Mormor

        DATUM: 2009-09-29 TID: 20:46:03


När mamma vill ha råd
har mormor ofta svar
för hon kan ösa ur
all kunskap som hon har.

Hon ställer ofta upp
när kaos hopar sig.
För barnbarn gör det svårt
att bara säga nej.

När barnbarn växer upp
finns mormor där som stöd.
Sin kärlek och sin tid
hon ger i överflöd.

Och fast det sällan sägs
är tacksamheten stor
att ha en sådan skatt
som mammas goa mor.



En mormor
- av Siv Andersson




























'


Victor och mormor, Juni 2008








Det blidde inget..=(

        DATUM: 2009-09-28 TID: 23:04:16
Hej allihopa.
Som ni förstår så har jag inte haft tid att skriva.
Igår så blev det så jädra sent, vi var borta hela dagen och stupade i säng när vi anlände till mammas lägenhet kl halv 11.

Vi hade ännu en trevlig dag med promenader i det underbara vädret, middag på Bof Hus och sedan blev vi bjudna på bio av Kent, mammas nya.
Flickan som lekte med elden såg vi, och den var kanon bra! Det var så full fart hela filmen så jag hann bara med att tänka på Victor en enda gång. Och det är ganska bra betyg =)

Jag sade till mamma när jag kom hem till Krägga idag att för första gången på länge så var det faktiskt skönt att få komma hem.
Jag behövde verkligen få andrum och space till tillvaron här ute, och jag tror jag kan säga det samma om Peter. Det första vi gjorde när vi anlände till Bålsta var så klart att åka till graven. Det var så stilla och vilsamt runtomkring och man kunde nästan känna friden i hela kroppen.

Tyvärr så klippte jag mig aldrig i Söndags.  Jag vet, ni som känner mig vet att det är typiskt mig att backa ur i sista sekunden, men det var så jäkla lång kö och jag kände inte att det var livsviktigt. Jag har så jädra svårt att unna mig saker, har alltid haft och kommer alltid att ha.
Jag är den där människan som kan prova en massa kläder, dra med dem till kassan, för att sedan ändra mig i sista sekunden när kortet skall dras och smita iväg utan nya plagg.
Jag är tex i desperat behov av nya skor. De jag äger, innehar fler och större hål än vad de innehåller tyg, men trots det så har jag sååå svårt att gå och köpa mig nya.
Jag vet att det är viktigt, speciellt nu när jag är gravid, att ha ordentliga skor att gå i men ändå så kan jag inte förmå mig att unna mig det.
Onödig lyx kallar jag det och jag tror att det på något sätt reflekteras i hur jag känner mig. Svag och otillräcklig, inte värd de där nya kläderna, den där nya frisyren eller ordentliga skorna.
Jag vet inte, men kanske det är så... ??


Men snart ryker håret i alla fall. Min systers kompis är frisör, så hon skall få uppdraget att göra mig vacker.
Eller åtmistonde ta bort de tovor som gör att jag inte kan borsta ut håret längre.

Värdsliga problem, eller hur??


Godnatt

Västerås

        DATUM: 2009-09-26 TID: 21:19:16

I helgen är jag på besök hos min mamma i Västerås. Peter har åkt upp till Helsingland med sin syster för att hjälpa hans mamma med att kakla om i köket och för att umgås.

Vi har haft två fina dagar på stan. Promenerat längs svartån, ätit goda luncher, träffat min mormor, titttat i affärer och bara myst. Det är skönt att komma hemifrån ett tag faktiskt, bli ompysslad och att få lufta sig lite.


Har lagt ut lite bilder från idag. Vi avnjöt en underbar lunch nere vid vattnet som mamma bjöd på.  Jag och mormor åt varsin pizza och mamma en sallad. *mums*
Vi gick förbi domkyrkan och tände lite ljus. Ett för Victor och ett för lillasyster i magen.

Jag är helt slut i benen efter att ha gått fram och tillbaka, börjar bli tungt nu =)
I kväll skall vi bara slappa med en film och en massa gott.   Härligt ! =)






På mammas balkong med vovvisarna





Lunch vid vattnet







Mamsen =)






Lilla Jag






Svartån i all sin glans






Utanför domkyrkan






Ljusen lyser för våra små....






I morgon skall jag få en liten gravid present av mamma. Jag skall för första gången sen i October gå och klippa mig!!!
Mitt hår är i så dåligt skick så det är hemskt. Vilken frisyr det blir får ni se i morgon.
Lägger in före och efter bilder. =)


Ha en trevlig kväll allihopa!''

Kram och Godnatt


Tack för era ord =)

        DATUM: 2009-09-25 TID: 22:45:57

Ville bara säga att varenda ord och tanke som ni skickar till oss läses och går rakt in i våra hjärtan...


Tack...


Kalendern Busungar 2010

        DATUM: 2009-09-25 TID: 22:03:24
Mitt i allt mörker så tänds ibland ett ljus.

Marie Schölling ringde mig idag och meddelade med glädje att kalendrarna skall in på tryck och blir färdiga att skickas den 1:a October.
För er som inte vet så är det en kalender som skapades till förmån för Barncancerfonden och till Victors minne.
Varje månad pryds av en liten Busunge som lånats ut till projektet i ära.

De kostar 100 :- + 20:- i frakt, alltså 120:- st.
En perfekt julklapp eller gåva till någon du tycker om.

Alla pengar går oavkortat till Barncancerfonden, så tveka inte att beställa och hjälp till att bidra till att lösa cancerns gåta.

Sprid detta till nära och kära och länka gärna från era bloggar.
Maila er beställning med namn, adress och antal kalendrar till;  busungar_2010@hotmail.com


Gör en god gärning och få en underbar gåva!







Själen...

        DATUM: 2009-09-24 TID: 10:53:01
Jag är så trött på mitt liv. Trött på att känna mig ledsen, trött på att vara sjukskriven, trött på att inte ha något jobb att gå tillbaka till, trött på att vara utan barn... Trött på att vara jag.

Förr hade jag Victor att glädjas åt, vi spenderade varenda sekund tillsammans och min mammaledighet var en av de bästa perioderna i mitt liv.
Vi hade så mysigt han och jag och det kändes som att livet hade en mening. Det var det här som var livet, det som man ängnar sin barndom och tonårsperiod till att sträva efter, att bli vuxen.

Jag älskade att vara mamma, det fanns ingenv tvekan om det. Jag kände aldrig behovet av att följa med mina jämnåriga kompisar ut på krogen eller att skaffa barnvakt för att kunna gå på "den där festen".
Jag hittade mycket hellre på något tillsammans med Peter och Victor, bara vi, eller gick på långa promenader med barnvagnen för att visa och berätta om "tomtar" och "troll" och allt annat magiskt som lever i skogen.
Vi kunde sitta i timmar och läsa spännande böcker, måla fina teckningar eller dansa tillsammans. Han älskade musik och sång, precis som jag, och började alltid röra sin lilla kropp i takt till tonerna från CD;n.

Vi blev snabbt en del av varandra, samma varelse uppdelad i två.
Jag vaknade flera sekunder innan han började gråta på natten av ren instinkt, och kände alltid på mig om något var fel.
Jag trodde att det skulle vara vi för evigt, att inget kunde skilja oss åt... Tänk så fel jag hade.

När vi fick diagnosen den där Augustidagen för över ett år sedan så dog en bit av mitt hjärta redan då. Jag såg inget ljus i den långa behandling vi hade framför oss, bara en suddig, oviss framtid som skrämde mig till döds.
Mitt barn hade fått en dödsdom. Mitt älskade barn skulle dö.

Allteftersom tiden gick så lärde man sig att axeptera tillvaron och hoppet började växa i takt med behandlingen. Allt gick ju såå bra.

Om man hade en apparat som kunde blicka in i människors innersta, som kunde syna själen och våra innersta känslor så skulle det inte finnas så mycket kvar av min själ.
Stora söndertrasade hål som rivits upp mer och mer efter tunga besked, oro och sorg.
För varje gång jag satt brevid vår lilla prins och såg hans rädsla i ögonen inför en sövning, nålstickning eller operation så revs ett litet hål upp i mitt innre.
När hans små taniga armar i desperation stäcktes efter mig och när hans blick skrek "Ta mig härifrån mamma, varför skyddar du mig inte?!!", så utpålånades ytterligare en del.
Det största hålet bildades när han tog sitt sista andetag mitt framför oss i sängen. I samma stund som ljuset slocknade i hans trötta ögon så slets det upp en sådan reva i själen att den kommer för alltid att vara trasig.
Det hålet är för stort för att någonsin kunna läka igen.

Jag hoppas med tiden att de små hålen kan sys igen med trådar av kärlek från det nya barnet och med väv av hopp för framtiden.
Jag vill inte ge upp trots att det vore den lättaste vägen ut. Men hur mycket smärta och saknad kan en människa bära?

Jag vet att jag inte är den enda som är trasig och som sörjer. Victor lämnade efter sig en pappa och tre syskon också, som även de kämpar varje dag med saknaden.
Jag vet att när jag skriver om min sorg så beskriver jag även Peters sorg, ty den kontakt som fanns mellan dessa två är sällan att skåda.
Jag är så glad att de fick den fina och speciella kontakten som de fick, men samtidigt så ledsen att den inte kunde behållas kvar.

Vårt "för evigt", blev till "alldeles för kort"...
Vår familj blev en mindre när du plöttsligt rycktes bort...









 






















Änglar...

        DATUM: 2009-09-23 TID: 16:23:00

Tack för alla era tips om medier och sånt, jag har kollat upp några stycken och har precis bokat en tid hos Mia Ottosson när hon kommer till Köping den 5;e October.

Jag är så spänd, TÄNK om vi får kontakt =)
Jag skall även testa andra som ni skrivit om, tänker prova ALLt som kan ge en chans till att få reda på lite mer om vart Victor är.

Fick en sådan fin gåva på posten idag från en underbart gullig tjej som heter Natalie.
Hon skickade två stycken små blåa änglar som man kan hänga i en kedja.
Dom var underbart fina och i ett långt brev skrev hon om hur vår historia påverkat henne och hur hon var tvungen att köpa dem.

Vi är så häpna över hur snälla människor är, som inte ens känner oss.
Änglarna skall få en speciell plats, en runt halsen och en i Victors rum. De är köpta från en kvinna som heter Rose-Marie Juhlin och som tillverkar smycken för änglabarn.
Hon förlorade själv sitt barnbarn i cancer och alla pengar som kommer in från försäljning går till barncancerfonden.
Är det inte underbart ? Beställ ett smycke ni också och ge bort i present. De är så söta =)
















Strul, strul, strul...

        DATUM: 2009-09-23 TID: 16:05:50
Det känns som att allt bara går fel just nu.

Jag och Peter tecknade ett betalskydd i Nov förra året.
Om någon av oss skulle bli långvarit sjukskriven eller arbetslös så går försäkringen in och täcker upp för den förlorade arbetsinkomsten. (20%)
I vårat fall så skulle det betyda att vi får hjälp med de 6 000 som vi förlorar när Peter är hemma.
Vi ringde vårat försäkringsbolag där vi tecknade den och hörde efter vad som gällde nu när han varit hemma så länge.
Det såg inte ut att vara några problem med det, svarade hon i telefonen så vi skickade in en massa papper från läkare, försäkringskassan osv.
Nästan 4 veckor senare så ringde vi nu och frågade om de hade tagit något beslut ännu.
Vi fick till svar att vi inte var berättigade till försäkringen p.g.a att Peter var sjukskriven för "deperission" och den täcker inte psykiska skador.
VAA!?? tänkte vi. Så om han hade brytit benet eller skadat handen, DÅ hade den gällt, men inte nu när vi förlorat vår son och inte kan arbeta.

Men så låg det alltså till. Vi är inte tillräckligt sjuka för att få hjälp, visst är det skrattretande?
Varje månad har vi varit tvugna att ta från våra sparpengar då inkomstbortfallet gjort ett stort hål i plånboken, men vad skall vi göra nu?
Peter kommer ju att tvingas tillbaka till fulltid innan han är redo.

Kan inte bara något gå smidigt för en gångs skull?

Prästen ringde i går också. De har ännu inte tagit något fast beslut angående graven, men den 5;e är det möte och då skulle han ringa och berätta vad som bestämts.
Det skulle bara fattas att vi fick riva bort allt därifrån också.

Åhhh... Varför kan det aldrig hända något positivt, varför måste allting kämpas i motvind? Det är tillräckligt tungt ändå!



Undersökning och Medium

        DATUM: 2009-09-22 TID: 12:42:14
Är tillbaka från undersökningen.
Jag tror Gud hörde mina böner i bilresan dit, för jag slapp finger pillet i alla fall =)
Gyn doktorn konstaterade genom att kluddra på ett litet papper att troligtvis så hade min kota växt ihop som den skulle.
Oavsett vad man gjorde så är det lika stor chans, eller liten om man vill kalla det för det, att den skall gå av igen vid denna förlossning.
Hon tipsade mig om att föda på knä, så vi får väl se.

Jag tycker inte att hon tog mig på allvar, och jag såg att det var någon mer som skrev i ett inlägg att hon hade samma problem vid deras återbesök.
Det är jätte tråkigt när det blir så, att man skall behöva känna sig gnällig liksom. Det var ju inte hon som blev tvingad att stå upp i flera månaders tid.

Jag fick iaf en remiss till en sjukgymnast som skulle tipsa mig om hur jag skulle gå/stå osv. Vad nu det skall hjälpa.

Ja ja.. Nog om det.

Både jag och Peter är väldigt sugna på att kontakta ett medium för att försöka få mer klarsyn i var Victor befinner sig etc.
Är han mitt ibland oss, har han gått över till andra sidan, kan man få kontakt osv.
Jag har alltid trott på sånt och nu när man befinner sig i sådan saknad så blir man nästan desperat efter att få något sorts tecken på att han fortfarande finns.

Om det är någon av er som har testat eller vet om något seriöst medium så får ni gärna säga till. Jag vill inte hamna hos någon bluff, det skulle bara göra situationen mer jobbig än vad den redan är.
Men berätta gärna era erfarenheter om ni har några.

Kramar


Bakvägen...

        DATUM: 2009-09-21 TID: 23:42:21

Victors födelse är en av de största bedrifter jag gjort, det kan nog alla mammor hålla med om som genomgått en förlossning.
Allt gick jätte bra, det gjorde inte speciellt ont, jag sprack inte och en liten välskapt pojke kom till världen.
Det fanns bara ett litet problem som jag fick bekanta mig med ungefär exakt då Victors huvud gled ner i födelsekanalen och började tryckas ut.

Mittemellan mina krystar, barnmorskans höga rop om att "trycka på" och Celine Dions höga stämma på radion så hörs ett mycket obehagligt "knak" någonstans innifrån mitt sköte.
Jag kände tydligt hur något gled isär eller lossnade bak vid rumpan.

"Hörde ni!" Skrek jag förtvivlat. "Nu gick svanskotan av!"
"Neeej då.. " lugnade barnmorskan mig. "Det gjorde den inte alls det.
Ett par minuters diskussion följde med hetsigt arga påtryckningar från min sida att jag minsan känt hur något "gick av" därbak och att exakt samma sak hände med min mamma när hon födde min äldsta syster.
Barnmorskan bara skrattade lite irriterat att jag inte skulle bry mig om det utan fokusera mig på att faktiskt krysta istället.
Och med nästa värk så hade jag glömt bort den obehagliga händelsen.

PÅ morgonen när jag vaknade på sjukhuset och skulle resa mig ur sängen för ett toalett besök så tog det tvärstopp.
"Aajjj!!!" väste jag och lade mig snabbt ner igen.
Det kändes som att en kniv borrat sig in i, "ursäkta uttrycket" , röven på mig och det ilade upp i hela ryggraden.
Helvete också, jag visste det! Svanskotan hade gått av...

Mycket riktigt så konstaterade en läkare att detta faktiskt kunde hända då ett stort tryck bildas på kotorna när bebisen är på väg ut.
Jaha... Det var en jätte rolig situation man hamnade i, nyförlöst och allt.
Jag kunde inte ens sitta med Victor i sängen för att amma utan var tvungen att ligga ner på sidan.
Äta fick jag göra stående, gå kunde jag knappt och att åka bil. Joo tack, det var en upplevelse. =)

I ca 6 månader så fick min bak spendera all sin sittande tid i en liten gummiring. Ni vet, en sån där badring som barn har, med kaniner och andra små gulliga djur på.
För ni skall inte tro att sjukhusen eller vårdcentralerna hade ordentliga saker att låna ut. Neej då, de hade slutat med dom ringarna.
Så jag fick helt enkelt nöja mig med en gammal genomskinlig, alldeles för liten badring som min syster haft när hon var liten, som dessutom var tvungen att blåsas upp efter varje gång som man suttit på den då den läckte.

Ja ja, för att komma till saken.
I morgon skall jag på en undersökning för att kolla om svanskotan har läkt helt nu eller om den fortfarande är av.
Jag berättade för min barnmorska att jag är jätte orolig för att den skall gå av igen, då det var ett helvete sist.
Det tar så jäkla lång tid innan den blir bra igen, och jag orkar inte med ett sådant problem den här gången.
Jag vill bara kunna njuta av mitt barn när det kommit ut, sittandes bekvämt i en fåtölj eller i soffan och snusa henne i nacken.

Tyvärr så finns det bara ett sätt att kunna undersöka min kota, nämligen via... REKTUM!!
Någons finger måste tydligen föras upp där bak och kläma runt för att konstantera att allt ser bra ut.
Jag har såån ångest över morgondagen,  jag vill verkligen inte att de skall ta bakvägen. =( Usch!

Jag får försöka tänka på allt som Victor gick igenom utan att gnälla. Det här går inte ens att jämföra. Att man ens gnäller över små saker som det här.
Vad är en öm bak mot allt som dessa små fått utstå.? Nej, nu får jag skärpa mig!
Undersökningen måste bli av och är min röv det enda som måste offras så får det bli så.

Jag skriver mer i morgon och berättar hur det gick.


Godnatt!


3D ultraljud

        DATUM: 2009-09-21 TID: 14:36:40
Jag har bokat ett 3D ultraljud till den 30 October på Tittut i Sthlm. 

I vanliga fall så hade jag nog inte gjort en sådan onödig undersökning, barnet kommer ju när det kommer, men det känns extra viktigt just nu att sätta upp lite olika morötter framöver.
Att ha olika saker att kunna se fram emot, olika datum att rikta in sig på. Det är ett måste just nu för att orka blicka framåt.

Det är väl en psykologisk grej som uppkommer när man är i en kris situation och djup sorg. Har man inte några mål så känns framtiden väldigt mörk och avlägsen. Inget att leva vidare för.
Så tack Victor för att du gav oss det nya som växer i mig, ljusglimten som för tillfället är det enda som påminner om varför jag måste kämpa vidare.


Är det någon som har gjort ett sånt här ultraljud, skriv och berätta er upplevelse. Var det bra/dåligt osv.

Ha en bra dag!











Röster...

        DATUM: 2009-09-21 TID: 14:25:07

Syrran ringde mig i morse.
"Sista dagen att rösta! Är det idag?!!"
"Jag vet inte, tror det" svarade jag.
" Argh! Då måste jag fiska fler röster! Ha det bra, HEJDÅ!"

*Klick*

Ha ha, hon är så insatt i den här Mama tävlingen, mycket mer än mig =).
Men visst skulle det vara roligt om man vann. Det skulle ju inte skada om det hände något positivt i ens liv för en gångs skull.
Det är som jag brukar säga till Peter.  - "Bra saker, det händer inte oss"

Det skulle på något sätt vara för bra för att vara sant. Tänk vilken uppmärksamhet barncancer skulle få! Underbart =)

Jag är i alla fall stolt att representera den grupp av mammor som jag gör. Kämpande, sörjande småbarns morsor som försöker få livet och vardagen att fungera trots fruktansvärda förhållanden.
Så hur det än går så har ljuset lyst på de som inte orkar sticka ut och skrika  "Se oss, så här har vi det".
Och det känns bra...=)

Kram


Sista avsnittet av Sjukhuset.

        DATUM: 2009-09-19 TID: 11:43:17
Till er som kanske inte har sett det sista avsnittet som Victor var med i på TV3:s Sjukhuset.

Det visar hur otroligt glad och underbar liten kille han var, trots sin sjukdom.
Det är ca 1 månad innan han gick bort. Jag klarar själv inte av att se det igen, trots att han är så lycklig. Det gör för ont.
Victor är med i slutet av avsnittet och sitter och öppnar paket.



http://www.tv3.se/play/22268

Sista gången...

        DATUM: 2009-09-18 TID: 23:18:25

Usch, tänkte precis gå och lägga mig då tanken slog mig, och det är inte den första gången direkt.
Jag vill skrika att jag HATAR det liv som du föddes till! Jag HATAR att du fick uppleva så mycket dåligt, och så lite bra.
Satt och tittade på bilder på datorn och fann så många stunder som blev de sista du fick göra.






Det här är den sista gången du fick leka i en sandlåda med din pappa...






...den enda gången du fick se virvlande löv som du skrattande försökte fånga...










...sista gången du fick öppna ett Påsk ägg...








...sista kyssen till en älskad syster...




...och en sista kram...








...första och sista gången på motorcykel med morfar...






...och sista gången på din älskade blåa moppe...

 

 


... och sista gången sovandes i famnen på moster "Osse"...




Man skall aldrig behöva säga ordet "sista gången" till sitt barn, aldrig behöva ha dom orden i sina tankar.
Allt du gjorde i slutet var för "sista gången" fastän det skulle vara för alltid.
Varför fick inte du mer, varför blev allt så kort?
Jag vill inte älta men jag hatar mig själv att jag födde dig till det liv du fick...


Fisar...

        DATUM: 2009-09-18 TID: 22:34:19
Peter sitter och kollar på någon dålig film och själv sitter jag vid datorn och luktar på inget mindre än "Labans vidriga fisar!"
Jag skämtar inte när jag säger att den här hunden fiser varje gång han rör sig.
I bland kan han komma struttandes över golvet om man sitter i tex köket, ställa sig under stolen, lägga av en fis och sedan nöjt gå därifrån.
Är det utplanerat och med flit undrar vi? Ingen aning men jag måste nog flytta mig nu innan det sätter sig i kläderna...=)

Bye









Energi och döden

        DATUM: 2009-09-18 TID: 12:58:28
Jag har aldrig riktigt trott på det här med himmel och helvete, och jag har vädigt svårt att begripa vart man ta vägen när man dör.
Många fysiker och proffesorer menar på att kroppen töms på den energi man lagrat på sig och den energin "eller själen kanske?" förflyttas bort.
Jag drabbas väldigt ofta av plöttsliga "kraft tömmningar". Eller jag vet inte vad man skall kalla det.
Det är precis som att man från ena stunden till den andra bara töms på energi och ork. Det går knappt att röra sig, man börjar kallsvettas och håller på att svimma.
Det är en jätte obehaglig känsla och det håller ofta i sig i ca 15-20 min.
Ofta måste jag avlägsna mig från platsen där jag befinner mig för att det skall bli bättre.

Det här kan hända mig precis var som hellst men ofta när jag är vid graven. Min tanke är om det här kanske uppstår om Victor är närvarande.
Att hans energi "tömmer" mig på min. Jag vet inte om det stämmer, men jag har hört talas om det förut.
Jag har ju väldigt svårt att känna hans närmaro på andra sätt, men detta kanske är ett bevis på att han eller någon ibland dyker upp.

Vad tror ni, är det någon som har läst något om det här?

"Vimmelmamman" - den stora vinnaren

        DATUM: 2009-09-17 TID: 23:31:33

Grattis till Lotta Grey som vann titeln Årets Blok.

All uppmärksamhet på cancer är positiv, fastän det är hon som är drabbad och inte hennes barn.
Jag vill i alla fall passa på att tacka er som trodde på mig och som skrev in nomineringar till tävlingen. Resultatet spelade ingen roll, jag är SÅÅ glad att ni som köpt den har lyssnat till vår historia.

 





http://www.expressen.se/noje/bocker/1.1710675/vimmelmamman-den-stora-vinnaren


Funderingar och svåra beslut

        DATUM: 2009-09-16 TID: 18:09:26
I dag har det varit en solig och fin dag.
Jag och Peter sitter just nu i tankar och diskussioner om vi verkligen orkar bo kvar i huset där vi bor nu eller om vi skall ta steget att flytta.

Det känns trist samtidigt som att det på något sätt känns infekterat att vistas inanför de fyra väggarna.
Victors rum känns mer som ett museum där man får kalla kårar när man går in, än hans mysiga barnrum som det faktiskt en gång var.
Men man skall ha orken att ta steget och byta bostad också. Utbudet är litet just nu och vi vill verkligen hitta rätt läge om vi skall genomföra det.

Jag tror på något sätt att det är hela tanken på att fly bort från ångesten och minnena som lockar, men jag vet ju att de även kommer att följa med till det nya huset.
Svårt val...





Magen för liv som bara den. Hårda sparkar och riktiga kullerbyttor presteras det därinne och det är faktiskt en av de få saker som får mig att bli alldeles varm inombords.
Att bära på liv... Ett nytt litet liv...
Jag tycker synd om Peter som aldrig kommer att få känna känslan av att bära på ett barn. Speciellt i stunder som nu, då jag ändå tar mycket styrka och kraft ifrån graviditeten.
Det är svårt att veta vad som skall fylla hans tomrum nu innan barnet är fött.

Jag önskar att Äntligen Hemma eller Bygglov kunde komma ut till oss och bygga två nya sovrum. Då skulle det inte kännas lika panik med flytt och allt eftersom att Victors rum kunde få lämnas ifred.
Men vi måste ha fler rum om vi skall få plats med den nya bebisen och vi vill ju inte jäkta med att flytta ut hans saker. *suck*

Det är känsliga saker det där om hur man skall göra. Några råd ?

Kramar



Melwin med familj

        DATUM: 2009-09-15 TID: 19:32:33

Vi hade jätte trevligt besök idag av familjen Haapala Silfver. De skulle in på Neurologisk kontroll med Melwin så de passade på att svänga förbi oss =

Vi besökte graven och åkte sedan in till Bålsta för att avnjuta en underbart trevlig lunch allihopa.
Barnen fick låna min kamera så de fotade lite.





Melwin fotar mig =)






Jag och Albin








Världens bästa Melle =)







Allt som allt så var det så himla trevligt att träffas. Nu får vi bara hoppas på att allt går bra
med Melwins fortsatta kontroller. Men det vet jag att det gör =)


Kram


14:de

        DATUM: 2009-09-14 TID: 18:35:23

Tänd ett ljus för lilla Victor idag.
5 månader sedan han fick vingar och lämnade oss.


Tack för alla som finns där ute och som tänker på oss.

Kram


Vårt öde...

        DATUM: 2009-09-13 TID: 19:51:52
Jag har sett på min blogg statistik att det har börjat ramla in lite fler besökare här hos oss. Jag antar att det har med Mama tävlingen att göra. Antagligen....
I tidningen så står det så himla lite info om mig och vår familj. 
Det vi har gått igenom det senaste 1,5 året är en helt otrolig och bisarr historia 

Att vi mist vår 1.7 åriga son Victor i cancer för endast fem månader sedan, det kanske ni vet, men vem han var, vad vi fått kämpa mot och vad som händer i våra liv nu skulle vara så viktigt att verkligen få fram.

Att få ett barn med cancer är en sådan oerhört vanvettig och skrämmande upplevelse, och det går inte att beskriva skräcken som följer med beskedet.
Du får en dödsdom helt enkelt.
Man kastat in i en sådan främmande plats och den värld som du trodde du levde i upphör att existera.

Du kämpar, barnet kämpar, läkarna kämpar, ALLA kämpar. Men i bland så går det inte bra i alla fall.
Och det var det som hände för oss.
Vi tvingade sitta brevid och titta på när vår fina lilla prins sakta men säkert rasade samman och försvann. Vi såg skräckslaget på hur han bokstavligen gled ur händerna på oss och lämnade oss för alltid.
Och det fanns inget vi kunde göra...

Det kan inte finnas någon värre känsla hos en människa än känslan av att inte kunna hjälpa den du älskar mest av allt. Att se den bedjande blicken som ropar på "hjälp!", men att vara helt maktlös.
Att vi har varit i helvetet och vänt är nog en underdrift, och jag kan säga att vi fortfarande är kvar där.
VARJE dag är en påminnelse om vad som hände. Att han inte längre finns hos oss och hatet mot cancern är så överväldigande att man knappt orkar tänka.

Den sista tiden med Victor var som i en dröm och trots allt det hemska så tvingades vi att genomgå ännu en kamp. En kamp som hade kunnat undvikas. Läs mer om det i artiklarna nedan.


http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/barnhalsa/article4894735.ab

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/barnhalsa/article4888862.ab

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article4901243.ab

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/barnhalsa/article5067182.ab


Jag vill inte vara bitter men det är svårt att vara glad. Det växer ett nytt barn i min mage, ett barn som blev till veckan innan Victor lämnade oss.
Tankarna fladdrar som vilda fåglar i mitt huvud. Kan jag bli en bra mamma igen? Vågar jag hoppas på att detta barn inte slits ur min famn .
Vågar jag älska någon så mycket igen?.... Jag vet inte. Allt jag vet är att jag tvingas finna styrka och att ha orken att ta mig vidare.
För vår, för barnets och för Victors skull.
Jag vill våga hoppas att alla familjer som fortfarande kämpar därute kommer att klara det. Jag tänker på er varje dag och knäpper mina händer.


Jag frågar mig själv varje dag. Är jag fortfarande en mamma? Jag har ju inget barn...
Inte förens nu, fem månader senare så har jag börjat fått ett litet begrepp om det som hänt.
Jag tänker ofta, och tanken är frestande att själv också bara ge upp. Att få sinnesfrid och ro i själen för en stund.
Men jag slår snabbt bort som tankarna och säger åt mig själv att "Ge upp!" Det gjorde minsan inte Victor, och den där hemska fienden som tog honom i från oss, han lever fortfarande kvar och livnär sig fortfarande på små barn varje dag."
Nej, jag har gett mig tusan på att kämpa i Victors namn. Jag skall ägna min tid till att fortsätta samla in pengar till forskningen, att upplysa människor om barncancer och försöka få folk att förså hur familjer faktiskt har det i dessa svåra stunder.
Jag har bland annat skrivit en bok som heter "Någongång, någonstans, möts vi åter igen" och där kan ni läsa mer om vår resa genom det här, få lära känna världens modigaste pojke och möta den hemskaste fienden av dom alla. Cancern...

Det här var den korta verisionen till er som är nya besökare här på bloggen. Det finns massor av bilder och historia i gamla inlägg, boken, filmklipp och fakta om neuroblastom och mycket annat under flikarna högst upp.
Gå gärna in och skänk en slant till barncancerfonden genom att klicka på rutan till höger i menyn. "Till minne av prinsen som blev en ängel"


Jag anser absolut inte att jag har större anledning än de andra fyra mammorna till att bli Årets Mama Hjälte.
Men sprid gärna ryktet om barncancer så att fler uppmärksammar den och dess obarmhärtiga framfart bland våra kära barn.




Ta hand om er nu=)

Kramar












Film

        DATUM: 2009-09-12 TID: 23:58:01
I kväll kom syrran över med en film, så vi gjorde i ordning dipp, morötter, gurka, chips och godis och hade en riktig mys kväll alla 3.
Filmen hette Eastern Promises och handlade om den ryska maffian. Den var helt OK, men hade väldigt konstigt slut, man satt liksom och väntade på att filmen skulle fortsätta en timme till.

Peter är inne på sin 9:e dag utan snus nu. Han lovade att sluta på Victors 2 års dag och han har hittils hållt löftet. Bara humöret håller i sig också =)

Nu skall jag släppa ut vovvarna, gå och borsta tänderna och sedan slänga mig i säng. Är jätte trött.

Godnatt allesammans

Kram

Tänd ett ljus och låt det brinna...

        DATUM: 2009-09-12 TID: 18:13:56


Det lyser ljus i Victors rum varje kväll.
De lyser för Victor och alla andra barn som fått vingar.

Den rosa masken på bilden nedan målade jag till honom på sjukhusets målarverkstad. Han älskade den och
utropade ett glatt "Aa Buu" varje gång han såg den. =)







Buuuu.... =)




Min lilla syster kunde inte låta bli. Så detta är det första plagget till nya bebben=)






Den underbart fina gåvan från läsaren Anna Spiik med familj.
Hela Laban familjen bland starka stjärnor =)
Tack tack tack... Ur fiin =)








Datastrul... =(

        DATUM: 2009-09-12 TID: 15:51:28
Min dator har legat nere, och flera av dom mail jag har svarat på har inte kommit fram. Det är så typiskt när jag är mycket noga med att jag vill skriva tillbaka till alla.
Det har ramlat in så många gripande historier och jag blir häpen över hur starka människor det finns därute.


Jag hoppas att det även är fler som kommer att beställa min bok, så att Sverige får veta hur det är för alla föräldrar som kämpar med cancersjuka barn därute.
Barncancer kan inte få för mycket uppmärksamhet. =)






Kram


Till er...

        DATUM: 2009-09-12 TID: 00:04:56
I natt går mina tankar till alla er därute.

Till er som kämpar
Till er som förlåter
Till er som mist
Till er som gråter...

Till er som fryser
Till er som saknar
Till er som är ensamma
Till er som aldrig mera vaknar...


Ni finns i mina tankar i natt...


Du var ALLT....

        DATUM: 2009-09-10 TID: 19:54:24
Hur orkar jag leva utan dig?
Jo jag vaknar, minns och funderar. Jag kommer ihåg styrkan som omgav dig och hur du aldrig slutade kämpa.
Så hur skulle jag nu kunna ge upp? Det vore ju att svika dig älskling.
Jag oroar mig så för hur du har det nu. Du är väl inte ensam rädd och övergiven? Mamma och pappa finns här och ägnar varje tanke och minut till dig.

Jag hoppas att du ser och känner av oss, fastän jag har svårt att känna av dig. Jag försöker så att se alla tecken du kanske ger mig, men lämnas bara kvar i besvikenheten över hur tyst och stilla allting är.
Det är inte ens 5 månader sedan du lämnade oss, med det känns som att vi har levt i en evighet utan dig.

Jag känner hur det rör sig djupt inne i magen, hur ditt syskon sparkar och för liv. Jag ler åt känslan och längtar så efter att få hålla en varm liten kropp tätt intill mig igen.
Snabbt kommer skuldkänslorna fram. Kommer jag någonsin att kunna älska någon som jag älskat dig? Tänk om du tror att vi glömt bort dig och gått vidare, och att det nya barnet tagit över din plats.
Nej nej nej... Så får det inte vara! Tro inte så!

I all evighet skall jag minnas dig, känna dig och älska dig. Du var ALLT för oss. ALLT!!!
Nu när du är borta, kan jag knappt andas, som om du var syret som jag levde på. Tänk vad kort tid vi fick tillsammans, men hur stor och enorm vår kärlek var för varandra.

Aldrig mer får jag höra dig säga "Mamma" eller hålla din lilla hand. Aldrig mer får vi vårda eller rå om dig.
Din kropp har bytts ut mot en gravsten, det enda vi nu har att ta hand om.

Jag hoppas att du har lärt dig gå nu, eller att dina vingar bär dig vartän du vill. Att dina ärr är borta och din hud är hel och fin. Dina ögon lyser så som dom en gång lös. Fulla av liv!

Jag vet inte vad jag skall säga eller förmedla till dig, men du vet hur jag känner. Vi kommer alltid att kämpa vidare för dig och det DU kämpade för, nämligen livet!
Glöm inte bort oss lilla prins för vi glömmer aldrig dig... Det vet du... Den starkaste stjärnan som finns...















Vi älskar dig......









Årets Mama Hjälte

        DATUM: 2009-09-10 TID: 17:11:09






http://www.alltombarn.se/foraldraliv/hjaltemammorna-1.28153

Nu kan ni börja rösta på Årets Mama Hjälte =)

Vill ni rösta på mig så skall ni maila mitt namn till sofie.karlsson@expressen.se


FY FAAAN!!!!!!!!!!!!!!!!!

        DATUM: 2009-09-10 TID: 17:05:48
Fick för en timme sedan ett mycket obehagligt och upprörande samtal från en präst i Håbo Kommun.
Det är så här att han ringde åt Kyrkogårdsnämndens vägar där det tydligen har kommit in ett klagomål på att det hänger saker i trädet brevid Victors grav.
Det är alltså en tant som har klagat och exakt vad anledningen är eller vad hon har invändningar emot vet vi inte, men nu tvingas vi alltså ta ner allt som är runt och i trädet.

Jag blev så chockad hur människor har mage att klaga på en barngrav, där det hänger fina fjärilar och vindspel i grenarna på ett träd som inte på något sätt angränsar till någon annans grav.
Det är precis lika illa som att säga "Usch, fy fad fult ni har det på er sons grav. Vi skäms att ens gå förbi"

Jag bara gapade och grät när prästen sade hur det låg till, men Peter blev så jävla förbannad och sade det att vi tar inte bort en endaste pinal, förens vi har det skriftligt i handen, med alla regler om vad man får och inte på kyrkogården.
Det här är samma sak som gravskändning tycker jag. Att tvingas ta bort all kärlek som människor har gett till Victor är fruktansvärt kränkande.
Vem orkar ens klaga på sånt här. Vad stör det denna människa att vi har hängt upp fina minnen och gåvor till vårt lilla barn som nyligen dött?
Det äcklar mig och får mig att må illa av tanken på att sådana människor ens vistas på heliga platser som kyrkogårdar.
Att dom inte skäms!!!!

Inte ens när man har förlorat sitt barn får man lugn och ro.
Men det här är långt ifrån över och vi kommer inte ge upp utan strid!!!!

Tack igen...

        DATUM: 2009-09-10 TID: 10:21:09
Tack till alla er som åkte Barncancermilen och tack även till er som fortsätter bidra till fordskningen på Victors fond.
Jag kan inte säga det nog.

Det har redan börjat dimpa ner massvis med otroliga historier i min mail korg och jag måste bara säga Wow".
Vilka människor det finns där ute´, och vad starka ni är.
Jag försöker svara på alla mail så fort det går, men det är så många så det kanske tar ett par dagar.
Jag hoppas att ni kan finna lite stöd och råd i det jag skrivit till er i svaren.

Nu skall jag äta frukost och sedan är det dags för psykologsamtal för mig och Peter. Vi hörs senare!

Kramar

Öden

        DATUM: 2009-09-09 TID: 14:01:53

Jag vet ju själv hur skönt det kan vara att lätta hjärtat när man varit med om något traumatiskt. Hur skönt det kan vara att bara få prata av sig och veta att någon lyssnar.
Precis som att ni alla har varit här för mig, så vill jag att ni skall veta att jag är här för er.
Det vore väldigt intressant om några av er läsare har en spännande historia eller ett gripande öde att berätta.
Det behöver inte alls bara handla om cancer, sjukdom eller död utan vad som hellst.

Så ni som känner att ni har något att berätta, maila mig på santana_pygme@hotmail.com 

Jag finns här och lyssnar =)


Riskerar döden...

        DATUM: 2009-09-09 TID: 10:38:20
http://www.gt.se/nyheter/1.1698478/ettarige-suad-riskeras-att-skickas-till-doden


Usch blir så jävla upprörd när jag läser artiklar som den här.
En liten ett årig pojke från Kosovo med ryggmärgsbrock, riskeras att bli utvisad till hemnlandet och dö pga att migrationsverket inte tycker att familjen skall få stanna.
Både Svenska läkarna och föräldrarna bedjar för att låta pojken få vårdas i Sverige då sjukvården i Kosovo inte har resurserna.

Vem är vi att leka Gud? Det skall vara alla barns rättigheter oavsett vart man kommer i från, att få den bästa sjukvård som är möjligt.
Fy fan vilken situation för föräldrarna som tvingas höra på att deras pojke kankse tvingas dö p.g.a våra regler.
Jag säger inte att att Sverige skall släppa lösa tyglar på invandringen, men det finns faktiskt regler att när en person inte kan få proper vård i sitt hemland så får man automatiskt uppehållstillstånd.
Det är faktiskt ett litet barn vi pratar om.
Alla som vet hur det är som förälder att bara sitta brevid och titta på när sitt barn är svårt sjuk, vet vad jag pratar om. LÅt pojken få en chans.

Och jag blir så upprörd när jag läser folks kommentarer under artikeln. Visst man kan ha olika åsikter, men ibland undrar man ju vilken värld vi lever i.

Så fin dikt...

        DATUM: 2009-09-08 TID: 19:51:07
Den här dikten skickade Marie (en mamma till 3) till mig för ett tag sedan.
Var bara tvungen att lägga upp den igen. Den är så vacker och jag önskar så att det var som det står.



Mamma min mamma, se vad jag kan
Jag går nu och hoppar lite grann
För mina vingar dom bär mej
varthän jag än vill
Flyger dit du är
och följer ditt liv

Fast du inte ser mej
Så är jag alltid där
Någonstans runt om dej
I universums stora sfär
För jag färdas över ängar
Bärs upp av en vind
Tittar till dej och flyger ner
och ger en puss på din kind

Jag samlar dina tårar och
fyller på vår brunn
Vars vatten blir till regn
som landar på din mun
och tränger in i din själ
för att läka de sår
som gör så ont av saknaden
av att du inte får 

Du får inte ha mej intill dej
närhelst du än vill
Ge mej allvärldens kramar
vad jag än vill och lite till
För du vill visa din kärlek
ge mej allt så fint
Men mamma, din kärlek
känns från jorden och ända hit

Jag säger stolt till de andra
små änglarna som är här
-Titta! det e min mamma
och hon håller mej så kär
Jag lyser utav stolthet
som blir till stjärnans ljus
Som du ser om natten
när det släcks i varje hus

För jag är den stjärna
som lyser stark och klar
Jag är ljuset inom dej
som alltid stannar kvar..

Cazpers 2-års present

        DATUM: 2009-09-08 TID: 15:06:23
En bild på den otroligt fina gåva som Victors storebror Cazper kom förbi med till graven.
Den bara lyser av kärlek och är såå fin.
Vi har haft svårt att bestämma oss för om den platsar bäst vid graven, där den kanske blir förstörd eller om den skall få en hedersplats på hans byrå i Victors rum.

Hur som hellst så är det en av de finaste sakerna som Victor fått, så tack Cazper gubben. Jätte fin!



Zzzzz....

        DATUM: 2009-09-07 TID: 15:53:35

Oj oj oj vad trötta vi är.
Var hos barnmorskan idag på förmiddagen och pratade lite, kollade blodtryck , lyssnade på bebbens hjärta och kollade blodvärden.
Jag hade jätte lågt järn värde så det är inte så konstigt att jag känt mig som en utblåst ballong på senaste tiden. Har inte haft ork till något.

Vovvarna däremot, där är det inget fel på energin kan jag tala om. Laban är HELT galen och röjer järnet så fort han får tillfälle. Stackars Biffen får agera slitpåse och bitring och Laban gör allt för att få igång honom.
Efter ca en timmes röj och kaos så har alla nu äntligen fått lugn och ro.
Laban, Biffen och Peter sover medans jag borde, men inte kan få ro.
Ska nog gå ut och gå en promenad, det är skönt så här på eftermiddagen.

Föresten, i morgon kommer artikeln ut i Expressen sade reporten. Det skulle vara en gruppbild och kort info om oss alla. Ja ja, vi får se.





 













Lugnet kägger sig i Krägga...









Det är tur att man har vovvarna ändå, annars skulle huset vara alldeles för tyst =)



Tack

        DATUM: 2009-09-06 TID: 23:16:34
Tack för era kloka ord. Ni ger oss styrka som vanligt.

Godnatt/S




Ps; Anna som skrev ett inlägg ganska nyligen i kväll. Du ville ha kontakt med mig på mailen och skulle bifoga din e-post adress men den kom aldrig med.
Skriv ett nytt inlägg eller maila mig på santana_pygme@hotmail.com

Till de som inte förstår...

        DATUM: 2009-09-06 TID: 14:04:56

Försöker verkligen att vara stark. Det gör jag...

Många ser oss le, skratta, bete oss normalt.  Eller det som anses vara normalt för två människor.
Jag lagar mat, städar, går ut med hundarna. Peter fixar och donar med huset och vi umgås med vänner och bekanta.
Jag skyr inte andra barn i samma ålder som Victor, utan sätter dom gärna i knät för att bara få hålla ett barn i min famn.
Det är nog många som ser min växande mage och  tänker att "nu har dom nog gått vidare".

Det är så många som inte förstår, för hur kan man någonsin förstå?
Myndigheterna är så många, och de kan bara inte lyssna. De har sina regler och  "mallar" om hur en människa "bör" bete sig i en kris situation.
Men det finns inga rätt och fel. Det här är JAG och mina känslor och så här känner jag.  

Till ni som inte förstår...
Det här vill jag säga till er...



Ingen ser oss när vi tysta gråter var dag,
ingen ser skillnaden på den person som brukade vara jag.

Ingen hör våra sorgsna samtal med Victor när vi ensamma sitter på hans rum.
Vi vill inte visa, man vill inte känna sig dum.

Ingen kan känna den starka svidande smärtan,  
eller den djupa, iskalla tomheten som tagit över våra hjärtan.

Ingen ser när ögonen tåras, varje gång man blickar ett barn så sött
Ingen vet alla tankar som bränner, och hur många gånger man önskar att det var vi som hade fått dött.

Ingen känner lika som vi gör, ingen beter sig på samma sätt.
Ingen bör säga hur vi skall vara, det finns inget rätt sätt!

Allt vi vill är att alla skall förstå, att tiden måste få passera, försvinna och gå.
Att även om vi skrattar och ler, så är bedrövelse och saknad allt vi ser.

Jag vet! Det kommer att ta tid, men det här är faktiskt VÅRA liv
Vi måste ta små steg i taget, inte några jätte kliv.

Det här är vår mardröm
Inte hennes, deras eller hans!
Era barn lever, de finns någonstans!

Det här är vårat helvete som vi skall bo i nu
Var glad att du slipper... Att jag inte är du....





 






Klipp från graven

        DATUM: 2009-09-05 TID: 16:29:55

Vilken dag...

        DATUM: 2009-09-05 TID: 16:28:37

Oj vilken dag det var igår.
Blandade känslor, både bra och dåliga, men värst av allt var ändå tomheten.
Huset var alldeles för tyst för en två års dag och alla satt mest och stirrade.

Vi åkte förbi graven mitt på dagen, lämnade blommor, blåste blåsbubblor, sjöng och pratade. Vi stannade inte så länge eftersom vi skulle tillbaka lite senare på kvällen.

När det började skymma ute så tände vi marchaller på tomten, Peter snickrade ihop en special konstruktion med gravljus "ni ser hur den ser ut på kortet längs ner", och så blåste vi upp massor med ballonger i hans rum.
Jag hade varit och plockat fräscha nya blommor och ställt i hans rum så det var så fint.
Barnen och vi andra fick alla skriva varsit meddelande på gravljusen och sedan for vi iväg.

När vi kom fram var det mörkt och vi började ställa i ordning allt. Hur otroligt vackert det blev, kan man bara förstå om man var där, men det var i alla fall som en förtrollad värld.
Jag har lagt upp ett film klipp längst upp på sidan så får ni se själva.
Som sagt, vi stannade där länge länge och allt var så fint...






















Fint våa va??

Till minne av Victor på hans 2-års dag

        DATUM: 2009-09-04 TID: 11:01:03






Låt oss idag tysta knäppa våra händer och be...


Du har med så stor sorg och saknad flygit iväg från oss
och lämnat oss i evig saknad och tomhet förståss

Men vi vill inte att du skall känna dig ledsen för det
för du gav oss så mycket
nu är det här vår nya verklighet

Idag är det två år sedan du föddes och kom ur min kropp
Aldrig kunde väl vi veta hur lilla du, kunde utbringa sån lycka och sånt hopp

Vi hoppas och vi önskar att vart du än är
Så leker du och har det bättre än vad du hade det här

För den här världen den var inget för dig
Smärta, sjukdom och rädsla skall inget barn behöva få uppleva, Nej.

Vår förebild du alltid kommer att vara
och snart skall du få ytterligare en till att se efter i din syskonskara
Och kommer hon att bli det minsta lik dig
Så blir hon den smartaste, gladaste, ungen på jorden, din lilla syster, vår lilla tjej.

Allt jag ber om idag är ingenting mer...
Än att du på något sätt är med oss, och att du vår kärlek ser...


Vi älskar dig SÅ lilla prins.....


Den 4:e September

        DATUM: 2009-09-03 TID: 23:08:40
I morgon är dagen... Dagen vi trodde skulle vara fylld med skratt och firande.
Morgonen som jag hade tassat upp tyst på tå för att inte väcka dig, smygandes med tårta och paket.
Sjungandes hade jag och pappa kommit in i ditt rum, försiktigt tänt lampan och sett dig slå upp dina stora fina ögon.
Du hade skrattat och pekat "Däär" på alla presenter som du skulle få i färgglada paket, och med stora ögon hade du förväntansfullt rivit upp pappret för att ta dig en titt.
Vi hade tagit upp dig i vår famn och kramat om dig länge, för tänk en stor prins idag fyller år.
Tillsammans hade vi ätit en god frukost med pankakor, och kanske skulle du fått smakat lite kaffe som du älskade.

Familjen hade samlats under dagen för att fira dig och vi hade bara gjort saker du tyckt varit roligt.
Fyrhjulingen hade stått parkerad utanför, redo för att ta med dig på en tur, och kamerorna hade smattrat och blixtarna lyst upp hela himmelen av alla kort som skulle tas.
Självklart så hade det spelats musik från din älsklings cd, och vi hade alla dansat och sjungit tillsammans.
Blåsbubblor hade du nu lärt dig att blåsa alldeles själv och du och dina syskon hade skrattande blåst en miljon.

Du hade nog valt att ha på dig din oranga bil tröja som du älskade så mycket, tillsammans med din röda keps som satts på sne. Du hade skrattat och apat dig som vanligt och kanske till och med skrämt oss med ditt "Buu".
Motorcykeln hade gått varm här hemma då du i timmar tuffat fram och när du på kvällen jäspat trött så hade vi utmattade lagt oss tillsammans i sängen.
Godnatt min prins, godnatt min skatt... och tillsammans hade vi somnat. Mamma, pappa och du med armarna om varandra, nöjda efter en underbar dag.





Verklighetens morgondag kommer att vara så tom då vi tysta vaknar i våra sängar.
Ensamma kommer jag och pappa att gå in i ditt rum, tända dina ljus och hålla varandras händer. Vi kommer tysta stå och minnas all glädje du spred och hur du alltid fick oss att känna oss älskade.
Vi skall blåsa hundra färgglada ballonger och fästa dom lite överallt så att vi är säkra på att du ser dem och dina favorit låtar skall spelas lite tyst i bakgrunden medans morgonkaffet kokas.
Tidigt på förmiddagen så kommer mormor och Kent på besök och vi skall tillsammans åka till graven. Där skall vi sätta vackra blommor i vas och blåsa blåsbubblor. Riktigt många skall det bli...
Mamma och pappa skall lägga ett paket vid labans fot, en present vi vet att du hade älskat och sedan åker vi hem igen för en stund.
När mörkret börjar tätna så skall vi möta upp morfar och moster vid stenen.  Där skall vi alla placera vackert prydda gravljus på det nysådda gräset, och tända dem samtidigt som vi sjunger en sång.
Åh, gubben. Din plats kommer att lysa upp hela kyrkogården och du skall kunna se det starka ljuset vart du än är.
Vi skall alla prata minnen om dig tills sent på natten och vi skall med blandad sorg och kärlek fira, att du i våra tankar och hjärtan i två år har bott.
När vi sedan ensamma går till sängs och jag tittar mot din tomma bädd, så hoppas jag så innerligt att vart du än är, att du aldrig någonsin behöver vara rädd.

Mamma och pappa älskar dig!


Intervju

        DATUM: 2009-09-03 TID: 13:50:43

För någon vecka sedan fick jag ett mail av Linda Skugge där hon frågade om jag ställde upp på en intervju angående min bok.
Självklart svarade jag ja, och nu är den publicerad på Vulkans Blogg nav.
Lägger in en länk och kopierar intervjun här så får ni läsa själva. 




Intervju med Vulkanförfattaren Sofie Karlsson

2009-09-02

Sofie Karlsson har skrivit boken "Någon gång, någonstans, möts vi igen" som handlar om att förlora ett barn i cancer.
Vi har gjort en kort mejlintervju med henne.



Din bok säljer bäst just nu på Vulkan.se, kan du berätta lite omboken och om hur den kom till?


Boken är baserad på min blogg som jag startade i samband med min son Victors cancer behandling för ca 6 månader sedan.
Anledningen, eller rättare sagt grunden till boken blev till genom att jag blev nominerad till Årets Blok 2009.
Då  tänkte jag att, vad tusan. Gör jag inte det här nu, så  kommer jag aldrig att göra det, och så  började jag skriva.
Hade det inte varit för alla människor som uppmuntrat och stöttat mig till det här så hade nog boken aldrig blivit till.
Så  jag bet ihop, satte mig ner och började knappa på  tangenterna. Och det var tufft minsann, det skall jag inte hymla om, men jag är såå glad att jag gjorde det. 
Boken handlar om allt  från hur vi fick reda på diagnosen, under sjukdomstiden och även tiden efter. Mycket av texterna är ju direkt tagna från bloggen, så de är inte omskrivna utan allt det som står, är det som jag kände och upplevde just då.
Mycket smärta, mörker och hopplöshet, men även mycket kärlek,glädje och hopp.
Man får lära känna en otroligt modig liten kille och som gav vår familj så  otroligt mycket, trots sin ringa ålder. 
 

Vi får mycket reaktioner på din bok, väldigt många är otroligtberörda av din starka berättelse, vad får du för reaktioner?

Jag får väldigt starka men positiva reaktioner av folk runtomkring. De skriver mycket om hur de har blivit påverkade av vår historia och att de är ärade över att de fått läsa om vår kamp.
Jag blir lika glad varje gång någon berömmer eller kommenterar boken och att vår historia sprids. Tänk att en sådan liten killes öde, kan påverka så många människor. Det är helt otroligt!
Jag tror att det blir en speciell känsla att få läsa en bok som är baserad på ord som är sanna och som någon nyss har genomlidit.
Barncancer är ju en väldigt viktig fråga att ta upp, och det tycker jag att den här boken gör.
Läsaren får verkligen ”se” hur vi mådde och den kamp vi genomled genom våra ögon. 
 


Att förlora ett barn är något av det värsta som kan hända enmänniska, hur orkar man gå  vidare efter en sådan tragedi? 

Att förlora sitt barn kommer man aldrig över.
Den kamp som vi och så  många andra familjer genomlidit är så  svår och lämnar sådana starka avtryck att själen aldrig läker.
Men man kan däremot försöka fortsätta kämpa vidare ”för” sitt barn genom att hålla minnet levande och att minnas allt det bra och fina som faktiskt gjorde barnet till den den var.
Försök hitta nya mål att nå som har med ditt barn att göra.
Det är också viktigt att prata mycket om vad som hänt. Var så öppen det bara går och slut dig inte in i dig själv, det blir bara värre.  
 


Hur ser ditt liv ut just nu? 


Mitt liv är väldigt upp och ner just nu.
Jag och min sambo försöker få vardagen att fungera så  gott det går. Jag skriver mycket på Victors blogg och försöker hålla den uppdaterad.
Jag är även en av de fem som blivit nominerade till årets Mama Hjälte.  Det är en oerhörd ära och jag är väldigt rörd över den titeln.
Självklart är vi vid graven varje dag, varvat med läkarbesök, ultraljudskontroller, och promenader.
Vi försöker blicka framåt mot det nya barnet som väntas, att prata mycket glada minnen om Victor, fortsätta kämpa för insamlingen till forskningen och att försöka förstå det som hänt.
För det är nog det som är det tuffaste. Att försöka förstå varför...  



Vi är väldigt tacksamma för att du valde att dela med dig av dinberättelse, hur fick du styrkan och modet? 


Såå många människor har via bloggen, lyft mig och min sambo i all sorg, genom starka kommentarer, uppmuntrande ord och de har fått oss att förstå hur mycket mina ord faktiskt kan påverka.
För det var inte något som jag fattade först.
Att jag faktiskt har förmågan och kraften att förmedla allt det som hänt. Att låta människor se hur underbara kämpar dessa barn verkligen är.
Familjerna som är drabbade av cancer lever i en sådan sluten och instängd värld, att det är sällan de finner ork att berätta hur de har det.
Man är helt enkelt så utpumpad på  kraft och så fylld av sorg att man aldrig lyfter fram det viktiga som folk behöver få se.
Hur det är att ha ett cancersjukt barn. 
Barnen är sådana hjältar och förebilder, och skulle vi andra bära på ens ett uns av den styrka som de bär på, så  skulle ALLA klara av vad som helst!
Varje gång jag känner mig ledsen och svag så tänker jag på hur Victor mådde och ändå kämpade, och hans styrka får mig att överleva! 
 


Har du något råd till människor som möter andra i sorg, hur villman bli bemött när man sörjer? 

Det finns egentligen bara en sak att framföra.
Sluta inte höra av er! Snälla, snälla.
Jag vet att det är jätte svårt att veta hur man skall bete sig och vilka ord man skall välja, men det är så  mycket bättre och stärkande för den i sorg att ni tar kontakt och faktiskt då i stället säger. ”Jag vet faktiskt inte vad jag skall säga”.
För man förstår det... Och då vet man att ni åtminstone finns där. En klapp på  axeln betyder så mycket, i stället för ett mötande ansikte som vänds bort.  
 


Tror du att du kommer att skriva flera böcker i framtiden, efter framgången med den första?


Jag kommer definitivt att skriva en till bok. Det har varit väldigt bra bearbetning och terapi för mig och glädjen av att få  ha givit ut en egen bok som människor faktiskt köper. Wow, vilken känsla!
Kanske en lite ljusare om tiden efter, om hur man går vidare. För då har jag kanske funnit ett bättre svar på det...
 


Mama hjälte

        DATUM: 2009-09-02 TID: 21:49:52

I Måndags när jag stod och hällde upp kaffe på morgonen, så ringde telefonen.
Det var en reporter från Expressen som berättade den otroliga nyheten att jag har blivit en av de fem som juryn valt ut att folk skall kunna rösta på till Årets Mama Hjälte 2010.

Jag lät säkert ur dum när jag stammade fram ett "Oj då.." "Jaha, vad roligt"
Blev självklart mycket gladare så fort jag hade lagt på luren och hunnit smälta nyheten. Årets Mama Hjälte... Wow... Vilken titel =)
Reporten berättade att redan på Onsdagen , alltså idag, så skulle jag bege mig till Expressen huset i Sthlm för fotografering och för att möta de andra mammorna.
Jag ringde genast upp min syster, Peter och mamma för att berätta nyheten, och alla blev jätte glada.

Så idag har jag varit på fotografering och fått träffat fyra alldeles otroliga mammor, med fyra olika livsöden och berättelser utöver det vanliga.
Jag är som de flesta kanske vet, inte alls van att stå framför kameran, så jag kände mig ur dum när jag stod där framför fotografen och försökte se "inte fullt så överlycklig, utan lite sådär lagom glad" ut.

Det roligaste av allt var att få träffa de andra mammorna och jag tycker verkligen att det är fem stycken starka kandidater i år och att alla förtjänar att vinna.
Så nästa vecka så skall tydligen artikeln publiceras i Expressen, så att ni alla kan börja rösta på vem ni tycker förtjänar titeln.

Usch, det är som jag sade till en av mammorna där. Man nästan önskar att det inte blev någon röstning, utan att alla fem kunde få bli Årets Mama Hjältinnor istället.
Jag menar, det kommer ju att kännas dumt för den som vinner. Vadå, är den personen "mer värd" titeln än de andra?
Nej jag gillar igentligen inte själva tävlings grejen, det vore roligare som sagt om alla fick berätta sin historia och sedan prisas lika mycket.
Men men, nu är ju inte fallet så, och jag är så otroligt hedrad att ens ha blivit utvald, så jag vet inte ens vad jag skall säga.

Så tack till alla er som nominerade och trodde på mig. Vi får se hur långt det räcker. =)


Ps: Vågar inte publicera några bilder än eller säga vilka de andra mammorna är . Så ni får hålla er till tåls =)

Puss


Lite nya bilder från graven

        DATUM: 2009-09-02 TID: 21:34:34

Tog lite nya bilder med min mobil igår när vi var vid graven.
Tyvärr så tog batteriet slut, så jag hann inte få med allt det fina och alla saker som folk gett, men här är några i alla fall.






































Saknar dig så lilla gubben.
Snart har du funnits två år i våra hjärtan och vi älskar dig innerligt.
Puss