Utdrag ur boken...
DATUM: 2010-01-17 TID: 18:16:26 I och med Vilmas ankomst så har nytt liv förts in i vårat liv, som så länge stått tomt.
Minnen blixtrar förbi och reflekterar de som varit, det vi upplevt med Victor.
Påsken på sjukhuset var en av de mest bisarra tider i mitt liv. Ett desperat försök till en sån normal vardag som möjlighet, trots att vi visste att tiden rann oss ur händerna och att sekunderna tickade.
Har lagt in ett utdrag ur boken för er som inte läst den, som handlar lite om våra tankar just då, i väntan på döden...
Hela släkten är samlad.
Både min och Peters familj är där som stöd och byter av varandra lite då och då. Allt känns overkligt. Nu vet vi ju, vi vet hur det kommer att sluta och ändå står vi här.
Vi ligger inte i ett litet hörn någonstans och skakar.
Familjen har till och med dukat upp en liten påskmiddag ute i allrummet. Vi äter trots att ingen aptit finns. Alla gråter tyst för att Victor inte ska märka. Victor sitter i sin vagn och tittar upp ibland emellan åt.
För det mesta så är han så trött att han bara sover. Morfinet pumpas in i hans kropp genom en liten mini-pump som sitter i en magväska på vagnen.
Ögonen ser gamla och trötta ut och gnistan som alltid funnits där är borta. Han vill bara sova...
Jag har alltid undrat hur man skulle reagera i kris situationer som denna och nu vet jag svaret. Man stänger på något sätt av alla tankar. Stöter bort dem så fort de kommer nära nog att göra skada. Man gör endast det som krävs för stunden och går på någon sorts autopilot som är programmerad att ta hand om alla vardagliga saker, precis i rätt mängd så att man för tillfället fungerar.
Timmarna går och vi bara väntar.
Jag tackar Gud för att det är Påskhelg och lite människor på avdelningen. Det är bara vi där och två andra familjer som mest håller sig på rummen.
Vi har fått tillgång till avdelningens ”Sinnes-rum”, dit man i vanliga fall går när man känner sig trött och sliten och behöver en lugn och stilla plats att vara på.
Rummet är ganska stort men väldigt fridfullt.
I ena hörnet står en stor hästens säng placerad och runtomkring hänger lampor i alla dess former och färger som skall kasta härliga sken mot en disco kula som hänger i taket.
En stor, härlig ligg-gunga hänger på en ställning bredvid, där man kan koppla av medan man lyssnar på de många avslappnings skivor som finns.
När alla taklampor är släckta och många tusen färger dansar omkring på väggarna så glömmer man nästan bort att man är kvar på sjukhuset.
Jag minns stunder då vi varit där med Victor. Då han leende och storögt krupit runt, tittandes och pekande på alla dessa nya intryck.
Det var en helt främmande värld för honom, fylld med spännande saker och roliga ljud.
Nu ligger han stilla och tungt andandes i sängen i hörnet. Knappt medveten om vart vi är men samtidigt lugnad av att slippa vara på sitt vanliga rum.
Vi sitter alla i familjen runtomkring och iakttar. Håller hans små händer och ber tyst för oss själva.
Mirakel kan ske, eller hur!?? Än kan vi inte ge upp. Tänk om...
Tankarna finns endast där för att bedöva det uppenbara. Inners inne så vet vi ju.
Den bisarra påskmiddagen.
I bakgrunden ligger Victor i vagnen, i stort behov av en sådan normal atmosfär som möjligt.
Tårarna bara rinner samtidigt som man Gläds med er för att lilla Wilma har kommit.
Så fruktansvärt hemskt. Ingen ska behöva gå igenom det som ni har gjort. Så glad för eran skull att Vilma äntligen har kommit.
Grattis till underbara Vilma. Dina ord berör verkligen!
Har själv 2 barn,en som ska bli 7 år i Oktober och en som ska bli 2 år i Mars.Jag beundrar er för hur starka ni är.Och Victor han var så oerhört vacker och söt.Sötare kille får man ju leta efter.
Det måste ha vart en oerhört jobbig tid för er att se han kämpa och allt =(.
Och jag hoppas att ni slipper gå igenom det igen.
Grattis till er söta dotter Wilma<3.
Förstår att Vilma fyller ut en del av tomrummet. Samtidigt som inget barn kan ersätta det barnet man en gång förlorat.
Roligt att få följa Victors lillasyster och fint att vi får fortsätta att ta del av minnet av Victor. Tänker på Victor varje dag.
Filmen om Victor, del 1 var jätterörande. Som så många andra tidigare skrivit så är det ofattbart att förstå hur sjuk Victor var. Vilken liten kämpe enda in i det sista.
Ni har varit med om OCH är med om det värsta som kan hända en förälder..varje förälders mardröm e er verklighet å det gör så ont att ens ana er smärta och saknad av er fina prins..(för ana e det ända en utomstående kan göra)
Glädjen över Vilma å livet kommer alltid gå hand i hand med saknaden över victor och livet han inte fick fortsätta.
varje framsteg sessan gör kommer göra er överlyckliga,samtidigt som undran/sorgen om varför inte victor fick den chansen..
Även om Vilma ÄR en alldeles egen liten individ så kommer victor ändå finnas "närmare" er i å med hennes ankomst till världen :)))
Jag e så glad för er skull att ni fått en alldeles underbar liten bebbe i huset som ni får lära känna å bli ett med!!!
Victor hade underbara föräldrar och det får även lillasyster ta del av nu <3
SORG OCH GLÄDJE E ORD SOM E SÅ LÅNG IFRÅN VARANDRA MAN KAN KOMMA.MOTSATSER HELT ENKELT..MEN ÄNDÅ SÅ E DOM SÅ NÄRA..
kram till er å välkommen till världen lilla Vilma!!!
Det går så ont i hjärtat när jag läser det du skriver. Hur ont gör det då inte i era hjärtan? Jag har även tänkt mycket på filmen om Victors sista tid, när ni var i parken och gungade med honom. Den var så fin och så sorglig på samma gång. Andra familjer var och lekte med sina barn i parken som en helt vanlig dag men för er var det allt annat än en vanlig dag. Ni går igenom något otroligt jobbigt i ert liv och jag hoppas att Vilma kan bringa er mycket lycka och jag är säker på att Victor är en stolt storebror :) (och att de andra syskonen är stolta också förstås!) Kram på er!
Oj ! Vilken hemsk tid det var för er att bara stå och se på hur Viktor mer o mer försvann ifrån er och ni ingenting kunde göra ...... Men glöm inte hur mkt ni ändå gjorde för Viktor !
Han kunde inte fått bättre föräldrar än ni ...... Jag tycker ni är helt fantastiska !!
Ta nu vara på tiden med Vilma och njut .... bara njut !
Ni om några är värda detta vackra flickebarn !!
Sköt om er !!
Kramizzzz
Vilket fint inlägg, jag beställde boken för 2 veckor och betalade via internet, men den har fortfarande inte kommit, vill så gärna läsa hela boken, men jag vet att du ej kan påverka hur lång tid det tar för boken att komma, men du skriver så fint och varje detalj är med, tackar dig än en gång, för att du delar med dig av denna hemska upplevelse att mista sitt älskade barn, Vilma är jättesöt, och Grattis.....Kramar
älskade älskade victor! tack för att du sände ner vilma som gjorde det omöjliga möjligt för dig victor och din familj att gå vidare efter att du flyttat upp till molnen! :)
Man kan inte förstå vad ni har gått igenom, men ändå så kan man det, Sofie du skriver helt underbart om ert liv och jag är tacksam att jag får ta del av det genom din blogg. Jag följer din blogg, och jag är inne och kollar flera gånger varje dag.Många tårar blandas med leende.
Det gör alltid så ont i hjärtat när man går in på din blogg! Jag kommer alltid att följa din blogg för du skriver så bra och ditt livs historia gör en så berörd. Jag hoppas att Vilma växer upp till en stark flicka som kan vara stolt över sin tappra och starka storrebror. Många varma kramar//Johanna
Åh Sofie tårarna flödar, är så svårt att föreställa sig hur det var!! Ajaj i hjärtat!
Härligt att ni har fått nytt liv genom lilla Vilma. Jag förstår att ni måste minnas Victor extra mycket (om det nu är möjligt) och tänka på hur det var med Victor den första tiden.
Ja, vilken konstig tillvaro ni måste ha levt i den sista tiden. Det är helt otroligt att ni ändå lyckades ha en "normal" tillvaro trots ni visste att Victors tid kunde vara slut när som helst.
Jag har beställt boken och hoppas den kommer snart. Jag både vill och inte vill läsa den.
Kram
Jag gråter varje gång jag är här inne och läser... det gör så ont i mig. Jag tänker ofta på Victor, på er familj som förlorade något så vackert. Hur man kan känna så här mycket för någon man aldrig träffat gör mig förbryllad... Victor fattas denna värld!
Ta hand om varandra!
i alla sorg märker man ändå en sådan livsgnista. så fina ord! grattis till den lilla flickan med det fina namnet (alltid sagt att om jag skaffar unge får den heta vilma eller något sånt)
Jag har följt er och Vitors kamp länge och tårarna rann verkligen när jag läste detta inlägget som dom även har gjort så många andra gånger när jag har läst inlägg både av sorg och glädje.
ännu en gångn grattis till lilla Vilma
Precis som du skriver Sofie, så har man ingen aning hur man skulle reagera om man befann sig i eran situation där på sjukhuset....Jag föreställer mig oxå att jag bara skulla lägga mig i ett hörn, helt oförmögen att göra någonting. Jag förundras gång på gång över hur ni orkade med dom sista dagarna på det sätt ni gjorde, för att inte tala om Victor. Vilken liten kämpe <3
Förundras även över hur ni har kämpat er vidare efter att Victor gick bort.
Tycker, som jag har skrivit så många gånger förut, att ni är fantastiskt starka, och jag hoppas att lilla Vilma kommer att skänka er mycket glädje och få livet att le igen...även om saknaden efter Victor såklart alltid kommer att finnas där.
Jag tänker på honom varje dag och önskar att allt vore annorlunda. Det är vi många som gör.....
Kramar
Jag har inte ord, vad ska man egentligen säga, ni är så otroliga och äntligen har Vilma kommet.
Kramar
vilket himla fint inlägg som får mina ögon att tåras. måste kännas jätte jobbigt men samtidigt fint och kunna tänka tillbaka på den tid som varit..tänker på er. ta hand om er o lilla vilma. kramar!
fina underbara ni. fina fina fina victor. han har en lillasyster nu, tänk! o tänk att vilma har den finaste storebror man kan ha. kram bland tårar av tacksamhet
Det gör ont i hjärtat att läsa vad ni har gått igenom,något som ingen borde få uppleva!Har tänkt på er och eran lilla Victor mycket då jag själv har en son i hans ålder.Är så otroligt tacksam att du delar med dig av allt som ni har upplevt med oss. Än en gång grattis till eran lilla dotter och Victors lillasyster!Stor kärlek!!!Christina med Elliot och Isa!
kom ihåg att gå in och rösta på veckans blogg ;)
Vill bara säga att jag tycker ni är helt otroligt starka! Så mycket som ni har fått gå igenom och fortfarande går igenom, det är helt otroligt. Och från det jag sett på filmen om Victor, och alla bilder på honom och hur du har beskrivit honom (har även läst din bok)...han är (vill säga är, för jag tror han fortfarande finns med er) verkligen en speciell kille. Ett sånt charmtroll och så duktig. Jag beundrar honom för den kämpe han var. Vilken glädje han bar på! Och jag beundrar er för hur ni har klarat av allt det här och gjort Victors liv så fint...och hur ni kämpar med er sorg efter Victor. Nu är jag så glad för er skull att ni fått en så fin tjej som kan sprida glädje i ert liv igen. Jag förstår att många minnen från Victor kommer upp nu, och att det är omtumlande att i all sorg och längtan efter honom nu plötsligt får känna den enorma kärleken till ett barn igen. Men nu är det dubbel kärlek. Kärleken för Victor finns ju alltid där och kommer alltid finnas kvar. Och nu får ni uppleva ännu ett barns kärlek. Ett syskon till Victor! Jag är så förundrad över det här med datumet då Vilma kom, och vad jag förstod så började värkarna just det klockslag som Victor somnade in....det får en verkligen att tänka tll...Hursomhelst, jag tänker så ofta på er och glädjs verkligen med er nu när Vilma har kommit!! Stor kram Elin (en bloggläsare som följt bloggen länge)
Tårarna rinner... Ett stort GRATTIS till er dotter! Önskar er verkligen lycka till! Ni är ju helt underbara!
Jag minns den här delen väl ur boken... Man önskar att det bara var en påhittad bok, att ingen nånsin ska behöva gå igenom en sådan hemsk händelse. Men jag tycker verkligen ni gjorde ALLT för Victor. Han kunde inte haft det bättre. Och nu får hans lillasyster Vilma äran att få er som föräldrar, och en helt underbar familj!
Alla kramar till er!
Åh man kan inte läsa denna text (som för övrigt är skriven med sådan känsla) utan att tårarna sprutar åt både höger och vänster! Grattis till Vilma än en gång och hoppas att ni mår bra, kan tänka mig den fantastiska lycka ni känner men kanske också lite smått blandade känslor såhär från början, lycka till med allt, allt kommer att gå bra. Det är ni värda :) Kram!
Grattis till er jättefina flicka!
Angående ansiktsförlamningen så fick jag också det när min son var 4 dagar. Kortfattat så kunde ingen läkare som jag träffade förklara riktigt varför jag fått det och alla sa att jag skulle vänta ut det.
Jag fortsatte jaga runt och kom till slut i kontakt med öron-näsa-hals avdelningen på Karolinska sjukhuset i Huddinge, som hade testat en kombination av kortison och antivirus medicin med goda resultat. De sa att ju förr man startar medicineringen desto bättre. Jag började med den efter ca 10 dagar och efter 5-6 dagar med den så började det vända. Jag vill bara berätta om deras behandling om du känner att du inte får rätt hjälp någon annanstans. Dessutom så är det här rätt vanligt bland gravida och nyförlösta kvinnor. Lycka till och hör gärna av dig om du har några frågor.
Veronica
bra blogg
Jag känner igen så mycket i det ni skriver, på den tiden min mamma var sjuk. Två olika historier men ändå så lika. Jag får tårar i ögonen då jag läser det ni skriver.
Sen, som många skriver, verkar ni vara otroligt starka som personer. Mitt i allt elände så har ni ändå en glädje i er nyfödda dotter, och jag kan känna den glädje som ni ger.
Många kramar till er alla.
Känner exakt som Malin skrivit i sin kommentar och jag hoppas också att lilla Vilma kommer att ge er mycket glädje och lycka igen även om saknaden efter er älskade prins alltid kommer att finnas där ♥
Varma kramar Malin
Tårarna rinner när jag läser det du skriver. Min bästa kompis förlorade sin son för tre årsedan, och sen har det även där fötts en lillasyster som nu när hon är två år berättar på förskolan att tojebjoj e däj uppe, o pekar på himlen! hon har även en docka med änglavingar på som symboliserar storebror! Tänker på er!!! och vet att ni änglamammor blir helt fantastiska med era barn!!! Lycka till med Vilma <3
söta barn :) på headern ..
Vad säger man?
Jag beundrar er.
Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan
- hur orkar ni?
När saker och ting händer måste man, hur jävligt det än känns.
Tårarna rinner ner för min kind när jag läser utdraget ur boken...så starka ni är och jag beundrar er.
oh sofie, din blogg är så fin!
jag får tårar i ögonen varje gång jag läser, även om det står något glatt! jag gläds av att du gör detta, för det är fint att kunna uttrycka sig så pass djupt på en blogg!
idag får jag en ny bloggdesign och närjag får tid ska jag lägga in en länk till din blogg, för det är du värd!
Tack för allt!
Puss och Kram.
kom ihåg: PAME!
