Efter ett tredje dygn med kräkningar och 0 ml i vätskeintag så åker vi igår kväll in till Akademiska med Vilma för en undersökning.

Väntrummet är proppfullt men vi får otroligt nog ett rum ganska på en gång, tror att det har med smittorisken att göra.
Väl inne i det lilla, alldeles för ljusa rummet går det betydligt långsammare och det tar minst en timme innan läkaren kommer in och undersöker henne.
Han klämmer, känner, lyssnar samt tar emot information angående tidigare intag under dagen. Vi får klart för oss att ett stick i fingret skalll göras, för att kontrollera socker och salt balanser, samt att hon skall få ett vätskedropp.

Det känns så skumt och overkligt att sitta där på sjukhuset och få sitt barn undersökt igen.
Precis som att tiden blivit redigerad och ihopklippt med den tillvaron som vi befann oss i för två år sedan.
Var fanns gränsen mellan då och nu??


Tre stycken emla plåster sätts, ett i handen, ett i foten och ett annat i armvecket. Vi håller tummarna för att hon inte är lika svårstucken som Victor.

Blodprovet tas på stackars Vilma som ligger och sover djupt i min famn. Reaktionen blir inget vidare och hon bli skit sur av den oförskämda väckningen.
Ca en och en halv timme senare kommer läkaren in igen och berättar att de fått resultatet och att alla salt och sockerhalter ser normala ut. Vätska kommer ändå att sättas in för att ge henne ett litet försprång inför kommande dygn.


Proceduren med nålen som sätts har vi bevittnat hundratals gånger förut, och ännu en gång så infinner sig känslan av att glida tillbaka i tiden.
Nålen passar perfekt och glider obemärkt in i den lilla tunna venen. 5 minuter senare så är droppet igång. Vi lägger Vilma i en likadan säng som Victor sov i, och bäddar så gott det går med tunna lakan och utan spjälskydd. Min jacka och Peters tröja får duga som skydd mot de kalla stål spjälorna. 

Nu återstår 4½ timme av väntan på att vätskan skall göra sitt. Det lilla kvadratiska rummet innehåller endast en smal undersökningsbrits, tre stolar och ett litet bord med en baby våg på.
Hur tusan vi skall lyckas sova alla tre är en gåta, men vi lyckas tillslut klämma ihop oss på den minimala britsen.
När lysena släckts ner och tystnaden lagt sig på avdelningen så ligger jag sömnlös och stirrar i taket.
Det välbekanta ljudet av pumpen som vi så många nätter delat rum med, blandas med det svaga sorlet av personalens röster ute i korridorerna.
Jag tittar upp mot spjälsägen och det hugger till i magen. Det kunde lika gärna vara Victor som låg där och sov med slangen hängandes ut över kanten.

Det spelar ingen roll hur många år som kommer att gå, eller hur mycket tid som kommer att passera. När man ställs inför sådana här liknande situationer så går hjärnan och kroppen på automatik och suddar ut allt annat som hänt emellan de två tidsperioderna. 
ALLT är exakt likadant, alla ljud, dofter, rutiner, ja ALLT ! 

Sakta men säkert glider jag tillslut in i sömnens dova mjuka värld, och vaknar inte förens klockan är halv fem och det är dags att packa ihop och åka hem.


Peter går i förväg ut till bilen och kör den runt till framsidan. När jag och Vilma går korridoren ned mot de dubbla inglasade dörrarna så känner jag att jag bara måste gå förbi den stora porslinskon som står mot ett av fönstrena längre bort.
Victor älskade att klappa och "Muua" åt den och självklart så måste ju Vilma få göra detsamma.

Längst fram på kons panna, på en liten vit porslinsskärva så står en liten suddig text skriven.... 
 


                                                      

                                                   "Take your broken wings and learn to fly
                                                   Take your sunken eyes and learn to see"

                                                                Victor i våra hjärtan...


                                                                    


När vi reser hem i mörkret den natten, med Vilma sovandes i barnstolen så känner jag tydligt att Victor är med oss som en vakande ängel i snöstormen. Han fyller Och orden är så sanna som de står skrivna...

För alltid i våra hjärtan...