Många saker att göra...
DATUM: 2009-04-27 TID: 23:20:34Klockan fem kom vår präst Mikael hem till oss för att prata om själva begravningsakten. Eftersom att jag redan var i ett väldigt känsligt tillstånd så fick jag kämpa mot tårarna precis hela tiden. Man skall inte behöva planera såna här saker. Det är helt surrealistiskt och sjukt. Våra bilder på Victor kom med posten också... Det var faktiskt jobbigt att titta på dom, saknaden höll på att bubbla över inombords.
Direkt efter mötet slöt vi upp med vår begravnings entrepenör för att ta emot den lilla vita kistan som vår pojke vilade i. Jag kan utan överdrift säga att det var en av de värsta stunderna i hela den här mardrömmen. Bara tanken på att han låg där var så konstig och overklig att hjärnan liksom inte hängde med. Både jag och Peter var så osäkra på om vi ville se honom eller inte. Hur skulle han se ut, skulle man känna igen honom. Skulle man känna kärlek eller bara rent obehag?
Efter mycket om och men så bestämde vi oss i alla fall. De små mässingfärgade skruvarna togs bort och locket öppnades. Synen av Victor i kistan, så blek och annorlunda gjorde att det knöt sig i magen och huvudet började dunka. Sen kom tårarna. Minnen av vår glada levande Victor blixtrade förbi. Varför hade det blivit såhär?
Hur länge vi satt vid hans sida vet jag inte men jag känner fortfarande känslan av hans lilla kalla hand i min. Efteråt var man helt tom. Det var tre dystra och tankfulla figurer som begav sig hemmåt den kvällen.
/Godnatt
Lilla kära gumman, Skulle precis logga ut och lägga mig men kände på mig att det var något nytt här på sidan så jag gick in, så nu sitter här med tårarna rinnade och vet inte ens vad jag ska skriva. Kan inte ens förstå hur det måste kännas att få se Victor igen på detta sätt. Men jag tror att torsdagen ska bli en vacker och fin avslutning när vi kan få säga adjö på riktigt, men på återseende igen och att det blir en början på något nytt.
Då får Victor komma till sin fina plats under trädet och vi kan besöka honom när vi vill. Då kommer han att kännas nära och alltid finnas i våra hjärtan..som den otroligt fina kille han var..
Älskar dig gumman....
Pappa/morfar
Det är inte lätt att hålla tillbaka tårarna och de rinner ner för kinderna, och jag vill inte tänka tanken hur det känns för er. Ni är starka och klarar av detta! Ni kommer snart få träffa er älskade ängel igen, och han kommer vaka över er som alla andra änglar! Jag önskar er alla lycka!
Det är ok att gråta, det är ok att skrika ut sin sorg.
Sorgen måste få komma ut, man kan inte bära den inom sig...
Ni är starka, tillsammans är ni starka.
Önskar er all styrka genom sorgen.
Victor är uppe nu i himlen och tittar ner på er, leker skrattar med sina andra änglakompisar, åker på sin elbil..åker på sin bobbycar och säger mamma!!! lelle så sveper han en vällingsflaska.
Ska åka förbi Victors grav sen med mina barn 3 och 1 år så ska de få lägga en varsin snuttis/kramdjur på graven.
Henrik
Åå kära ni...jag får inte fram nåt...känner så med er och för Er Älskade Victor.
Jag finner inga ord, det bara knyter sig i magen. Tänker på er och eran fina ängel varje dag...
Hej kära ni! Det är precis som du skriver, man ska inte behöva planera sådana här saker som ni just nu måste, speciellt inte som småbarnsföräldrar. Tänker på er varje dag och i mina ögon kommer tårarna varje gång. Skönt i alla fall att ni fick den där ridturen, bra att ni har många som vill er väl. Många stärkande kramar och varma tankar från ännu en medmänniska.
vad söt header :)
Kan för allt i världen inte förstå hur ni känner er i denna stund. Men jag sörjer med er. Tårarna kan inte sluta rinna. Att livet kan vara bra orättvist ibland.
Mina tankar finns hos er.
styrke kramar
En liten dikt...
Du är mitt barn, mitt allt, du är min stjärna.
Allt jag vill är att hålla dig, jag vill så gärna.
Du är mitt hjärta, min luft, du är stegen jag går,
Du finns över allt, vart jag än når.
Du är sommar och vinter, du är vår och höst,
Du finns i skratten och gråten, du skänker mig tröst.
Du är med mig i drömmen jag drömmer var natt,
Jag älskar dig så mycket, sov gott min älskade skatt....
Fruktansvärt. Finner knappt några ord att skriva.
Man ska inte behöva begrava sitt barn...det är så FEL!
Jag lider så otroligt mycket med er, kan inte gå in på den här sidan utan att börja gråta...och hur känner då ni..? Usch. Victor är den finaste ängeln uppe i himlen nu, där han väntar på er och busar runt.
Saknar ord...jag önskar det fanns något man kunde göra för att lätta er börda. Det du berättar om idag känns så ofattbart och så orättvist att det är svårt att ta in. Tanken av vad ni går igenom just nu gör att allt bara tystnar inombords. Ni är starka och modiga, du och Peter. Jag hoppas så innerligt att ni orkar ta er igenom det här och att ni kommer ut på andra sidan och finner ett ljus igen. Men nu är det tungt, så tungt och det känner vi alla som är med er i tanken.
Ta hand om er och er lille änglaprins.
Varma tankar från en mamma i Handen
Det gör så ont i mitt hjärta när jag läser vad ni tvingas vara med om. Är så ledsen för er skull! Bamsekramar till er!
Jag kan inget annat än att säga att jag beundrar ditt/ert mod. Att kunna eller att försöka ta sig genom dagen/natten... Och att våga skriva om detta, var inte rädda för att söka hjälp och tröst hos andra. Svårt att tro ibland, men det kan i längden hjälpa
Men ni har fått låna en ängel från ovan.
Jag önskar er allt gott.
Tårarna rinner när jag läser inlägget om allt ni gör nu för er älskade lille Victor! Tror det blir fint med dom blommorna som ni valt.
Många varma kramar och tankar till er alla i familjen!!
fan så orättvist livet är. beklagar :''(
Hej Sofie o Peter!
Som i morse och nu och annars med så blir det samma tjat från mig men jag bubblar utav en massa inombords jag skulle vilja säga er men får liksom inte ihop nåt bra när jag väl skriver..jag lider med er så och gråten är oundviklig varje gång jag är härinne. Jag skrev en sak på din systers blogg..kanske tramsigt men varje gång jag besöker min mosters grav påminner jag henne om att se efter eran Victor tills Ni alla möts igen. Det vet jag att hon gör. Nu ska jag gå och tända ett ljus för eran Älskade Victor.
jag blir så förtvivlad när jag tänker på hur ni måste ha känt när ni öppnade kistan. Och frågan: varför blev det så här? är ju så hjärtskärande och riktig. Varför skulle ni stå där och titta på ert lilla barn i en kista? När man ser alla fina bilder på er victor när han fortfarande visserligen var sjuk men åndå glad är det ju omöjligt att inte känna djup förtivlan över utgången. På bara några dagar gick ni från hopp till inget hopp. Hur ni kunde handskas med det är ofattbart. Snälla, ta all hjälp ni kan få och ta er igenom detta. Hoppas ni får hjälp från sjukhuset.
Orolig att min kommentar där med att jag skrev om tjat misstolkas. Vad jag menade var att jag känner själv att mina kommentarer ser ungefär likadana ut hela tiden.. att jag upplever mig själv som tjatig..ingenting annat. Hoppas ni förstått mig rätt.
Känner precis som Yvonne skriver lite längre upp!
Och morfar Christers kommentarer och alla andras..
Var inte arg lilla mamma
jag var tvungen att gå.
Den dagen det hände
då orkade inte mitt hjärta att slå.
Älskade pappa
mitt liv blev så kort
Ta hand om varandra
när jag flyger bort.
Jag vet att ni gråter
och det finns ingen tröst
Men lyssna till era hjärtan
och ni kommer att höra min röst.
Jag finns inte bland er
men jag finns endå.
Jag hör era röster
och jag älskar er så.
Kram Victor.....
Utdrag från älskade prins begr.annons.
Så vackert!!!
Jaa så otroligt fin och vacker!
Precis så han är också.
Det var en väldigt fin och passande dikt. Sorglig men tyvärr sann... Tänker extra mycket på er alla imorgon.
Jag kan inte hålla tillbaka tårarna när jag läser det du skriver. MAN ska inte behöva begrava sitt egna barn! Jag hoppas cermonin blir vacker precis som er lille pojk !
Massa kramar!
Gud vad hemskt! Lider verkligen med er.
Satt och läste den här texten om & om igen. Först gick det inte in helt i mitt huvud. Sen kom tårarna. Han kommer vänta på er vid grinden!
Kram
Det gör ont i hjärtat .
Tänker på er!
Jag kan knappt andas och tårarna forsar när jag läser detta inlägget. Som mamma och pappa skall man inte behöva begrava sitt älskade lilla barn! Jag kan inte veta hur ni känner, men jag är mamma till 2 små pojkar på 5 och 3 och bara tanken på att det faktiskt lika gärna kunde hänt oss gör mig illamående
Jag tror att ni gjorde rätt som valde att öppna kistan och se honom en sista gång hur svårt och jobbigt det än var.
Mina tankar går dagligen till er och i tankarna försöker jag skicka små styrkepuffar till er. Allt ni gjort för Victor är så otroligt fint och han kunde inte ha fått mer kärlek.
Blåste "blåsbubblor" med min lille kille idag och då kom tårarna. Läste en spöket Labanbok igår och då kom tårarna för att jag tänkte på Victors gravsten.
Trotts att jag inte känner er är ni tillsammans med Victor med mig dagligen och jag hoppas att det ger er lite extra styrka framöver.
Kram /Linda
I det ögonblick man får se kistan blir allting så verkligt. Fram till den stunden har man på något sätt haft ett hopp i hjärtat men det försvinner. Varför ska så små barn behöva genomgå detta??
Den dagen begravningen är och kistan pryds men vackra blommor känns allt så ljumt. Man har förberett sig på mycket men inte tillräckligt.
Jag vet precis vad ni går och har gått igenom...när lilla Julia bars ner av min sambo till graven så ville jag bara lägga mig ner och aldrig mer kliva upp. Julia fick aldrig uppleva livet. Vi fick aldrig se hennes liv i ögonen. Hon skulle ha kommit tre veckor tidigare men tillslut så orkade honi nte längre att vara kvar i magen, hon lämnade jordelivet utan att ha börjat det.
Nonschalansen av läkarna var det som orsakade att vi aldrig fick njuta av detta barn!!
Livet måste gå vidare men saknaden finns alltid kvar och frågorna är många!!
Många tankar till er familj!!
tårarna och snoret forsar när jag läser...så obegripligt fruktansvärt att behöva mista sitt barn. Min 15 månaders ligger och sover- och det går inte ens att försetälla sig vad jag skulle ta mig till utan henne!!! som du skrev i ett tidigare inlägg om folks olika problem, så sörjer jag att pappan ska ta över hemmalivet med lillstrumpan, men det här får lite perspektiv på saker o ting...även om jag förlorar 40 timmar i veckan med henne, finns hon ju här... Jag lider så grymt mkt med er! kan inte sluta läsa om er!!
