Tomt hus, hemska tankar
DATUM: 2009-05-17 TID: 20:28:37Fattar inte hur det skall gå med våra planer att åka ner i Europa på en långsemester med husbilen när vi knappt klarar av en helg 15 mil bort.
Men det är väl så här man får göra antar jag. Små steg i taget, kortare sträckor och perioder så kanske man så småningom kan fatta sig mod och dra iväg en längre bit.
För iväg måste vi. Det är inte huset som lockar, det känns mest öde och tomt. Det är som Peter beskrev det.
- Jag känner ingen värme i det här huset längre. Det har blivit så kallt.
Och det är verkligen så det är. Tyst, stort och skrämmande. Minnen överallt. Victors anklagande blickar följer oss vart än man vänder sig och säger, Varför kunde ni inte hjälpa mig? Varför fick jag inte leva?
Minnen minnen minnen. Hemska, underbara, lyckliga. Dom är överallt.
Det dåliga samvetet som hållt sig borta ett tag har sakta men säkert börjat smyga sig tillbaka igen och gjort sig tillkänna. Likt en svart väsande orm slingrar den sig runt tankarna och fyller dem med dåliga scenarion om hur det kunde varit och vad vi kunde gjort annorlunda.
Det sunda förnuftet försöker förgäves slå sig in och göra sig hörd, skrikandes att vi absolut inte skall lyssna till denna demon, för det fanns ju inget vi hade kunnat ändrat på och påverkat. Eller?
En ständig kamp pågår dag ut och dag in och det skall bli intressant om vem som vinner kriget.
Har hört att det finns något som kallas sinnesro. Undrar när det kommer att innfinna sig. Någon som vet om det går att beställa??
Nej nej nej. Ni kunde inte gjort något annorlunda. Ni gjorde allt ni kunde för att Victors tid hos er skulle bli den bästa. Han hade roligt, han var älskad och ni lämnade honom aldrig ens en sekund.
Cancern valde tyvärr er lille älskade Victor till sitt offer och tyvärr så fanns det ju inget att göra annorlunda för läkarna heller. Det är så tragiskt och orättvist men du får inte börja tänka i såna banor. Ni gjorde allt och för Victor och han kände det!!!
Jag beundrar er styrka och precis som du skriver gäller det att ta små steg i taget, i den takt man känner att man klarar av.
Ikväll skall jag titta efter Victor och hans stjärna och be att han sänder ett litet tecken till sin mamma om att han har det bra och älskar och vakar över henne.
Kram kram
Kära du, ni kunde inte gjort något annorlunda. Ni var där för Victor hela resan, han kände sig trygg & älskad och det var det absolut viktigaste när sjukdomen inte gick att råda bot på. Ni är absolut dom bästa föräldrarna som Victor kunnat få! Många tankar, & all min beundran till Er!
Förstår att ni känner så, det skulle nog alla göra. Tänk om... tänk om... Även om jag inte kan förstå hur ni känner. Jag hoppas att er sinnesro snart kommer på besök, så att det för varje månad i alla kanske kan kännas lite, lite bättre. Ingen som vet, men man måste tro. Tro på att det kommer kännas bättre än vad det gör nu. Jag skickar en extra tanke till Victor ikväll när jag tittar ut. Hoppas han på något sätt kan visa hur fantastisk nöjd och glad han är nu och över att han föddes och fick liv av världens bästa föräldrar! Det är jag alldeles säker på. Men, han kanske är lite upptagen just ikväll. Av att leka tittut med de andra stjärnorna. Av att gömma sig bakom ett moln, kika fram och ropa bu! Eller av att fånga alla såpbubblor som kommit upp till honom fyllda av kärlek. Tänker på er! Kram
Åh Ni gjorde ALLT för er lilla son!
Ni gjorde precis det ni skulle.Älskade, tröstade och kämpade.Ni vann inte kampen men ni gjorde naturligtvis ALLT!
Inga skuldkänslor.Förstår absolut att dom finns,men försök ändå att inte vara för hårda mot er.
Många kramar
Therese
Förstår att ni känner så, det skulle nog alla göra. Tänk om... tänk om... Även om jag inte kan förstå hur ni känner. Jag hoppas att er sinnesro snart kommer på besök, så att det för varje månad i alla kanske kan kännas lite, lite bättre. Ingen som vet, men man måste tro. Tro på att det kommer kännas bättre än vad det gör nu. Jag skickar en extra tanke till Victor ikväll när jag tittar ut. Hoppas han på något sätt kan visa hur fantastisk nöjd och glad han är nu och över att han föddes och fick liv av världens bästa föräldrar! Det är jag alldeles säker på. Men, han kanske är lite upptagen just ikväll. Av att leka tittut med de andra stjärnorna. Av att gömma sig bakom ett moln, kika fram och ropa bu! Eller av att fånga alla såpbubblor som kommit upp till honom fyllda av kärlek. Tänker på er! Kram
Förstår att ni känner så, det skulle nog alla göra. Tänk om... tänk om... Även om jag inte kan förstå hur ni känner. Jag hoppas att er sinnesro snart kommer på besök, så att det för varje månad i alla kanske kan kännas lite, lite bättre. Ingen som vet, men man måste tro. Tro på att det kommer kännas bättre än vad det gör nu. Jag skickar en extra tanke till Victor ikväll när jag tittar ut. Hoppas han på något sätt kan visa hur fantastisk nöjd och glad han är nu och över att han föddes och fick liv av världens bästa föräldrar! Det är jag alldeles säker på. Men, han kanske är lite upptagen just ikväll. Av att leka tittut med de andra stjärnorna. Av att gömma sig bakom ett moln, kika fram och ropa bu! Eller av att fånga alla såpbubblor som kommit upp till honom fyllda av kärlek. Tänker på er! Kram
Jag håller med alla andra som skrivit. Ni gjorde allt ni kunde. Det visste Victor också, det är jag helt säker på.
Låter som att ni hade en trevlig helg i Fagersta. Det va ni värda.
Hoppas att vi kan ses i veckan. Va så väldigt länge sen.
Många kramar.
Usch! Lägg inte detta på er själva, ni har nog att bära och det fanns inte något någon kunde göra. Tror man helt enkelt får lära sig att leva med skiten rent ut sagt. Tror aldrig sorgen och saknaden efter ett barn försvinner, man får på något sätt lära sig att leva med den, ta sig fram med babysteps. Gå vidare, inte ge upp och förhoppningsvis en dag kunna blicka framåt och göra upp nya planer för framtiden. Förstår att det måste vara en helt absurd känsla med huset, samtidigt som det känns som ett gapande tomt hål så är det där alla minnen finns. Tänker på er jämt. Idag hade vi en träff med föräldrar och barn från dagis. Jag och en annan mamma arrangerade en liten tipsrunda och sen grillade vi korv på stranden. Jag åkte iväg och köpte såpbubblor till alla barnen som pris för tipsrundan. Tänkte på er och Victor där i solskenenet bland alla såpbubbleblåsande barn. Var rädd om dig!
Förstår att dom där känslorna kommer...Men ni gjorde ju allt som stod i er makt för Victor, fanns med honom hela tiden och gav honom all trygghet och kärlek, det vet han. Han kunde inte ha haft bättre föräldrar eller en bättre familj. Det var den där jä--a sjukdomen som tog honom och varken ni eller läkarna kunde göra mer än vad ni gjorde.
Får ont i magen när jag läser ditt inlägg, vill inte att ni ska behöva känna som ni gör. Jag hoppas från djupet av mitt hjärta att eran sinnesro infinner sig. Victor finns med er hela tiden....det är jag helt övertygad om. Inga anklagelser bara kärlek...
Kram
oj, det var verkligen ledsamt att läsa alla inlägg, sitter och gråter här! Sen beundrar jag din starkhet också, hur orkar ni?
Victor har det bra och han ser efter er och blåser lite blåsbubblor! :)
Kram
Första gången jag går in här. Efter fem minuter är jag helt tagen och gråter så jag skakar. Bara att se eran underbart vackra son, och veta vad han gick igenom, får mig att bli helt tagen.
Ni ska ha all stöd man kan få, kämpa på för Victors skull! Han är nog världens finste ängel, och han har der bra där uppe.
Kram/ Elin
Jag kan inget annat än hålla med vad de andra skriver. Viktor fick en underbar tid med er som föräldrar, även att hans sjukdom är hemskare än hemskas, så är jag säker på att ni var tryggheten, kärleken och glädjen i Viktors liv. Glöm aldirg det! Du är en fantastisk mamma vart du än befinner dig på jordklotet.
Jag har en fundering kring Viktor och när han insjuknade. Jag förstår till fulla och respekterar om det är för jobbigt att svara på. Men det jag undrar över är hur ni märkte att Viktor inte mådde bra innan ni fick det hemska beskedet om sjukdomen? Jag förstår som sagt om det är en känslig fråga och tar absolut inte illa vid mig om du inte orkar/vill svara.
Önskar så innerligt att ni kan få finna sinnesro. Massa kramar till er båda.
Victor skulle aldrig,aldrig anklaga er....
ni gav honom värme,kärlek tilltro,tröst och glädje å listan kan göras hur lång som helst..
Förstår att tomheten ekar.. å saknaden måste vara enorm.. men om du tittar riktigt noga så är det inte tomt..Victor finns med i alla minnen,i allt ni byggt upp..i ert liv..å tittar du dej i spegeln så finns han även där...en del fick han från dej å en del efter sin far.... han finns med överallt..kanske det som gör ont..men det är ju med glädje han vill finnas med..
Å i allt det sorgliga så har en liten människa gjort stora avtryck å säkerligen räddat andra barn som drabbts av samma sjukdomar tack vara att ännu fler skänkt pengar till cancerforskningen.. å detta klarade victor tack vare er tappra föräldrar..
mååånga varma kramar
Jag kan bara hålla med vad andra redan sagt så bra, det finns ingenting som kunde gjorts annorlunda. Ni var med eran underbara prins hela resan och den kärlek och tröst ni gav honom betyder allt. Det märks så väl på både bilder, filmen här och även filmen där han åker motorcykel att han verkligen VET och verkligen KÄNNER all den kärlek som finns kring honom...
Eftersom jag hade vägarna förbi Stockholm idag så tog jag en tur ut till Bålsta, ville så gärna se prinsens plats och blåsa lite såpbubblor till honom, men när jag kom dit insåg jag att det fanns ett antal kyrkor där... typiskt mig! Så det får bli nästa gång jag åker nedåt landet. Skickade iaf upp lite bubblor till honom ikväll när jag kom hem igen.
Varma kramar!
Hej på er!
Hamnade här inne och blev så himla ledsen!
Vad mycket ni fått gå igenom!:-( Känner mej ganska stum, men ville ändå skriva några ord! Ni är så starka och för varje dag som går så kommer ni må lite bättre..även om det inte kommer märkas på ett litet tag. Sorgen kommer så småningom omvändas till glädje då ni tänker tillbaks på alla fina minnen med er son. Han kommer alltid vaka över er och ni kommer känna hans närhet! Ni gjorde allt ni kunde för honom och det vet han!
Er lilla son har gjort fina avtryck i många människors liv.
Ni kommer klara detta fint, men första tiden är som en mörk dimma. Det kommer bli ljusare! Jag lovar! Bit för bit!
Massor av styrkekramar från mej!! Jag tänker på er!!
/Caroline
Ni var, är och kommer alltid att vara de bästa föräldrar till Victor, oavsett vad. Han levde ett underbart liv, jag såg en film om honom.. "Den 4 september 2007 föddes en liten frisk och underbar pojke" , redan då kände jag hur tårarna trängde fram. Det är hemskt, det är det verkligen, det som hände er familj.. Det är inte bara att gå vidare, man måste bearbeta sorgen, men försök att tänka på allt positivt ni gjorde med Victor. Han hade mindre bra tider när han var sjuk, men han fick fortfarande samma värme och kärlek från er. Den kommer alltid att finnas kvar hos honom och han är er evigt taksam för att ni fanns där för honom när han mådde dåligt, det fick honom att må bättre. Man kan alltid göra saker bättre, men i den sitautionen som ni befann er i så kan jag med handen på hjärtat säga att ni gjorde något fantastiskt för er son, och han kommer alltid att älska ER!
Mycket fint skrivit! Starkt gjort av dig trots att tårarna rinner och det är tufft. Du har trots omständigheterna valt att blogga om det och det är jag inpomerad av! Kram
hej det är första gången jag läser denna blogg. måste först och främst beklaga sorgen oehört mycket.. sedan säga att det är helt sjukt att något sådant kan hända =( .. hoppas lilla victor vilar i fred hos gud.. och må gud ge er alla kraft i vrälden för att klara detta
Jag hittade er blogg idag, och laste hela.
Jag ar helt stum, jag vet inte vad jag ska saga.
Allt jag kan saga ar att ni har all min tanke, medlidan och jag tycker ni ar otroligt starka!
Jag vet att ni gjorde allt for Victor, och jag ar saker pa att han ocksa vet det.
Jag ar fortfarande tarogd och jag onskar jag kunde gora mer an bara lamna en kommentar och skanka pengar till cancerforskningen..
Massor Kramar till hela er familj.
Jag hittade eran blogg idag och har sätt filmen om honom och jag sitter alldeles skakis. jag är alldeles tårögd och gråter inombords.
Jag förtstår inte hur det känns att förlora ett barn men jag tycker ni är så otroligt starka som kämpar på ändå.
Ni kunde inte göra mer än att finnas för Victor när han behöve er. Tyvärr drabbade detta just er, och man får tycka det är orättvist, men det var inget varken ni elr Victor kunde göra något åt tyvärr.
Victor kommer alltid finnas hos er och vaka över sin föräldrar som finns där nere. Han älskade säkerligen mer än allt annat på jorden.
Kämpa på. För Victors skull.. han vill nog att ni ska försöka vara lyckliga även fast han inte kan glädjas med er.
Kram på er!
Jag förstår att det är jobbigt att komma hem till huset. När ni är iväg kan ni ju alltid försöka lura er själva att allt är som vanligt. Men hemma finns alla minnen.
Jag kan också bara hålla med om vad alla skriver. Hade ni kunnat göra annorlunda så hade ni gjort det. Jag förstår att de tankarna kommer men försök övertala dem om att det inte stämmer. Ni älskade/älskar Victor över allt annat. Ni skulle göra allt för honom och ni gjorde allt ni kunde! Det fanns inget annat ni kunde gjort. Det allra viktigaste är att han kände sig älskad och trygg och det är jag helt övertgad om att han gjorde. Ni kommer vinna över det dåliga samvetet i slutändan. Tids nog kommer även sinnesron, även om det känns omöjligt nu.
Många kramar,
Tessan, mamma till Ida och Tim
Lilla Viktor, han må vara himlens vackraste ängel.. Ni är starka, även fast det är det hemskaste som kan hända, så tror jag på er! Känns som jag känner er på något vis, jag gråter varje inlägg jag läser, det är så hemskt och jag känner verkligen med er. Ni är värda allt i världen.
Även fast jag inte förlorat ett barn som ni gjort, så har jag också varit med om denna djupa sorg och tomhet när min Mamma dog. Alldeles för ung tyvärr:(
Jag trodde aldrig att livet skule bli sig likt igen, klart jag skrattade och hade roligt, men det gjorde alltid så förbannat ont. Nu har det snart gått 2 år och jag känner mig glad när jag tänker på henne. Givetvis SAKNAR jag henne varenda dag, men jag har lärt mig att leva med tanken på ett liv utan hennes fysiska närvaro.
Nuförtiden tänker jag inte på hennes lidande och hennes sjuka kropp, jag kommer ihåg alla roliga saker :) Jag är säker på att du och din familj en dag kommer känna samma sak, med hjälp av familj, vänner, kuratorer och ert eget sätt att bearbeta sorgen. KRAM!
Har precis tittat på filmen igen om Viktor,den är så fin!
Jag har även en annan bild i mitt huvud som jag minns och det är på midsommarafton när vi står runt våran köksö och försöker att prata.Du Sofie står och försöker mosa en omogen avocado,Peter håller Viktor som överröstar oss med höga skrik och skratt, jag kommer ihåg att vi inte fick så mycket sagt till varandra just då för vi skrattade mest åt eran lille prins! Det är ett jätte härligt minne som jag har!Vi tänker på er!Hoppas vi kan ses snart!! Många kramar
Vet inte om ni hört denna förut och har inte hunnit läsa igenom alla inlägg här men:
"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."
Sinnesrobönen heter den och jag tycker den på sitt enkla och korta sätt verklien talar om vad det handlar om.
Ni har självklart gjort allt ni kunnat!!! Neruoblastom är som jag förstått det en jättesvår cancerform och svårbotad. Victor hade sån otur men sån tur att ni är hans föräldrar. Ni gjorde hans korta tid på jorden till en fin upplevelse trots all smärta. Ni är fantastiska, det vet jag.
Men - såna känslor du nu förmedlar ÄR bra att reda ut hos kurator, terapeut eller liknande. ältandet är naturligt och ni genomgår ju en kris som har olika steg. Men ältandet äter också upp en och skymmer sikten. Snälla ni, ta hjälp att reda ut era känslor så ni kan komma vidare.
Vet inte om ni hört denna förut och har inte hunnit läsa igenom alla inlägg här men:
"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."
Sinnesrobönen heter den och jag tycker den på sitt enkla och korta sätt verklien talar om vad det handlar om. Du behöver itne vara troende för att lita till den.
Ni har självklart gjort allt ni kunnat!!! Neruoblastom är som jag förstått det en jättesvår cancerform och svårbotad. Victor hade sån otur men sån tur att ni är hans föräldrar. Ni gjorde hans korta tid på jorden till en fin upplevelse trots all smärta. Ni är fantastiska, det vet jag.
Men - såna känslor du nu förmedlar ÄR bra att reda ut hos kurator, terapeut eller liknande. ältandet är naturligt och ni genomgår ju en kris som har olika steg. Men ältandet äter också upp en och skymmer sikten. Snälla ni, ta hjälp att reda ut era känslor så ni kan komma vidare.
Jag tror också som Anki skriver. Saknaden kommer alltid finnas där men med tiden kommer det göra mindre ont. Det måste bara få ta den tid det tar. Under tiden - gråt, skrik, försök få ut alla känslor så mycket det bara går. Vi finns här och lyssnar.
Monica o Danne, vilket härligt minne! Fina Victor!
Kram,
Tessan, mamma till Ida och Tim
Sinnesrobönen: Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Snälla ni, Victor kände er kärlek hela resan, det ser man på honomm, han var en så fin och go pojke som hade extrem otur. Neuroblastom är lömsk har jag förstått ohc ni gjorde de tni kunde. Smnälla ta hjälp att reda ut dessa tankar om ni inte klara det själva, ältandet kan bli en egen fiende annars. Ni är fantastiska och jättefina föräldrar. Victors hjältar.
Tyvärr kan man inte sinnesro, fast man ibland skulle vilja kunna göra det...
Men sinnesro bönen finns det ju något som så vackert kallas, den hjälper mej i svåra stunder.
"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Ske Din vilja, inte min. Amen."
Jag ber för er varje dag nu, att ni ska få livet tillbaka, trots den hemska tragedi som er familj utsattes för. Mina tankar går till er!
Jag läser er blogg varje dag, sitter och gråter när jag läser den.
Den är så undebart fin!
Lider med er !
kramar, ta hand om er.
Som föräldrar så anklagar man alltid sjig själv när något händer ens barn - men ni hade inte kunnat göra något anorlunda, ni fanns där brevid honom, gav honom kärlek och värme, skratt och lek när han behövde det som mest. jag tror Viktor är extremt stolt över er, allt ni gjort för honom! Ni kommer alltid att sakna er lilla prins, men det kommer göra mindr och mindre ont. Men Sofie - håll aldrig tillbaka din sorg, ilska - släpp ut allt!!
Ni är ständigt i mina tankar!
kram
Kära Sofie och Peter, som alla dina inlägg blir man lika tagen och bestört. Har läst alla fina kommentarer också som jag brukar. Försöker samla ihop några tröstande meningar men som vanligt går det inte så bra. Vad jag kan säga iallfall är att Ni gjorde Allt ni bara kunde för Victor. Han var så älskad och trygg hos Er Hela tiden. Syns så tydligt på alla bilder, klipp och filmer. Jag hoppas så att ni kommer förstå och känna det själva längre fram en dag. Ni var dom bästa och finaste föräldrarna han kunde ha och Har fortfarande. Han finns hos er och kommer alltid att göra. Han kämpar vidare på sitt sätt att Ni ska ha det så bra som ni bara kan. Kämpa vidare tillsammans med honom. Hoppas Ni inte blir arga för mina meningar men det kommer bli bra ska ni se även fast det känns omöjligt nu men det kommer och Victor vakar och finns med er på vägen hela tiden så som ni fanns vid hans sida. Han har säkert fått det förklarat av änglamammor/änglapappor som ser efter och tar hand om honom. Han anklagar Er inte!
Jag läser er blogg för första gången och tårarna strömmar ner på mina kinder. Jag lider med er!
Kramar Tessan.
Jag såg underbara Victor på tv härom veckan och kände att mitt hjärta höll på att gå i tusen bitar. Varför skall barn drabbas av sjukdomar? Jag inte förstå det. Jag hade hopp och förväntan att detta givetvis skulle gå bra för Victor till min stora sorg fann på någons blogg att så var inte fallet. Mina tårar sprutade av sorg, medlidande för er samtidigt som jag kände en enorm varm kärlek som Victor fått uppleva även om den var orättvist kort så var den stark och enorm. Jag har själv en son som har fått en tuff start med operationer så därför förstår jag hur ni har det även om vår son finns kvar här hos oss så är det ett helvete att fara fram och tillbaka mellan sjukhus och in på operation efter operation. Jag önskar Er all lycka i världen att tiden kommer ändra kampen om en överlevnad till ett fridfullt leverne.
Många varma kramar till Er
Hej. Styrka, för hur klarar man sig? Jag fick mitt första barn i mars förra året och förlorade min mamma i cancer på dagen ett halvår senare. Människor som är för viktiga för att försvinna. För unga? För glada och förvackra? Och vad är det som gör att man går och lägger sig och vaknar nästa dag??
All styrka till er!
Sitter här och läser igenom Viktors sista tid. Hamnade här av en slump och sitter här nu tårögd. Bloggen är oerhört vackert skriven, inte för att tala om er vackra änglason. Jag önskar er ingenting annat är styrka och hopp. Det finns ingenting ni kunde ha gjort bättre. Mi är en av sveriges starkaste och bästa föräldrar. Kämpa på och försök njuta av minnerna ni har, ni hade en oerhört vacker relation.
Stora och starka styrkekramar!
Läste och kommenterade tidigare i morse. Men har varit inne och läst nu på lunchen och det är så skönt att se att det är så många som skriver så fint, omtänksamt och uppmuntrande!
"Om" dyker alltid upp när själen som minst behöver det. När katastrofen inträffar dröjer det inte länge förrän ordet finns där - prövande och plågande. Det är precis som om mitt logiska och tänkande jag måste testa alla vägar innan jag kan acceptera att ibland gör naturen det mest fruktansvärda som övergår allas makt och förstånd - jag tror det är en del i alla sorgeprocesser. Men så småningom så kommer ni landa i vetskapen att ni gjorde ALLT som stod i er makt och då förhoppningsvis kanske en form av sinnesfrid infinner sig. Alla bilder och små filmer vi sett på Victor och er tillsammans är så fyllda av kärlek att det nästan går att se den med blotta ögat - den går att ta på. Ingen på jorden hade kunnat kämpat bättre än ni.
Och ta en dag i sänder. Låt hela kroppen känna efter hur ni vill göra - hur ni orkar göra. Det som känns bra idag kan i morgon kännas helt fel och tvärtom. Fatta inga beslut som ni inte kan ändra på utan låt tillvaron vara öppen för det som känns bra just nu. Sorgen har ingen mall, den har ingen agenda. Jag hoppas att ni en dag känner med varenda fiber i kroppen att Victor är med er vart ni än går.
Jag tänker på er alltid.
Styrkekramar / Yvonne
Hittade till din blogg via en länk. Och tårarna bara rinner när jag tittar på filmen om eran fina lilla grabb!! Så orättvist!
Så otroligt starka ni måste vara!!! Ni får mig verkligen att vara tacksam för varje dag som går då mina barn är friska!
Kramar!!!
Gjorde bara ett snabbt inlägg i morse och skrev bland annat ner sinnesrobönen. Jag tänkte så mycket på er nu under lunchen och blir alldeles tårögd över hur du beskriver känslan av att vara i huset och era skuldkänslor. Som vanligt tycker jag att Yvonne i Handen sammanfattar bra hur jag skulle vilja skriva till er. ATt "om" alltid dyker upp vid minst lämpligt tillfälle.
Men tror också att där ni är nu har ni tagit ett kliv i er kris. Ni har börjat reflektera över det som hänt och det är också något positivt. Men - var varsamma att skuldkänslorna inte tar över och ta hjälp i så fall. Ni är med om den största sorg en förälder och människa kan vara med om och då kan man behöva vägledning för att reda ut tankarna. Var i alla fall inte rädd för att söka den hjälpen.
Jag hoppas att våra tillrop hjälper er men vet samtidigt av egen erfarenhet att man inte alltid tänker rationellt och tankarna fortsätter mala hur mkt någon annan än säger att det man tänker och känner inte är så. Ta hand om er och varandra och Victor.
Yvonne - en mamma i Handen, Jättebra skrivet. Tankarna måste prova alla vägar innan man kan acceptera. För något av det svåraste som finns är att acceptera att vi inte alltid har makten att påverka det som händer.
Kram,
Tessan, mamma till Ida och Tim
Håller med som alltid skriver du Yvonne - en mamma i Handen så fint till Sofie och Peter. Precis sådär känner jag också men får inte ner det i vettiga meningar.
Sinnesro kommer med tiden fast jag själv inte trodde det när jag hade det jobbigt för drygt 1,5 år sedan. Det är jobbigt delvis än idag men det är som de säger tiden läker sår dock inte fullt ut.
Ni gjorde säkert allt för Victor och han är absolut inte arg på Er, Han har det bra nu och han vill säkert att Ni går vidare och inte stannar upp.
Jag beklagar sorgen. Kan inte ens föreställa mig den smärtan och sorgen som ni nu känner. Mina tankar är med er.
Vill bara lämna ett litet spår här ...
Kom in på bloggen genom aftonbladet den dag då de länkade hit. Jag kan inte läsa här utan att få tårar i ögonen. Ni gjorde verkligen allt som går att göra för er lilla Victor. Jag lider verkligen med er!
Ta hand om varandra!
Det är första gången jag är in här... har en liten tjej på fyra månader, mitt första barn. Tyvärr klarar jag nog inte av att läsa hela er historia men ert öde är fruktansvärt. Mina tankar finns hos er, hoppas ni kan finna lite värme i det stöd ni har här på bloggen.
Kram ♥
På väg hem från jobbet går jag in och kollar bloggen igen. Alla skriver så kloka ord vill så väl. Fastnade för det som Yvonne, mamma i Handen skrivit och det är så bra, så bra. Annika fick också till det, det kan vara nog så svårt ibland att formulera sig så att det man vill få fram verkligen uppfattas så som man menat.
Jag känner er inte men vad jag läst och sett och hört så gjorde ni ALLT för victor! Ni är de bästa föräldrarna Victor kunnat få! Glöm aldrig det! det är inte ert fel, det den där (ursäkta ordvalet men det finns inget annat) JÄVLA cancerns fel!
Jag önskar så att jag skulle kunna skicka all sinnesro i världen till er snarast!
Stor kram till er båda!
Du borde definitivt skriva en bok om eran kamp.
Dina ord är smärtsamma men dina ordval och uttryck är fröjd.
håller med alla dessa komentarer över mig , :(
Det är hemskt, förstår vilken mardröm ni har varit och är med om .. En mardröm som aldrig tar slut, som ett infekterat sår. Det läker förr eller senare, men ärret finns alltid kvar.
Måste säga att ni är otroligt starka, och ni har verkligen funnits hos victor hela hela tiden !
Jag lider med er :(
Kram !
Hej!
Jag gav precis min 6månaders son mat samtidigt som jag kollade på er film om Viktor. Men jag fick tyvärr sluta kolla under tiden som jag gav honom mat, kunde inte hålla tårarna kvar utan dom kom så jag stängde av och kollade om på den, tårarna kom igen. Han va så fin, såg så glad och lekfull ut. Jag tänker på er och ni är jätte duktiga som klarar av detta, ni är så starka, förstår att det är skit jobbigt att förlora sitt barn, men ni har aldrig sagt hejdå till honom utan vi ses. Ni kommer att ses en dag! Just nu springer Viktor runt uppe i himlen, bland massa andra barn, han leker, han har inte ont, där får han vara bland massa barn och människor, massa djur, massa vatten som han kan leka med, men varje dag så kollar han ner till er sin familj som är kvar på jorden och frågar en ängel varför behövde jag lämna dom, änglen svarar alltid med samma svar, du har inte lämnat dom, du finns i deras hjärtan och dom i ditt och ni kommer ses en vacker dag igen! Men jag tänker på er och era släktingar och vänner!
Kramar i massor från Malin & Philip
Hej!
Jag beklagar verkligen sorgen, var nu lika starka som er lilla underbara kämpe. Det känns att det är fel tillfälle men vi har ett projekt i skolan där man fick välja mellan olika ämnen tex. krig, fattigdom osv. Utöver det ska man hålla ett tal och varför just detta ämnet är viktigt. Jag valde ämnet kärlek och då kom jag och tänka på er lilla ängel. Jag har funderat på att hålla ett tal om denna sjukdomen och dess offer. Jag tänkte naturligtvis ta upp Victor och berätta om era tankar utifrån era inlägg där ni bland annat delar med er sorg och kärlek. Efter talet har jag tänkt och dela ut broschyrer som jag ska göra, i dessa ska det innehålla lite fakta, gärna en bild på Victor och länken till fonden där man kan skänka en slant men även till er blogg som man kan följa. Det är därför nu jag väntar på ert svar och dess åsikter om detta. Jag är självklart respektfull och har utöver allt detta inga problem om ni tackar nej. Tack förhand!
alltså ni är starkare än ni tror och jag tycker ni är starka. jag tycker de är bra att ni tar en dag i taget och verkligen försöker. och samma sak varje gång jag läser er blogg jag gråter. livet är så orättvist och hemskt ibland men ändå tvingas vi leva fast livet är elakt mot en.
Jag har tittat på Victors film ännu en gång. Har sett den flera gånger för jag tycker den är så fin. Första gångerna grät jag floder, sedan har det gått ganska bra, några tårar varje gång...
Men nu brast det igen. Har gråtit så jag har ont i hela kroppen. Vackra söta lilla barn! Hur kan livet vara så grymt???!!! Jag vet inte vad jag ska skriva. Önskar av hela mitt hjärta att jag kunde göra så han levde igen!
Stora kramar,
Tessan, mamma till Ida och Tim
sinnesro kommer med tiden...ni måste sörja först...sen ska ni bearbeta o acceptera det som hänt...men jag kan lova er att när allt lagt sig till ro o livet börjar rulla på igen...så ska ni se att ni finner er sinnesro....framför allt peter o sofie....det är ju vad Victor vill..att mamma o pappa ska ha det bra.....
ta hand om er o ha en riktigt härlig resa...för jag vet att ni kommer att sticka iväg....ni behöver det....låt morfar christer ta hand om huset ett tag....stick i väg en stund...va bara ni....vandra längst stranden hand i hand....älska varandra o ta hand om er....victor finns med från sin himel o ler åt er.....
kram carina
Sitter med tårene rennende og sender mine varmeste tanker til dere! Det er utrolig sterkt og trist å lese det dere skriver, men dere formidler Victors kamp og siste tid på en fantstisk flott måte. Jeg er selv mamma til en liten jente på snart 2 år og jeg blir så utrolig takknemlig for det livet vi har. Jeg kommer aldri til å glemme det jeg har lest her, dere er i tankene mine og jeg håper inderlig dere klarer å finne styrke i hverandre og klare å leve livet sammen og minnes Victor. Varme hilsner fra Ellen
Har precis tittat på filmen om Victor, läst dina inlägg och tårarna forsar ner för kinderna! Har inte varit i närheten av det ni har upplevt, men kan till viss del sätta mig in i känslorna som kan upplevas. Har själv 3 barn och ett till på gång. Bara tanken på att ev. kunna förlora dom gör att man inte vet vart man ska ta vägen. Det känns även lite personligt då jag har sett er kamp på tv och dessutom sett artikeln i Aftonbladet. Allt föll på plats när jag först av en slump hittade denna blogg och insåg att jag omedvetet fått följa med er resa.
Jobbar själv inom sjukvården med många cancersjuka och vet hur uppgivet, orättvist och hemskt allt kan kännas. Den stora glädjen finns i att man även får vara med om alla dom som blir friska och som återhämtar sig. Vill sända alla mina tankar till er och hoppas att allt kommer lösa sig för er även om vägen dit är lång!
Stor kram från Karin och alla barnen
Ni gjorde precis allt ni kunde för er lilla prins! Men jag vet att det är lätt att anklaga sig själv..... Tror det är en del av sorgen, en del av att bearbeta det hela. De säger att det tar ungefär 4 årstider innan man börjar må någorlunda ok. Saknaden och sorgen kommer ju givetvis alltid finnas där men med tiden kanske ni kan lära er att acceptera och leva med det ohyggliga ni varit med om.
Jag önskar er all lycka i framtiden och jag är säker på att er prins är stolt över att ha er som föräldrar.
Styrkekramar till er!
Ni gjorde precis allt ni kunde för er lilla prins! Men jag vet att det är lätt att anklaga sig själv..... Tror det är en del av sorgen, en del av att bearbeta det hela. De säger att det tar ungefär 4 årstider innan man börjar må någorlunda ok. Saknaden och sorgen kommer ju givetvis alltid finnas där men med tiden kanske ni kan lära er att acceptera och leva med det ohyggliga ni varit med om.
Jag önskar er all lycka i framtiden och jag är säker på att er prins är stolt över att ha er som föräldrar.
Styrkekramar till er!
Ni gjorde precis allt ni kunde för er lilla prins! Men jag vet att det är lätt att anklaga sig själv..... Tror det är en del av sorgen, en del av att bearbeta det hela. De säger att det tar ungefär 4 årstider innan man börjar må någorlunda ok. Saknaden och sorgen kommer ju givetvis alltid finnas där men med tiden kanske ni kan lära er att acceptera och leva med det ohyggliga ni varit med om.
Jag önskar er all lycka i framtiden och jag är säker på att er prins är stolt över att ha er som föräldrar.
Styrkekramar till er!
Vill ju säga go`natt till er "in live" varje kväll...!
Ni är bäst och vi är så glada att vi har just Er till goa vänner!
Önskar så att jag kunde göra något mer för er, lindra er smärta...Ni förtjänar så mycket bättre än det här och kunde jag bara få lite, lite mera makt i mina händer skulle allt se så mycket annorlunda ut!
Ni ger oss kraft att kämpa vidare, mod att möta morgondagen, glädje att kunna skratta, energi att bekämpa den här hemskaste av alla sjukdomar.
Glöm aldrig att ni ständigt finns i våra tankar och att vi finns här för er, när som helst, hur som helst...!
De största av kramar /// Anna o Tony
Första gången jag läser din blogg.. Har suttit här och läst nästan alla inlägg.. Tårarna bara sprutar. =( så hemskt..
Ni hade en såå underbart fin kille!
Filmen var jätte fin..
Tycker livet är så orättvist.. Varför ska sånt hända små barn?
Skickar MASSA varma kramar till er!
och en tanke till Victor, Vila i frid! <3
jag gråter i floder!! min pappa dog i en bilolycka år 2003, när jag var 10 år :'( kram
Kämpa på! läser er blogg och ja gråter , gör ont i Hjärtat att läsa den! sörjer med er, KÄMPA PÅ och TA HAND OM VARANN!
Sitter just nu o gråter floder =( Så jävla orättvist!!!! jag sj sörjer just nu då min bror dog på alla hjärtans dag 28 år gammal! Vet att dom har det bra på andra sidan men fan va man saknar o det gör ont i hjärtat! =( Vila i frid Victor <3 ta hand om er!
Kram!
läser din blogg nästan varje dag nunär jag har hittat till den, tycker att det e så hemskt allt som har hänt eran familj, för det är det ni fortfarande är, en familj, om än kanske trasig familj för en saknas. men ni är fortfarande en familj och ´det kan ingen ta ifrån er, era minnen.
jag hoppas att ni tar hand om varandra.
massa kramar fyllda med värme och kärlek!
Anna Haapala Silfver!
Kunde inte hitta hur man kommenterar på din sida, kanske måste man va medlem? Ville bara säga att jag är väldigt glad att Sofie, Peter och Ni har varandra! Tänker på Melwin och Er också! Varmt lycka till håller alla tummar. Kramar!
Idag är en BRA dag !!!
Det värsta man kan uppleva är att förlora en människa man älskar. jag har själv förlorat - inte mitt barn men min man sen 30 år. vi hade varit tillsammans sedan vi var 15 år och saknaden är enorm och man går igenom fruktansvärt många olika tankar men ni har gjort det ni kunnat det allra - viktigaste - funnits till för lille viktor varenda stund. Han vet om att
ni gjort allt ni kunnat och att ni älskade honom över allt annat. Kämpa vidare och många styrke kramar// Marie
Hej! Jag har läst igenom er blogg och tårarna bara sprutar. Vi har en son på 15 månader och min värsta fasa är ju såklart att något hemskt skulle hända honom. Mitt barn är ju hela mitt liv, mitt allt och utan honom vore ju livet meningslöst. Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå denna enorma smärta ni måste bära på! Varför??? Vad är meningen med att ett barn ska födas och sedan drabbas av cancer och inte få leva? Livet är så fruktansvärt orättvist och jag vill bara sända er en massa kramar och tankar. /Kram Pernilla Engelholm.
Vill bara säga att jag tänker på er och Victor i dag också. Önskar så att allt var annorlunda....
Kram Malin
otroligt fin film :)
även jag inte känner er sitter jag här och gråte, tårarna Bara forsas ner. jag mår dåligt när jag ser sånt här .<3
jag tänker på victor och er. <3 sånt hät ska inte hända <3
Ni var de bästa för honom och kunde inte gjort något bättre , den kärlek ni gav honom och ger fortfarande ska alltid leva kvar , ja blir så glad och samtidigt så himla ledsen när ja ser filmen du gjort . de är verkligen en hyllning och du är så himla stark så en hyllning till dig med ! la ut ett inlägg om filmen och att stödja barncancer fonden på min blogg , hoppas de går bra
tack och all min kärlek till er <3
http://liviabergstrom.blogg.se/
Jag vill vet hur mycket världen betyder för. kan ni gå in på min blogg och läsa.
lämna en kommentar och säg hur ni mår när ni läser det !
Jag verkligen beklagar det som hänt er. Kan ju inte finnas något värre än att sitt barn försvinner ifrån en! :(
Och jag är säker på att ni gjorde allt för Victor och att han mådde bra hela tiden.
Men jag hoppas och tror att Victor har det bra uppe i himlen och sitter och kollar ner på er hela dagarna.
Vila i frid Victor, Tänker på dig!
Sofie och Peter,
Jag lånade en bild på Victor från denna sida till min blogg, och länkade till Victors fond. Var snälla och säg till om det inte är ok. Då tar jag bort den med en gång. Hoppas solen lyser på er trots molnen...
Kramar,
Tessan, mamma till Ida och Tim
Finns inga ord som passar, men jag har läst och ville bara lämna ett spår efter mig. Vi tänker på er och gråter för er skull. Som sagt, det finns inga ord. Men, han var en vacker, modig pojke och han kommer nog minnas av många tack vare er blogg. Mvh//Malin, Johan och Jonas
För ca 1 år sedan tittade jag på ett program om en flicka som kämpade i flera år mot sin cancer, tillslut orkade hon inte mer. Jag minns det så väl, jag grät och tyckte det var fruktansvärt, jag kunde inte förstå att föräldrarna ens orkade prata eller att dom ens kunde stå upp!!Jag hade aldrig klarat det tänkte jag!! Jag gick in och pussade på min älskade son och var så tacksam att det inte var vi.Efter några månader drabbades min son av cancer och ett halvår senare finns han inte längre i mitt liv.Han blev bara 4 år och somnade in i mars i år.Livet kan förändras så fort,och även dom värsta mardrömmarna kan bli verklighet.Vissa dagar undrar man verkligen vad som är meningen med livet, vad är det man kämpar för? Inga ord i värden kan få tillbaka barnet som man förlorat eller ta bort den smärta man känner. Även om man önskade att man var ensam om detta, för inget barn förtjänar att lida så kan det ändå vara en tröst att veta att man inte är ensam. Kärleken till sitt barn är det starkaste man kan uppleva, om än dock för kort kanske tillräckligt för att bära den vidare. Önskar er det bästa och att ni skall hitta styrka att gå vidare!
Jag har en dotter, Frida, som fyller 4 år om två veckor. Hon fick cancer i januari 2008. Leukemi. Vi har träffat er och Victor flera gånger i Uppsala.. Fick aldrig chansen att prata med dig Sofie, men pratade med Peter ett par gånger.... Victor satt i vagnen och snackade, såg så pigg och glad ut! Kunde aldrig tro att det skulle gå så här...? Har följt er från den dag man kunde läsa i Aftonbladet, och lidit med er varje dag. Tänker på hur ni ska orka gå vidare utan er lilla underbara son. Är själv livrädd att förlora min lilla älskade Frida. Men vi kämpar på, gjorde vår "sista" högdos i Uppsala förra veckan. Nu väntar ytterligare ett år av en annan behandling och tabletter innan vi är klara.. Håll tummarna! Önskar Er ALLT gott i världen och hoppas ni någonstans hittar styrka att gå vidare! Många styrkekramar från Helén och Frida
Jag har en dotter, Frida, som fyller 4 år om två veckor. Hon fick cancer i januari 2008. Leukemi. Vi har träffat er och Victor flera gånger i Uppsala.. Fick aldrig chansen att prata med dig Sofie, men pratade med Peter ett par gånger.... Victor satt i vagnen och snackade, såg så pigg och glad ut! Kunde aldrig tro att det skulle gå så här...? Har följt er från den dag man kunde läsa i Aftonbladet, och lidit med er varje dag. Tänker på hur ni ska orka gå vidare utan er lilla underbara son. Är själv livrädd att förlora min lilla älskade Frida. Men vi kämpar på, gjorde vår "sista" högdos i Uppsala förra veckan. Nu väntar ytterligare ett år av en annan behandling och tabletter innan vi är klara.. Håll tummarna! Önskar Er ALLT gott i världen och hoppas ni någonstans hittar styrka att gå vidare! Många styrkekramar från Helén och Frida
Jag lider med er!! usch så hemskt det måste vara! Vilken söt liten pojke han var. Det är så orättvist att denna dumma sjukdom finns:(
Kämpa på!!
Jag kan seriöst inte förklara hur mycket jag gråtit medans jag läst eran blogg och kollat på Victors film. Den lille killen berörde mig så mycket med hans styrka och söta ansikte. Jag beklagar så mycket och önskar er det bästa.. Kramar
Jag är för visso bara 16 år gammal och har själv inga barn. Men det hindrade inte mig att hejdlöst gråta när jag läste dina inlägg. Jag grät i både sorg och glädje. I sorg för att lilla Victor gått bort, och faktum att det är så många som lider precis som ni! Fruktansvärt. Men jag grät i glädje pågrund av dina fina ord, dina hyllningar till eran son och om stödet ni får. Det här är den tuffaste tiden i ert liv, det förstår jag. Men jag är säker, och jag menar verkligen säker, på att ni kommer att klara er igenom den. Jag tänker följa er resa, jag tänker tänka på er varenda dag och jag tänker be för er, Victor och alla andra sjuka och deras anhöriga som fått sitt liv splittrar i spillror på grund av cancer.
Underbart att ni gör något så sorgligt till något så fint. Ni hyllar er son, vilket är det finaste man kan göra. Ni är riktiga glädjespridare.
Jag önskar er all lycka i livet. Ni inspirerar!
jag har en kompis som har en syster som har cancer hon kämpar på men det kommer inte gå.<3
Jag tycker synd om er men ni vet att victor finns alltid med er <3
trårarna rinner här nu. <3 usch sjukdommen ska inte finnas .<3
kramar o
Har skrivit om texten jag tänkt skicka säkert 10 gånger, jag ger upp. Det är omöjligt att skriva hur man känner! Men vill att Ni ska veta att jag läst och jag har tårar längst kinderna. Ni har haft en sådan vacker ängel på besök hos er. Verkligen! Och jag är säker på att himlen och de andra änglarna tar väl hand om honom tills ni ses igen! Önskar er allt gott i framtiden! För imorgon är första dagen i resten av era liv. JätteBamseKram från Mig!
inne för första gången läste inte allt ja ser inte för alla tårar. Stora kramar till er för ni e bäst. Har själv en dotter på 18 mån ja kan säga utan att överdriva att from imorrn betyder hon ännu mer för mig .. ta hand om varann önskar er all lycka som går i allt detta de ska inte få hända ngn men de hände er...Victor e den finaste ängeln i världen...många kramar Sofie
hej.
jag sitter här och vet inte ens vad jag skall säga, följde Victors kamp på "Sjukhuset" och hittade sedan din blogg.
Vad jag än skrivet så kommer det inte få er att må bättre, men jag tänker på er och hoppas att det skall skänka lite värme och glädje i hjärtat ert.
Cancer är en hemsk sjukdom, och det har drabbat ett flertal i min släkt bla min syster där hennes barn dog i magen eftersom cancern satte sig just där.. även om sonen var ofödd så var han älskad, och än i dag ej glömd - Aldrig och likaså Victor - Aldrig glömd.
Du skrev i ditt inlägg om sinnesro.. vill skicka med en text/bön som också är tonsatt - Sinnesrobönen.
Gud, ge mig sinnesro.
Gud, ge mig sinnesro.
Gud, ge mig sinnesro.
Att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
Gud, ge mig sinnesro.
"All you need is love"
Med de allra varmaste, vänligaste hälsningar Linde, mamma till Otto..
Hade man kunnat beställa sinnesro så hade jag beställt det för längesen. Förlorade min son i en genetisk sjukdom för ett år sen den 12 juni. Jag saknar honom så att det gör ont mest varje dag. Känner igen det ni beskriver om att komma hem...det är inte lätt. Men man försöker varje dag. Någon gång ska man väl komma fram till sitt eget "sinnesro". Önskar er allt gott och hoppas att ni hittar ert sinnesro så småningom.
Har läst bloggen flera gånger, och jag känner tårarna i ögonen. Det är så sorgligt, men alla mina tankar är hos er. Sköt om er kram!
