Har råkat ut för någonting otrevligt... Något mycket smärtsamt, irriterande, samt opraktiskt.


Igår satt jag , Vilma, Linnea och Thea ute i nya huset och fikade. Vi skojade och pratade om lite olika saker och sade skämtsamt till Vilma.
- Vilma, hur gör man när man är arg ?!! 
Vi demostrerade för den lilla damen hur man knyter sina nävar och spänner HELA kroppen så mycket man kan, för att avge ett rasande uttryck.  

Vilma tyckte detta var mycket roligt och härmade oss glatt.  Ni skulle sett hennes min när hon med sina små händer satt och spände både nävar och ansikte, bet ihop käkarna och avgedde ett dämpat "Ggghhh"


I alla fall, till saken...

Peter och hans mamma, Gerd, var på IKEA för en snabb visit och när de anlände tillbaka till huset så ville jag visa honom vad Vilma hade lärt sig.

- Vet du hur Vilma gör när man säger " Hur gör man när man är arg " ????? Jo, såhär!!

Med Vilma som väger runt 10 kg, tryggt i min famn, knöt jag mina händer och tog i för allt jag var värd och spände varenda muskel i kroppen. Helt plötsligt kände jag en skarp smärta i övre delen av ryggen, som strålade uppåt mot nacken.
- Ajj!!! skrek jag och höll Vilma framför mig. Ta henne!!! Jag har knäckt nacken!!!

Sekunderna efter bekräftades vad jag trott då en knivskarp smärta, ilade genom ryggen om jag alls rörde nacken eller axlarna.
Barnen tyckte att det var hysteriskt roligt att jag vandrade omkring som en stelopererad robot, och tjöt av skratt när jag försökte sätta ner Vilma på golvet, hämta kaffe eller placera mig vid en sån enkel sak som en stol.

Jo, och situationen var kanske lite rolig sådär i början, och jag tänkte väl inte mer på det när jag för natten gick och lade mig bredvid Peter.
Det var dock inte lika roligt när jag vaknade på morgonen, med en sådan jävulusisk värk, när jag vid första ansatsen försökte lyfta huvudet från kudden.
Mitt möte som jag skulle ha klockan nio i Enköping, kändes för tillfället väldigt långt bort.

Trots den skarapa smärtan, så lyckades jag på något sätt få på mig kläder, borsta igenom - ja, ialla fall halva håret, samt slänga i mig lite frukost.
Att bära på Vilma var bara att glömma, så det var tur att farmor fanns på plats och skötte den saken.

Det var en helt annan femma när jag en timme senare skulle slänga mig i bilen och åka. Jo, för ni kan ju tänka er den ganska obekväma och rent ut sagt farliga uppgiften att köra bil samtidigt som man tampas med det faktum att man knappt kan vrida på huvudet eller ännu mindre titta bakåt!!
Tårarna brände bakom ögonlocken när jag med stor försiktighet började rulla ut från gatan. Jag var dock sen, så jag kunde inte ta det fullt så lungt som jag kanske hade önskat.

Varje växling, ratt-tag och korsning var rena mardrömmar och jag vet knappt hur det gick till när jag svängde in på gatan där mitt viktiga möte skulle hålla till.
Visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag även upptäckte att det bara fanns parkeringsfickor längs långsidan av vägen. Alltså betydande: Jag måste fickparkera!

Hur i självaste Faaan skulle jag klara av att backa in i en trång parkeringsficka, när jag inte ens kunde titta ner i min egen handväska !!???
Vrida på huvudet var ju bara att glömma, och mina sidospeglar var både sneda och skitiga. Faaan, jag var ju redan sen!!!

När jag satt där i bilen och spanade efter en extra stor lucka att åka in i, så uppenbarade sig ett mirakel - mitt framför mina ögon.
En bil körde som på beställning ut lite längre fram, och skapade ett sådant stort hål som gjorde att det räckte att jag snabbt och enkelt köra in åt sidan, utan att varken behöva backa eller lirka med något.
Dagen och situationen var räddad!

Visserligen så kom jag knappt ur sätet när jag väl var framme och såg nog ut som en tillräckligt invalid människa att jag med säkerhet hade kunnat stått på handikapp platsen, utan några invändningar - Men ändå! =)

Jag lyckades plåga mig igenom mötet med god min och kunde 40 minuter senare bege mig hemåt. Samma visa och procedur som innan, men med ändå lite mer skärande smärta.
Härligt det här med nackskott!!!!



Just nu sitter jag vid bordet med en värmande vetekudde om halsen, inmasserat tigerbalsam i huden samt fullproppad med Voltaren. (Så mycket som man nu får proppa i sig)
Vilma är lite purken och undrar varför mamma inte kyfter upp henne lika ofta som hon brukar och varför hon skriker "Ajjj" så fort hon skall busa och dra mamma i läppen eller håret.

Konstigt det där med mammor, tänker hon. Kanske skall byta ut min... Hon verkar ha blivit lite sliten.

Hur gör man när man är arg ???!!