Mina tankar finns väldigt,  ja extra mycket i det förflutna nuförtiden.

Jag kommer på mig själv när jag sitter och tänker tillbaka på sjukhus tiden, inte bara en , utan ibland flera gånger om dagen.
Jag tänker så mycket på alla de händelser som ägde rum då vi bodde där, alla behandlingar vi gick igenom, all glädje vi kände mitt i allt elände men också den oro som byggde bo i våra hjärtan.

På avdelning 95A så finns det ett akvarium som står precis inanför dörren när man kommer in, och framför det så finns en liten träbänk som personalen ställt dit så att barnen lättare skall kunna titta på alla fiskar.
Jag minns som om det var igår, när vi varje morgon, dag och kväll, vandrade dit med Victor för att titta på de små söta djuren.
Han var lika fascinerad varje gång och tryckte outtrötligt sin lilla näsa mot det kalla glaset och utbrast "Titta!!"
På en liten hylla en bit upp på väggen så fanns det en liten lista, där alla barn fick skriva upp sitt namn om de ville mata fiskarna på någon speciell dag.
Listan var 99% av gångerna alltid fullsmetad med olika barns namn och det var sällan som man hann före och fick chansen, men ibland så gav lyckan med sig.

På de dagar som man fick äran att mata de små liven, så var både Victor och vi i extas, då det var en procedur som skiljde lite på det annars så strukturerade livet på sjukhuset.
- Naaam, naaamn!! tjoade Victor lyckligt när vi försiktigt hällde ned en liten skopa med färgglada flingor i vattnet. Genast kom fiskar från alla håll  och simmande snabbt uppåt för att få sig en liten smakbit.
Det var också vid detta tillfälle, och ENDAST vid denna procedur som den stora, fula fisken "Hubbe kom fram under sin gömma.
Hubbe var en vad jag tror man kan kalla en " tagg mal" dvs ful, slemmig och full med sladdriga taggar över hela ansiktet.
Detta som i barnens ögon var ett spännande "monster" höll sig ständigt osynlig genom att frenetiskt suga sig fast under en murken stock på akvariets botten. Där satt han stillsamt och snällt ända tills det blev matdags och de första flingorna dalade till marken.
Den mörka stora kroppen damsög sakta men nogrant rent den steninga botten tills all mat var borta. Då återvände han åter igen till sitt mörka hörn och sög sig fast med ny styrka, väntandes på nästa måltid kommande dag.


Tänk att jag minns allt detta SÅ starkt och med så många detaljer. Visserligen så var det här ju en återkommande aktivitet för oss under de 8 månader vi låg inne, men ändå.
Jag längtar tillbaka till vår fina avdelning och har bestämt mig för att nästa gång i åker dit på besök så skall jag sätta mig ner framför den färgglada undervattens världen och titta efter om jag ser vårt "monster".
Allting kommer att kännas och vara exakt likadant som för så länge sedan, denna gången utan Victor men istället med Vilma...