg klart på filmen vi hade lånat och släckte sedan ner för att sova.

Det var alldeles knäpptyst i lägenheten och det enda man kunde urskilja i mörkret var TV;ns röda lampa som lyste. Ibland hörde man hur Victor rörde sig, vände sida eller sträckte på benen. Jag låg och funderade länge innan jag tillslut somnade.

Klockan var ungefär två på natten när jag vaknade av en hård smäll på näsan. "Ajj" utbrast jag och öppnade förvirrat ögonen. Hans lilla kropp for fram och tillbaka i sängen och hans huvud knockade mig minst fem gånger på rad när han rullade omkring. Man såg hur hans ansikte var hårt och spänt och han gnällde högljutt. Upp med rumpan, ner, upp, ner, åt sidan, mage rygg osv..  Så höll han på timme efter timme. Han vaknade aldrig och grät, men han var märkbart besvärad.

"Nej nu får det vara nog!" tänkte jag. "I morgon ringer jag läkaren, något fel är det ju."

På morgonen så berättade jag för syrran hur natten hade varit och hon sade att självklart skulle jag ringa och höra vad läkaren sade.

" Jag vet! jag lagar lite blåbärssoppa!" utbrast hon och tog fram en kastrull. "Det är bra för magen!" Det blev ett väldigt vispande och klonkande ett tag, men snart var soppan klar. Vi hällde det i hans nappflaska och gav honom den. "Här Victor, smaka det här, det är gott gott!"

Han verkade tycka om det, för han drack med en väldans fart, och han var väl ur hungrig stackarn som inte ätit ordentligt på så länge. Nöjd lyfte jag luren och slog nummret till sjukvårdsupplysningen. Jag hann inte mer än höra en signal nå fram förens jag hörde ett väldigt konstigt ljud bakom mig. Jag snodde runt och såg Victor spy ner hela syrrans golv med mörklila kräk. "Helvete" utbrast jag. Fan förlåt, han måste ha druckit för fort!"

"Äh ,strunt i det, sade hon och gick och hämtade papper. Hon torkade Victor om munnen och tog upp honom i famnen. "Stackars lilla gubben, mår du inte bra?" sade jag och lade på luren. "Kom älskling"

Vi satte oss i soffan medans Therese städade undan. Jag strök honom över hans mjuka hår och kramade honom hårt. Efter fem minuters tystnad utbrast jag - "Bara det inte är mjölkallergi!"

Jag är så trött, så trött, så trött. Orkar ingenting, ögonen känns som bly. Förstår inte vad det är för fel på mig.

Eller visst, det kanske inte är så konstigt med tanke på vad man gått igenom, men ändå.

Jag är liksom för trött, för att orka vara trött. Måste finna energi.

Försöker verkligen finna positiva tankar och saker att sträva efter, och jag försöker att tänka framåt. Ibland går det ganska bra, ibland sämre.
Ilskan och förtvivlan är också en väldigt jobbig grej som jag hela tiden tampas med. Iskan över att han inte finns längre, förtvivlan över att aldrig mer få se honom, känna hans doft och höra hans röst.
Jag hade så sett fram emot att få se honom växa upp, skola in honom på dagis, hans första skoldag, första flickvännen och skratta åt den första kraxande kommentaren som; 
 - A mä skärp dig morsan. Fan va du e pinsam alltså! men allt sånt är nu omöjligt, totalt orealistiskt och helt hopplöst.
Jag är ej längre en mor, jag har ej längre ett barn. Jag står nu här ensam med ett tomt hål inom mig, fyllt med minnen från förr och med de hemska orden ekandes i mitt huvud. "Aldrig mer! "
Längtar så efter ett barn att hålla om och få älska, ett litet syskon som får ärva hans små kläder, gå i hans skor och bo i hans rum. Ett barn att kunna berätta sagor för, om brodern som numera är en ängel som vakar över oss.  Brodern som var den starkaste av alla stjärnor och modigast av alla de prinsar. Ett litet barn som kan föra Victors blod vidare i familjen och kanske fylla den plats som nu är så tom. 

Jag pratar inte om att ersätta, utan att komplettera. Ingen kan ta Victors plats, aldrig någonsin, men det kanske kan hjälpa oss att finna det ljus som vi så desperat försöker nå.
Snälla gode gud, låt oss få leva igen.

Har precis kommit hem från graven. Jag och Peter har varit hos min äldre syster i två dagar så vi har inte varit förbi där.
Allt var så lungt och fridfullt när vi kom ner. Solens strålar letade sig ner mellan grenarna och lyste bitvis upp blommmorna och nallarna, sådär lite rött som det gör tidigt på kvällen.
Vi blåste bubblor, pratade lite med honom, bara satt en stund i tystnad och åkte sedan hem. Det är så skönt att ha så nära så att man bara kan svänga förbi när man känner för det. Tack och lov.

I morgon skall vi åka till Aros fortet, en äventyrs borg som ligger i Västerås. Vi blir ett litet gäng som skall dit, och det blir ett trevligt sätt att skingra tankarna lite. Skall ta lite bilder och lägga upp dom sen.

Saknad kan tillbringa både bra och dåliga ting i ens liv. Det kan vara bra för kärleken när man får sakna, ett band kan stärkas mellan två personer och det skapar längtan.
Men det finns också saknaden efter att någon nära gått bort. Den saknaden är inte fin, bringar ingen lycka och stärker inga band. Den äter upp själen inifrån, river och sliter, vägrar släppa greppet om den som blivit fast i dess klor.
En sån saknad kan aldrig gå bort, endast förmildras efter det att tiden gjort sitt.
Saknaden efter ett barn, lämnar kvar och gör själen till ett tomt skal som endast kan blomma igen då hjärtat är redo...

Snälla älskling, blås bort molnen åt mamma så vi får sol idag!;  har jag bett upp till Victor under varje speciellt  jobbig dag som vi gått igenom senaste tiden. Oh vips! så har målnen skingrat sig runt omkring.
Visst det är nog bara en slump, men det har faktiskt blivit så och jag har tillochmed ringt min syster ett par km bort, och där har det rengnat och vi har haft sol.
Hoppas det är Victor som fixar =)
Det är som i låten jag jämt sjöng för Victor, ni kan läsa den här nedan. Den är så  vacker!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag blir så lycklig när jag ser inlägg som alla ni skickat till oss om hur ni har förändrat er vardag  och hur ni numera uppskattar små saker mer än förut. Här är ett utdrag ur Isabells inlägg som jag tyckte var så fint.

"Men av att läsa om eran lilla son så har det gett mig en tankeställare, att verkligen leva i nuet med mina barn och inte låta en dag med dom gå förbi ouppskattat. Stannar bara upp ibland i all stress och bara beundrar dom, ser in i deras ögon och får en tår i ögat..Tänker på eran Victor och vad ni vart med om och det här har gjort mig till en bättre mamma! Så tack i allt elände! Nu uppskattar jag mina friska barn mer än vad jag trodde man kunde göra.. "

Det är just därför jag får styrkan och varför det är värt att skriva i bloggen, när jag ser hur Victor har påverkat andra även efter hans död. Då var det inte förgäves.

Har gjort en liten film om Victor med en massa bilder på honom. Kommer att lägga upp en till inom kort, måste få tag på lite fler klipp bara. Enyoy!

Gå in på;
http://feie.tkphotography.se/victorfilm.html

Ni kan även hitta filmen under Länkar i meny raden på höger sida. 

Igår var en riktigt tung dag med många tankar, bråk och saknad. Vi tittade igenom gamla videoband på Victor bla hans ett års dag. Åh Gud så man saknar honom, och det kändes så overkligt att se en frisk kille med hår, hull på kroppen och utan ärr. Hans mage var så liten och fin och det är inte förens nu efteråt som man kan förstå hur jäkla svullen han var om sin mage i slutet.
Som om man inte redan mådde så dåligt som man absolut kan, så kan jag ju addera att jag dessutom låg och kräktes hela dagen och kvällen. Magsjuka? Vet inte. Ätet nåt dåligt ? Ingen aning. Men jag känner bara att det är så typiskt att det händer just nu... Ja ja. Jag skall inte klaga. Victor hade ju vinterkräksjukan i 13 veckor i sträck.
Känns ganska pluttigt med min 10 timmars.

Glöm inte att läsa artikeln om Victor i Aftonbladet idag.

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/barnhalsa/article5067182.ab

I'm sorry 
For all the words I didn't say 
It's too late 
Cause now you're gone so far away 
I feel like I'm lost 
With nothing left but shattered dreams 
I'm so lonely 
I'm holding on to memories 


But then I feel your love surrounding me 
And it takes away the pain inside of me 
I believe 
I believe we'll be together 

Another day 
Another time and place 
Somewhere, someway 
We'll meet another day 
Another day 
Belongs to you and me 
Somewhere, someway 
Another day 

Oh darling 
We may be so far apart 
But I know that 
You'll allways stay inside my heart 
Forever 
Cause you're the only love I known 
Together 
I'll never have to be alone 

Your spirit gives me hope to carry on 
Now I understand that even though you're gone 
Life goes on 
Life goes on without you baby 

Another day 
Another time and place 
Somewhere, someway 
We'll meet another day 
Another day 
Belongs to you and me 
somewhere, someway 


Another day... 

Ligger i sängen och vrider och vänder på mig. Minuterna tickar förbi och snart har ännu en timme passerat. Det är så tyst runtomkring och så stilla att jag nästan inte kan andas. Under 14 veckors tid har man varje natt vant sig vid att lysen tänds, att människor kommer in i rummet, tar prover, kollar temp, blodtryck , syresättning och fyller på medeciner. Pumpen har larmat minst tre gånger per natt och när Victor var som sämst så han man inte ens somna in innan det var dags för bästa kontroll, pump larm eller blöjbyte.
Från att var mamma med full kontroll på minsta lilla andetag som lät konstigt, att ha stenkoll på alla medeciner, att ständigt vaka över sitt sjuka barn dag som natt till att helt plöttsligt kastas in i en tystnad och tomhet som denna är absurd. Hur kan någon av oss sova? Den här tystnaden och ensamheten är inte normal för oss. Var är alla?
Att vakna ensamma på morgonen utan främmande ögon som tittar på en är helt nytt för oss. Det är bissart hur man kan vänja sig och nästan sakna ett sådant ställe som ett sjukhus, och hur personalen plötsligt blivit ens trygghet och familj.
Men tänker man ett par steg längre så är det inte så konstigt ändå. Vi bodde ju faktiskt där och detta blev nästan vårt hem. Det var där Victor tog sina första steg, sade sina första ord och där han också tillslut sommnade in.

Victor skall ju vara med i serien Sjukhuset som visas kl 19.30 på Tisdag, Onsdag och Torsdag. Peter har bestämt sig för att titta, men jag vet inte om jag klarar av det. Är rädd att jag skall få en panikatack då jag ser de välbekanta korridorerna som vi så många gånger vandrat.
Tanken skrämmer mig faktiskt och varje gång jag tänker på allt vi gått igenom på sjukhuset så får jag svårt att andas.
Hoppas iaf att ni andra tittar så ni får se hur glad och kämpande vår lilla prins var i verkligheten.

Skall gå tillbaka till sängen och försöka somna om.

Godnatt alla ni därute och sov gott Victor! Släng ner lite sömnstoft på mamma däruppifrån är du snäll. Puss puss.