Minnen...
DATUM: 2010-09-20 TID: 10:31:58Lika väl som minnet kan vara ett paradis från vilket vi kan bli fördrivna, lika väl kan det också vara ett helvete från vilket vi inte kan fly.
John Langcaster Spalding
Det är då sant som man säger.. Att vissa dagar är bättre än andra och att man aldrig vet vad som komma skall.
Det finns inga mentala skyddsnät som räddar dig från de dagar då den starka mur som du så nogrant byggt upp under en längre tid, blir en aningen ostadigare och ibland till och med raserar.
När det händer så ber jag till gud att det inte finns någon i närheten, allra minst Vilma, som tvingas se mig nedbruten och "i chock".
För det är precis det som händer på de där tillfällena, under de där dagarna... Jag blir stel av skräck då hjärnan helt omedvetet och oförberett letar upp något gammalt fragment från sjukhus tiden, dödsögonblicket eller tex begravningen.
Känslan blir mig övermäktig och varenda muskel i kroppen låser sig, pulsen ökar och blicken fastnar någonstans långt bort.
Panik, är väl det bästa ordet för det.... Panik och kaos...
Sen har jag en även en djupt ingrodd rädsla. en rädsla som skiljer sig från hur man vanligtvis mår när man blir "rädd". Nej det här är något annat, något djupare som nästan angränsar till skräck...
Jag är LIVRÄDD för att glömma...
För varje dag som går så stiger paniken angående det faktum att när tiden går, när åren susar förbi, så finns möjligheten att jag kanske glömmer... Glömmer hans röst, hur han luktade, hur vi kämpade tillsammans där på sjukhuset, sida vid sida, hur hans skratt lät, vilken färg han hade på ögonen och hur otroligt varm jag blev i hjärtat varje gång jag såg på honom...
Jag vill inte glömma alla de små saker som skillde honom från alla andra och som gjorde honom till den HAN var... De små detaljerna som faktiskt personifierar en människa, ja det som gjorde att jag älskade honom så...
Tänk att vissa saker vill man bara glömma, och de är oftast de som etsas fast hårdast i vårt undermedvetna, medans sådana saker som man förtvivlat vill hålla fast vid, är de som bleknar fortast...
Vill verkligen uppmana ALLA er föräldrar där ute att vara noga med att inte bara ta kort på era barn, utan försök att filma så mycket ni kan.
Det är bara på en film som du kan lyckas fånga med en röst, ett uttryck och ett ögonblick som kanske annars skulle gått förlorat.
Det finns ingen större gåva att ha, när man förlorat sin älskade, som ett videoband med den personen på, som man när minnet så småningom sviker, kan sätta på och återuppleva!
Man vet aldrig vad som händer i livet, och det är såå kort, så se till att spara era minnen och fina stunder så att de kan upplevas om och om igen...
En vacker vinterdag med Victor, som jag aldrig vill glömma...
Du skriver otroligt fint, hoppas du vet det !!!
Tycker ni är otroligt starka föräldrar !!
Kan bara hålla med Roger....
Kan inte känna hur ni känner, men jag kan föreställa mig och det finns inga ord som kan beskriva.
Tänker på Victor och på er...önskar att allt vore annorlunda.
Kramar
Du skriver så fint, du berör med dina ord.
JAg råkade paja min mobiltelefon med fantastiska bilder och framför allt filmer på min dotter. men jag tog faktiskt kostnaden att rädda filerna. Det var dyrt men jag tror det känns bättre än att inte ha gjort det.
Så sant! Jag har börjat filma min dotter mkt mer nu för tiden. Kul att titta tillbaka på sen när hon blivit större. :) Ta hand om dig!
Du har så rätt i allt du skriver... men en doft, hur ska man kunna hålla den vid liv? Har du sparat något plagg i någon påse som doftar Victor? Kram
Fastnar för bilden, bilden ger så mycket kärlek när man kollar på dig och han!:)
Och ja, allt som man vill minnas exakt försvinner med tiden..men fortvarande finns minnerna, vackra och kärleksfulla minnen!!
Kram
Sofie, du kommer aldrig att glömma! Minnena kanske hamnar bakom andra saker ett tag och känns bleka och långt borta, men de kommer alltid finnas där. Det är vad jag tror iaf. Victor finns inom dig och han försvinner aldrig därifrån.
Läste precis också det du skrev om den 14:e. Åh, vad jag önskar att ni hade sluppit sitta i det där rummet och säga hej då. Usch, tårarna kommer när jag tänker på det och tänker på det du skriver i din bok.
Och tack för att du delar med dig av allt. Som vanligt sätts saker och ting i perspektiv. Har haft några riktigt jobbiga månader bakom mig, då jag slutit mig i min egen lilla bubbla. Vet dock att jag har ytterligare många jobbiga månader även framför mig, men när jag läser dina ord känns mina egna problem inte så stora. Det är så fruktansvärt hemskt det som hänt Victor. Orättvist och fel! Men om det är till någon tröst så hjälper det, ialla fall mig, att tänka på det jag faktiskt har och som är bra istället för tvärtom.
Stor kram
Tessan, mamma till Ida och Tim
Du kommer aldrig att glömma Victor Sofie.Det är nu 2 år och 7 mån sedan vår Simon gick bort och ibland blir minnen extra tydliga.Även dom så jobbiga behandlingarna på sjukhuset poppar upp tyvärr och panikångesten gör sig påmind.Det kanske måste vara så för att kunna gå vidare.Men det positiva tar alltid över,tack och lov.Ta hand om varandra.Kram Kia
Minnerna försvinner aldrig,aldrig någonsin!!!
Även om hjärnan kanske "glömmer" vissa saker så minns kroppen,rätt vad det e så ser man något...kanske en bild eller så e man med om en händelse.Å genast kommer det upp som man en gång "glömt"
Jag förstår att du vill minnas ALLT,varenda liten sekund av Victors liv.
Men kom ihåg att Hela hans liv finns inom dig OCH det kan aldrig någonsin försvinna..
Jag förstår att dödsögonblicket dyker upp å ger en fruktansvärd panik.En förälder ska inte behöva se sitt barn dö.. en förälder ska inte behöva begrava sitt eget barn.
(jag har själv varit med i ett fruktansvärt dödsögonblick hos en nära anhörig,en i min familj..)
Det fanns en anledning att du var med...Victor var inte ensam,han var omringad av de personer som älskade honom mest,omringad av de personer som gav honom allt.Det är fruktansvärt hur allt slutade...MEN han var inte ensam.Ni gav honom allt och lite till.
Den lilla killen finns i så många människors hjärtan och han kommer aldrig aldrig någonsin bli glömd.. han lever vidare i så mkt.
Bara en sån simpel sak som några "blåsbubblor" eller spöket Laban gör att man genast tänker på er victor. Han lever vidare i det du skriver,i bilder och framförallt i er.. å se bara på Vilma..herregud det e ju som att titta på er lilla kille,dome så lika.
Tro inte att minnen försvinner för du har dom vid din sida och runt dig.. precis hela tiden!!!
kramar om er <3
Din blogg är så otroligt fin hela den! Man kastas mellan skratt och tårar när man läser regelbundet.
Jag tänker då på, hur ska det inte vara för dig? Hua. Men jag är så glad att du skriver! Och så fint är det hela tiden, allt du skriver om Viktor, allt du skrivwer om Vilma och er själva.
Och jag lovar dig en sak, glömmer det gör du aldrig. Du kommer alltid komma ihåg hans ögon, röst och allt det andra fina med Viktor, när tiden är inne för att du ska komma ihåg det. När minnena bleknar av allt det hemska, sjukhustiden när den va på värsta viset. Då kommer du istället komma ihåg allt du nu är rädd att glömma.. Det värsta är det som stannar på näthinnan före allt annat, för att du ska få bearbeta det riktigt. Sen läggs det bakom det fina som kommer fram automatiskt en dag.
Låt det ta tid.
Kram!
Du berör verkligen mig djupt med dina ord. Tårarna rinner när jag läser detta inlägg. Massor med kramar från en annan 2 barns mamma.
Beundrar dig Sofie, din styrka och ditt mod. Så ofattbart och hemskt..
Jag har säkert skrivit det förut att du skriver fantastisk, du kan med ord verkligen fånga och beskriva en känsla. Det är en gåva..
Stor kram
Vill bara säga som många andra att du skriver helt fantastiskt fint , tårarna rinner och man känner så med dig/ er . Ta hand om er!!!
Kramar Cecilia , 4 barnsmamma.
Så berörd. Hittar inte ord men har massa inom mig och känner så oerhört med er Sofie och Peter.
Och bara tanken på att andra föräldrar just nu befinner sig i samma fruktansvärda verklighet som ni och Victor gjorde. Skriver det igen som man tänkt så många gånger. Varför? Varför ska barn drabbas? Det är väl en sak om en gammal människa som fått leva ett helt liv drabbas av sjukdomen (såklart också hemskt, men jag hoppas alla förstår min tanke) men INTE ett litet barn.
Börjar mörkna här nu och jag ska gå och tända ljus. Ljus för Victor och alla andra änglar och barn som kämpar.
Styrkekramar till alla föräldrar.
Malin
Som tur är tog vi många kort och filmade mycket under våran ängels sjukdomstid. Men än kan jag inte titta på kortena eller filmerna, det gör så ont så ont, kanske i framtiden. Styrkekramar.
Din blogg är så fin och du skriver så fantastiskt så det berör en ända in i hjärtat!! Jag beundrar dig och är såå ledsen för din skull!!!! Samtidigt är jag så glad för att du har Wilma!! Och jag vet att du aldrig kommer glömma!! Victor bor i ditt hjärta!!
Stor kram
oj, mitt namn kom inte med... Önskar er en fin helg
Anna
