Varför var ditt liv så fyllt med smärta, varför slutade det såhär?
Varöfr tog GUD vår pojke som vi så länge hållit kär

Varför skapade vi en prins, som vi inte fick ha kvar
För att bara utsätta honom för smärta, under så många många dar...

Vem sitter och bestämmer, vilka barn som får ha det bra
och vilka som får utstå sitt eget helvetet, och som får kämpa vareviga dag.


Jag önskar att det skulle vara MITT hjärta som slutade slå
Att det var luften i mina lungor som tog slut, att det var jag som var tvungen att gå!

Nu ligger det en vit liten Kista, långt under tungen jord
I kyla, regn och mörker, står din gravsten med några tungt inristade ord.

*

Hemma står en tom liten säng, i ett tomt litet rum...

I ett hörn ligger en ensam liten boll...

Här saknas det värme

Här saknas det ljus

Som man vanligtvis känner, i en normal familjs hus...





 

1. Köp den största förpackningen med hennes favorit choklad du kan hitta.

 Du ger henne inte bara en god anledning att frossa, du visar också att du tycker att hennes nya, växande former är sexiga. Hon får en självförtroende-boost precis när hon behöver den som bäst. Venus Choklad erbjuder till exempel en hattask sprängfylld med läcker choklad för 440 kronor. 

2. Bjud henne på en gravidbehandling på närmaste spa.

Det kan vara tröttsamt att vara gravid så varför inte ge henne en avkopplande manikyr, pedikyr, ansiktsbehandling eller en gravidmassage? Om du känner för att skämma bort henne riktigt ordentligt så bokar du in hel dag med härliga behandlingar.

3. Köp ett kit med väldoftande badprodukter.

Bubbelbad, duschkräm, badbomber, bodylotion och en kroppsspray. Det finns massor av härliga produkter att välja mellan. Extra fint blir det om du ger henne produkterna i en fin presentask.

4. Ge henne ett fotbad.

Den extra vikten och vattnet man samlar på sig gör att många gravida får svullna och ömmande fötter. Köp ett fotbad till henne som hon kan placera sina värkande fossingar i.

5. Ge henne blommor som bevis på din uppskattning.

En vacker blombukett väcker alla gravida kvinnors lyckohormoner i den mörka vintern.

Problem


Nu skall jag bara få Peter att läsa detta och få honom att inse att det är en "jätte bra idè" att hålla mig vig gott humör =) Det gagnar ju honom också!

Enda bilden på oss alla i familjen...

Titta på den här videon och kyssna på texten i låten.
Varning för känsliga personer.

Är i slutet av v. 32 nu och mår faktiskt bra efter omständigheterna.
"Vilma" är helt galen där inne och håller mig vaken på nätterna med sparkar och buffar, jag tror hon leker "Hela Havet Stormar" =).

Nästa Torsdag är det förlossningsvisning på Akademiska. Då skall vi passa på att känna efter hur det känns att vara där, och för att se hur jobbigt det är psykiskt.
Jag menar, när det väl är dags då är det ju lite sent att ändra sig, jag kan ju inte direkt knipa och vägra?!
Vi skall passa på att hälsa på alla på 95 A också, och se vilka som ligger inne.

'





Spetsig som en penn udd=)









I vecka 32 väger din bebis närmare 1.8 kg och är c:a 44 cm från topp till tå.

Under den här perioden rör bebisen sig mer och kraftfullare än någonsin. Kommande veckor bli utrymmet att röra sig allt mindre, och den så kallade fosterställningen blir den enda möjliga. Håll reda på fosterrörelserna och kontakta MVC om de plötsligt skulle minska i frekvens och/eller intensitet.

Tillväxttakten avtar nu något och utgörs främst av ökat underhudsfett som också gör att bebisen ser rundare och mindre skrynklig ut. Amningsreflexen är utvecklad och vid beröring av kinden vänder bebisen på huvudet för att söka efter bröstet, och beröring av underläpp gör att den öppnar munnen. Den klarar också att suga och svälja på ett koordinerat sätt.

Du

Din livmoders översta del finns nu c:a 13 cm ovanför naveln. Nu när bebisen vuxit sig så stor och livmodern är högre i buken kan du märka av en ny upplevelse: när bebisen ligger uppochner i mage kan den sparka uppåt och träffa dina revben. Trycket kan göra att det känns ömt, särskilt om bebisen fastnar med en fot mellan revbenen. Du kan delvis förhindra detta genom att sitta upp så mycket som möjligt.

Då bebisens behov av vitaminer och mineraler är större än någonsin nu så bör du fortsätta att äta ditt vitamintillskott ända fram till förlossningen. Om du inte redan har gjort det så kan det vara ide att skriva ett förlossningsbrev där du bland annat berättar om hur du ser din förlossning och vad du vill undvika.

Man e bra ful ibland....

Ragnar Bengtsson - en modig prick


Nu är det ju så att som säkert så många av er vet, en pappa som nappat på detta och påbörjat ett experiment för att kunna amma sitt barn.
Det har nu gått ca en månad sedan han började och om ni kliver in på länken nedan så kan ni läsa hur det har gått. 

GO RAGNAR! =)


http://www.aftonbladet.se/wendela/article5913296.ab

I natt hade jag ännu en dröm om Victor.

Vi befann oss längst bort på avdelning 95A där lekrummet med den stora ruschkanan finns.
Den är inbygg i ett stort trähus med små fönster där du kan kika in och se små vardagsrum och magiska figurer som Sven Nordqvist har designat.
Victor älskade den här delen av sjukhuset, eftersom att det överallt fanns figurer, färger och leksaker. Alltför sällan fick han dock leka där, då han oftast satt fast i droppställningar, var nyopererad eller rent ut sagt portad, p.g.a hans magvirus han hade i slutet.

Men i drömmen befann vi oss i alla fall där.
Jag kom ihåg att jag satt vid ett av borden och hade Victor i knät.

Jag ställde ned honom på golvet, buffade kärleksfullt till honokm på rumpan och sade
- Spring i väg och lek du gubben! Du har ju inga slangar eller någon pump nu.
Jag kom i håg att jag såg honom rusa i väg till lekhörnan på starka bärande ben, och jag tänkte att "Oj! Han har lärt sig gå =)!"

Långt bortifrån avdelningen närmade sig andra patienter och deras föräldrar. De var så glada men förvånade att se oss.
- Men.. Är inte Victor??! Lever han???! utropade de.
- Jag vet, vi måste ha fått en andra chans, för nu sitter vi ju här på sjukhuset igen, och han lever!!

Victors kom uppkrypandes i mitt knä igen och jag kände sådan fövirring men oerhörd glädje. Jag menar, jag visste ju vad som hade hänt, och kunde inte förstå varför vi då satt här på avdelningen igen, tillsammans prinsen och jag.

Ganska snabbt kom insikten att allt bara var en dröm. Men den dröjde sig borta något längre den här gången än vad den brukar göra.
Annars brukar jag förstå det med det samma...
Trots detta så kände jag återigen glädjen att bara få hålla i hans varma lilla kropp, och att se honom le igen. Han var såg glad över att få springa fritt med de andra barnen, och hans lilla vita, tunna sjukhusrock fladdrade till när han sprang förbi.
...Det var då det slog mig... han såg precis ut som en liten ängel... =)


Jag vaknade med en tung kännsla i bröstet och kunde inte somna om. Jag låg länge och funderade på vad jag hade sett och upplevt. 
Samtidigt som jag var ledsen att det inte hänt på riktigt, så var jag glad över stunden vi återigen fått i drömmarnas värld.
Och kanske är det så nu framöver... Att jag får göra mig beredd på våra små "möten" i det undermedvetna och att det är allt vi får.

Skall jag då känna glädje eller sorg? Att behöva förlika mig med tannken att bara få träffa mitt barn när jag drömmer känns så skrämmande att det hugger till i hjärtat.

Är det så här mitt liv har blivit?

    

Bus i lekkojan 2008-08-26

Har stora funderingar angående vilken sorts barnvagn vi skall ha till lille bebisen. Den vi använde till Victor när han var liten, är så pass gammla och trasig så den skall vi slänga.
Nu behöver vi få tag på en bra stabil terängvagn som passar bra på grusvägar samt är lätt att packa in i bilen.

Vi har ju en relativt ny vagn som vi kommer att använda när hon blir större, men just nu i vinter så vill vi ha tag på en 4-däcks med bra mjuklift/hårdlift.


Den som jag har hört bra om är Emaljunga City Cross, som skall vara relativt liten men ändå stabil, men sen vet jag inte av så många fler.


Om det är någon av er som har något tips på en bra vagn, så kan ni väl skriva till mig och berätta era åsikter, behöver verkligen hjälp=)


Kramar

I kväll har jag och syrran hyrt två filmer, gjort två stora portioner marängsviss och bara latat oss.
Vi såg på Drag Me To Hell och Anti Christ. Biffen var som vanligt livrädd och sprang ner till källaren och gömde sig hos Peter. *ler*










Laban tigger








































Livrädd hund....

Våra barn får i sig en cocktail av farliga kemikalier varje dag. Och gifterna finns i våra hem.

Här är de farligaste fällorna.

Duschdraperier, leksaker, elektronikprodukter, kläder, solkrämer, plastkassar och schampo.
De farliga gifterna finns i våra hem och vi utsätter våra barn för dem hela tiden – utan att veta om det.


Läste denna artikel på Aftonbladet när vi kom hem från föräldrarträffen och det är ju så att man blir mörkrädd.
Jag menar, HUR mycket måste man igentligen tänka på när man har barn för att undvika cancer, hormonstörningar allergier osv.

Så om ni tyckte att det redan var lite halv jobbigt att vara förälder, med tanke på vad man skall och inte ska göra, så kolla in den här nya listan.




HÄR FINNS GIFTERNA I VÅRA HEM

– I det samhälle vi lever i dag är det svårt, kanske omöjligt, att ta bort alla farliga kemikalier. Det kommer antagligen att komma i konflikt med vår livsstil. Ska man förbjuda alla farliga kemikalier gäller det att väga nyttan mot risken.
Vill vi fortsätta att leva som vi gör måste vi acceptera att vissa farliga kemikalier finns, säger Stellan Fischer.


Men varför då ta upp en sådan här artikel och sätta oron och grillerna i huvudet på oss föräldrar?? Jag tror jag smäller av, när kan man få slappna av och njuta av sina barn utan att riskera att ha ihjäl dem på köpet?

Läs hela artikeln här;

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6150746.ab

Fick en överaskning när jag öppnade brevlådan i dag.
Det var ett rött, fint paket som en bekant tjej som heter Frida har skickat till mig.

Om ni kikar på min önskelista några inlägg bak så har jag med en sådan här fin liten Voodo docka som jag önskade mig, för att kunna låtsas att det är en cancertumör, och sedan avreagera mig på.

Tack så hemskt mycket Frida, för denna perfekta julklapp. Jag skall ha den i väskan och när jag känner att ilskan och frustrationen tar över så skall jag sticka den lilla jävulen med nålar, hi hi.

Denna raring och många andra går att beställa på www.voodolls.se

Att jag var speciell det visste vi, men så HÄR speciell???

Klicka på länken nedan...


http://www.tackfilm.se/?id=1258562453086RA20

I dag vill jag ägna ett uppmuntrande och värdigt inlägg till en liten flicka som heter Lova Eriksson.


Lova är 5 år gammal och är med i Maj månad i Busungarnas kalender. Hon kommer från Limmared i Södra Sverige och är en sann förebild för oss alla.

Lilla Lova har på eget bevåg, sålt över 135 kalendrar genom att knacka dörr och har därmed samlat in nästan
14 000 kr åt Barncancerfondens forskning!

Jag vill personligen tacka Lova och prisa henne för hennes otroliga insats och samtidigt uppmana er som tvekat att tidigare köpt en kalender att BESTÄLLA nu!!!!


Stort TACK till denna modiga lilla flicka som agerar ängel åt alla cancersjuka barn därute !

Det behövs fler som DU !!!!!







VILL DU HJÄLPA LOVA ATT SAMLA IN MER PENGAR TILL BARNCANCERFONDEN?

BESTÄLL DIN EGEN PÅ

[email protected]

Vaknade för två timmar sedan med en sprängande huvudvärk.
Peter håller på att borra nere i källaren och ljuden skär som knivar innanför pannloben.

Jag tittar ut genom förnstret och ute är det grått och trist, på bordet står den vittnande buketten och mama-priset som bevis på att gårdagen inte bara var en dröm.

Om jag inte hade varit gravid, skulle jag kunna svära på att jag omedvetet hade druckit för mycket champange eller något. Är så konstigt yr liksom... skumt...




I magen sparkar det för fullt och det känns verkligen som att det börjar närma sig,
men först måste vi avklara julen också, och det kommer att bli tufft, det vet jag.
Vi får helt enkelt ta en dag i taget, så som vi hittils har gjort och försöka sätta upp fortsatta mål att se fram emot.

Nej, nu skall jag slänga mig i duschen och försöka tvätta bort alla lockar och hårspray som känns som stelnad... ja ni förstår säkert..., i nacken, och sedan blir det en fika med syster och inhandling av Expressen.
Hon sade att det var en fin bild i tidningen, och det kan ju vara trevligt att ha något positivt att klippa ut för en gångs skull.


Bye bye

Oj oj oj... Har för ca två timmar sedan kommit hem från Mama galan på Berns.
Jag har sett på inläggen att många redan vet att jag kammade hem priset som Årets Mama-hjälte =)

Jag är så oerhört glad och ärad, över denna underbara utmärkelse och det känns som en dröm att få stå där på scenen och ta emot priset och applåderna.
Jag har visserligen vetat om resultatet i ca en månad, men har varit förbjuden att skriva eller berätta om det, så FÖRLÅT att jag har spelat ovetande.
Det känns hemskt, men det fick som sagt inte komma ut. Gissa om jag har varit sprick färdig att säga som det är när ni önskat mig lycka till på bloggen, =)!



Jag kom till galan ca 2 timmar tidigare innan den öppnade och blev
eskorterad till sminket uppe i ett rum ovanför "stora salen".
Rummet var ganska avlångt och fullkomligt kryllade av kända ansikten så
som Laila Bagge, Hanna Graaf, Jessica Andersson, Pernilla Wahlgren osv...

Jag kände mig lite vilsen när jag försiktigt gick och hängde av mig kläderna på en galge längre in i rummet.
Överallt så stod sminköser och hårstylister och fixade med hår och make och jag satte mig ner i en soffa och tog en kaffe medans jag väntade på min tur.

En person som var väldigt roligt att träffa var Lotta Gray (Vimmelmamman),
då jag har läst mycket om henne, men aldrig fått träffa henne personligen.
Vi har ju båda blivit drabbade av cancer, fast på olika sätt,
och behöver liksom inte säga så mycket.. man förstår ändå.
Det var även hon som skulle dela ut priset till mig eftersom att hon vann samma
titel förra året, så det kändes ju viktigt att presentera sig innan.




Det dröjde inte länge innan jag blev placerad framför en spegel och förvandlingen började. Tjejerna som sminkade mig och fixade håret var toppen duktiga, och jag blev kanon nöjd =)
När väl klänningen kom på och när allt annat var på plats så tittade jag mig i spegeln och tänkte "Wow". Vilken förändring. =) Ha ha, jag är så ovan att se mig uppklädd, så jag nästan skämdes..



De tre timmar som galan pågick, var över så fort att jag knappt hann blinka.
Först var det uppträdande av S.A.T.S Kids som dansade, och sedan började prisutdelningen som var jätte nervöst.

Supertrevliga Expressens Chefredaktör Thomas Mattson, förklarade hur allt skulle gå till på scenen och att han och Lotta skulle presentera mig och dela ut priset.
Jag var inte nervös innan, men när jag stod bakom draperiet och väntade på att mitt namn skulle ropas upp så skakade knäna.
Usch! Jag hatar sånt där, att stå inför en massa människor och prata.
Jag fick i alla fall mitt pris, blommor och en present och sedan skulle Mark Levengod ställa lite frågor...

Han gav mig en mick och började prata.

..hur..att bli årets...gå vidare...hrmm...vill du berätta ?

"Hjälp" tänkte jag när han tittade på mig och sade något obegripligt. Jag ansträngde mig verkligen för att urskillja orden, men det var SÅ svårt. Det ekade så förbaskat i högtalarna så jag förstod bara hälften av frågan.
Jag log en smula osäkert och tänkte att "What the hell, jag får väl gissa då", och svarade så gott jag kunde på det jag "trodde" att han ville veta.
Tre frågor senare, och säker lika många osammanhängande svar senare så gick jag av scenen med bultande, men stolt hjärta.
Inte EN enda sekund så släppte jag tanken på Victor under hela tiden, och jag lovar att han fanns med mig och höll min hand =)

När jag talade med lite fler människor Back Stage, så var det tydligen inte bara jag som hade problem med att höra Mark, och det kändes skönt. Då kanske det var fler som sade fel =) Ha ha!

Här kommer några bilder som Peter tagit.





I sminket med superduktiga tjejen från Norge=)















Mamas Chefredaktör, Anna Zethareus öppnar galan











De duktiga Kidsen från SATS










Prisutdelnignen börjar.
Först ut är Årets Mama-inspiratör, Jessica Andersson








Gulliga Mark







Årets Bäst klädda Mama, Jenny Wilson









Årets Mamabloggare, Sonja Abrahamsson








Årets Barnklädesdesigner, Mini Rodini










Vackra Lotta, söta sonen Lennox och Thomas Mattson







Lilla jag med hörselproblem =)

















Årets Papa.
Supertrevliga Paolo Roberto










Årets Mama,
 talangfulla Sanna Lundell









Jennifer Brown sjöng med skön stämma











Modevisning med olika kändisar + barn..



























Sist av allt så samlades alla vinnare återigen på scen för att fotograferas.
Blixtrarna smattrade och jag blinkade tixliknande in i kamerorna. Hjälp, det här var jag inte van vid.

Sedan blev jag intervjuad av Expressen som ni kan läsa Här;
http://www.expressen.se/Nyheter/1.1780840/sofie-24-blev-arets-hjalte-mama
och även filmad, (av Mamas webb TV tror jag).


Thomas Mattson blogg

http://blogg.expressen.se/thomasmattsson/entry.jsp?messid=556894









Sötaste barnen i Laban tröjor =)







Syrrorna var glada =)








Papsen och Josse









Två mama-hjältar =)








Mitt fina pris som jag är så glad över. Det är ditt och mitt Victor, vi har förtjänat det tillsammans!





Jag hann ju tyvärr inte gå runt och titta någonting då allt hände så fort, men jag lyckades faktiskt stöta på Tessan och hennes vänninna, som troget läser min blogg.
Det var super trevligt att få ett ansikte på den som skriver och att prata personligen. Tyvärr så hann vi inte prata så länge, eftersom att jag hade en tid att passa, men jag hoppas vi möts igen =)

Den enda av de andra nominerade Hjältemammorna som jag hann heja på var Karate mamman. Vart var ni andra ??? =(
Jätte roligt att se henne också.





Den här kvällen har varit jätte rolig, omskakande, overklig och nu är jag helt slut.
Det har varit mycket intryck för mig som är van lugnet på sjukhuset och vår lilla "bubbla" som vi levt i det senaste året... Sorgen värker i hjärtat när jag tänker på varför jag stod där på scenen i kväll och tog emot applåder... Tänk om vi kunde fått stått där tillsammans du och jag, så som det ska vara...

Kontrasten mellan den glammiga galan och den tysta graven som vi åkte förbi på vägen hem var total och bisarr och jag påminndes återigen om den tunga verkligheten som väntar där hemma.



Jag vill avsluta med att tacka alla er som NOMINERAT, RÖSTAT och TROTT på mig.
TACK för att jag fick chansen att uppleva en overklig kväll av glädje och värme och för att ni gav mig denna stund av sinnesro. Även tack till gänget på Mama för en trevlig, välordnad gala och ett fint bemötande.

Nu skall jag slänga mig i säng och förhoppningsvis drömma om min prins.

GODNATT alla därute och TACK, TACK, TACK igen!

Idag är det full rulle. Resor till soptippen, storstädning av huset, tvätta alla ungarnas kläder, Peter måste klippa sig (sista minuten som vanlligt), Cazper fyller år, så kalas vid 5 hos hans mamma samt hämta upp ett nytt soffbord hos några bekanta.

Ja vissa dagar händer det inget, andra dagar händer allt!

Vet fortfarande inte vad jag skall ha på mig, eller vilken klänning rättare sagt, men det lutar åt den med ett axelband, röda väskan, svarta strumpbyxor, pumps, röda naglar och läppar och någon röd accessoar i håret.
Då blir det inte för svart... Köpte en sjal på lindex också att lägga om axlarna så att jag kan skyla mig lite om jag känner mig för bar.

Det skall bli kul att träffa de andra mamma hjältarna igen, ett underbart gäng allihopa! =)









Vill avsluta inlägget med ett fyrfaldigt levende, för lilla Cazper som blivit så stor!
Han leve, HURRA HURRA HURRA HURRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!








Det är lite konstigt att samma dag som ljusen brinner på Cazpers tårta och han blir ett år äldre, så brinner de också för Victor som blev en ängel för exakt 7 månader idag, den 14:de.

Älskar er båda....

När mörkret börjar lägga sig utanför så kommer min julkännslor krypande.
Är ganska sugen på att börja ställa fram lite vinter prylar så som,
lyktor, ljusstakar, nya dukar, filtar och plädar och så vidare.
Just nu går det mesta i vitt och grönt och det börjar kännas lite fel med tanke på årstiden.
Jag är lite osäker om det är för tidigt dock, vill ju inte bjussa in julen riktigt än.. eller ?


Hur brukar ni göra, NÄR är det OK att börja jul/vinter pynta hemma??









Skulle behöva införskaffa ett mysigt litet glöggset också. Jag ÄLSKAR glögg och peparkakor men saknar något att avnjuta det i =)











Peter fick det här glöggsettet med årens olika maker i present av grannarna, men jag får ju tyvärr inte smaka eftersom att det innehåller alkohol =(
Typiskt!!!!
Det är dock ett väldigt bra julklappstips eller bara bra att själv ha hemma och bjussa på vid besök.

Själv får jag nöja mig med blossas Alkoholfria saft glögg i år.













Detta underbara bedset från Hemtex ligger högt på önskelistan =)

I dag damp biljetterna och inbjudan till mama galan ner i brevlådan.

Usch, nu är jag lite nervös också, fast jag hade bestämt mig för att inte bli det... Är inte van vid stora tillställningar, även om det kommer att vara mycket avslappnat med barn och så.

Det är faktiskt skönt att ha med sig ungarna, då kan man unna sig att vara lite lössläppt och det blir inte så stelt=)


Det skall i alla fall bli jätte skoj och jag tror att vi alla kommer att ha en trevlig kväll. =)
Hoppas att det är många av er som skall dit, så att vi ses där!

Finaste tomten - 08



Kallt idag... Sitter och vänta på att snön skall komma med både rädsla och spänning.

Omgivningarna får en sådan magisk kappa av vitt när snön faller ner, så att det känns som en annan värld.
Den täcker varsamt spår av det som varit med ett löfte om att inte försvinna förens solens första vårstrålar dyker upp. 
Samtidigt så kommer dess vita textur även att täcka gräset och marken som markerar Victors viloplats. Det känns lite skrämmande att konturerna kommer att suddas ut av den vita snön och inte lämna några spår kvar.

Jag är inte en vinter människa i vanliga fall, och ännu mindre i år när allt redan känns mörkt och svårt.
Det känns som om det vore en månad sedan vi firade vår sista jul med Victor och fortfarande hade hopp om framtiden. Det var en tid av glädje, skratt och värme, på remiss från sjukhuset.  
Victor var för första gången med och klädde granen med stor spänning, öppnade glatt alla färgglada klappar och plutade försiktigt med läpparna mot tomten som Hoande kom upp för trappan till övervåningen där vi satt.




Vi bestämde i år att vi skulle skippa julen och bara gå till graven och på midnattsmässa, och den tanken kändes ok i sommras när allt var så långt bort, men nu när julen börjar närma sig så känner jag allt mer behov av den
där välbekanta *julfriden*.

Jag BEHÖVER verkligen familjen, glatt umgänge, god mat, tända ljus och att få känna ett litet hopp om det som skall komma.
Visst, Victor finns inte med oss kropsligen i år, och jag vet att vi kommer att gråta en hel del, men jag tycker ändå att vi på något sätt är skylldiga honom och oss detta. Att inte ge upp hoppet och glädjen och utan att istället känna den ro och frid som faktiskt inträffar på julen.
Jag VILL ju minnas honom och våra glada stunder, inte förtränga och stänga in allt.

Jag vet att det hemskaste som någonsin kan drabba en förälder, redan har drabbat oss, och till och från gör saknaden och sorgen så fruktansvärt ont att jag inte förmår mig att ens kunna andas.
Men jag har ett par talesätt som jag förtvivlat försöker hålla mig fast vid när det känns som tyngst.



"Det handlar inte om hur man har det, utan hur man tar det"




"Det finns inte en situation som är så svår
att en tanke inte kan få den ett litet uns lättare."


/Nelson Mandela





JAG är fortfarande ansvarig för mitt liv och hur jag väljer att gå runt och må.
Vilka val jag väljer att göra och vilka tankar jag väljer att tänka.
Sorgen är ju redan där, den släpper inte taget om mig ändå, så varför inte lära mig leva med den?

Till skillnad från Victor så har vi VALET att fortsätta leva, det hade inte han, och vore det inte då oerhört själviskt av oss att inte ta den möjligheten?

Jag satt här vid datorn för att välja ut lite bilder till Ena-Håbo tidningen som gjorde en intervju med mig förra veckan.
Reporten frågade efter bla bilder på mig och Victor och på oss alla tre.
Jag satte igång och bläddrade igenom våra album.


Då slog det mig...

Jag kunde inte hitta ETT enda fint kort på mig, Peter och Victor tillsammans . Och ännu värre, jag blev häpen och bestört över hur få det fanns på bara mig och Victor!
Nu menar jag inte tiden innan han blev sjuk utan efteråt, under sjukhustid och behandlingar. VART är alla bilder på mig och min prins under de sista dagarna??!!

Jag sitter med tårar som rinner nerför mina kinder, pga att jag precis insett att jag ALDRIG! ALDRIG NÅGONSIN kommer att få ta en enda bild till tillsammans med mitt barn!!!

Det som finns, det finns, men några fler tillfällen, det kommer inte!... Så var det med det...



Tänk att det tagit mig nästan sju månader att inse att vår tid tillsammans är slut, inte bara i livet, utan även på bild och film... Det är inte klokt...
Det kändes nog så fel och konstigt att sitta där på sjukhuset och stirra in i en lins under den korta tid som fanns kvar, det måste vara därför.
Men guuuud vad jag ångrar mig nu! Nu har jag ju ingenting kvar!!!

Jag hittade EN glad bild på mig och Victor som min syster tog på vår sista julafton tillsammans, och den kärlek och glädje som strålar mellan oss, den går att TA på =)


Denna bild kommer för evigt att ha en plats i mitt hjärta. ..





                                                             Sista julen tillsammans -08

                            

Har funderat lite på vad jag skulle önska mig i julklapp om jag fick välja.
Har gjort en liten lista som lockar just nu i alla fall.

Vissa saker är kanske lite mer realistiska än andra, men What the Hell, får jag önska vad jag vill så =)

Självklart så vet ni ju mina innersta önskningar, med eftersom att det aldrig kommer att bli möjlighet så behöver jag inte ens skriva ner dem....



 





Denna underbara spjälsäng så att jag kan ligga sida vid sida med min bebis
utan att riskera att mosa henne =)







En bärsele så jag kan hålla henne nära mit hjärta hela tiden...


    

       Ett spa bad på verandan att kunna glida ner i nu när maggen är så stoooor.

Jag fryser såå!!

            Den underbara parfymserien Fresh, så att jag kan lukta underbart
                nyduschad varje dag =) (även om jag inte orkar ) *ler*

Make Up Stores, Cool Eye Stick som kan trolla bort ICA kassarna under min ögon.

Att Barncancerfonden slår insamlingsrekord i år!

En HEL oförstörd svanskota efter denna förlossning...

...om inte...


Då vill jag ha denna mjuka sittring att använda med inbyggd värme
och extra komfort!

En personlig massör som jag kan plinga på när min fötter känns svullna och ömma.

Fast jag är så jäkla kittlig, så det kanske inte skulle gå... Hmm










Ett fis-skydd till laban =)    JA det finns faktsikt !












Denna mini-voodo docka som jag kan tortera, bita, elda upp och slå på och låtsas att det är en cancertumör.
(Är i stort behov av att avreagera mig)










Som sagt, en del saker är kanske lite mer realistiska än andra, men en flicka kan ju alltid önska =)

Vad står högst upp på DIN julklappslista ? (Om man får drömma lite =)


Goodnight!

I natt drömde jag åter igen en sådan verklig ddröm om Victor.

Vi befann oss i rum 6 på sjukhuset, Victor satt i sängen, läkaren var inne i rummet och jag satt på en stol bredvid.
Vi läste och tittade tillsammans i en stor bok som satt fast som på en witeboard tavla på väggen.

- Vart är fåret Victor?
- Dääj, pekade han och höjde förväntansfullt sitt lilla finger.

-Och vad säger fåret då ?
- Bääää, svarade han med sin lilla gulliga stämma.

Vi skrattade tillsammans och fortsatte sedan med de andra figuren på tavlan.

Jag förstår varför jag drömde om just detta, då böcker betydde så oerhört mycket för oss under vår sjukhus tid. Det var i dem han lärde sig alla sin ord och att komunicera med oss.
När vi hade läst boken en stund så kom jag ihåg att jag höll honom i min famn och kramade hans lilla varma kropp, länge länge...
Jag kysste hans små läppar, gång på gång och strök hans kinder.
Jag visste ju att jag drömde så jag ville så desperat att stunden inte skulle ta slut, jag ville ha honom kvar hos mig ! Han var väldigt lugn och nöjd och tittade mig ofta i ögonen.
Jag grät tyst i hans nacke och kände kärleken nästan strömma igenom oss båda.

Jag kom ihåg vad mediet sade till oss när vi var där, att vissa drömma som verkligen är speciella, ofta är riktiga möten som man har i det undermedvetna. Det är då själarna har lättast att ta kontakt med oss, när vi sover.
Jag hoppas så innerligt att det var så, att vi verkligen träffades.

Om det här är det bästa.. den ENDA närhet jag kan få till honom, så är jag tacksam och väntar innerligt tills nästa gång vi möts igen....





Sommaren - 08






Tänk att jag inte tidigare insåg, vilken gåva det är att få hålla sitt barn...

Idag har det varit fullt upp.
Gick upp tidigt, gjorde mig i ordning, åt en alldeles för långsam frukost, fick lite panik, hann precis borsta tänderna, gjorde intervjun med Bålsta bladet, släppte bara ut hundarna en snabbis, åkte järnet till tågstationen med ännu mer panik, och parkerade slutligen med en tvärnit för att sedan upptäcka att tåget inte gick förens 20 min senare. *suck*

Vädret har ju inte varit direkt toppen idag må jag säga, så det var en blöt Sofie med syster som ramlade in på
Lindex klockan tolv.

Vi lassade famnarna fulla med kläder och gick sedan in i provhytten för att testa om jag kunde klämma in bollmagen i något.
Måste säga att jag blev rätt stolt över att det mesta gick att använda, trots graviditet =)

Jag provade ett otal klänningar (som jag ALDRIG använder annars) några linnen och tunikor och hittade slutligen två svarta favoriter som jag tyckte var lagom fina.

Eftersom att vi hade bråttom även att komma hem (syster skulle jobba på eftermiddagen) så nöjde jag mig med mina fynd och valde sedan ut två kuvert väskor som passade. En röd med rosett och en svart lite mer diskret.
Får se vilken av dem som jag använder...



Det känns så kul att få klä upp sig för en gång skull, då jag alltid går i jeans och dylikt.
Jag har lagt upp lite bilder så ni får se hur klänningarna satt =)
OBS; Observera mina otroligt roade miner på alla bilder. Vet inte hur jag lyckats
behålla exakt samma min på nästan varje kort ! Ha ha ha








Lite för tajt för min smak, ser lite konstigt ut med kulan =)





Utan tröja... Nej, inte ett korvskinn tack =(









Den här klänningen tycker jag var jätte fin för min kropp.
Inte för tajt med den framhävde ändå magen på ett fint sätt =)
Jäkligt snygg i ryggen också med djup skurning

















Min systers favorit. En liten tajtare klänning med snett axelband.
Också fin, men jag vet inte... Hmmmm








Mag put...





Testade till och med en röööd klänning, samma modell som den med djup
urringning i ryggen. Gillade den faktiskt, men inte tanken på hur alla skulle
glo om jag var den enda i rött... Fegis!!








Väskorna... Vilken tycker ni passar till svart ??








Vi avslutade dagen med att avnjuta varsin varm choklad med grädde medans vi väntade på tåget. Det är verkligen det bästa när det börjar bli kallt och mörkt =) mums!

Det som är positivt för mig, med att ha fullt upp så här på dagarna är att jag lyckas skingra mina panikartade tankar för en stund. Jag kan på något sätt samla ihop mig och fungera någorlunda normalt och det är väldigt skön känsla.

Annars tänker jag ju på Victor 24 timmar om dygnet och med det kommer också den tunga tunga sorgen...













Tack syster yster som följde med mig idag. Skönt, men lite ovanligt att skriva om någonting annat än bara sorg på denna blogg =) Inte varje dag jag skriver om kläder direkt !


Bye bye

Passa på att gå in och beställa min blok i julklapp eller gåva till någon du tycker om och bidra samtidigt till att främja barncancerforskningen.


OBS; Lång leverans tid, så beställ NU!!!!




www.vulkan.se

Jag blir så glad när jag ser att det fortfarande ramlar in pengar till forskningen på Victors fond.

Det är helt otroligt, vilka änglar ni är! =) Jag menar, är det inte otroligt att de pengar som kommer in, faktiskt är från privata, givilda människor som er!?


Vårat mål var först 10 000 och sedan 100 000 och nu är vi uppe i otroliga;



 315 390 kr!!!!

Ett litet meddelande från Marie Schölling, Busungar 2010



Beställ, beställ, beställ !!!

 

Tack för alla uppmuntrande kommentarer, jag behöver höra att jag inte skall känna mig dum som är seg och deppig.
Jag får bara så jäkla dåligt samvete så fort jag blir så, VILL ju vara så mycket mer, orka så mycket mer...
Det var bra formulerat som någon skrev och det är väl så jag får tänka, att för varje dag så närmar sig Vilmas födelse, närmare och närmare... )=)
Vår granne och goda vän Kattis drog som tur var iväg mig till stallet på eftermiddagen, så det var skönt att få göra NÅGONTING ändå.

Hann till och med att köpa ögondroppar till Labans öga så han har precis fått sin första dos=)
Får se om det blir bättre annars kanske han får se på sin tokiga matte som på klippen nedan =) Stackaren !


Dag 1






Dag 2, snart blind

Ja, vi får hoppas att det inte går så långt =)

Alla helgons dag - eller Alla själars dag som låter lite finare...



Har spenderat mycket tid vid graven i helgen, rusta upp och planterat om inför vintern, tänt massvis med ljus, suttit hos Victor och pratat, gått på minnesgudstjänsten och vandrat runt och tittat på alla vackra upplysta platser.

Det är något väldigt speciellt att vara på en kyrkogård på Alla Helgona, nästan magiskt på något sätt.
Allt ser så varmt och ombonat ut, och överallt så är det människor som fixar och donar med sina kärastes platser.
Kyrkogården ser levande ut av alla ljusstrålar som bryter av det becksvarta mörkret och kastar långa mjuka skuggor på föremålen runtomkring.

Vi åkte tidigt för att göra i ordning vid Victors plats, ville plantera lite ljung och ta bort sånt som skall in över vintern. Hela familjen slöts upp med ljus och blommor och det dröjde inte länge innan det fullkommligt strålade om Laban och hans omgivning.
Den stackars graven bredvid oss hade inte ett enda ljus tänt, så vi satte dit två gravljus så att det inte såg så mörkt ut, hon är ju ändå Victors granne =)

När mörkret föll så stod vi alla tillsammans och bara betraktade det vackra i tystnad. Överallt runtomkring strövade folk omkring för att även de ta in stämningen och den magiska aftonen.
Kl sex var det dags för gudstjänsten där det bjöds på kaffe, kaka och godis.
Prästen hade satt ihop en oerhört vackert och meningsfull predikan som inte bara handlade om Gud, utan faktiskt om kärleken till de vi hade mist under året.
Kom så väl ihåg orden som hon läste upp. 

- Tala inte om Gud med mig, för jag vill inte höra... Tala istället om vilka goda vänner vi var, eller om kärleken mellan oss och om våra goda stunder! Gud är framtiden och den tiden kommer, men just  nu är jag i sorgen och i nuet, så tala inte om Gud med mig.


Det är precis så det känns för alla som nyligen har förlorat någon och det är en sådan predikan man vill höra.

Det spelades underbart vacker musik på flöjt och piano och vi grät alla i kör. Det kändes så tungt och sorgligt och som om något höll på att brista inom mig! Lilla prins...
Det tändes ljus för ca 40  personer den kvällen och allas namn och ålder lästes upp.
Rysningarna gick som stickande nålar längs min rygg när prästen högtidligt räknade upp allas namn ;

-Och vi tänker extra mycket i kväll på....

En massa olika namn och åldrar lästes sakta upp, och för varje namn tändes ett speciellt ljus. De flesta hade gått bort i 80 års åldern så det är inte så konstigt när man såg att människor runtomkring ryckte till när prästen sade;

 ...Victor Oscar Sundberg, 1 år och 7 månader gammal.

Det lät liksom så främmande och fel. Ett barn hörde inte hemma bland alla de andra åldrarna... En sådan tragedi...
Min servett som jag höll i min hand var så genomdränkt med tårar att den bara var en våt liten boll vid Gudstjänstens slut.
De anhöriga fick gå fram och hämta deras kärastes ljus när allt var över. Victors hade nummret 24...



Efteråt så begav vi oss i samlad skara tillbaka till graven för ännu en stund tillsammans och sedan åkte jag och Josse hem lite i förväg för att förbereda tilltugget som vi hade köpt kvällen till ära. Ca 40 min senare så befann sig de flesta i familjen hemma hos oss för umgänge, god mat och minnesprat.

Mamma och kompani åkte hem vid halv tio och då slog resten av oss ner i vardagsrummet för att titta på två läskliga filmer.
Det kändes skönt att skingra tankarna lite, och tanken slog mig när jag trängdes bredvid min stora syster i soffan, att utan familjen, vad skulle man göra då???

Allt som allt så har det varit en mysig, fin, sorglig, tragisk, vacker och minnesvärd helg som spenderats på allra bästa sett tillsammans med människor som man älskar.





Mormor Marie planterar






En liten fladdermus får dela träd med fjärilen =)







Moster Josse






Gammel mormor Elin









Laban i alla sin glans =)












Filmerna vi såg;

The Last House On The Left
The Uninvited






Väldigt brutal men sevärd rysare/thriller








Hyfsat läksig skräckis med oväntat slut