Paniken över att mista ännu en gång....
DATUM: 2010-01-07 TID: 15:15:22Ännu en iskall dag i härliga Sverige.
Vaknade i morse med ren och skär panik. Brukar alltid ligga kvar i sängen en stund på morgonen och vakna till, känna Vilma buffa omkring och sträcka på mig lite.
Men idag tog skräcken över och jag blev alldeles iskall i hela kroppen.
Magen var alldeles stilla, och jag kunde inte känna den minsta kittling från min stora kula. Jag väntade först ett par minuter på högersida efter några rörelser, men ingenting...
Sedan vände jag mig till vänster sida och gjorde likadant - stilla som i graven.
Jag började smått panikartat att ruska magen lite försiktigt och liksom klämma på den, men hur jag än försökte så rörde hon inte ens en gnutta på sig för att stilla mammas oro.
Efter vad jag tror var ungefär 10 min så började tankarna skena i väg. Jag tyckte dessutom att magen kändes konstigt mjuk och bortdommnad på något sätt, inte som vanligt.
Jag hörde Peter och mamma i köket, men vågade inte ropa in dem, var så jävla skräckslagen att jag knappt kunde andas. Handflatorna började svettas och av en ren händelse så började jag tänka på när vi var hos mediet i höstas då hon hela tiden upprepade att Victor visade henne siffran 7.
Just då så fattade vi ingenting, men nu började jag fundera på om det var det här han hade velat berätta om. Att den 7:de så skulle någonting hemskt hända barnet i magen!
Jag låg ca fem minuter till och kände med alla sinnen jag hade, om jag kunde känna några livstecken. Vid det här laget hade jag knäppt mina händer och bad till Victor att snälla snälla skydda sin lillasyster.
Min barnmorska hade noga sagt åt mig att genast ringa in till förlossnignen eller mördravårdcentralen om jag tyckte att fosterrörelserna hade minskat.
Precis i samma sekund som jag gråtfärdig tänkte lyfta luren och ringa, så kände jag ett försiktigt litet "Buff" därinne.
Några sekunder senare så rörde det sig ytterligare uppåt mot toppen av magen.
Lättnaden var så total att jag inte ens förmådde resa mig, utan bara låg där och log. Hon rörde sig... Tack gode Gud!
Jag ropade in mamma och Peter och berättade vad jag upplevt och de förstod min panik som jag fått. Mina ben skakade när jag klädde på mig morgonrocken och steg ut i köket.
Fy fabian vilken morgon... Jag kände mig helt slut och inte alls utvilad efter nattens sömn.
Nu är klockan 15:03, och ännu en dag har gått. Jag har faktiskt mått lite halvmysko under hela förmiddagen, nästan som att halva vänstersidan av ansiktet har varit "lite förlamat".
Jag kan inte stänga mitt vänstra öga hela vägen ner om det högra är öppet och vänstersidan av munnen har ingen känsel... Skumt...
Hoppas det går över... Snart kanske jag börjar dreggla också =)
I kväll skall jag vara barnvakt åt Peters bästa kompis lilla flicka som snart är 1,5 år. Jag hoppas att jag har hunnit piggna på mig då så vi kan ha lite skoj.
Läsa lite böcker, leka lite lekar och sjunga lite sånger...
Som sagt, hoppas jag repar mig så att jag inte skrämmer flickstackarn med mitt halvförlamade ansikte eller råkar dreggla i hennes mat.
Jag förstår ju självklar varför jag har haft dessa otroligt panikartade känslorna idag, då rädslan att förlora ett till barn skrämmer mig så mycket att jag nästan tappar förståndet., och nu när det börjar närma sig förlossning så känns det ännu mer skrämmande.
Kanske är det Vilma som gör sig redo för att komma ut och det är därför som jag mår som jag gör, jag vet inte, men något är på gång i alla fall. Så mycket kan jag lova.
Nu måste jag sluta skriva och gå och fundera på middagsmaten. Det får bli rester från i går tror jag, orkar inte laga något avancerat.
Talk to you later!
Kram
Precis så som du kände det gjorde jag flera gånger, jag ringde till min mamma och var nästan hysterisk över att jag inte kände någon rörelse. Tryckte och knuffade på magen för att bara känna något alls. Dock så rörde han sig efter en stund men paniken han ändå fortplanta sig i hela kroppen. Jag frågade min bm och hon sa att det ibland kan vara så att de är betydligt mer stilla i slutet och hon sa att jag inte skulle oroa mig, men hur lätt är det??
Angående att du känner dig lite underlig kan väl avra att hon kanske trycker på någon nerv??
Hoppas kvällen blir lugnare i vart fall :)
Om förlamningskänslan håller i sig bör du uppsöka en doktor och kolla läget. Det beror säkert på stress eller migrän, men i sällsynta fall handlar det om allvarligare saker som inte ska ignoreras.
Usch så obehagligt, förstår att du blev riktigt rädd. Skönt att Vilma gav ifrån sig lite livstecken när du behövde det som bäst. Jag har också känt mig väldigt konstig, illamående och märklig då förlossningarna varit på G, men precis som Annelie skriver ovan så ska du nog ändå inte heller ignorera förlamningskänslan om den inte släpper.
Många Kramar!
Men lilla gumman! :( Du skriver med sån inlevelse att jag sitter här met tårar i ögonen. Vilken fruktansvärd morgon!
Så klart att det ska gå bra! Nåt annat finns inte!
Så fina bilder på Victor... En så go liten stjärna!
Kramar om!
Nina
Ååh vännen, jag förstår verkligen din panik!! Men jag håller alla tummar jag har för att allt ska gå bra :o) Jag hade i smyg hoppats på att hon skulle titta ut i går, exakt 20 år efter min födelse, men hon har inte bråttom den lilla skruttan ;o) KRAM <3
Hej!! Förstår om du blev panikslagen.. men lova en sak.. Glöm inte bort dig själv, ring hellre till doktorn en gång för mycket än en gång för lite..
Tänk om Vilma kunde titta ut snart..jag hade hoppats på i dag, eftersom jag fyller år!!
Men du ska se, att snart kommer hon, eran lilla prinsessa.
Kram från mig till dig!!
Instämmer med Annelie. Kolla upp om förlamningskänslan håller i sig.
Åh vilken panik du måste ha fått. Jag kom ihåg när jag var gravid och när lilla V inte rörde sig som vanligt fick jag också panik (utan att ha drabbats av något som du). Jag höll också på och buffade och knuffade på magen och till slut så fick jag en lite kick tillbaka - vilken lättnad.
Förlamningskänslan är säkert kopplad till stressen du upplever just nu.
Just det, såg er på TV4 nyheterna i morse :) Tydligen är det många som har reagerat starkt på Försäkringskassans beslut och bla vänt sig till Socialstyrelsen. Härligt att folk reagerar och försöker göra något! Det är inte alltid det är så.
Kram
usch vilken hemsk morgon..men tur att det sedan vände =)
ett tips är att dricka ett glas med kallt vatten..då brukar bebben vakna till ;)
Du har all förståelse i världen att känna oro..jag har aldrig förlorat ett barn och hoppas att jag aldrig behöver uppleva det men jag vet paniken när dom inte rör sig i magen..
å man blir mer å mer hysterisk efter varje graviditet..man vet nog för mkt och man tror inte att man gång på gång ska lyckas få ett välskapt barn och att allt kommer att gå bra..
Jag tyckte att jag var knäpp med barn nr 2...men när jag väntade 3an... oj,oj,oj!!
Jag har lovat mej själv OCH omgivningen att jag inte utsätter mig eller familjen för detta en gång till SKRATT
Det med förlamningen måste du kolla upp.. kan ju förvisso va nån nerv som hamnat lite i kläm men dumt att ignorera.
hoppas att det e lillsessan som gör sig redo att möta världen =)
..hon kanske väntar till den 14e för att ni inte bara ska förknippa det datumet med sorg.. <3
(min lillplutt fyller 1år då med)
många kramar till er
du är så himla fin :) jag önskar er all lycka !
Åh, fy, förstår din oro. SKönt att allt var bra med lillan. Hon sov nog djupt :-)
Men om du känner så där kosntigt i ansiktet ska du nog kontakta BM.....kanske du fått någon nerv i kläm eller något.
Kram
Usch! Jag hade en likadan morgon här för någon vecka sedan. Paniken är total...
Skönt att allt var som det skulle och hoppas ditt ansikte "ordnar" till sig :P
Usch.. ja det där har man ju varit med om. Och det är verkligen panik! Jag brukade dricka iskallt vatten för att på så sätt försöka få till ett livstecken. Hoppas hon INTE skrämmer sin mamma på det viset fler ggr.
Men du gumman.. om jag var du skulle jag ringa min bm ifall den där känslan i ansiktet inte blir bättre.
Kram Kram!
Jag kände precis likadant i tisdagskväll så jag åkte in till förslossningen för kontroll (darrandes i hela kroppen), men bebisen mådde så bra så! Men uscha va läskigt det var!
Hoppas du mår bättre nu, instämmer med övriga - d v s att om du inte är bättre bör du nog kolla vad det kan vara. Det Marie skriver (en mamma med tre små b arn) stämmer verkligen med mig. När jag väntade min första hade jag inte en enda tanke på att det inte skulle gå bra, med nummer två blev jag mer orolig och med 3:an ökade oron ytterligare. Tänkte att risken ökar med ju fler barn jag får, ansåg att "turen" att föda friska barn statistiskt sätt minskar för varje gång.
Det kanske är så att du just nu är på BB, verkar lite skumt alltsammans, du skriver ju att något är på gång.
Kram & lycka till!
Hej Sofie! Har läst din härliga blogg ganska länge nu och jag känner med er, allt ni varit igenom. Jag kan förstå din oroskänsla. Förlorade själv en dotter 1993,hon föddes 7 veckor för tidigt och levde bara i två timmar utanför min mage. Det blev ett akut kejsarsnitt efter en natts kämpande. Hon fick det fina namnet Amanda. Men sen iaf så blev jag åter igen gravid för att förlora även det barnet i ett missfall. Men sen så 1997 födde jag en underbar liten pojk som heter Alexander och allt gick bra förutom att han kom 5 veckor för tidigt. Och det är där oron kommer in, gud vilka jobbiga veckor fram till förlossningen. Jag trodde att det värsta skulle hända även här och hade en plan för det i mitt huvud... Men tack och lov så gick allt bra, mycket bra och jag fick min nyfödda sötnos på bröstet och kunde äntligen andas ut. I maj fyller han 13 år. Jag tror och hoppas att allt kommer gå bra för ni har lille Viktor som vakar över er och lillasyster i magen. Jag önskar er all lycka och kärlek när den stora dagen inträffar och fram till dess njut av att ni har varandra och er kärlek...
Kramar Sofie
Hoppas det är som för mig! Jag vaknade klockan 7 och bebisen var otroligt stilla hela dagen. Jag var riktigt orolig under dagen. Förlossningen startade under natten :) Jag håller tummarna!
Fy vad läskigt! Tur att bebben började röra på sig till slut. Hoppas att din "förlamning" i ansiktet försvinner. Konstigt det där! Hoppas Vilma är på väg ut snart :) Jättespännande!
Fy =( åh, så väl Vilma puffade till slut!!
Hoppas verkligen du känner dig bättre i ansiktet och kunnat vara barnvakt ikväll. Eller ni har rent av fått åka in till BB kanske..? Många tankar här från mig också. Håller tummarna för er!
Kramar Malin
Skönt att hon att du fick livstecken från henne!
När jag väntade min dotter så gav förlossningspersonalen mig saft för att få henne mer aktiv i min mage...
Tänker på er!
Först vill jag säga: Tack för en fin blogg där du delar med dig av ditt liv! Jag sörjer med er! Skickar en varmande kram och all lycka nu när lillasyster ska komma till världen!
Jag förstår din panik, det måste vara fruktansvärt att förlora ett barn. Jag var nära att mista min yngsta dotter för 1,5 år sedan, men allt gick bra och vi tackar änglarna dagligen för att de dansar med oss.. angående domningskänslan i ansiktet så hör det säkert ihop med paniken du upplevde.. jag fick också så, jag var till läkare och de undersökte mig men hittade inget. Sedan har de sagt att de med största sannolikhet beror på stressen... Man bygger ju upp en inre stress som man kanske inte upplever att man har men det ger uttryck i panikkänslor..men givetvis avböjer jag inte dig att kolla upp dig. Absolut inte. Fortsätter det så kolla med doktorn.
Skickar er en hjärtlig tanke!
känner på mig att hon kommer i natt!! prinsessan!!
Men Sofie...det kanske är så att Victor menar någonting med siffran 7...hon kanske kommer i dag..det kanske är hennes födelsedag...tänk om det är så!! Så spännande i så fall!! Jag väntar med spänning på att att läsa i din blogg i morgon...eller inte läser..hihi..du kanske är och föder. Lycka till i så fall!!
Fick din bloggadress av en väninna, har läst och gråtit nu så jag knappt kan se... fy vilket helvete, den tiden som ska va en av de lyckligaste blev en mardröm. Samtidigt så många fina stunder.
Jag önskar dig och din familj ett riktigt underbart 2010!
Varm Kram Maya
Var med om en likadan grej med min förstfödda. Fick panik och ringde hem maken ifrån jobbet som fick köra till UAS för koll. Var precis i slutet av graviditeten.
Bebisen är ofta så stor så dom rör inte lika mkt på sig men jag förstår din oro.
Jag är sjuksköterska och om du läser detta nu och din förlamning sitter kvar i ansiktet så ska du omedelbums till doktorn. Skall inte ignoreras :(
Hållertummarna styrkekramar
Vad skönt att hon började röra på sig! Jag förstår din panikkänsla. Jag var med om samma sak när jag var gravid med Ida, fast hon rörde inte på sig på ett dygn trots att hon annars var aktiv. Jag blev livrädd och fick till slut åka in till förlossningen. De trodde att hon hade en "vilodag". Jag minns rädslan och för dig måste det vara sååå mycket värre som redan har sådan oro pga det som hänt.
Säger som flera ovan, kolla upp om förlamningen håller i sig. Bättre att kolla en gång för mycket...
Jättefin bild på dig i förra inlägget!!!
Kram,
Tessan, mamma till Ida och Tim
usch, det låter inte som en bra start på dagen.. skönt att hon mår bra iallafall :)
tänker på dig jätteofta! är spänd inför blogginlägget där det står "Nu ska vi åka in!" eller.. "Nu har vi kommit hem."..
Lycka till med allt. :) Kramar
Usch vilken panik du måste ha känt, skönt att hon rörde på sig till sist. Jag tror hon samlar krafter och vilar inför att snart komma ut.
Tänker på er och Victor, lycka till med allt!
Hoppas det är bättre med ansiktet i dag!
Kramar
KÄnner igen paniken du måste ha upplevt. Tänkte på det här med den 7:e. Det kanske betyder att hon kommer den 7:e. Det kan ju faktiskt bli den 7 feb. Även andragångsföderskor kan ju gå över tiden. Även om det är lite väl länge kanske. Eller så har du redan fött:-)
Snälla, gör något åt ansiktet om det håller i sig i dag.
Oh, jag känner också igen den där paniken så väl, hade en väääldigt stilla mage på slutet av min andra graviditet, och den var alldeles degig. Man får ju sådan panik. Och med tanke på att du förlorat Victor så måste din panik bli så enormt mycket större, gissar jag.
Hmm, jag tog mig en funderar på det där med siffran 7. Man vill ju knäcka koden liksom ;) det ända vettiga jag kom fram till det var att eran lilla Wilma blir den 7:e familjemedlemmen. Du, Peter, bonusbarnen, Victor och sen Wilma. hmmm, lite långsökt kanske, och vet inte vad det spelar för roll... för barnaskaran kanske inte stannar där heller, ni kanske blir 8 eller 9 :)
Önskar dig en bra dag!
Hej Sofie!
Usch vad otäckt, jag förstår din panik, men härligt att hon buffade till slut! Knyttet verkar ofta bli livlig om jag druckit något varmt,(såg att nån skrivit kallt, kanske stämmer med båda). Det är inte konstigt alls att du blir orolig, värre vore ju tvärtom!!! Låter obehagligt med ansikts"förlamningen", du måste kolla upp om det inte försvinner!
Ja det är så superroligt att vi har samma BF-datum, du måste också skriva kommentar när du åker in, om du hinner!!! Iofs. kan du ju vara inne och föda just nu, eller varit in igårkväll/natt, vad vet jag!? =) Superfin bild på dig och magen i förra inlägget!
Kramar om
Fy va läskigt att du inte kände några fosterrörelser. Förstår din panik! Men va skönt att hon började buffa där inne till slut. Hon sov nog bara väldigt skönt och väldigt djupt...:)
Läste nyss inlägget om sjukhusbesöket p g a förlamningen, och kommenterade även det, så jag skriver inget om det i detta inlägg...;)
Kram kram
Hej. Jag fick också ansiktsförlamning i slutet av graviditeten med min förste son. Jag blev väldigt rädd när vänstra ansiktshalvan slutade fungera. Fick ingen behandling då de sa att det inte fanns något att göra mot detta (jag fick ögonsalva) och några övningar jag skulle göra (typ grimasera) Troligtvis berodde det på att jag hade vätska i kroppen så det klämde på en nerv. När sonen föddes märktes det med en gång att det började släppa mer och mer. Har tyvärr fortfarande svag muskulatur i den halvan. Jag förstår om du blev rädd. Nu önskar jag dig och din familj all lycka. Fin blogg, söt gosse och den finaste gravsten jag sett !!!!! Kram från en medmänniska <3
