Sista gången...
DATUM: 2009-09-18 TID: 23:18:25Usch, tänkte precis gå och lägga mig då tanken slog mig, och det är inte den första gången direkt.
Jag vill skrika att jag HATAR det liv som du föddes till! Jag HATAR att du fick uppleva så mycket dåligt, och så lite bra.
Satt och tittade på bilder på datorn och fann så många stunder som blev de sista du fick göra.
Det här är den sista gången du fick leka i en sandlåda med din pappa...
...den enda gången du fick se virvlande löv som du skrattande försökte fånga...
...sista gången du fick öppna ett Påsk ägg...
...sista kyssen till en älskad syster...
...och en sista kram...
...första och sista gången på motorcykel med morfar...
...och sista gången på din älskade blåa moppe...
... och sista gången sovandes i famnen på moster "Osse"...
Man skall aldrig behöva säga ordet "sista gången" till sitt barn, aldrig behöva ha dom orden i sina tankar.
Allt du gjorde i slutet var för "sista gången" fastän det skulle vara för alltid.
Varför fick inte du mer, varför blev allt så kort?
Jag vill inte älta men jag hatar mig själv att jag födde dig till det liv du fick...
vet inte vad jag ska säga ...
Kram
Snälla Sofie säg inte att du hatar dig själv för att du födde Victor till detta liv.
Det kunde inte du veta, ingen annan visste heller??? jag förstår var du menar.. men snälla, älskade Sofie anklaga inte dig själv.
Vi har tyvärr ingen kontroll över liv och öden.
Snälla, snälla Sofie...jag ber dig, du visste inte om ödet, du får bara inte anklaga dig själv, gör dig inte så illa.
Tusen Kramar till er alla!
Anette
Mina tårar tar inte slut.bildera när storasyster kramar victor biter mest.Kära syskon,så mycket kärlek,så lite tid.
Fy vad jag gråter...men klandra inte dig själv, han var ju menad att komma och göra er lyckliga om så bara för en kort tid!!! Så fruktansvärt orättvist kort tid men ändå! Jag är helt övertygad om att han själv också var lycklig!!
Stora kramar...
Har följt din blogg väldigt länge nu! Och jag beundrar verkligen dig & peter. Jag hade aldrig klarat av det ni har gått igenom. Sitter här & gråter för fullt! går inte att stoppa tårarna. Går inte en enda dag utan att man tänker på er!
Massa styrke kramar
Jag är så ledsen att du behövde förlora din vackre lille prins så tidigt. Det gör ont i hjärtat att läsa vad du skriver och se bilderna... Men hans liv berör oss alla. Jag hoppas ni kan finna styrka med tiden och att smärtan blir mindre tung att bära. Massa kramar.
Hej. Nu har jag suttit halva natten och läst från början till slut om er kamp, kampen kommer fortsätta. Jag vill bara ge er all energi och värme som jag kan över ett enkelt meddelande. Även fast jag visste hur det skulle sluta så satt jag och hoppades medans jag läste att han kanske blir frisk ändå.. Han va så stark, och cool när han tog motorcykeln på ett sista åk :) Gravstenen är så klockren! Du är så ung, ingen ska behöva vara med om något sånt.. men man klarar väl mer än man tror och vill. Helt fantastisk med den lille bebisen :) Ta hand om er
jag är en sån som läser och följer er men sällan skriver nån kommentar. Jag blir såå berörd varje gång jag läser Den starkaste stjärnan och idag kände jag än en gång VARFÖR. Livet är så grymt orättvist, varför är det så?
var inne på blocket.se nu på morgonen o kollade runt lite bara... och helt plötsligt såg ja denna annons
RYGGSACKmedpersonligtnamn_23538517.htm?ca=14&w=1" rel="nofollow">http://www.blocket.se/ostergotland/LABANRYGGSACKmedpersonligtnamn_23538517.htm?ca=14&w=1
och då kom jag o tänka på er så klart. Den hade passat perfekt till victor...
lider med er....
Sofie!
Jag förstår att du känner som du gör. Men jag tycker inte du ska behöva göra det ni gjorde allt så fint för er lilla vackra prins. Jag har läst din blogg ett tag nu och blir väldigt berörd men samtidigt känner jag att jag skulle vilja vara som du. Ni gjorde det så fint för Victor när han levde och så vackert på hans lilla grav.
Styrke kramar från Liiza en två barns mamma.
Det är så orättvist.
Länkade förut till din blogg från min i ett inlägg, jag hoppas det är okej.
Kram
Jag läser din blogg varje dag. Jag kan inte sätta mig in i det ni går igenom. Tårarna rinner varje gång. Men kan säga att jag tycker ni är så himla fina och starka föräldrar. Anklaga inte dig själv. Vi kan inte styra över liv och död tyvärr och ibland kommer ondskan in på våra liv vilket denna hemska sjukdom gjorde.. Blir så ledsen.. Att vi inte kan få leva våra liv med våra nära och kära ifred, utan att de ska slitas ifrån oss... Ingen som kan förklara varför..
Jag tänker på er varje dag. Ni är så fina allihopa. Och Victor är en sån underbar liten stjärna. Han lyser över er och vakar över er. Han väntar nog så ivrigt på att lillasyster ska komma kan jag tro som kommer få världens finaste skyddsängel, Victor.
Sänder styrkekramar till dig Sofie.
Du är en hjälte för mig och många andra.
<3
Hej Sofie,
Jag kan förstå att du känner som du gör. Att du ser det som ditt fel att Victor föddes och sen blev sjuk. Men det är det ju inte. Det är TACK vare dig som Victor föddes och fick om än en väldigt kort stund på jorden, men så otroligt fin när han var frisk. Och ja, Victor hade oturen att bli fruktansvärt sjuk och sjukdomen tog honom till slut. Men det är inte ditt fel, det är ett av livets stora felkörningar, som det inte går att backa ur.
Det måste vara fruktansvärt och obeskrivligt att se sitt barn insjukna, lida och tyna bort i sjukdom och det självklara valet kan många gånger säkert vara att man vänder ilskan in mot sig själv. För vem ska man annars bli arg på? Visst går det att bli arg på cancern, men det är ju nåt så diffust som en sjukdom, inte ett materia eller en person att bli arg på. Du och Peter önskade att bilda familj och ni började med Victor. Victor fick inte stanna kvar på jorden och det är förjävligt, men det är inte ditt fel. Du kunde inte veta. Du ville bara bilda familj.
Var rädd om dig!
Kramar Jessica
Jag blir så ledsen så jag vet inte vart jag ska ta vägen när jag läser detta =( Underbara lilla pojke!!
Många kramar!
Kära, fina du, tårarna bara rinner när jag läser det du skriver och ser bilderna. Sista påskägget...sista gången i mosters famn och sista gången på moppen, inte visste jag att han var så sjuk på den bilden. han ser så frisk ut där.
jag kan inte säga så mycket annat än många andra här. Jag önskar bara att jag kunde ta bort din smärta för vad jag än säger går inget att ändra på. Victor är borta och varje dag pågår en kamp i din och peters kroppar, i era sinnen. jag bara önskar att du/ni inte ska hata er själva för att ni gav Victor liv. Han älskade er och ni honom. Tänk på det du skriver i din bok: ni skulle gjort om det.
Men - jag vet - inget hjälper. vad vi än säger men jag hoppas du känner vårt stöd.
Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
varma kramar
vilken fin bild förresten från parken nedanför slottet. Jättefin och så mycket känsla.
Tårarna trillar nerför mina kinder. Din blogg är så STARK, så öppen och rak.
Sänder dig styrkekramar <3
Jag är så ledsen, så ledsen över den smärta och saknad ni nu måste leva med varje dag. jag är så ledsen för Victor skull att han inte fick uppleva mer. är så ledsen för er skull att ni förlorat er prins. Är så ledsen över att monstret cancer ibland vinner och tar det finnaste ifrån oss.
Jag är så ledsen...
Men sammtidigt så glad, så glad över vilken kärleksfull familj victor föddes in i, den gränslösa kärlek och hur ni verkligen gjorde ALLT för honom.
Ständigt i mina tankar
Lilla vännen,börjar med att hålla om dig och bara trösta....
Vet inte riktigt vad jag ska säga,men snälla hata dig inte för att du födde Victor till denna världen...
Han fick ju ER till föräldrar och ni ÄLSKADE honom och visade honom det bästa av denna världen,han var lycklig med er....att sjukdomen tog över var ju inget som ngn kunde rå på....
Livet är tufft och orättvist,men NI gjorde ALLT för eran älskade lille prins och han älskade er för det och den kärleken kan INGEN NÅGONSIN ta ifrån er.....
Jag tror oxå att i sorgeprocessen så är det bra att få säga att DU HATAR,att DU är ARG på livet och allt och alla,DU får och SKA göra just det....
Vi alla i bloggvärlden finns med dig och bildar en gigantisk gruppkram och vi fångar dig de dagar du faller och vi gläds de dagar då du känner dig glad...
Kram på dig Sofie
Håller med Anette i det hon skriver.
Vill visa att jag finns här och tänker på er.
Många kramar
Hej på er, vilken fin sida om en vacker pojke!
Har själv en son i himlen så att läsa o se på bilder om Viktor kickar igång så mycket känslor....
Ta hand om varandra o en höststyrkekram från mej!
Sofie du får inte lägga detta på dig själv. Jag är säker på att om Victor själv fick välja så hade han valt den lilla tid han fick än en gång. Även om hans lilla tid var fylld av smärta och lidande så tror jag inte det är det han minns starkast nu i efterhand. Jag tror minnena är fokuserade på det som var bra framför allt det onda, och att det fanns många bra och fina stunder ser vi ju dagligen i alla fina foton och i det du skriver.
HejKära Sofie!
Jag lider med er/dig varje gång jag läser dina starka ord om din sorg. Jag förstår inte hur du orkar då jag själv har en dotter nu i Victors ålder... Du är oerhört stark, bättre beksrivning finns inte att ge!
Tycker med det är hemskt, han va så liten än och fick inte uppleva så mkt som han borde fått, att få göra saker för sista gången då man är så liten är inte annat orättvist!
MEN DET ÄR INTE DITT FEL!!!!!!!!!!
Ingen kan veta att sitt barn kommer ha oturen att drabbas av denna sjukdom, ingen kan veta hur och varför detta händer men det är inte ditt fel! Han hade bara väldig otur och han kämpade in i det sista, han älskade sin mamma och pappa!!!
Du gav honom liv och han hade inte bara det tufft och jobbigt utan även underbart med er som föräldrar
Hej! Jag kom in på din sida av en ren händelse och mina tårar bara rinner.
Men du får inte säga "sista gången" för han finns med Er överallt och delar era dagar tillsammans med er. Ja, jag tror på det övernaturliga och en dag när ni känner att ni orkar varför inte ta kontakt med ett medium, kan tipsa er om ett bra sedan har inte telefonnummret här. Har varit på ett flertal sådana seanser och det är helt underbart när man får kontakt med de man har älskat så mycket.
Bara en liten tanke.
Tycker du ska njuta av det livet du väntar för det hade Viktor velat, vet att det är svårt att njuta men försök. :)
Många höstkramar till Er!
det är inte ditt fel att victor kom till denna värld, det är tack vare er! han kunde inte komma till en bättre familj, kom ihåg det! tydligen behövdes han mer någon annanstan så hans besök hos er blev alldeles för kort. men tänk så mycket glädje, kärlek och värme han hann ge er och ni honom under denna tid.
jag lovar dig att jag aldrig mer ska säga till mina barn att "nu är det sista gången". hojja vad tårarna rann när jag såg "sista gången bilderna".
förstår inte att ni är så oerhört starka men jag beundrar er så!
kram
Även om Victor varit med om allt för mycket smärta och sjukdom så har han alltid varit omgiven av er starka kärlek till honom. Jag är säker på att han fick ett väldigt lyckligt och varmt liv, även om det blev alltför kort. Och det är tack vare er underbara föräldrar och övriga i er familj som han fått uppleva så mycket fint trots långa sjukhusvistelser och tuffa behandlingar. Tänk så mycket ni gjort för och med er älskade son. Det känns verkligen förjäkligt med alla dessa "sista gången" men jag tror att Victor var lycklig i alla dessa ögonblick!
Varma Kramar till er!
Oj va gripande detta inlägg var!
Vet inte riktigt hur jag fann denna blogg. Men vet iaf att ni känner Tilde med familj. Jag känner Nina lite smått och har tillgång till hennes blogg (slarvat bort lösenordet för tillfället, men men) Hela er historia är hemsk men med detta inlägg började tårarna att rinna.
Många kramar från en som inte känner er men som kommer fortsätta läsa er blogg och tänka på er ♥
:'(. vad fint du sätter ord på något som ingen ska behöva uppleva.
Det liv Victor fick var alldeles för kort..men fyllt med gränslös kärlek,fyllt med värme och ömhet.
Å det är fruktansvärt att han inte fick bli vuxen eller leka så som barn ska få göra.
Att han bara hann fira en födelsedag å alla dom där "sista gången-händelserna" ...men det är inte ditt fel Sofie!!
Victor såg ut att vara en lycklig liten kille trots sina begränsningar,trots sin smärta och trots utgången..Å det var tack vare dej,peter å övriga familjen/släkten.
Ni är helt otroliga!!!!!!
Sänder massor´med styrkekramar till er!!!
va otroligt fin han var/är eran lilla kille!
<3 starkt.
Livet är så himla orättvist ibland och mina tårar rinner när jag läser inlägget. Men du får inte tycka att det är ditt fel för det är det inte!
FEL! Att victor den underbara lille killen inte fick leva vidare tillsammans med sin fina familj....
RÄTT att det i världen finns mammor som du Sofie. Många barn skulle vara lyckliga om de bara fått hälften av den kärlek du utstrålar och ger.
Allt du gör, tänker och känner gör du för din fina lille pojk och för den lilla dockan i magen.
Tack för att du varje dag får mig att vilja vara en kärleksfull mamma.
Du är toppen Sofie!
KRAM Helena
Det är så fel, ja bara gråter när jag ser bilderna. Lilla gubben vad jag önskar att du skulle ha fått leva!
Kramar
Kära Sofie, Vilka fina bilder och så fel att det var "sista gången" han fick göra alla dessa saker......
Men du får inte klandra dig själv för att det blev så men jag förstår att det ligger nära till hands att göra det. Som många andra skriver så fick Victor uppleva så mycket kärlek under den korta tid han levde och det är tack vare er underbara & otroligt kärleksfulla föräldrar och övriga i er familj som han fick uppleva så mycket fint trots att han långa stunder bodde på sjukhuset och genomgick alla tuffa behandlingar. Det syns om inte annat på många bilder där han ser så lycklig ut. Vet att dessa ord inte hjälper och ibland är det svårt att veta vad man ska skriva eftersom man inte varit i samma situation.
Styrkekramar i massor!
Jag det är så sorlgigt och man vill inte att det ska hända ett litet oskydligt barn.Finner inga ord bara en känsla av maktlöshet och sorg.Men Sofie det är inte ditt fel! DU och er familj gav ALLT ni kunde för Victor!
Lilla lilla Victor du kommer alltid att vara saknad och aldrig aldrig glömd.
kramar.
åååh sofie, jag gråter när jag ser bilderna. de är så vackra o kärleksfulla. snälla du, klandra inte dig själv. det var inte alls ditt fel att victor blev sjuk. han var en ängel som ni fick ha till låns, men för en alldeles för kort kort tid.
sänder mina varmaste tankar till er. Kramar
Starka, starka Du!
Vilken människa du är!
Så otroligt stark!
Vackra underbara lilla barn. Som fick uppleva ett alldeles för kort liv.
Glöm aldrig att du gav han ett liv och sjukdomen tog det ifrån han.
Kärleken kan aldrig försvinna och Victor fick uppleva en lycka att ha er till föräldrar.
Fortsätt kämpa tjejen
Sitter här helt förgråten av alla bilderna och texten =((((((
får inte fram något just nu tänker så på Victor och er Sofie och Peter!!
Varmaste kramar Malin
Inget jag skriver kan trösta... Mina tårar rinner ner för kinderna för Victors, din och hans pappas skull. Alla dessa saker som blev den sista gången. Och bakom dem väntar alla dessa saker som Victor, och andra barn som lämnade oss för tidigt, aldrig kommer att uppleva. Ja, det gör så fruktansvärt ont att tänka på det.
Det är nog sunt att hata att det blev som det blev. Det var ju inte så här vi hade tänkt oss våra barns liv. Som andra har skrivit före mig: du har all rätt att vara arg. Det är så grymt att Victors liv blev så kort och att han fick lida p g a cancern. Ilskan finns ju där, men det är svårt när det egentligen inte finns något att rikta den mot. Jo, cancern i så fall. Och du hämnas ju på cancern genom dina superviktiga insatser för att samla in pengar till Barncancerfonden. Privata donationer till forskning är jätteviktiga och står för en stor del av finansieringen av cancerforskningen i Sverige.
Det lyser igenom så starkt när man läser din blogg och ser alla bilder att ni båda var underbara och mycket kärleksfulla föräldrar till lille Victor. Man kan inte styra över sjukdom eller döden, men man kan varje dag välja att vara den bästa föräldern som man kan vara för sitt barn. När jag är ledsen över Tilda försöker jag finna någon slags tröst i att hon hade det bra i vår familj. Det samma är sant för Victors liv i er familj.
Nu skrev jag visst ett långt inlägg igen, även om jag inte tror att några ord riktigt kan skänka tröst när det känns som mörkast för dig.
Jag tänker mycket på er alla tre (fyra, med tjejen i magen) och läser här varje dag.
Kram, Tildas mamma
Kram till dig från mig.
Du har faktiskt rätt att känna som du gör. Men det är absolut inte ditt fel, tänk istället på hur underbar familj Victor fick ha under den tid han fick. Det är en dålig tröst, det vet jag men som anonym (fy på mig) läsare som följer din blogg så känner jag att den pojken har världens bästa familj.
Tankar och anklagelser tror jag att vi som mammor ofta har. Jag har själv två barn som har haft livshotande sjukdomar men som det av någon helt otrolig anledning har gått bra för. Jag anklagade mig både för att dom blev sjuka och sedan när dom blev friska så kunde jag ibland tycka att det var orättvist mot andra att vi har fått haft sådan tur två gånger om.
Jag tänker på dig ofta ska du veta och jag önskar att jag kunde trolla. Tyvärr kan jag inte det så då får jag skicka dig en styrkekram istället.
Kram kram till er <3
Vackra bilder! Alla är jättefina, men den med Victor och Peter bland singlande löv är sååå vacker!
Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva, Men jag vet att Victors korta tid hos er inte var förgäves. Den gav er så otroligt mycket fint, trots sorg och sjukdom! Det kommer en dag när ni åter ses.
Jag önskar dig allt gott i framtiden Sofie!
Stora kramar
Victor för alltid i mitt hjärta..
aaaaa shit dom där bilderna går rakt in i hjärtat !!! fan va ensamt det måste kännas !!!!!!!!!
<3
Jag håller med Anette och Tildas mamma skrev ovan.
Hata inte dig själv så mycket, det gör bara dig illa mer. Jag förstår att du gör det, man anklagar alltid på sig själv när det händer hemska och dåliga saker med sina barn. Man vill alltid skydda sina älskade som finns.
Det är inte ditt fel att det hände, man kan inte styra över sjukdom eller döden.
Det är så hemskt och så orättvist att Victors liv blev så kort och att han fick den äckliga sjukdomen cancern. Blir så arg och det gör ont i hela mitt hjärta att han inte finns med sin älskade familj.
Fy fan vad jag hatar cancern som tar det bästa och det vi älskar mest i våra liv.
Eran fina prins Victor fick det bästa av er, enorm kärlek, glädje och trygghet och det ser man på alla fina bilder, trots han var så sjuk var han så glad och lycklig.
Ni är det bästa Victor vet, han älskar er så mycket
och han vet att han betyder allt för er och att ni älskar honom.
Mina tårar bara rinner när jag läser det du skriver och dom vackra bilderna på eran fina Victor går rakt in i mitt hjärta och själ.
Jag bryr mig så mycket om er och lilla Victor, tänker så på er!!
Massor av kramar och kärlek
Jessica
Som vanligt är bilderna du lägger in sååååå fina och sprider sån värme och kärlek.
Du ska absolut inte hata dig själv för att du födde Victor till den här världen. INGEN kunde nånsin ha vetat vad som skulle drabba honom och er... Jag är säker på att han, trots sin sjukdom ändå fick ett väldigt bra liv. Ni verkar vara så underbara människor; du och Peter, Victors syskon och hela er familj, så han kunde inte haft det bättre. Försök att inte anklaga dig själv! Försök fokusera på alla fina och bra stunder ni fick tillsammans. Även om det va sista gången han fick uppleva allting, så fick han iaf uppleva dom, och han fick göra det tillsammans mer er, sin älskade familj.
Jag har fått uppfattningen av att ni gjorde många roliga saker med Victor under hela hans sjukdomstid. När man tittade på Sjukhuset verkade han så glad ändå. Ja, han verkade verkligen nöjd med tillvaron, trots att han var svårt sjuk. Ni gjorde verkligen allt ni kunde, känn inget annat. Han hade tur som fick er som föräldrar!=)
Det är verkligen så himla sorgligt och orättvist att han inte ska få vara med igen, men jag är säker på att han på nåt sätt ändå alltid kommer vara med er, även om ni inte kan se honom...
Nu har jag din bok hemma. Ska börja läsa den så fort jag har lugn och ro här hemma...
Många kramar!
Har läst din blogg ganska länge och du skriver om och skildrar Victor så fint.Du ska inte klandra dig själv (förstår att det är väldigt svårt)för det som hänt.Tänk istället vilken tur för Victor att han fick komma till just er fina familj med all kärlek,värme,glädje.Han fick uppleva allt detta tack vare ER.Lovar dig att han sitter med sin röda keps på motorcykeln och pekar stolt för de andra änglarna att det där är MIN mamma.Ni var ju det bästa som kunde hända Victor.
Har själv en pojke som är 14 månader som är sjuk ,när han blev sjuk (han var 3,5 mån)sa nån till mig :vilken tur att han kom just till er!!Tänkte att de var knäpp först men det finns så många barn som far illa tack vare föräldrarna ska de dessutom kämpa mot sjukdom de stackarna....Hoppas du förstår hur jag menar det blir lite svammligt och grumligt då tårarna rinner...Tusen styrke kramar Mamma Mia
Jag tänker på Victor och er varje dag....vissa dagar har jag Victor i huvudet hela tiden. I dag är en sån dag efter att ha läst det här inlägget och tittat på dom fina bilderna. Det är så fel att han inte finns med er längre!! En sån fin liten kille....kortet där han kramar sin syster tar nästan andan ur mig, säskilt när man vet att det är sista kramen...
Jag känner att jag upprepar mig ganska mycket när jag skriver här på bloggen....det finns så mycket jag vill säga, men i slutändan handlar ju allt om hur otroligt ledsen jag är för eran skull att ni har mist er lilla son och hur otroligt ledsen jag är för fina Victors skull att han inte fick leva...det är så orättvist! Jag bara önskar att jag kunde skriva något som gjorde att ni mådde lite bättre, men jag vet ju att det inte går....Men vi är många som finns här och vi lider med er och önskar att allt vore annorlunda...och vi är glada när ni har en bra dag mitt i all sorg.
Massor av kramar till er
Tårarna rinner och det gör så ont i hjärtat när jag läser det du skriver. Jag håller helt med det som Anette skriver. Det är bra för sorgearbetet att du får ut dina känslor men du får absolut inte klandra dig själv. Du födde en underbar liten pojke, han kunde inte ha fått bättre föräldrar. Ni älskade honom och ni gjorde allt ni kunde för honom, glöm aldrig det. Livet är så fruktansvärt orättvist och jag hoppas att den jävla cancer utplånas så att inte fler barn drabbas.
Massor med kramar
Snälla rara Sofie du får inte säga att det är ditt fel att Victor fick ett sånt skit liv han fick för det är inte ditt fel. Det är denna hemska sjukdomens fel, och du gjorde allt du kunde för att han skulle ha det bra!!!! Glöm ALDRIG de!!! Kramar
Hata inte dig själv...gör inte det! Jag vet inte vad jag ska skriva för det finns nog inget jag kan säga som får er att må bättre hur mycket jag än försöker. Men hata inte er själva..
Livet är helt sjukt ibland och det är omöjligt att förstå dess mening.. Jag förstår ingenting, kan inte fatta varför det va tvungen att sluta såhär när ni kämpade så.. Det finns ingen rättvisa eller logik..
Vet inte vad jag ska säga Sofie & Peter...
Men hata inte er själva, ni valde ju Victor av kärlek och hade ingen aning om att det skulle sluta såhär..Kärleken är ju allt..
Tänker på er och Victor varje dag.. Skicka all min styrka..
Kram Tess mamma till 2 grabbar
Jag har inte läst kommentarerna ovan. Var bara tvungen att gå in och läsa nu från jobbet efter att ha varit bortrest några dagar. Så med risk för upprepning...
Sofie, lilla gumman, hata inte dig själv för någonting. Ingen kunde styra att Victor blev sjuk. Det är ingenting varken du eller Peter skulle kunna förutsett. Det viktiga är att ni gav honom ALLT den lilla tid ni fick ha honom hos er. Jag är övertygad om att ni gjorde Victors korta liv till ett underbart liv, trots sjukdom och hemskheter. All den kärlek han fick och all uppmärksamhet från så många nära människor. Jag tror han kände sig mer älskad och uppskattad än någon annan. Det gör ont i hela mig när jag tittar på bilderna, lilla hjärtat, det finns ingen rättvisa i att ett litet barn ska drabbas. Jag vill bara krama om er, hålla er hårt och säga att allt ordnar sig... Jag vill skrika och sparka av ilska över att er lilla kille inte fick leva. Sofie, hata inte dig själv, det var inte du som gjorde så han blev sjuk. Titta på bilderna och förundras över att du skapat en så liten underbar pojke.
Stora kramar,
Tessan, mamma till Ida och Tim
Till Linnéa!
Sista gången…
…sista gången är för mig den sista dagen när Victor först levde och sedan dog. Den dagen kommer jag aldrig att glömma.
På morgonen stod du med sin mamma och syster och några flickor till utanför klassrummet. Ni såg så väldigt allvarliga ut, att jag frågade vad som hade hänt. Jag fick veta att Victors behandling, som sett ut att ha gått bra, hade misslyckats, och att han snart skulle dö. En tanke bland många for genom mitt huvud: ”Bara han inte dör på din födelsedag.”
Jag frågade dig om du ville säga något till klassen. Du ville att de skulle få veta, men att jag skulle berätta, så det gjorde jag. Det blev så tyst.
Det gick ett tag och sedan fick jag ett telefonsamtal. Det var din mamma som gråtande berättade att Victor var död. Hon skulle åka från jobbet i Uppsala och hämta dig och Thea. Sedan skulle ni åka till sjukhuset och titta på lillebror. För mig var det bara att bita ihop, och fortsätta lektionen som om inget hade hänt. Det var inte lätt, men det var inte min uppgift att berätta för dig vad som hade hänt.
Efter någon timme såg jag din mamma utanför klassrummet, så jag bad dig följa med ut. Då sade du till din mamma med så kallt lugn: ”Jag vet vad som har hänt. Victor är död.” Sedan bröt du ihop och föll i din mammas famn, och skrek och grät förtvivlat. Det kändes så skönt att du gjorde det, och samtidigt var det så outhärdligt hjärtskärande.
Linnéa, jag tänker ofta på dig. Jag önskar så att jag kunde ge dig din fina lillebror tillbaka.
Kram från fröken Karin
uffff....likas alltid gråta när jag går in här på din blogg....det smärtar i hjärtat fast jag inte ens känner er!!
ska försöka tänka på dig när jag känner att livet är orättvis. p vilken styrka du har!! det ger mig anledning till att bli mer än nöjd med mitt liv trots att man har det jobbigt ibland..tänker p prinsen viktor när jag pussar mina barn..tack sofie!! tack!!
ååå nu sitter jag här och gråter..han var så vacker och ser helt underbar ut..
Jag håller med dej de du säger om att man aldrig ska få säga ordet sista gången till sitt barn..
jag förlorade min son robin han vart 10 månader och 6 dagar..
tänker på er//kram
Inte ditt fel...ingen förälder önskar sitt barn det ni gått igenom. Har 4 barn och med det yngsta är vi ofta på sjukhus pga av det läkarna tror är Periodisk feber. Jag vill bara ge er en stooor kram känner jag . /Karolina
