I går kväll hade vi en liten avskedsmiddag för Josse.
Pappa bjöd på Thai mat och det var jätte trevligt.
Jag äter inte thaimat så ofta, och då det brukar vara så rysligt starkt så var jag lite tveksam nu när jag ammar. Jag lyckades dock få en väldigt mild god kyckling rätt som jag tyckte var kanon.
Peter och Cazper var tråkiga och käkade pizza, men efter ett tag så blev Peter sugen på våra rätter, smakade lite och ångrade sitt säkra val. Ha !














Giselle myser med Vilma






En stolt morfar...

Som många av er säkert vet, så skall min älskade lillasyster bege sig i väg på en lång och utmanade resa på Tisdag och arbeta som volontär i ett av de fattigaste områdena i Indien.
Hon blir borta i 3 månader, och för oss som hörs varje dag och har ett väldigt nära förhållande så känns det som en evighet.
Jag har svårt att tänka mig att Vilma kommer att vara över 3 månader när hon kommer hem... Ofattbart.


Jag är så stolt och imponerad att hon vågar sig ner dit alldeles själv, för att kasta sig in i en främmande och oviss värld, full av missär, fattigdom och ren död.
För det dör faktiskt barn på gatorna därnere, mitt framför dina fötter.
Efter allt som vår familj har gått igenom det senaste året så krävs det nog oerhört mod och en enorm styrka att  klara av en sådan här resa, och som storasyster så oroar jag mig så klart. Hon är ju faktiskt min lillasyster.=(

Jag vet inte vem som kommer att sakna vem mest, men det känns som att en stor del av mig flyger i väg med henne och att jag och Vilma kommer att räkna dagarna tills hon är tillbaka.

Jag önskar med detta inlägg, min syster Josefine ALL lycka och välgång på sin resa och att hon återväder som en ny och starkare individ, full med livsgivande erfarenhet och många spännande historier att berätta. 
Jag hoppas att Victor kommer att hålla ett vakande öga på moster där nere och att han håller henne sällskap så att hon inte känner sig ensam.

En sak vet jag i alla fall säkert. Barnen som hon åker till, kommer att få VÄRLDENS bästa och coolaste volontär och att de kommer att älska henne!!

                                                        
                                                          LOVE YOU SIS!! YOU ROCK!
                                                           
                                                            Det behövs fler som du =)

     En av de sista kvällarna på väldigt länge för moster och Vilma.
    De passar på att mysa lite i Victors rum och jag försöker diskret att föreviga deras stund tillsammans






              






                 



Jag och Vilma kommer att sjunga en av mina favorit sånger som jag alltid sjöng när jag var liten och pappa jobbade borta på veckorna.

"Evert Taubes - Brevet Från Lillan"
Ändrar dock "pappa" till "moster" i stället i texten och dedikerar den till henne...




Moster, kom hem för vi längtar efter dig
Kom innan sommar'n är slut, lilla moster
Åskan har gått, och om kvällen blir det mörkt
Stjärnorna syns nu på himlen igen


Allt jag vill ha är ett halsband av korall
Ingenting annat det kostar för mycket
På våran tomt är det nu så mycket bär
Och fullt med ungar har fåglarna här...

I famnen på Yvonne

Ögongodis =)







Mormor, morfar och hans fru Yvonne var på besök i går och fick se Vilma för första gången.
Det blev självklart strid om vem som skulle hålla mest och längst, ha ha, i alla fall mellan damerna.

Morfar fick snällt vänta på hans tur och blev mycket förtjust när Vilma "log" och "flinade" åt honom i sömnen.
Mormor och Yvonne förklarade bestämt för morfar att så små barn faktiskt inte kan le förens de är över en månad gamla, men det örat ville han inte lyssna på.
Han sade att Vilma visst hade skrattat åt honom, så det så!

Vi hade jätte trevligt och fick många fina kläder och bland annat en badinsats som lillskruttan fick premiär använda i handfatet.
Hon var dock inte så förtjust att bli väckt och nedstoppad i ett vattenbad och påpekade det högljutt för oss alla =)


Vi får se om hon blir en liten fisk eller en torrboll när hon blir äldre.

Jag har en ganska konstig, eller rättare sagt annorlunda fobi.
Ända sedan barnsben så har jag haft en otäck fruktan för de mest äckliga, elaka, vidriga varelser som finns. Och de finns precis överallt, i alla sorters former och drar sig aldrig från att sätta tänderna i en.

Låt mig härmed presentera min största fiende, nämligen MYRAN...


Myror är vidriga, arga små saker som myllrar omkring där du minst anar det och som är experter på att lömskt pissa på dig, HELT utan anledning.
Det finns ingenstans som man kan undgå dessa monster och det finns en sort som är värre än de andra, nämligen den rödsvarta myran, även känd som "skogsdemonen".
Man kan lätt se att myror är elaka och arga, och när de planerar att gå till anfall.
De reser sig på sina knotiga smala bakben, för den svullna svarta baken framåt och kurar ihop sig i attackställning.
Och det slår aldrig fel, när du en varm härlig sommardag skuttar runt barfota i gräset hemma på tomten och trallar för dig själv, när det plöttsligt hugger till i ena tån.
Smärtan är omedelbar och vasst som ett nålstick och det slår aldrig fel vem som orsakat alltihop. Längst ner, ihopkurad och fastbiten finner du ALLTID en jälvla myra!!!
Och det är inte bara att vifta bort den, NEEj då... De satarna sitter ju fast!!
Huur kan ett sånt litet djur, orsaka så mycket smärta som sitter i långt efteråt? Men i mitt fall så är inte problemet att det gör ont, utan i stället det äckliga sättet de biter sig fast på. VIDRIGT!

Jag vet att ni tycker detta är otroligt löjligt, att vara rädd för myror alltså, och jag vet hur det låter. Tro mig.
Jag menar, jag är inte rädd för spindlar, inte för ormar, nej faktiskt inte ETT ENDA djur som så många andra finner vidriga.
Jag har frågat mina föräldrar om de någon gång har slängt mig i en myrstack som straff eller något när jag var barn, som därmed förklarar denna fobi, men icke.
Och tex. svart myror eller rödmyror finner jag inte alls lika äckliga. Svart myror kan jag till och med hålla i handen, jag menar de BITS ju inte.
Nej, det är skogsdemonerna som spökar, och jag ser dem överallt! Jag vet inte hur många annars underbara skogspromenader som de förstört med sitt ondskefulla myllrande, sökandes efter en tå eller något att bita sig fast i. Uäähh!!!!

Min syster Therese studerade under två år till fotograf i Australien, och kom hem med de hemskaste historier om den så kallade Bulldogsmyran som är giganstisk, mycket aggressiv, har stora käkar som kan ge mycket smärtsamma bett. Gaaah!!! Ge mig vilken giftorm eller hårigspindel som hellst, men för GUDS SKULL! Tala inte om sådana vidriga djur!

Jag fick en bok av min mamma när jag fyllde typ åtta år, som handlade om just myror. Jag vet inte riktigt om hon ville vara lite elak för att skrämmas, eller om det var rent pedagogiskt menat, men det var precis samma känsla som att kolla på en riktigt läskig film för mig.
Att vara så nära myrorna på bild, utan att de kunde göra mig någonting, var en sådan bisarr känsla och jag satt med stora ögon och bläddrade igenom sida efter sida.

Är det någonting som jag däremot har bestämt mig för nu, är att jag skall lära mig så mycket jag kan om dessa arter.
Det finns inget bättre tips än att verkligen lära känna sin fiende och ligga steget före. =)

Jag vill i alla fall avsluta detta hatinlägg med att jag absolut inte vill förgöra alla myror och att jag fullständigt respekterar dem, och att det är med en hatblandad facination som jag fruktar dessa små varelser.

Uppskattningsvis väger alla myror på jorden ungefär lika mycket som alla människor tillsammans. De är en stor del av vår planets ekosystem och har funnits här i miljontals år, de har till och med levt tillsammans med dinosaurierna. Det är inte dåligt det...

Om de bara kunde hålla sig borta från mina tår, så skulle vi nog kunna leva sida vid sida i frid...

Familjen Jensen trotsade snöstormen och kom på kaffe och fika. Det var jätte trevligt att ses igen, under lite trevliga omständigheter.

När de hade åkt så tänkte jag en hel del när de kom och hälsade på Victor och oss under hans högdosbehandling för exakt ett år sedan.
Victor var så svullen och dålig men blev så glad att det kom dit ett barn som han fick leka med. 
Efteråt så kändes det alltid lika tungt att bli kvarlämnade på det lilla rummet och se människor gå, fångade i den enorma karusell som aldrig tycktes sakta ner farten och låta en återhämta sig.

Victor och Tilde leker under Victors högdos på 50 C

Ett år senare , med lilla Vilma i famnen...

Idag blir det fin besök.

Lilla Tilde som har legat inne på sjukhuset samtidigt som oss, skall komma och hälsa på med resten av familjen.
Tilde är/var drabbad av samma sorts cancer som Victor och vi spenderade en hel del tid på 95 A med dem.
Tack och lov så verkar Tildes behandling ha gått bra och idag är hon en pigg och levnadsglad tjej utan några större men efter den kamp som hon så länge har genomlidit.

Nu när jag sitter och tittar ut över vår tomt och ser snön rasa ner utanför, så hoppas jag verkligen att familjen kan anlända hit utan att bli liggande i något dike någonstans.
De har ju utfärdat varningar för att ge sig ut i trafiken, men jag antar att de stannar hemma om de känner sig osäkra då de har många mil att åka.

Blir alltid så nervös för nära och kära när det är dåligt väder och de är ute och far. Det är så lätt hänt att man sladdar av och att det händer en olycka. Nej, stanna hellre hemma OM ni kan, man vet aldrig.



Så, med allt detta dåliga väder så vill man ju inte direkt ägna sig åt utomhusaktiviteter, så jag bestämde mig för att rensa i skåpen och baka lite.

Det blev kolakakor (Skit goda), kokostoppar och havreflarn. Allt som allt så tog det ca 40 min tack vare liknande ingredienser, värme på ugn och en väldigt kissnödig Sofie.

Idag var det en kvinna här från BVC som vägde och kollade så att allt stod bra till med Vilma.
Hon har gått upp från 3580g till 3640g, så det verkar som att maten räcker ändå.
Magknipet gav med sig tillslut och hon har varit nöjd både idag och igår.

Tack till alla för era tips föresten!

Sitter här och skriver ett lååångt inlägg angående några favorit bloggar som jag brukar skumma igenom på dagarna. Precis när jag skall skriva ner de sista orden och posta det så blir all text helt plötsligt ENORM, GIGANTISK och JÄTTE TJOCK!!

Vad händer ???!!!

Jag trycker på alla knappar jag kan och , Vips!! Texten är borta!

HELVETE!! Jag som redan har ont om tid att skriva och Vilma har så snällt legat och knoppat i 45 min så att jag kunde smita ifrån. Nu orkar jag inte upprepa mig tyvärr, kommer ändå inte ihåg vad jag skrev...

Ja ja, ingen idè att irritera sig, gjort är gjort.. Grrr....


Jag satt föresten och funderade idag, på vad Vilma kommer att syssla eller jobba med när hon blir stor. Vilka talanger och förmågor kommer hon att besitta och kommer hon att bli proffs på något?
Jag har alltid velat varit riktigt bra på nåt, men aldrig riktigt lyckats.
När jag var liten tex, så var jag grym på att åka skidor och redan som tre åring susade jag ner i stora backarna som vilket proffs som hellst.
Tyvärr så dog intresset ut när jag som 12 åring flyttade från Dalarna till Bålsta, där det inte fanns samma närhet till backarna.

Vem vem vet, kanske kommer Vilma att gå i mammas fotspår och bli nästa Anja Persson ! =)

Vilma har haft magknip nu i två dagar och varit väldigt pipig. Hon skriker inte utan ligger mest och stånkar.
Jag får känslan av att hon inte får i sig tillräckligt med mat, då hon tuttar ca en gång i timmen.
Självklart så kan varken jag eller Peter undgå att få en klump i halsen, varje gång vi hör att hon kvider, speciellt när det ha med magen att göra. Victor betedde ju sig exakt likadant innan vi åkte in akut.

Nu är det ju tur att man har lite mer sunt förnuft än att verklgien gå runt och tro att det skulle vara något allvarligt, jag menar alla spädbarn har väl lite magknip ibland, eller?

Är det någon som har någon koll på vad man skall undvika att stoppa i sig när man ammar och är det möjligt att kombinera amning med ersättning vid behov?









En trött trio

Vackra iskristaller

Idag har vi varit på sjön och pimplat. Eller Peter och tjejerna har, rättare sagt, jag tog bara en promenad ner med Vilma och hundarna

Det blev en storfångst på en aborre på ca 2 gram, så någon vidare middag räckte det inte till.

Det är faktiskt skönt när solen tittar fram, och jag längtar till våren så att det värker i hela kroppen. När de första vårstrålarna når vår jord skall jag placera mig på verandan med en kopp kaffe i handen, kisa mot solen och bara njuuta. =)






Besök vid storebror











Varmt och skönt i vagnen









Stor fångst!!!!

Igår hade vi besök igen, bland annat av våra goda vänner Pärnebjörk/Wahlstrand med barn.
Lilla Engla som är född strax efter Victor gick med stora ögon fram till babysittern där Vilma låg och pekade.
- Bebi! Molly!!!
- Neej, rättade mamma Anna henne. Hon heter inte Molly. Bebisen heter Vilma.
- Neee, Molly! sade Engla bestämt och blängde surt på mamma.

Efter mycket diskuterande mellan mor och dotter så struntade mamma Anna tillslut i att försöka ändra hennes tänkande. Vilma förblev i Englas ögon "Molly", och så var det med det!

Ha ha, barn är såå härliga.





Grrrr...







Engla och "Molly" =)







Sandra myser...

Oj oj oj, i dag har vi haft så mycket besök att jag inte har hunnit in på datorn överhuvudtaget.
Nu sitter vi och tittar på "Blommor av stål", en gammal film med Julia Roberts, Sally Field och Dolly Parton, och den verkar förvisso bra men vi är så trötta så att vi förmodligen inte orkar se klart.

Jag får lägga in lite bilder i morgon när jag har mer tid, i kväll blir det slappar kväll.






Och återigen tillbaka till slumpen.
Läs om den otroliga historien om tvillingsystrarna som fick leukemi - samtidigt.

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article6474079.ab

I dag är det din namnsdag, vår fina prins.
En dag att fira det finaste namnet som finns

För trots att du inte längre är hos oss med ditt glada humör och ditt fina jag
så är det ditt namn vi nämner minst 1000 gånger per dag.

Så grattis vår älskling, vår modige prins.
Idag viskar almanackan det finaste namnet som finns!!!

Idag är det Torsdag och Vilma är en vecka gammal.
Tiden har flygit förbi i våran lilla bubbla här hemma, och på första gången på väldigt länge så har ett lugn infunnit sig i min kropp.

Idag så kommer Peters mamma och syster med fam. förbi på en fika, så jag skall slänga i mig lite tidig lunch innan, det blir så mycket kakor annars =)



Jag har fått många förfrågningar utav föräldrar och anhöriga som har förlorat barn, angående bilden som jag tecknade tidigare i sommras om ni kommer ihåg, och om den går att köpa.

Igentligen var ju detta bara en målning som jag skissade i ordning när jag var djupt inne i sorgen och behövde något positivt att tänka på angående vart Victor hade tagit vägen, men nu har jag funderat på det och kom på en idè.
Jag vet ju hur mycket denna bild har hjälpt mig många gånger, så då tänkte jag att jag skall försöka ordna så många kopior som möjligt så att ni som vill kan beställa den på min mail för en billig peng.
Jag skall kolla vad frakt och fotopapper kostar och resterande pengar kommer att gå till barncancerfonden via Victors blogg.

Jag hoppas att det är många som köper den, antingen till er, någon anhörig eller kanske rent av en främling i behov av lite ljus och att de kan dra in en slant till forskningen samtidigt.

Jag vill se hur många beställningar som kommer in först innan jag bestämmer mig fullt ut, men tanken var att alla själva bestämmer vad de vill ge för den utöver frakten. Vill du betala 50, 100 eller 0 kr så är det upp till dig =)
Så vill ni ha bilden "Himlen för mig" så maila ert namn och adress så bekräftar jag er beställning så fort jag kan.



Kram kram

Gör din beställning på [email protected]

Idag badade Vilma för första gången, hennes navelstump håller nämligen på att ramla av och luktar RUTTET!

Hon tyckte att det var underbart och var alldeles stilla och njöt. Efteråt så mös vi i soffan i ett stortbadlakan =)
Hundarna kom hem från mamma, där de nu har varit i ca två veckor. De undrade verkligen vad det var för något knyte som låg och lät konstigt i mattes famn.

Nu skall jag gå och se om det finns något gott att äta...

Kram

Redo för badet =)

Tryggt tillbaka i mammas famn igen =)

En underbar natt in natt =))

Brösten har slutat panik ömma, Vilma har sovit så lungt och skönt och jag har drömt sköna drömmar om Victor. Kommer inte ihåg exakt vad de handlade om, bara att de var fyllda med värme och ljus och att jag vaknade med en lugn känsla inombords.

Drömmar är för mig ett mysterium, men ett väldigt intressant sådant.
Är det så att drömmar alltid bara är just drömmar, eller är det ibland något mer?


Jag läste på nätet idag att det finns någonting som heter lucida drömmar, vilket betyder att du i drömmarna är medveten om att du drömmer och kan påverka händelser och omgivningar som sker.
Det här var väldigt intressant, då dessa drömmar kommer nästan varje natt för mig och att jag kommer ihåg det såå himla tydligt.
Jag kan kontrollera precis ALLT, ungefär som ett dataspel och precis som i beskrivningen så brukar jag till och med ha samtal med personer som är med, att jag är medveten att jag drömmer.

Detta är tydligen ganska ovanligt, och jag som trodde att i princip alla hade det likadant. Därför är jag extra glad när drömmarna om Victor kommer, eftersom att jag kommer ihåg allt när jag vaknar och bär med mig det hela dagen.

"En särskild typ av drömmar är lucida drömmar (även känt som klardrömmar). När man drömmer en lucid dröm är man medveten om att man drömmer. Man kan också påverka händelseförloppet i större eller mindre grad. Lucida drömmar är mycket ovanligare än den vanliga typen av drömmar som alla människor drömmer varje natt. Man kan träna upp sin förmåga att få lucida drömmar, så att man kan få ett par tre lucida drömmar i veckan, men man kommer fortfarande drömma vanliga drömmar som vanligt (även om man oftare minns dem än vad "vanliga" människor gör). Det talas om att folk som får klardrömmar har stor hjärnkapacitet, men detta är dock obekräftat."

Foto; Mikael Wallerstedth

Vad är livet utan mirakel?
När jag ser vår nyfödda dotter som ligger varm och mjuk i min famn så läks en bit av det hål som så länge gapat öppet i min själ.
I hennes mörka ögon och näpna uttryck så speglar sig så mycket av hennes modiga storebror och det han en gång var...
Men rädslan har nu ännu en gång lyckats fått ett stadigt grepp om mitt sinne. Rädslan att återigen mista, att återigen bli berövad som mamma på det käraste jag har.
Man kan inte älska någon innerligt utan änglslan, och man kan inte välkommna livet utan att frukta döden.
Döden är ett lika stort mysterium som livet är ett mirakel, och ingen vet svaret på vart du kommer ifrån eller vart du tar vägen.

När jag för första gången på 9 månader, lutar mig ner mot Vilmas mjuka nacke och drar in ett djupt, långsamt andetag så sprider sig värmen inom mig.
En självklarhet för alla föräldrar men som varit en omöjlighet för mig under så lång tid.
När jag känner hennes doft och snusar djupare vidare över håret så vet jag...

Jag är mamma igen....

Foto; Mikael Wallerstedth

 I och med Vilmas ankomst så har nytt liv förts in i vårat liv, som så länge stått tomt.
Minnen blixtrar förbi och reflekterar de som varit, det vi upplevt med Victor.

Påsken på sjukhuset var en av de mest bisarra tider i mitt liv. Ett desperat försök till en sån normal vardag som möjlighet, trots att vi visste att tiden rann oss ur händerna och att sekunderna tickade.

Har lagt in ett utdrag ur boken för er som inte läst den, som handlar lite om våra tankar just då, i väntan på döden...

Hela släkten är samlad.

Både min och Peters familj är där som stöd och byter av varandra lite då och då. Allt känns overkligt. Nu vet vi ju, vi vet hur det kommer att sluta och ändå står vi här.
Vi ligger inte i ett litet hörn någonstans och skakar.

 Familjen har till och med dukat upp en liten påskmiddag ute i allrummet. Vi äter trots att ingen aptit finns. Alla gråter tyst för att Victor inte ska märka. Victor sitter i sin vagn och tittar upp ibland emellan åt.
För det mesta så är han så trött att han bara sover. Morfinet pumpas in i hans kropp genom en liten mini-pump som sitter i en magväska på vagnen.
Ögonen ser gamla och trötta ut och gnistan som alltid funnits där är borta. Han vill bara sova...

 Jag har alltid undrat hur man skulle reagera i kris situationer som denna och nu vet jag svaret. Man stänger på något sätt av alla tankar. Stöter bort dem så fort de kommer nära nog att göra skada. Man gör endast det som krävs för stunden och går på någon sorts autopilot som är programmerad att ta hand om alla vardagliga saker, precis i rätt mängd så att man för tillfället fungerar.

Timmarna går och vi bara väntar.
Jag tackar Gud för att det är Påskhelg och lite människor på avdelningen. Det är bara vi där och två andra familjer som mest håller sig på rummen.
Vi har fått tillgång till avdelningens ”Sinnes-rum”, dit man i vanliga fall går när man känner sig trött och sliten och behöver en lugn och stilla plats att vara på.
Rummet är ganska stort men väldigt fridfullt.
I ena hörnet står en stor hästens säng placerad och runtomkring hänger lampor i alla dess former och färger som skall kasta härliga sken mot en disco kula som hänger i taket.
En stor, härlig ligg-gunga hänger på en ställning bredvid, där man kan koppla av medan man lyssnar på de många avslappnings skivor som finns.
När alla taklampor är släckta och många tusen färger dansar omkring på väggarna så glömmer man nästan bort att man är kvar på sjukhuset.
Jag minns stunder då vi varit där med Victor. Då han leende och storögt krupit runt, tittandes och pekande på alla dessa nya intryck.
Det var en helt främmande värld för honom, fylld med spännande saker och roliga ljud.

Nu ligger han stilla och tungt andandes i sängen i hörnet. Knappt medveten om vart vi är men samtidigt lugnad av att slippa vara på sitt vanliga rum.
Vi sitter alla i familjen runtomkring och iakttar. Håller hans små händer och ber tyst för oss själva.

Mirakel kan ske, eller hur!?? Än kan vi inte ge upp. Tänk om...

Tankarna finns endast där för att bedöva det uppenbara. Inners inne så vet vi ju.







Den bisarra påskmiddagen.

I bakgrunden ligger Victor i vagnen, i stort behov av en sådan normal atmosfär som möjligt.

VÄLKOMMEN HEM LILLA VILMA!!!!

Efter en fin natt med nykläckta Vilma, har vi nu ätit frukost och väntar på att läkaren skall komma på en undersökning.

Vilma har sovit hela natten, till skillnad från mig och Peter. Jag har legat med ett vakande öga på det lilla knytet och Peter har vankat av och an i korridorerna med myror i benen.

Jag har nu förstått att de  verkligen har investerat i de mest obekväma sängar här på BB, så att du inte vill stanna mer än en natt =) Ha ha

Alla tre mår i alla fall bra, lite öm är man ju men annars var förlossningen fantastisk. Skriver lite mer om den senare.
Ni kan även läsa om Vilma i Aftonbladet idag, de har skrivit en liten artikel om att Victor har fått en lillasyster. Kolla in min Jay-Leno haka som de lyckats fånga på bilden. Smickrande vinkel, verkligen =)


Ett stort TACK till alla fina kommentarer och gratulationer från er läsare!!!!!!!

Kom precis hem från Ackis. Har varit där ända sedan halv elva så det har varit en låång dag.

Nu har man kollat igenom mig igen och kommit fram till att jag har en ansiktsförlamning "facialispares" eller vad det nu hette.

Det behandlas främst med kortison för att påskynda läkningen, MEN eftersom att jag är gravid så kunde man inte sätta in någon behandling på mig.
Läkaren tyckte att en igångsättning kunde vara på tal, så att behandlingen kunde inledas, så i slutet på dagen så skulle jag få bege mig till BB så att de kunde bedömma hur pass mogen min livmodertapp var.

Den fösta läkaren på Bedömningsmottagningen skickade oss - efter hennes undersökning - oss vidare till Öron, Näsa, Hals, där deras expert skulle bedömma graden på själva nervskadan.
Efter en lång väntan fick vi komma in och hon gjorde alla möjliga tester med mitt ansikte och skrev sedan ner olika "poäng siffror" på ett papper, för att kunna jämföra om det skulle förvärras vid ett senare återbesök.
När hon frågade mig hur länge jag hade gått med detta, så svarade jag Fredags morgon.
- Va !!?? utropade hon.
Varför har du inte sökt hjälp för det här tidigare?

Jag förklarade att vi varit i Enköping och gjort tester, men att de bedömde att jag kunde åka hem och avvakta tillståndet.
Hon skakade på huvudet och förklarade att det här är jätte viktigt att genast börja behandla om man vill att läkningen skall börja.
Ögat kan dessutom ta stor skada om man inte får salvor och div hjälpmedel nattetid.

"Jävla Enköping" muttrade jag inombords. Självklart skulle de tabba sig.

Eftersom att det hade gått så pass många dagar så tyckte läkaren inte längre att en kortisonbehandling skulle vara till någon större nytta, så igångsättningen blev avstyrd.
Nu måste min förlamning gå över av sig självt, och det kan ta allt i från ett par veckor upp till ett par MÅNADER!!!!! Arrgh!!!! 

Jag skickades sedan vidare till Lab för provtagning "Borrelia" och sedan vidare ner till förlossningen där de skulle göra en "kurvkoll".

Hjärtljuden såg kanon ut och jag hade även sammandragningar som visades som spetsiga små bergstoppar på pappret.
Även en vaginal undersökning gjordes där det konstaterades att jag var öppen två cm och "på gång". Sen om det kommer att hända inom det närmsta dygnet, dagarna eller veckan kunde hon inte säga.

Hjälp =) !!!!! Snart är hon här =)

Här är den mindre lyckade verisionen av Victors sista tid under Påsken.
Den är lite hackig och är i dålig kvalite, men var den enda som lyckades laddas upp.

Var tvungen att dela upp filmen i tre delar på grund av längden.
Detta är DEL 1, fler kommer att läggas in snart.

I eftermiddags fick jag ett samtal av min barnmorska. Hon hade hört talas om mitt nyförvärvade tillstånd, och blev genast bekymmrad.
Hon hade läst min journal där det stod att man skulle avvakta tillståndet och se om det blev värre, men att de inte hade kunnat fastställt någon diagnos.
Hon tyckte dock inte att vi skulle vänta ut det, utan ringde Ackis och fixade omedelbart så att vi får komma in till något som kallas Bedömningsmottagningen i morgon kl 10.30.

Då skall de gå igenom mig och Vilma oredentligt, så att det inte är något som missats.
Jag är väldigt glad att hon tog tag i det här, då jag är en sådan person att jag alltid väntar tills i sista minuten och nästan aldrig tar någonting allvarligt.

Jag skriver så fort jag kommit hem om hur det gick, och jag hoppas att de hittar någon bättre förklaring än Enköpings lasarett.

Så här ser jag ut just nu...

http://www2.unt.se/avd/1,,MC=70-AV_ID=1001548,00.html


Tänk om denna nya lag kunde träda i kraft... Underbart =)

Hart valt att tagit bort en kommentar på ett tidigare inlägg då det blev väldigt privata saker skrivna om barnen.
Såg att ni var många som reagerade på det, och håller självklart med.
Vad som händer i deras liv angående deras psyke vill jag inte själv kommentera då det är upp till deras föräldrar att få valet att berätta.

Men som många förstår så har de självklart mått väldigt dåligt angående att förlora sin bror och även på ett sätt sin pappa. Vi har dock varit väldigt tacksamma över att de har haft sina mammor som trygghet och att vi inte som många andra i vår situation varit tvugna att lämna bort dem i långa perioder till mor/far föräldrar, så att de tvingats tagit uppehåll i skolan osv.

Är säker på att den som skrev kommentaren inte menade något illa, men som sagt, väljer dock ändå att ta bort den i respekt till dem.

Foto; Pelle Johansson

Livet måste vara mer än vad livet är nu
Det måste vara mer än saknad, sorg och mörker
Det tycks som att kampen aldrig riktigt tar slut, hur mycket man än slår och slår
Allt går emot, det tynger och trycker ner
Myndigheter sätter snaror och vägrar att släppa taget, orkar vi fortsätta dra?

Kommer ljuset att spira med det nya liv som tänds?
Kommer åter kraften att öka?
Jag är bara lilla jag, kan inte vara något mera
Om detta inte räcker till, vad gör jag då?







Victor, sommaren -08

Mamma är här den här veckan och hjälper mig lite så här på slutet när allt känns tungt.
Lagar mat, är ett bra sällskap och tar de längre promenaderna med hundarna så att jag slipper.

Det är skönt att slippa det och inte känna att man måste.




14 grader var det i huset när vi vaknade i morse. Fy faaan, vad kallt! Jag klev inte upp förens Peter hade eldat upp en normal temperatur som gick att vistas i. Tack gode gud för Braskaminer. =)

Vår värme pump klarar kyla ner till 25 - , sedan lägger den av.

Skulle igentligen ha åkt på hundutställning idag och ställt ut Laban på Kista mässan.
Och som jag har tränat med det lilla fettot, så han skall uppföra sig normalt mot domaren, jag har till och med badat honom.
Så igår kväll så skulle jag kika in på Kista mässans hemsida och se vad entre avgifterna var, och då såg jag det!
Mopsutställningen hade redan varit... I SÖNDAGS!!!
Helvete!!!!! Hur fan kunde jag se fel på datumet och tro att det var idag?? VARFÖR fick jag för mig att det var den 6:e ???

Och vilken tur att jag såg det kvällen innan så att vi inte hade åkt dit kl åtta på morgonen i 25 gradig kyla, köat med vår lilla mops framför veterinärbesiktningen, bara för att bli utskrattade och hemskickade igen.
Nej, ibland vet jag inte vad som rör sig innan för pannloben. Antagligen ingenting!

Strumporna som skall med till BB =)

Victors vindspel på graven



Foto; Ulrika

Jag ser direkt i hennes bekymrade ansikte att är något som inte står rätt till. Hon har djupa fåror i pannan och det vilar tunga mörka skuggor under ögonen.

Hon ser bedrövad ut...

Vi sitter i tystnad och lyssnar på när hon berättar att de fått in provsvar som såg alarmerande ut.

Victors prover visar på ett högt värde av något som kallas för LD-värde. Det tyder på att det pågår en snabb celldelning i kroppen, vilket är mycket vanligt vid tumörväxt. När vi kom in med Victor första gången så låg hans LD-värde på 300, efter cytostatikan så låg det nere på noll igen, men det som fick dem att dra öronen åt sig nu var att det hade stigit till otroliga 630!

- Vi är mycket, mycket bekymrade för Victor... De här nya proverna tyder på en enormt snabb celldelning. Och det lutar ju tyvärr åt att cancern har kommit tillbaka...

Hennes röst låter tung och trött. Hon stryker en hårslinga ur pannan och tittar ledsamt på oss.

- Ja självklart så är vi ju inte 100% säkra ännu. Så helt hopplöst är det ju inte än. Men jag vill i alla fall berätta att det ser mycket oroväckande ut.

Jag, Peter och min lillasyster Josse sitter alla tysta och stirrar tomt in i väggen. Vi är alla tre i chock. Det kan inte vara sant, det FÅR inte vara sant!!!

 - Men han är ju inte ens färdigbehandlad än! Hur kan det redan ha kommit tillbaka!??

- Som jag sade så VET vi ju inte säker att det har gjort det, men visst är det mycket ovanligt om så är fallet.
Hon tar ett djupt andetag och fortsätter.

Det kan även handla om att Victor har utvecklat en ny sorts cancer som kallas lymfom. Ni vet att man har funnit en massa förstorade lymfkörtlar runtomkring tumörområdet på senaste röntgen. Har vi tur, om jag får uttrycka mig så, så hoppas vi på att det är lymfom som det handlar om. För det går att behandla.

- Och om det inte är det, alltså om det är neuroblastomet som kommit tillbaka?! Är det kört då??

Jag hörde själv desperationen i min röst när jag ställde den oundvikliga frågan.

- Då måste jag tyvärr säga att det inte finns så mycket kvar att göra...

Vår läkare satt länge med oss den eftermiddagen.
Vi grät allihop, svor över GUD, ja allt som gick att svära åt.
Ingen av oss fattade någonting... För bara en stund sen så trodde vi att behandlingen gick som planerat, och nu sparkades vi åter igen ner i det mörka svart hål som vi kämpat så länge med för att ta oss upp ur.

Åhh så vackert det var ute i morse. Snön föll med lövtunna flingor som gnistrade i den lysande solen.
Känslan av att befinna sig i en enorm snöbubbla var total, liksom nästan lite overkligt.

Allt runtomkring var så himla tyst och när man slöt ögonen så kunde man nästan drömma sig bort till en annan värld där ljus och värme dominerar och kyla och mörker inte finns.

Jag är inte en vinter människa, men dagar som denna är magiska och det fina med årstider och deras tydliga skiftningar.














Laban älskar snön =)




'

Det blev en fin nyårsafton med familjen, lungt och skönt som vi ville ha det.

Det känns så konstigt att det är 2010 nu, året som Vilma kommer att finnas till, men inte Victor. Självklart i våra hjärtan och runtomkring oss, men inte kroppsligen.

Nya chanser, möten och händelser kommer att forma nya möjligheter och livsavgörande beslut, men i grunden kommer alltid det mörka och hemska ligga och ruva och påminna oss om vad vi förlorat och det som vi gått miste om.

Vi kan aldrig göra något ogjort eller få vår pojke tillbaka, för det som hänt har redan blivit skrivet, men vi kan alltid fortsätta kämpa för hans minne och för andra som behöver oss.


Vi önskar er alla en God Fortsättning på det nya året och tackar för att ni funnits hos oss i det gamla.
Hoppas att ERA goda tankar och gärningar gentemot oss, också speglar av sig och att någon gör det samma för ER!

Lite alkoholfria drinkar slår aldrig fel =)