Jag satt på jobbet och hade rast när jag slog upp Aftonbladet och läste om Jimmy Fredriksson, pappan som FK utförsäkrade efter ett halvår då han inte orkade jobba heltid.


Det högg till i magen och jag blev så f***ad att något liknande har hänt igen.
När ska de sluta styra över människors rätt att sörja sina barn, och när ska de inse att man visst kan bli SJUK av sorg ?!!!


Jag hann inte mer än hem innan Aftonbladet och Expressen ringde och undrade över min åsikt och reaktion i frågan. Jag hoppas att jag inte lät alltför upprörd, och jag försökte svara på deras frågor så gott det gick.

Båda intervjuvena slutade med frågan; - Och vad vill du slutligen hälsa till Jimmy och hans familj?

Svaret var så självklart.  - Det finns inget värre än att förlora ett barn. Jag hoppas bara att han orkar. Ge inte upp!





Läs artikeln HÄR.

Nu är våren här... I alla fall så kantas dagarna av alltmer solsken och värme. Överallt knoppas det på buskar och träd. Vi människor njuter och överallt ser man folk som sitter och lapar sol vid någon vägg eller på en bänk.







Valborg blev precis som förra året super fin och det var med solen värmande i ryggen som vi alla samlades vid Victor för att plantera lite blommor.




Minnena från begravningen trängde sig på och jag mindes som igår när vi stod där vid det gapande mörka hålet i backen och sänkte ner vår sons kista.

Allt blev så slutgiltigt då, att vi aldrig någonsin mer skulle få se hans ansikte eller få röra vid de små, små händerna. Visst hade vi lagrat kärleken och dofterna inne i våra hjärtan, men just det faktumet att för evigt täcka över hans "skal" med lager av jord blev så överväldigande och så oerhört svårt...


Nu växer en matta av tjockt grönt gräs på den jorden, och lite här och där har små frön av blommor spritt sig. Myror och maskar gör marken myllrande av liv och vid foten av den knotiga trädstammen så har en vildros börjat växa. 
Allt är så vackert, men ändå så otroligt fel... 

Jag vill tänka att nu finns han i varje litet blad som växer där, i varje enskilt strå och i varje suck som vinden andas i trädkronorna.
En fågel har byggt ett litet bo på en gren i det fina lilla trädet. Det är alldeles runt och perfekt placerat i en liten klyka där två grenar möts till en.
Snart kommer det säkert att kläckas små fågelungar där och nya liv blandas med de som för länge sedan slocknat.


Ja livet är inte för evigt, det kan vi ju vara säkra på, men jag önskar så för er alla därute att ni får vara tillsammans så länge som möjligt och att ni slipper den smärta som det innebär med att förlora något så kärt.

Men visst lyser solen igenom mörkret för oss också, och jag är så tacksam att förmågan att älska och att vilja leva inte dog ut med Victor....

---

---

CIRCUS




I Lördags så bjöd syrran oss på circus Maxima i Västerås och det var väldigt trevligt för oss alla.

Vilma tyckte -trots att hon var SÅ trött - att föreställningen var super skoj =)

Idag, Söndag, så har det varit lungt hela dagen. Jag har suttit i solen på altanen, skräpat omkring på gården, lekt med Vilma och valparna och barnen har byggt koja.
Jag vi har för första gången på länge, bara varit... Såå skönt.

I kväll ska jag ta en långtur med hästen och bara njuta av det fina vädret. =)


Ta hand om varandra så hörs vi snart igen!