Här kommer det gripande klippet om min vän Anna och familjens kamp mot Melwins hjärntumör.

Ge henne din röst på www.mama.nu, och där kan du också se de andra mammorna som är med och tävlar om att bli Årets Hjälte Mama.

Nu är Vilma sitt glada jag igen, och alla spår av traumat i Måndags är som bortblåsta. Ha ha, vet inte vad som flög i henne !



Var på kyrkis igår som vanligt, drack alldeles för mycket kaffe, pratade alldeles för mycket strunt och glömde som vanligt bort lunchen.
Lagom hemma igen så kurrade magen ursinnigt och det blev till att slänga ihop lite rostade grönsaker i ugnen och en liten sallad.
Hade varken kyckling filè, fisk eller något gott kött att ha till, men det funkade ändå.=)



Drömde om Victor i natt, ja en sån där verklig dröm som gör att man vaknar alldeles svettig med ett bultande, värkande hjärta i bröstet.
Saknar honom något så otroligt mycket, och påminns hela tiden om hur gammal han skulle varit, undrar hur han hade sett ut, varit som person osv.
Brukar ta upp en bok som vi har i Victors rum, där syrran har gjort som ett bildcollage från när han var bebis - och sätta mig med Vilma i myshörnan.
Där sitter vi ofta och läser hon och jag, och tittar på alla bilder. Det är viktigt för mig att hon känner igen honom och också blir delaktig i vem han var och att han faktiskt har existerat.


Lilla gubben, du hade varit en sån fin storebror - det vet jag!!!!


                                  

                                             Victor i samma ålder som Vilma, sommaren -08.
                                                             
                                                               Här på morfars motorcykel!

Veckan har varit fylld med lek och bus för Vilma. Hon tycker att det är super roligt med sina små kompisar och alla kommer väl överens =)


Idag var vi hembjudna till Cecilia och hennes lilla son Edwin. Det blev kaffe och mycket skratt åt de små som bara blir mer och mer galna för varje dag som går.




Vilma och Vendela är lika som bär =)










Eftersom att Vilma inte kan stå själv än , så fick hon sitta i gåstolen samtidigt som de andra tjejerna puttade på. Teamwork? =)





Lilla Edwin tyckte inte alls att det var coolt nog att laja med brudarna utan satt hellre och mös med mamma och hoppade omkring i sin hoppgunga som en galning! HI hi, sötnos!





Jaha, nu blev det ännu ett inlägg med inriktning på Vilma, men vad ska jag säga =) Det är ju liksom så när man är mammaledig !!

Krångel med datorn igen - och därmed tre bloggfria dagar. Har dock haft fullt upp ändå då varvar vardagen med  CV förberedelser inför jobbansökan.


Ja det börja nalkas jobb i dessa mökra tider. "Snart" skall Vilma skolas in på dagis, och det närmar sig med stormsteg. Skulle jag bli erbjuden ett jobb idag så skulle jag nog hoppa på det på en gång, då Peter har möjlighet att vara pappaledig.

Det är med tvetydliga och dubbla kännslor som jag funderar på min framtida karriär. Vart vill jag se mig själv om några år, och i vilket forum skulle jag trivas bäst...
Jobb är viktigt att man trivs med och min dröm är att hitta något som jag känner passar mig och mitt liv just nu - men det är svårt att hitta då arbetslösheten är stor i Sverige och konkurrensen hög.


Nej, om det är någon därute som vet om ett jobb som skulle passa mig - var inte blyg med att säga till!! Jag behöver alla tips jag kan få!


Kram

Är på besök hos mamma i helgen i Västerås. Hon är barnvakt medans jag och syrran har varit
på hundpromenad i Sala.
17 st Basenjis och så Sune och Laban struttade omkring i skogen som vildar. En mil gick vi med två fika pauser och det bjöds på underbart väder. Tycker det är så härligt att få komma ut i skogen och rensa tankarna, det finns inget mer avslappnade =)



Vilma har inte direkt saknat sin mamma, utan har varit på strålande humör den lilla pinglan. Hon har varit på stan och gått på cafè , ätit på restaurang, shoppat lite och varit en riktig liten stads tjej.

När jag och Therese anlände i eftermiddags så märktes det inte alls att jag hade varit borta, hon var inte ens förvånad att se mig trots en hel natt och dag ifrån varandra. =) Hi hi!

























Vilma har passat på att bada i mormors badkar också, och gud så roligt det var !












Nu skall jag gå och kyssa min lilla prinsessa godnatt. Hon ligger och sussar i sängen bakom mig..´
Skall passa på att snusa henne i nacken och dra in hennes doft djupt och länge... Är så glad att jag återigen har möjligheten till att göra denna enkla, men ack så viktiga handling.

Ber till Gud att den rätten aldrig mer, tas ifrån mig...

Idag blir vår härliga tjej 9 MÅNADER!!!! Wow, lilla gumman, vad stor du har blivit, och vad fort tiden går =)
Mamma och pappa hinner inte med !

Idag skall vi bara ägna tid åt dig och göra saker som du tycker är roligt, vi börjar med en höst promenad och sedan lite bus med din älskling Laban !











Bästa vänner !





Ja, det är ett speciellt datum idag, för det är även exakt ett och ett halvt år sedan Victor blev en ängel. Ja, idag för 1,5 år sedan så tog inte bara hans liv slut, utan även vårat. Allt det vi lärt oss älskat och allt det som betytt något, upphörde existera mitt framför ögonen på oss.

Inte visste vi då att lilla Vilma låg och växte därinne och att hon 9 månader senare skulle födas som ett mirakel och rädda vår familj.

Så TACK till Vilma och Victor, för att ni finns och har funnits, för att vi får älska er och vara delaktiga i allt som sker runtomkring er.  Ni är det finaste som ÄR, det bästa som VARIT och vi kommer ALLTID ATT ÄLSKA ER!!!!


PUSS!!!!





Victor, precis så som vi minns honom =)

Grisen ser sååå lycklig ut, eller hur =)

Vem kan denna bild föreställa ?? Är det mormor Elin, 85 år i duschen på Fyrishov, eller är det lanske ännu en smickrande bild på Brittan??




















Nej, det är bara Vilma 9 månader som tar ett kvällsbad med pappa =) 

Hösten är allt härlig trots allt.


Färger som får landkapen att se ut att brinna i alla sin prakt, värmande sol och ren, klar luft.
Överallt runtomkring så står människor i sina trädgårdar och förbereder inför vintern. Vissa krattar löv, några klipper sina häckar och längst bort på gatan så eldas det för fullt.


Dofter av förmultnade löv, svamp och skog ligger tung i luften, men inte på ett obehagligt sätt, utan mer som det skall vara, ja en doft som hör hemma denna årstid. 
Djuren har börjat leta upp sina ställen där de skall övervintra för vintern och högt upp ovanför mitt huvud flyger ett v av sommarfåglar mot varmare bräddgrader.

Med hösten och vintern kommer ju också mörkret, och det är väl inte någon favorit direkt, ialla fall inte för min del. Försöker dock att utnyttja och vända situationen till det bästa - och tänder drivor av ljus hemma. I de flesta fönster, på bord och i fina lyktor som är placerade på olika ställen runt om i huset.
Graven är också finast just nu, med röda löv som täcker marken, mörktgrönt gräs och djuplila blommor. Med mörkret så följer även här, en stor uppgift - och det är att se till att det aldrig är släckt i de olika lyktorna som står runtomkring hans viloplats.
För när mörkret faller så skall det lysa där, det bara är så, och det finns inget mer fridfullt än att stå en bit bort och se värmen och ljuset som bildar ett "rum" mitt i allt det svarta.

Nej, jag har aldrig varit en höst människa förens på senare år, utan har tvärtom avskytt när kylan invarderat vårt land. 
Är dock oerhört fascinerad utav den enorma process som pågår, helt i tystnad och år skall jag ta in alla färger och njuta av allt som sker runtomkring. Iakta hur modernatur sakta men säkert förbereder sin långa vila och låter sig läggas till ro, för att så småmingom bli övertäckt med ett tjockt vitt täcke av snö, och sedan stillsamt sova tills vårens första varma strålar väcker henne.

Den som ändå fick gå i idè =) Hi hi...



                                   

Lite humor så här på Fredags kvällen =)

Ett par gamla underbara klipp som jag aldrig tröttnar på. Barn är bara för härliga !!!!

"Jag har nu kastats in i ”cancervärlden” och fått leva med cancer tätt, tätt inpå i över två års tid.

Tvingats inse att mitt älskade kära barn faktiskt bär på en dödlig sjukdom, att han har 50/50 chans att överleva detta hemska som härjar i hans lilla underbara huvud.

Jag kan inte göra nåt åt just det faktum, jag kan inte ändra det, även om det är min allra högsta önskan.

Men jag kan leva i det, ta lärdom och göra det bästa som jag möjligtvis kan av situationen. För min egen skull, men naturligtvis mest för att göra tillvaron så hanterbar och positiv som möjlig för de jag älskar mest, mina barn, min man, min familj…

Jag vill också göra det jag kan för att forma denna minst sagt ansträngda och ogynnsamma situation till någonting som även för något gott med sig i bagaget.

Därför vill jag gärna dela med mig av mina erfarenheter, här via bloggen, via mail och andra kontakter med de många drabbade av denna hemska sjukdom.

Jag försöker att engagera mig så mycket jag bara kan och orkar genom att sitta med i Barncancerföreningens styrelse, för att kunna påverka och på så vis förbättra tillvaron för de alltför många drabbade familjerna runt om i landet.

ALLT DETTA ville jag få fram så mycket som möjligt av, sammansvetsat med allting som rör min älskade lille parvel, hans sjukdom, de tuffa och hårda behandlingar som han tvingats utstå, lyfta fram vilken fantastisk liten kämpe han verkligen är.

Kan man ha sin son till idol…??? För det har JAG!!!"



Jag vet faktiskt inte hur jag skall kunna presentera denna människa i ord, då det inte gör henne rättvisa, men ni får läsa själva i tidningen sen och se för er själva =)


Nej, så jag uppmanar ALLA som läser min blogg att ge henne ER röst och återigen rikta strålkastarna mot det viktigaste som finns.
Kampen mot cancern....

                                                                 
                                                                          Anna och Melwin

Idag har jag och Vilmis varit på Kyrkis hela dagen. Hon tränade på att krypa och kämpade på som bara den.


Natten som var bjöd inte på så mycket sömn, då hon både är snorig och täppt - samtidigt ! Hur lätt kan det vara att andas med napp i munnen om man inte får luft genom en snorfylld näsa =(


Själv hostar jag fortfarande, och det verkar inte finnas något slut på eländet. Snart tvingas man nog till en lungtransplantation... Bläää vad trött jag blir... Bara spottkoppen som saknas.









Vilma fick smaka lite på en cocos topp kväll och jädrans vad hon gillade det =) Hi hi, mustach fick hon på köpet !

Helgen har flytit på fint.
Hade syrran och hennes "manliga vän" på middag. Vi åt gott, spelade poker och hade trevligt. Trots att jag och "Bönan" fuskade så att djävulen log så lyckades lilla Josse ALLTID, varenda gång få bättre kort på varje giv.
Fattar inte vilken jädra tur man kan ha, jag menar - hon vet ju inte ens hur man spelar !!!!

                               

     

Peter och Josie                                                    VS                                              Sofie och Bönan











På Söndagen så mötte vi upp Mamma, Kent, Mormor, Therese och Fredrik i Litslena för att kolla på huset som vi nu skrivit kontrakt på . Har inte velat skriva om det förens affären varit avklarad, men nu är allt klart och den 15 November flyttar vi in!!! =)

Objekten är en liten mindre "gård" med ett hus på 175 kvm, 1 hektar tomt samt två större ladugårdsbyggnader och lite småhus här och där.
Till fastigheten så finns också - till Peters stora förtjusning =) - ett stort dubbelgarage med tillhörande "maskinhall". Har aldrig sett hans ögon tindra så starkt vid någon visning som när han klev in där, ha ha... Alla mäns dröm eller ??

I vår köper vi även till 2 hektar betesmark till, så att vi inom en snar framtid kan ha en liten ponny eller så ??! Linnea vill så gärna börja lära sig rida, och jag skulle mer än gärna dela det intresset med henne =)


Så ni kanske förstår att vi längtar till inflytt och att få komma in i det nya huset.




Det känns självklart sogligt att lämna det huset vi bor i nu, men efter över ett år av ångest, gråt och sorg så känns det som att det är en ny start vi behöver.
Vi har nästan inga fina minnen av Victor här, eftersom att han aldrig fick vara hemma och det känns så tråkigt att allt blev raserat den dagen han gick bort.
Alla drömmar om ett lyckligt boende i ett nytt hus, att få vara tillsammans som familj, ja allt det som VI förväntades få uppleva när vi köpte det - det gick aldrig i uppfyllelse.
Hans rum har knappt lekts i, utan har bara använts som ett "museum" och vart man än går så overumplas man av det faktum som bara vittnar om hur allt kunde blivit, men hur det aldrig blev.
Det spelar ingen roll hur mycket vi än har försökt att "bo in oss" så finns det en olustig känsla i väggarna som inte går att beskriva.
Nej huset innehåller tyvärr alldeles för lite "Victor" och för mycket sorg och tomhet...



Vill nu börja om på ett nytt ställe och så sakta men säkert försöka få tillbaka livet igen. Vill kunna njuta av Vilma och de fina minnena av Victor. Jag vill att kärleken och längtan skall VILJA få mig att leva vidare, och inte tvärtom. Jag är trött på att mörka, dystra tankar överskuggar och hindrar mig från att se det jag verkligen har framför mig - och det är Vilma...
Jag kan inte komma närmare Victor på något sätt, än via henne, och hon är det finaste som jag har kvar av honom.
Endast i hennes ögon kan jag verkligen SE honom, och endast i hennes skratt kan jag återigen höra hans röst...
Därför skall hon få växa upp i ett hem utan negativa energier och få vara omgiven av all den kärlek och glädje som hon förtjänar.
Och Victor,  behöver jag ens nämna vart han kommer att vara ?? =) Han kommer att vara där precis vid vår sida och vaka över oss, sin familj som alltid kommer att älska honom.

För varför skulle han försvinna när han har en liten syster att se över som precis har börjat sitt liv. Ja en syster som var hans sista kärleksgåva till sin familj, och som gjorde det möjligt att få behålla en verklig del av honom hos oss för alltid...