Tänkvärt...

Jag e så ledsen över erat öde men tyvärr så var det slumpen. Om man har någon form av ärftlighet i en sjukdomshistoria är en sak men i erat fall är det tyvärr slumpen som avgjorde att barnet skulle drabbas av detta fruktansvärda öde.

Men vem avgör när det skall gå bra och när det inte skall göra det????

Ingen kan svara på det.

En vän till mig som varit hos ett medium sa att hon berättade att alla människor föds med ett födelsedatum och ett dödsdatum.

Jag fick lite panik när hon berättade det, ingen vet när livet tar en plötslig vändning och ödelägger så många människors liv.

Eftersom jag jobbar i vården ser jag många gånger att den kan vara en befrielse hos svårt sjuka och gamla människor.

Men vem bestämmer att ta ett litet liv som precis börjat gro???

Det kan bara vara slumpen.

Du kan aldrig ta på dig skulden för din sons öde, jag vet inte vem man ska beskylla....



Dubbla styrkekramar

Usch, blir så rädd när jag läser.. Har själv en dotter på 1½ år som för ett par månader sen huxflux fått problem med magen. Vägrade att bajsa och de gånger hon försökte så grät hon å var såå spänd. Förstoppning sa de. Fick resulax å hon bajsade. Fortsatte det skulle vi kontakta vår vårdcentral för utredning. Det har fortsatt sen dess, men ingen hjälp får vi. Det är normalt får vi höra. Visst kanske det är så, men varför inte utesluta andra sjukdomar innan man säger så? 2 ggr har hon bajsat "själv" sedan detta började. Får laktulos varje dag å ger henne resulax var 3-4e dag. Tycker hon borde vara hård om det är förstoppning, men det är hon inte.

Blev en lång kommentar, ber om ursäkt för det.

Jag känner så mycket med er, fastän jag inte alls känner er. Kram!

Kan bara hålla med mamman som skrivit till dig...

Har ställt mig samma fråga tusentals gånger och aldrig fått något svar!!

Tack för att du skriver i din blogg, i dag mer än någonsin uppskattar jag det du skriver..

Kram till dig från mig...

Ja frågan varför kan man ju ställa sig tusen och åter tusen gånger.



Och ja visst är det slumpen som avgör vårt öde - goda eller onda saker.



När min mamma (jag jämför med hennes sjukdom eftersom det är det som jag kan relatera till) blev sjuk så tyckte jag att det var så orättvist att just hon, häslosam, normalviktig, aktiv, ickerökare skulle drabbas av en sjukdom som vanligtvis drabbar män, över 65 som har övervikt och är rökare. Men, men som sagt slumpen var där - hon drabbades.



Kram

har du en blogg som du läser och som inspirerar dig?

för ni inspirerar mig :)

Jag fylls alltid av en sådan tomhet när jag läser om dig och din lilla änglason och ser dina bilder på honom, om det fanns något i världen som kunde lindra den smärtan du måste känna så skulle jag med glädje fixa detta! Din blogg gör mig också starkare och gör att när jag är nere ser ljuset i mörkret. Tack för en underbar blogg och hjälpen du ger.



//Johanna

Jag har också funderat på den frågan många gånger och har inte hittat något svar..



Jag och min sambo tyckte att vår dotter ända sedan födelsen haft så svullen mage, svårt med gaser å rapning, har rådfrågat flertalet läkare och alla sa att det bara var gaser...

Hade vi lyssnat på dem så hade hon varit död idag, det var cancer...



Har funderat många gånger på vad som gav henne cancern och varför hon då vi har flera barn samt vad som hänt om vi hade accepterat svaret läkarna gav oss... Usch....



Tror inte vi någonsin kan få svaret varför utan tror snarare att det är viktigt att vi gör vad vi kan av alla situationer samt att vi försöker ta tillvara på varje dag vi har tillsammans...

Med andra ord leva i nuet å njuta av det!



Lycka till på förlossningen och njut av er lilla, finns inget som är så gott att snusa på som en liten...

Ja, vad är det egentligen som avgör, vem eller vad är det som bestämmer...? Får man ett svar på den frågan när man dör...? Jag vill så gärna på något sätt tro att det finns en mening med allt som sker, att allt händer av en anledning. Men när man läser om er Victor så tappar jag helt tron. För vad kan det finnas för mening. Ingen!!! Det är bara så otroligt orättvist. Ett litet barn som knappt börjat leva. Det kan bara inte finnas någon mening.



Jag förstår din/er rädsla. För vad är det som säger att det inte kan hända igen. Det kan man ju aldrig veta. Och oron måste ju vara så mycket större hos er som redan drabbats, som vet hur det känns. Vi andra kan bara tro oss förstå. Förhoppningsvis leder denna oro och rädsla till att ni verkligen tar vara på livet och de fina stunderna. Ni kanske lever mer och känner mer än de som inte varit med om det värsta tänkbara. Inte för att det är någon tröst, jag förstår att ni hellre skulle gå genom livet och inte känna alls bara ni fick ha er älskade son hos er...

Jag tänker på er varje dag!



Kramar,

Tessan, mamma till Ida och Tim

Sant som du säger! Antingen blir man drabbad till 100% eller inte alls!

Jag trodde att när min familj blev drabbad av ett dödsfall av ett slag som man bara tänker att det där händer inte oss! så trodde man att våran lott inte kunde bli dragen igen av han där uppe, men så fel man kan ha nästan exakt på dagen tre år efter händer det igen i en annan form. livet är surt för vissa.

Tack för din blogg, den värmer upp många kalla hjärtan med dina varma ord till din lilla ängel!!

Har alltid trott att allt som händer har nån mening.. Men inte nu längre....

Känns så skrämmande att läkarna så ofta tror att det är förstoppning så fort det är "nåt" med magen...

Med vår flicka så trodde dom det var en snuva i höften sen förstoppning. Men som sen visade sig vara cancer...



Tack för att du delar med dig av ert liv.

Vilma har tur som får sådana underbara föräldrar som er. Alla lycka till er.

Det du, Tessan skrivit, var så bra formulerat! Tänker också på Er ofta, ofta.

Om det nu finns någon rättvisa (vilket det enligt mig inte finns för då skulle inga små barn eller föräldrar för den delen, drabbas av cancer och andra hemska sjukdomar) Men om det skulle finnas någon rättvisa, så borde ni i alla fall vara förskonade från elände för tid & evighet framöver .......

Kram ♥

Jag tror du har så rätt i det du skriver. Slumpen styr. Och det lämnar oss rent krasst i situationen att bara leva efter bästa förmåga så länge det bara går. Och lite varstans på livsvägens gång kommer vi uppleva en massa saker som förändrar oss som människor, både bra och dåligt.

Jag tror inte heller på odds eller procent. Det kan hända igen.

För fem år sen försvann två närstående i tsunamin och igår åkte familjen jag bor hos till Thailand med deras sex månader gamla dotter. Jag står dom också väldigt nära och när de tog henne och gick blev det panik i mitt huvud.

Ville bara springa ner till taxin och skrika och gråta och hämta dom igen. "Risken att det händer är obefintlig, det har redan hänt en gång, det händer inte igen".

Det finns inte i min värld, det har hänt och när A och L åkte till Thailand för fem år sen såg det exakt, precis ut som igår när dom tog deras lilla dotter och gick.

För mig har "det som inte händer" redan hänt, så varför skulle det inte kunna hända igen?



Nu sitter jag i deras tysta lägenhet med barnleksaker överallt som är skrämmande och fruktansvärt lik den tystnaden som upp stod i A och L:s hus efter tsunamin. Det är ingen skillnad, var skulle den skillnaden vara?

Jag tänker inte vara lättad förrän dom står här i dörren igen om tre veckor.



Dessutom fick jag en oerhört, för mig, kränkande kommentar av en kompis när jag berättade hur jag kände "Jaha och...? Hallå, det är ju länge sen det hände". Säg aldrig det till någon som förlorat någon... Fem år är visserligen en lång tid, men sorg tar ännu längre tid. Mitt förtroende för henne sjönk rätt rejält av den kommentaren och vet inte riktigt hur mycket mer jag vill lita på henne igen... Men jag får helt enkelt se det så att hon har aldrig varit med dom att det värsta händer, jag har det x3. Som slutade "lyckligt" en gång och två gånger gjorde det inte det.

Visst kan jag inte tänka hela tiden att det värsta kommer hända, men det är svårt. Och för personer som aldrig gått igenom det är det ännu svårare att förstå det.

Först vill jag bara säga att jag är såå glad att ni snart ska få en liten bebis i huset. Victors lillasyster. :) Fantastiskt. Angående om vem som bestämmer kan jag inte svara på det. :S Slumpen?! Vet inte. Men är det något som man inte kan bestämma över så är det om ens barn är sjukt eller inte. Jag håller alla tummar och tår att er flicka är fullt frisk och kry. Man ska aldrig ta något förgivet.

Slumpen är en hemsk sak och jag hoppas att ni slipper möta denna slump på sättet som ni mött den på någon mer gång! Håller alla tummar jag har för er! Många kramar

Precis som du skriver - odds och procent existerar inte. Rädsla kontrollerar man inte med hjälp av statistik - rädslan är väl egentligen en överlevnadsmekanism som "sköter sig själv"? Eventuellt kanske man kan kapa toppen på känslan genom att försöka tänka logiskt men klumpen man känner i magen får man inte bort. Och ni som har drabbats på allra värsta sätt...en självklarhet att ni är oroliga. Ni har ju fått det oerhört smärtsamma beviset på att "det händer inte mig" bara är tomma ord.



Och vem bestämmer? Det ni drabbats av är nog den delen av vår existens som vi aldrig kommer att förstå. Jag kan känna att det är det största och grymmaste beviset på att kroppen och själen egentligen inte hänger ihop. Fysiken är så sårbar - själen odödlig. Flummigt?



Kram / Yvonne

hej på dig/er.

vill bara säga först att jag längtar efter eran nya bebbe, en såkallad nystart i det som följer, precis som du säger så ställer jag mig också frågan vad är det som gör att saker blir som det blir? varför ens öde blir som det blir? tänker också på att wilma kom till under den perioden då ni var nere på botten, va det då meningen att du skulle bli gravid med henne då för att faktist ha någonting att kämpa för? hur hade ditt liv sett ut om du nu inte var gravid? ja det finns så många frågor men få svar, önskar er all lycka till wilma.

Tänker på er och Victor ofta, ni är så starka!

kram

Hej

ja man kan ju undra hur det är, det där med slumpen. hur något som börjar med misstänkt förstoppning slutar med något mycket, mycket värre. när något väl har hänt, blir det som att man inser att det där kan hända mig och det kan hända igen.

för att relatera till något betydligt mindre allvarligt (som iofs hade kunnat sluta värre än det gjorde): när jag var sexton år skulle jag åka iväg på pingisläger med ca 50 andra i min klubb. det slutade med att bussen brann upp efter ett par timmars resa. alla hann ut men den var övertänd på bara några minuter. det var sånt jag inte trodde kunde hända mig, sånt man bara såg på nyheterna. men det hände.

kram!

Har följt erat fall om lille Viktor i tidningen, tycker att ni har varit med om något fruktansvärt!!! Sitter här och bölar framför datorn då jag läst ur din bok och tittat på alla fina bilder på din blogg, ni har gjort en så väldigt fin sida med fina bilder. Önskar er all lycka i framtiden.

Känner precis som dig Tessan när jag läste din kommentar igår.

Precis så känns det, och det har folk så svårt att förstå, men har det hänt en gång, så varför skulle det inte hända igen? Jag känner det nästan som att jag kanske blivit "utvald" för att stå emot lite mer sorg och elände än andra människor och då kommer antagligen fler tråkiga saker hända i mitt liv. Jag känner mig absolut inte trygg i att allt kommer bli bra. Jag nästan väntar på att något mer hemska SKA hända. Det finns ju faktiskt en positiv sida av det också, jag njuter av det jag har idag för fulla drag, för jag vet att det när som helst kan förändras.



Jag har aldrig riktigt förstått hur människor tänker när de säger att det inte kan bli värre för det värsta redan har hänt ... men nog sjutton kan det väl bli värre?! Skulle jag vara skyddad i en bubbla och slippa mer sorg och elände i mitt liv nu då? Jag förstår verkligen inte ...



Hoppas du mår bra trots växande mage =). Vad skönt att ha en mamma som är på besök och pysslar lite, skulle jag också vilja ha! Jag ligger 11 dagar efter dig i BF så jag känner igen mig. Det verkar som att graviditeten på något sätt tar över lite av utrymmet i huvudet .. det har varit mycket saker jag glömt och missat på senaste tiden. Trodde nog det var av amningen man gick in i dimman, hur ska det gå då undrar jag, om det är så här illa redan nu?



Kramar

Helena, mamma till ängeln Linn, Robin 1 och "Liten i magen"

Det finns inga procent,ingen statestik å ingen som står med pekpinne å väljer ut vilken person eller vilken familj som ska drabbas... det bara händer å det finns inget vi människor kan göra för att ändra det.. slumpen helt enkelt.. många ggr en väldigt orättvis slump!!

saker kan upprepas å har man en gång förlorat det käraste man har finns risken att man går runt med en "känsla" att självklart kommer det att hända igen.. (man brukar säga att kärleken övervinner allt... men tyvärr övervinner den inte döden..)



Jag tror att många av oss småbarnsföräldrar åkt in till akuten pga magen hos ett barn.. och vi allra flesta får dock åka hem igen... (jag satt själv med min minsta för några mån sen på samma sjukhus med samma symtom..tänkte på er å funderade på hur jag skulle reagera om jag fått ett sådant svar)



det är fruktansvärt det Victor drabbades av,fruktansvärt det ni och han fick gå igenom och ni fortfarande gör och fruktansvärt att victors liv som just börjat fick slockna så snart..



Jag brukar fundera mkt på ödet å slumpen å grejer hit å dit å kommer alltid tillbaka till samma person.. min gammelmormor förlorade TRE av sina barn alldeles för tidigt.. (en blev innebränd,och 2 dog i cancer.. själv överlevde hon cancer 3ggr)å dog sen gammal.. klarar man av att gå tre ggr på sina barns begravning??hur orkar man egentligen??

När min pappa dog (48år gammal, i cancer för 8 år sen)slutade jag att tro att det fanns någon mening med allt som händer..för det finns det inte!!



Jag hoppas så att ni verkligen kommer att kunna njuta av varje,varje sekund med lilla Vilma..att ni verkligen tror att det inte händer igen!!

Hon är ett litet mirakel =)



Kram på er

Jag håller fullt med dig....Andras kommentarer om att "det händer inte igen" osv hjälper inte oss som har varit med om det värsta.

Själv förlorade jag min dotter för ca 3,5 år sedan och sedan dess är jag livrädd att något mer ska hända resten av min familj. Vi har redan drabbats en gång fast vi trodde att "det händer inte oss" så vad är det som säger att det inte händer igen....



Följer din blogg och känner igen mig i många av dina tankar och funderingar. Vi fick själva en lillebror för ett år sedan så jag kan förstå din oro men samtidigt en glädje över att det nya livet fortsätter.

Önskar dig ett bra 2010.