Vad är verklighet ?
DATUM: 2010-10-06 TID: 11:21:03Det är ofattabara mängder av tankar och känslor och jag ryser i hela kroppen när jag i skrift ser hur mycket det är som vi gått igenom sen 2009.
Vilma är över 8 månader och jag begriper inte hur fort tiden har flygit förbi. Är så glad att jag ändå på något sätt har lyckats bevara hennes första tid i både bilder och ord, som jag när som hellst kan gå tillbaka och läsa i många år framöver.
Även de mörka och jobbiga inläggen ligger mig varmt om hjätrat, då de vittnar om den kamp som vi dagligen tampas med, och som ej får glömmas bort.
Det enda sättet att bli fri sina demoner - är att ställa sig öga mot öga med dem, hur skrämmande det än tycks vara. Du MÅSTE bearbeta din sorg genom att söka igenom din hjärna efter jobbiga minnen och situationer, och sedan upprepa dem i ditt inre, gång på gång.
Det finns inget annat sätt att gå vidare på, för så småning om så kommer de att dyka upp, och då kanske du inte är redo.
Som jag skrev här på bloggen för ett tag sedan, så var det ganska länge sedan som jag har kunnat förmå mig att titta på klipp och filmer utav Victor i livet.
Det har varit alltför smärtsamt att vila ögonen på den personen som man älskar och saknar så, att få höra hans röst via högtalarna på TV;n och att sedan veta att samma sekund som bandet tar slut... Då försvinner han i från mig igen...
Jag är rädd att bli sittandes, oförmögen att stänga av bandet medans timmarna rullar på. Allt för att förlänga det ögonblick som kameralinsen lyckats fånga...
Det var just detta som hände här om veckan, när jag trotsade mina rädslor och satte på ett band med honom på. Det var julen 2009, innan högdosen och innan allt började gå åt helvete.
Bandet spelades upp framför mina ögon, och med ens hade jag förflyttats tillbaka i tiden, till en kall och snörik vinter kväll hos Theres och Fredrik.
Jul, stök och stress, men SÅ mycket glädje. Alla samlade, Victor sitter vid köksbordet med en sked i vardera hand. Jag och Josse står i badrummet intill och gör oss iordning.
Vi sjunger julsånger som ljuder genom huset och pappa filmar roat oss en stund och går sedan tillbaka till Victor.
Han tittar in i kameran och avfyrar ett leende samtidigt som han sträcker en utav skedarna mot morfar.
- Nam!! utbrister han och vill med detta berätta hur mycket han precis har ätit. Alla som anländer in i köket får höra samma ord
"Nam!" "Nam!" "Nam!"
Snart har hela familjen blivit underrättad att Victor minsan åt upp hela sin portition med gröt.
Det går knappt två minuter av filmen innan jag fullkomligt är förlorad. Tiden har vridits tillbaka och nu sitter jag återigen där...
Men det är ju inte verkligt, för det händer ju inte NU... Allt det jag ser är ju det förflutna.
Hur kan han då finnas där rakt framför mig, bara några meter bort, skrattandes, full av liv och sprudlande av kärlek? Han är ju DÄR, men jag kan inte nå honom, inte känna, inte röra...
Det är bara en tom, kall skärm som likt en tidsmaskin tar mig tillbaka till den tid då jag fortfarande levde. Då allt var som det skulle, och då sorg och saknad bara var tomma ord som jag kunde läsa om i tidningen.
Hur man människan ha skapat en maskin som kan frysa ögonblick och stunder som dessa? Otroligt...
Nej, just nu är det alltför smärtsamt att få SE men att inte kunna AGERA... För när jag sitter där i soffan och sluter mina ögon, så är det precis som att han var där hos mig i rummet, bara en liten liten bit bort...
- Mamma!! ropar en glad men späd röst... Victors röst, och han ropar på MIG!!
Rösten ljuder igenom rummet igen.
- Mamma! Kom...
Under den lilla stunden, då mörker är allt jag ser, och då mina andra sinnen tagit över, så är vi tillsammans igen... Rummet fylls av hans ord och små läten och en varm känsla sprider sig inombords. Det är bara vi i rummet just då, bara han och jag och jag vågar inte öppna mina ögon, VILL inte öppna mina ögon.
Jag avbryts i mina tankar och rycks omedelbart tillbaka till verkligheten när jag känner en liten hand som försiktigt läggs på min arm...
"Vad tusan??!! Nej, det kan inte vara!!!??
Jag öppnar ögonen och tittar mig förvirrat omkring... I soffan bredvid mig sitter Vilma och tittar upp mot mig. Djupet i hennes blick tycks säga " Kom tillbaka nu mamma, kom tillbaka till mig! JAG är ju här..."
Jag tar upp henne i min famn, känner hennes värme, hennes doft och drar försiktigt en hand genom det mjuka håret. Hon flyttar ansiktet nära mitt, och ser djupt in i mina ögon.
I bakgrunden hörs TV;ns platoniska läte och röster som helt plötsligt nu känns så overkliga, så tomma....
Det enda som känns verkligt just då, när jag ser de långa mörka ögongransarna och all den kärlek som fullkomligt strömmar ut mot mig, det är Vilma.
Det finns ingen annan verklighet än nuet, och jag får inte glömma det!
det är så vackert det du skriver. Både tiden om Victor och hur du sedan känner Vilmas närhet och den stora kärleken. nu rann tårarna återigen som förut när man läste om er... kämpa på <3
Omöjligt att hålla igen. Torkat tårarna nu och ska försöka skriva något tillbaka. Men vet inte riktigt vad..är iallafall så oändligt glad ni har er älskade Vilma. Genom Vilma och med hennes slående likhet med sin storebror lever Victor vidare ♥
Varma kramar Malin
Kärlek......
Tänker på Victor varje dag......dej med:)
Kan inte inte uttrycka vad jag känner när jag läser ditt inlägg..det är helt overkligt att du ska leva utan honom.....
Tusen kramar
Tess mamma till 2 grabbar
hejj, vilken fin blogg<3
kan du kommentera åp min blogg???
jag behöver värkligen besökare!
Hej..
Har läst din blogg en liten stund og i mitt hjärta kan jag inte förstå hur någon kan klara av å miste en så stor kärlek og endå fortsätta. Ditt mod og din åpenhet og förmåga att skriva så att man kjänner att man sitter der i soffan med deg og ser på din stund med Victor, det är bare helt fantastisk og samtidig så vedmodig.
Jag tror att det att ni klarer er är en enorm kärlek till varandra og till livet, allt som gjör att ni varje dag klarar av en dag till.
Vilma tror jag ser mer og förstår mer enn man nog kan tro og hun kjänner din sorg og ger av sin kärlek till deg så att du kan resa deg opp og fortsätta ennu en dag. Ja, det kommer en dag når minnen er nesten bara goda, då du kan le av små ting og ikke føla smärtan med en gång. Men der är ikke dere nu, jag tror ikke tiden läker alla sår, men jag tror att tiden lindrar og gir pusterom för er og en ny glädje over livet tross allt.
Jag hoppas att jag inte skriver något som sårar för det är det minste jag vill, jag vill bara skriva att det du förmidlar her er en gåva till oss andra. En mulighet å se att man skall ta vara på det man har ikke bara i dag men alla dager resten av sitt liv.
Jag önskar er alla samman ett godt liv og mange fina minner av en lten ängel som passer på sin familj.
Du skriver så vackert och rätt in i hjärtat kära syster! Känner igen dina känslor så väl. <3
Att skriva någonting tillbaka på detta oerhört vackra inlägg är svårt...man vill inte att någon ska behöva vara med om det som ni går igenom nu... Men vad skönt ändå att ni har alla filmer och kort kvar på Victor. Han finns alltid med er!
All styrka och kärlek till er! <3
Kramar!
Återigen får dina ord tårarna att rinna ner för mina kinder. Du skriver så vackert om din vackra prins! Känslorna du förmedlar är så otroligt starka och jag önskar att det fanns något jag kunde göra för dig!
Lycka till med nya huset!
Kram!!!
Vet inte riktigt vad jag skriva.....du skriver rakt in i hjärtat...
Tårar...
Kram
Dina ord! Jag vet inte vad jag ska skriva, men nått måste jag skriva. Jag beundrar dig så! Du är en kämpe, precis som Victor. Du berör verkligen och fastän tårarna rinner ner för mina kinder känner jag på något sätt en enorm glädje över att få följa dig och få ha dig som förebild! Ta hand om dig och om det du har, fina Vilma och de andra barnen, alla minnena av Victor! <3 Kramar Caroline
Kära Sofie!
Sitter här med tårar i ögonen och beundrar din styrka och ditt mod! Dina ord är så vackra och de berör oss alla! Jag är så ledsen för allt då fått gå igenom och går igenom!! Och jag är så glad för att du har Vilma!!
Du är en fin människa och jag tänker så på er!!
Fina Victor!<3 Han är med dig hela tiden och finns i MÅNGA hjärtan! Mitt med!
Varm kram till er
Oj...Man kan nästan ta på känslan, starkt...
Vad vackert du skriver.
Lilla Victor
Styrkekram
Lilla Victor... Det måste vara såå svårt. Beundrar dig för ditt sätt att tänka och hantera det. Förstår att du inte har mycket till val än att vara stark. Men jag tror nog inte att jag skulle orka... jag skulle nog sitta där framför filmerna och bilderna dag efter dag... därför tycker jag att du är så stark.
Kram
Åh så fint du skriver om din starka kärlek till båda dina barn. Victor finns där, så nära, det är jag övertygad om. Och Vilmas kloka lilla blick som tittar djupt in i din, undrar vad hon känner och förstår.'
Många Kramar.
Jag sitter här på jobbet och din blogg är den jag först av allt besöker varje morgon. Det är rutin... Du får mig att känna enorm tacksamhet för mina barn, för min familj och för nuet!
Tack Sofie!
Ta hand om er!
Therese, Linköping
Tårarna rinner och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva då det du skriver är såå himla fint skrivet!!!Tack sofie för att du delar med dig.
Kram
Du träffar rakt i hjärtat som vanligt med dina ord...!!!
Det känns som om man är med själv i det du beskriver..ert liv..det förflutna..
Du kastas konstant mellan glädjen å sorgen å hitta en någorlunda balansgång mitt i all saknad,sorg å oändlig kärlek till sitt barn som inte fick fortsätta leva är något så ofattbart så ingen ska behöva uppleva det.
Tänder ett ljus för er lilla kämpe som har en alldeles egen plats i mitt hjärta.
Du är en fantastisk människa Sofie å jag sänder alla tankar å kramar till dig å din familj!!
Åh, Sofie, jag förstår inte hur du orkar? Du otroligt starka människa. Jag sitter bredvid dig i soffan och tittar på Victor, som jag aldrig ens träffat, och ser Vilmas ögon som vilar på dig. Fina lilla Vilma.. Om du någon gång tvivlar på att du är en bra mamma så slå bort de tankarna på en gång för bättre kan Vilma aldrig få!
Stor kram! Hoppas vi ses på nyckelpigan på måndag!
Glöm inte bort att änglarna finns, de är här för att se hur vi har det. De kan hjälpa dig fast de inte syns, glöm inte bort att änglarna finns.
Lille Victor för alltid i mitt hjärta..
Kram <3
