Läkare

Kära Sofie & Peter..



Jag lider med er, först förlora ett barn sedan måste man kämpa om att få vara sjukskriven för att kunna bearbeta och komma in i er "nya" vardag...



Jag förlorade min gudson och hans föräldrar har också fått kämpa om att få vara sjukskrivna, det är ett helt "sjukt" system vi lever i.



Sänder här ett fång av styrke kramar från Fia

Vi tänker på er, Sofie och Peter varje dag, och läser igenom bloggen varje dag, om och om igen!och önskar att det var något vi kunde göra för att underlätta för er!Vi har tittat på sjukhuset nu och sett hur han kämpar, och kämpar.styrkekramar från Ior och sandra

Åhh vad jag känner med er!



Jäkla försäkringskassan! Ibland känns det som de är helt omänskliga. Man ska bara inte behöva tänka på sådana saker i er situation!!! Önskar jag kunde göra något för er.



Victor såg väldigt trött ut i gårdagens avsnitt. lilla gubben! Jag har blivit berörd av andra människors historier tidigare men aldrig på detta sätt. Det är knappt jag kan sitta kvar på jobbet när jag läser i bloggen och tittar på bilderna. Jag hittade bloggen först igår (har följt artiklarna på Aftionbladet tidigare) och läste hela igår kväll efter barnen lagt sig. Vad jag grät! Jag tände ett ljus i fönstret för lilla Victor!



Fortsätt sjung för honom, jag tror och hoppas att han hör dig. Hans själ finns nog på något varm, skönt ställe.



All styrka till er!

Tessan

Hör av dig till mig Sofie om du får problem med förs. kassan, du vet hur jag är.. brukar lösa det mesta när det gäller myndigheter..





dubbel kram



pappa

åååh va tråkigt att det ska bli så..det räcker gott å väl vad ni är utsatta för..å nu ska systemet göra det ännu värre för er!!



Det är så fint vid victors viloplats..det är bara hans kropp som vilar där...resten är hos er!!

ni tog emot honom när han föddes..nästa gång ni ses är det han som tar emot er!!men fram till dess vill victor att ni ska låta honom leva vidare genom er och alla andra!!!

mååååånga kramar

Myndigheter: har själv jobbat på en, ibland bra att ha, ibland väldigt oförstående. Har också tidigare läst om människor som förlorat sina barn och måste gå tilbaka til jobbet efter en månad. Sorg är också ett sjukdomstillstånd. Särskilt i såna här fall tycker jag när det handlar om ett barn. Tycker om när du berättar om små händelser med Victor. Men som utomstående är det ibland svårt att veta var man ska göra av den sorg som emellanåt trycker så hårt i bröstet när jag läser din blogg. Det är ju liksom inte jag som är drabbad men ändå känner jag sån sorg.

Håller med Tessan om att hans själ finns på något varmt, skönt ställe! Konstigt att det ska vara svårt att bli sjukskriven efter allt ni varit med om, det finns inte någon 2-5 veckors "tillfrisknadskur" och sedan ska man vara redo att fortsätta som vanligt utan det måste få ta den tid det tar och är väldigt individuellt.

Fortsätt att sjunga för Victor & kämpa på för hans skull.

Så omänskligt att man måste ta itu med byråkratin när man är i sorg.

Det gör ont i mig när jag läser om hur din vardag är nu. Det gör ont i mig när en mamma inte får vara mamma - omsorgerna finns ju där, den gränslösa kärleken finns där oavsett om man har sitt barn hos sig eller inte. Banden är så starka att inget i världen kan ändra på det. Jag känner så med dig och jag blir alldeles tom inombords. Jag önskar så att man kunde hjälpa.

Styrkekramar från en mamma i Handen

Försäkringskassan har verkligen sina egna regler och lagar vilket gör att de familjer som behöver deras hjälp mest oxå är de som oftast hamnar i kläm mest. Våran egen handledare skulle jag nästan kunna utlysa skottpengar på.. Stå på er vänner! Ingen kan begära att ni ska orka med en normal vardag än på länge...

Det var skönt att få träffa er och krama om er. Tilde pratar fortfarande om Victors vovve :-) Hoppas vi snart kan ses igen.



Ni finns i våra tankar!



Massa kramar från oss i Köping

Hejsan!

Tack för att ni delar med er av känslor o tankar. Jag känner igen mig i det mesta du beskriver. Vi förlorade vår son Alfred den 29/8-2008. Han blev en månad gammal. Vi bodde på Akademiska, på neonatalavd 96. Hopp blandat med förtvivlan o oro, personal dygnet runt, pipande apparater, operation, rädsla för vad som skulle hända osv. Man går sönder totalt inuti, trasig ända in i benmärgen, ångestattacker som krampar i bröstet, ja du vet vad jag menar. Den tomhet som återstår är vidrig, hemma stod barnvagnen o väntade....

Vi blev sjukskrivna en månad av en läkare på neo. Sedan skickade kuratorn på Ackis brev till våra husläkare som sedan tog över kontakten med oss. Jag var sjukskriven på heltid fram till november då jag började jobba halvtid. I jan gick jag upp på 75% o sedan feb jobbar jag heltid. Det hade inte fungerat att börja tidigare, man kan inte hålla koncentrationen uppe för att klara ett jobb. Det tog ett par timmar att vattna blommorna....Det är fortfarande oerhört tungt, vissa dagar vill man ställa sig framför tåget...Tiden läker inga sår, men man kanske någon gång hittar ett sätt att leva med sorgen. Jag har gått hos en MVC-psykolog en längre tid, vet inte om det gjorde någon nytta-ingen kan ju ge oss Alfred tillbaka.

Försök att få en bra kontakt med din husläkare, hon/han är den som kan sjukskriva dig. Det var inga problem hos husläkaren, däremot när jag blev kallad till ett möte med förskassan blev det jobbigt-kanske lika jobbigt för handläggaren.Hon satt med ett formulär o läste upp rubriker på knagglig svenska. Jag skulle då säga vad mitt tillstånd var i förhållande till rubriken. Jag började storgråta o det fixade inte hon. Hon avslutade träffen o sedan hörde jag inget mer ifrån henne. Ett tips är att inte gå ensam dit, ta med en vän som kan stötta o föra din talan om du inte orkar.

Vi tänker på er och er fina kille Victor,

kram Charlotte o Daniel

Jag "halkade in" här för ett par dagar sen, och måste säga att denna blogg har påverkat mitt liv de senaste dagarna. Jag har själv två barn (1½ och 9) och har en Mamma som fick den JÄVLA sjukdomen och dog för snart två år sen. Men jag kan ALDRIG ALDRIG förstå hur ni har det, jag fattar inte hur man kan leva vidare.



Och angående graven så är jag rätt säker på att det stället bara är en förvaringsplats för kroppen. Jag har många gånger tänkt samma sak som dig, men sen inser jag att Hon ju inte är där, hennes själ är såklart på det/de ställen som hon tyckte om. Och med största sannolikhet är hon hemma här i mitt hus, jag har mer eller mindre bevis på det :) Alltid en liiiten tröst.



Till sist vill jag bara säga att han var otroligt vacker er lilla son.



Kramar!

Hej

Vilek vacker pojke med lekfull blick ni har. Varför mer kan man inte säga livet är så orättvist. Men han kommer leva vidare i mångas minnen, i mitt!

Hoppas att det är okey att jag skrivit om honom i min blogg och lånat en underbart lekfull bild med honom av er. Kolla på denna länk, är det inte okey säg till http://jagochminabusungar.blogspot.com/2009/05/tarar-rann-varfor-ska-barn-behova-bli.html

Önskar man kunde ändra saker i livet och ge er en frisk victor i era armar igen.



kram maria m familj

Jag önskar så mycket att ni fick hålla Victor i era armar igen, att det här aldrig hade hänt. Jag kan inte sluta att tänka på er och eran fina lilla kille. Har själv barn som är 3 och 1½,får panik bara av tanken på att något skulle hända dom...Hur orkar man gå vidare?

Det sista ni ska behöva oroa er för i eran situation är väl om ni ska få vara sjukskrivna eller inte. Det är väl självklart att ni måste få den tid ni behöver....sånt där gör mig så arg.



Har tänt ett litet ljus för Victor i kväll!



Styrkekramar till er

Åwh gud, kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag läste texten.. :(<3 Jag tror ingen som inte har misst ett barn, kan förstå hur jobbigt det vverkligen måste vara.. Men man måste hela tiden försöka tänka framåt, även om det kan vara väldigt svårt..





DIKT:



Så stor är saknaden efter dig.



Den smärtar i min kropp,och får mitt hjärta att brista.



Jag lider alla helvetes kval,så stor är saknaden efter dig.



Jag letar överallt efter dig,vill bara att du ska komma.



Blott bara för en liten stund.Så jag än en gång fick höra orden,



Mamma, jag älskar dig.



Jag tänker alltid på dig,varje minut,varje timme,varje dag.



Vill bara krama dig en gång till,och veta att du har det bra.



Mitt barn,du var mitt allt.Den obeskrivliga kärleken jag känner,



den är så stark,så stark.



Det gör så ont att älska,när du inte längre finns i livet.



Men i mitt hjärta och mitt minne,finns du mitt barn alltid kvar.



Vid min sida skall du alltid vara



och din röst skall jag alltid höra,djupt inom mig.





Älskade barn, som stod mig så nära,



var du bara ett lån?



Varför fick du inte vandra,en längre tid här på jorden hos dina nära och kära.



Det finns så många frågor som jag har till dig.



Kanske får jag leva med alla dessa frågor,



kanske får jag svaren,den dagen som vi möts igen.







För en dag min älskade son,så möts vi igen du och jag.



Tills dess får jag vandra här på jorden,och minnas de fina åren,



vi hade tillsammans du och jag.

Jag gråter. Jag gråter stora tårar. Varje gång jag läser dig blogg. Jag är så himla ledsen för er skull. Det är sånt som bara inte ska hända. Jag har även kikat på Sjukhuset i veckan. Vilken underbar liten kille! Åh vad jag lider med er.



Försäkringskassan... Ja de är inte kloka. Hur tror de att man ska fixa att jobba när man befinner sig en katastrof. Vad tror de egentligen??? Att man ska gå upp om morgnarna och känna tjohooo idag är jag sugen på att gå och jobba lite. Det är verkligen inte klokt.



Men jag måste säga - vad starka ni är! Och vad stark DU är så är så öppen och orkar skriva om det.



Ta hand om varann och var rädda om er.



Varm kram!

Hej.



Jag måste bara berätta vad min dotter sa. Som vanligt gick jag in och läste din blogg men har aldrig skrivit en kommentar. Tänker på er.



Nu när jag satt och kolla så säger min dotter, men vad är de där för gulling (gullig) då sa jag han heter Victor och lever bland änglarna i himlen. då sa hon jag tycker om Victor. Ville bara dela med mig av min treårings ord om någon hon aldrig ens träffat.



Jag hoppas verkligen ni får den tid ni behöver för att komma tillbaka igen till arbete. Det är verkligen inte en kris utan som du säger en katastrof. Ni hade i alla fall en av de sötaste pojkarna jag någonsin sett!



Många kramar/Helena och dottern Wilda

Jag inspireras utav er. Hur starka ni är. Fortsätt skriva! Ni anar inte hur orden sätter sig i mig och många andra.. Ni är förebilder.

Jag läste om Victor i Aftonbladet och kände igen honom när jag såg er i Sjukhuset i veckan. Så hittade jag till er blogg och har läst om er resa.



Jag vill bara krama er! Jag är så ledsen. Barn ska inte behöva få cancer! Jag är så glad att jag har förmånen att läsa till läkare (på just akademiska) så att jag har möjligheten att försöka göra något åt det.



Många kramar och tankar,

Sanna

Kära vän,

Att man tyvärr måste kämpa med myndigheter och dylikt är nåt jag lärt mig under den här hemska resan...

Kan inte annat än sucka och återigen tycka att det är beklagligt att medmänskligheten inte har kommit längre!

Det borde väl varenda homo sapiens begripa att det tar tid, lång tid, innan man återgår till jobb, vardag och allt vad det innebär...

Hoppas dock verkligen att ni får proffesionell hjälp i form av psykolog och så. Det måste man nog för att lyckas hitta det där lilla strået som finns för att orka gå vidare...

Skrev till din hotmail, hoppas att du såg det, ville inte att "hela världen" ska läsa allt om allt ;-)

Vi finns här för er, när som helst, hur som helst!

///Anna o Tony

Du verkar vara en fantastisk moder Sofie! Läser din blogg dagligen och ber för dig, tycker att det SUGER att du ska tvingas genomgå detta,..men jag kollar upp i taket och ber att det finns en himmel så att du en dag kan återförenas med victor! krya på dig och din sambo..

Som jag skrev igår Vi finns här för Er idag med och Alla andra dagar. Vet att det inte kan trösta

men jag ville skriva det iallafall. Ett ljus brinner här bredvid mig för den starkaste kämpen Er Underbara Victor!

Dina inlägg skakar och berör mig till den grad varje gång. Försäkringskassan inte kloka finns inte ord kokar inom mig =( . Ta hand om varandra Sofie o Peter Ni är inte ensamma.

Läser inlägget i din blogg igen och blir åter mycket berörd över vad ni gått igenom och tvingas gå igenom. Vill så gärna trösta men vet att det finns inga ord som hjälper just nu. Vi är nog många som känner likadant, som vill Er så väl. Vi finns här för Er idag och alla andra dagar

Var bara tvungen att kika inom här innan sängdags. Jag blir så ledsen när jag läser att FK redan börjar bli hårda mot er. Deras nya lagar och regler är emot allt med förståelse och medmänsklighet.



Kram och godnatt!

Tårarna rinner som allid när jag läser här, men nu finns det även lite ilska i dom. Eländiga försäkringskassan, jag hoppas verkligen ni har tur och får en bra handläggare som inte bara är paragrafryttare utan även medmänniska! Har tittat igen på avsnitten med Victor, han var så underbar och visade sådan livsglädje. Jag skulle ge vad som helst för att han skulle fått leva med er. Många många kramar!

Så fint skrivet Martin och alla andra. Vi är MÅNGA och Vi finns här för Er Sofie och Peter. Känns som jag inte kan skriva det nog. Ska blåsa ut ljuset för Victor nu men det kommer tändas igen o igen. Han lever vidare genom oss alla och han finns med er och jag är säker på att han hör hur du sjunger för honom Sofie. Varmaste tankar och kraft till Er.

Måste bara säga att Victor och din blogg har påverkat mig väldigt mycket, jag gråter hela tiden. Läser din blogg dagligen.

Jag lider med er, så sorgligt och orättvist.Det ni känner är så obeskrivligt,önskar att det fanns nåt man kunde göra för er!

Victor var verkligen en kämpe,så himla söt och glad. Nu är han en underbar fin liten ängel som vakar över er hela tiden. Han kommer alltid att va nära er! Tänker på er och Victor hela tiden! Jag kommer alltid att minnas eran lilla kämpe,eran Victor!

Många varma kramar

Gud va ont det gör i hjärtat av att läsa detta. Mina tårar bara rinner ner för mina kinder. Har kollat avsnitten på sjukhuset, vilken kämpe och han klagade inte för något. Annat än vad vi vuxna skulle göra. Tänker på er och skickar en varm go kram med kärlek och styrka..// LInda

Det är många inlägg du skrivit som berört mig och gjort mig ledsen, liksom det här. Men, som Martin ovan skrev, så känner jag öven ilska över att läsa vad du just skrivit om Försäkringskassan!!



Hur kan dom på fullaste allvar tro att man ska hinna komma över den otroligt stora och oerhört värsta förlust man kan gå miste om, på 4 veckor?! Vad tror dom??



Man kommer aldrig nånsin komma över sin sorg över att förlorat det dyrbaraste man kan få, ett barn!!



Jag blir så frustrerad så jag vet inte vad jag ska skriva.. Eller jo, det finns mycket jag vill skriva. Men det är till försäkringskassan, inte i denna fina minnessida av världens finaste & starkaste kämpe.



Hoppas ni får rätt och vinner mot dom, dom kan ta sig i .....!!



Mina tankar är hos er, och har varit sen jag läste om er i aftonbladet allra första gången. Ni klarar det här ochså.



KRAM!!

du skriver att Viktor är där nere kall. men du har fel viktors kropp är i jorden men viktors själ är uppe i himlen han kanske svävar bland molnen och följer er vart ni än går.

Att ett sånt litet okyldigt barn ska få något sådant är helt sjukt. Viktor var en riktig kämpe. som ni skriver att han alltid var glad, och diggade med när ni sjöng, det är en riktig kämpe. så ont han måste haft men ändån haft glöden i ögonen. Det ska ni aldrig glömma. Jag hoppas att hela familjen klarar sig och mår så bra som möjligt.

F-kassan kan ta sig i .....! Som min syster skrev! Jag hoppas att ni får de att ändra sin uppfattning. Okej om man fick 4 veckors sjukskrivning om man typ brytit benet, men har man förlorat sitt barn så borde man få ta den ledighet man känner att man behöver!! Det är ju olika från person till person hur fort man ''återhämtar sig'' någorlunda mycket...

Hej, jag gled in här på er blogg.



Beklagar verkligen vad som hänt.

Och när det gäller försäkringskassan, så behöver jag nog inte säga något.



Styrkekramar Emma

Sorgligt att försäkringskassan ska va så okännslig. Tänker på er i eran sorg/Mardrömm.Viktor är så vacker o full av liv på fotografierna att det är svårt att förstå att det gick så illa.Hoppas att ni orkar kämpa för eran rätt att sörja ,trots en kallsinnig försäkringskassa........

Ja försäkringskassan i Sve och FPA här på vår kobbe de har såna förvrängda, gammalmodiga regler så man kan bli både arg, ledsen och helt tokig.

Hoppas ni får den tid ni behöver!

man blir arg då man läser om de sjuka systemet försäkringskassan har!

alla är vi väl olika hur lång tid det tar att bearbeta sorg!!!

verkligen en jätte fin son ni har, och bloggen får mig att fälla många tårar..så vackert skrivet allt!

ta hand om varandra!

styrke kramar!