I kväll har jag och syrran hyrt två filmer, gjort två stora portioner marängsviss och bara latat oss.
Vi såg på Drag Me To Hell och Anti Christ. Biffen var som vanligt livrädd och sprang ner till källaren och gömde sig hos Peter. *ler*










Laban tigger








































Livrädd hund....

Våra barn får i sig en cocktail av farliga kemikalier varje dag. Och gifterna finns i våra hem.

Här är de farligaste fällorna.

Duschdraperier, leksaker, elektronikprodukter, kläder, solkrämer, plastkassar och schampo.
De farliga gifterna finns i våra hem och vi utsätter våra barn för dem hela tiden – utan att veta om det.


Läste denna artikel på Aftonbladet när vi kom hem från föräldrarträffen och det är ju så att man blir mörkrädd.
Jag menar, HUR mycket måste man igentligen tänka på när man har barn för att undvika cancer, hormonstörningar allergier osv.

Så om ni tyckte att det redan var lite halv jobbigt att vara förälder, med tanke på vad man skall och inte ska göra, så kolla in den här nya listan.




HÄR FINNS GIFTERNA I VÅRA HEM

– I det samhälle vi lever i dag är det svårt, kanske omöjligt, att ta bort alla farliga kemikalier. Det kommer antagligen att komma i konflikt med vår livsstil. Ska man förbjuda alla farliga kemikalier gäller det att väga nyttan mot risken.
Vill vi fortsätta att leva som vi gör måste vi acceptera att vissa farliga kemikalier finns, säger Stellan Fischer.


Men varför då ta upp en sådan här artikel och sätta oron och grillerna i huvudet på oss föräldrar?? Jag tror jag smäller av, när kan man få slappna av och njuta av sina barn utan att riskera att ha ihjäl dem på köpet?

Läs hela artikeln här;

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6150746.ab

Fick en överaskning när jag öppnade brevlådan i dag.
Det var ett rött, fint paket som en bekant tjej som heter Frida har skickat till mig.

Om ni kikar på min önskelista några inlägg bak så har jag med en sådan här fin liten Voodo docka som jag önskade mig, för att kunna låtsas att det är en cancertumör, och sedan avreagera mig på.

Tack så hemskt mycket Frida, för denna perfekta julklapp. Jag skall ha den i väskan och när jag känner att ilskan och frustrationen tar över så skall jag sticka den lilla jävulen med nålar, hi hi.

Denna raring och många andra går att beställa på www.voodolls.se

Att jag var speciell det visste vi, men så HÄR speciell???

Klicka på länken nedan...


http://www.tackfilm.se/?id=1258562453086RA20

I dag vill jag ägna ett uppmuntrande och värdigt inlägg till en liten flicka som heter Lova Eriksson.


Lova är 5 år gammal och är med i Maj månad i Busungarnas kalender. Hon kommer från Limmared i Södra Sverige och är en sann förebild för oss alla.

Lilla Lova har på eget bevåg, sålt över 135 kalendrar genom att knacka dörr och har därmed samlat in nästan
14 000 kr åt Barncancerfondens forskning!

Jag vill personligen tacka Lova och prisa henne för hennes otroliga insats och samtidigt uppmana er som tvekat att tidigare köpt en kalender att BESTÄLLA nu!!!!


Stort TACK till denna modiga lilla flicka som agerar ängel åt alla cancersjuka barn därute !

Det behövs fler som DU !!!!!







VILL DU HJÄLPA LOVA ATT SAMLA IN MER PENGAR TILL BARNCANCERFONDEN?

BESTÄLL DIN EGEN PÅ

busungar_2010@hotmail.com

Vaknade för två timmar sedan med en sprängande huvudvärk.
Peter håller på att borra nere i källaren och ljuden skär som knivar innanför pannloben.

Jag tittar ut genom förnstret och ute är det grått och trist, på bordet står den vittnande buketten och mama-priset som bevis på att gårdagen inte bara var en dröm.

Om jag inte hade varit gravid, skulle jag kunna svära på att jag omedvetet hade druckit för mycket champange eller något. Är så konstigt yr liksom... skumt...




I magen sparkar det för fullt och det känns verkligen som att det börjar närma sig,
men först måste vi avklara julen också, och det kommer att bli tufft, det vet jag.
Vi får helt enkelt ta en dag i taget, så som vi hittils har gjort och försöka sätta upp fortsatta mål att se fram emot.

Nej, nu skall jag slänga mig i duschen och försöka tvätta bort alla lockar och hårspray som känns som stelnad... ja ni förstår säkert..., i nacken, och sedan blir det en fika med syster och inhandling av Expressen.
Hon sade att det var en fin bild i tidningen, och det kan ju vara trevligt att ha något positivt att klippa ut för en gångs skull.


Bye bye

Oj oj oj... Har för ca två timmar sedan kommit hem från Mama galan på Berns.
Jag har sett på inläggen att många redan vet att jag kammade hem priset som Årets Mama-hjälte =)

Jag är så oerhört glad och ärad, över denna underbara utmärkelse och det känns som en dröm att få stå där på scenen och ta emot priset och applåderna.
Jag har visserligen vetat om resultatet i ca en månad, men har varit förbjuden att skriva eller berätta om det, så FÖRLÅT att jag har spelat ovetande.
Det känns hemskt, men det fick som sagt inte komma ut. Gissa om jag har varit sprick färdig att säga som det är när ni önskat mig lycka till på bloggen, =)!



Jag kom till galan ca 2 timmar tidigare innan den öppnade och blev
eskorterad till sminket uppe i ett rum ovanför "stora salen".
Rummet var ganska avlångt och fullkomligt kryllade av kända ansikten så
som Laila Bagge, Hanna Graaf, Jessica Andersson, Pernilla Wahlgren osv...

Jag kände mig lite vilsen när jag försiktigt gick och hängde av mig kläderna på en galge längre in i rummet.
Överallt så stod sminköser och hårstylister och fixade med hår och make och jag satte mig ner i en soffa och tog en kaffe medans jag väntade på min tur.

En person som var väldigt roligt att träffa var Lotta Gray (Vimmelmamman),
då jag har läst mycket om henne, men aldrig fått träffa henne personligen.
Vi har ju båda blivit drabbade av cancer, fast på olika sätt,
och behöver liksom inte säga så mycket.. man förstår ändå.
Det var även hon som skulle dela ut priset till mig eftersom att hon vann samma
titel förra året, så det kändes ju viktigt att presentera sig innan.




Det dröjde inte länge innan jag blev placerad framför en spegel och förvandlingen började. Tjejerna som sminkade mig och fixade håret var toppen duktiga, och jag blev kanon nöjd =)
När väl klänningen kom på och när allt annat var på plats så tittade jag mig i spegeln och tänkte "Wow". Vilken förändring. =) Ha ha, jag är så ovan att se mig uppklädd, så jag nästan skämdes..



De tre timmar som galan pågick, var över så fort att jag knappt hann blinka.
Först var det uppträdande av S.A.T.S Kids som dansade, och sedan började prisutdelningen som var jätte nervöst.

Supertrevliga Expressens Chefredaktör Thomas Mattson, förklarade hur allt skulle gå till på scenen och att han och Lotta skulle presentera mig och dela ut priset.
Jag var inte nervös innan, men när jag stod bakom draperiet och väntade på att mitt namn skulle ropas upp så skakade knäna.
Usch! Jag hatar sånt där, att stå inför en massa människor och prata.
Jag fick i alla fall mitt pris, blommor och en present och sedan skulle Mark Levengod ställa lite frågor...

Han gav mig en mick och började prata.

..hur..att bli årets...gå vidare...hrmm...vill du berätta ?

"Hjälp" tänkte jag när han tittade på mig och sade något obegripligt. Jag ansträngde mig verkligen för att urskillja orden, men det var SÅ svårt. Det ekade så förbaskat i högtalarna så jag förstod bara hälften av frågan.
Jag log en smula osäkert och tänkte att "What the hell, jag får väl gissa då", och svarade så gott jag kunde på det jag "trodde" att han ville veta.
Tre frågor senare, och säker lika många osammanhängande svar senare så gick jag av scenen med bultande, men stolt hjärta.
Inte EN enda sekund så släppte jag tanken på Victor under hela tiden, och jag lovar att han fanns med mig och höll min hand =)

När jag talade med lite fler människor Back Stage, så var det tydligen inte bara jag som hade problem med att höra Mark, och det kändes skönt. Då kanske det var fler som sade fel =) Ha ha!

Här kommer några bilder som Peter tagit.





I sminket med superduktiga tjejen från Norge=)















Mamas Chefredaktör, Anna Zethareus öppnar galan











De duktiga Kidsen från SATS










Prisutdelnignen börjar.
Först ut är Årets Mama-inspiratör, Jessica Andersson








Gulliga Mark







Årets Bäst klädda Mama, Jenny Wilson









Årets Mamabloggare, Sonja Abrahamsson








Årets Barnklädesdesigner, Mini Rodini










Vackra Lotta, söta sonen Lennox och Thomas Mattson







Lilla jag med hörselproblem =)

















Årets Papa.
Supertrevliga Paolo Roberto










Årets Mama,
 talangfulla Sanna Lundell









Jennifer Brown sjöng med skön stämma











Modevisning med olika kändisar + barn..



























Sist av allt så samlades alla vinnare återigen på scen för att fotograferas.
Blixtrarna smattrade och jag blinkade tixliknande in i kamerorna. Hjälp, det här var jag inte van vid.

Sedan blev jag intervjuad av Expressen som ni kan läsa Här;
http://www.expressen.se/Nyheter/1.1780840/sofie-24-blev-arets-hjalte-mama
och även filmad, (av Mamas webb TV tror jag).


Thomas Mattson blogg

http://blogg.expressen.se/thomasmattsson/entry.jsp?messid=556894









Sötaste barnen i Laban tröjor =)







Syrrorna var glada =)








Papsen och Josse









Två mama-hjältar =)








Mitt fina pris som jag är så glad över. Det är ditt och mitt Victor, vi har förtjänat det tillsammans!





Jag hann ju tyvärr inte gå runt och titta någonting då allt hände så fort, men jag lyckades faktiskt stöta på Tessan och hennes vänninna, som troget läser min blogg.
Det var super trevligt att få ett ansikte på den som skriver och att prata personligen. Tyvärr så hann vi inte prata så länge, eftersom att jag hade en tid att passa, men jag hoppas vi möts igen =)

Den enda av de andra nominerade Hjältemammorna som jag hann heja på var Karate mamman. Vart var ni andra ??? =(
Jätte roligt att se henne också.





Den här kvällen har varit jätte rolig, omskakande, overklig och nu är jag helt slut.
Det har varit mycket intryck för mig som är van lugnet på sjukhuset och vår lilla "bubbla" som vi levt i det senaste året... Sorgen värker i hjärtat när jag tänker på varför jag stod där på scenen i kväll och tog emot applåder... Tänk om vi kunde fått stått där tillsammans du och jag, så som det ska vara...

Kontrasten mellan den glammiga galan och den tysta graven som vi åkte förbi på vägen hem var total och bisarr och jag påminndes återigen om den tunga verkligheten som väntar där hemma.



Jag vill avsluta med att tacka alla er som NOMINERAT, RÖSTAT och TROTT på mig.
TACK för att jag fick chansen att uppleva en overklig kväll av glädje och värme och för att ni gav mig denna stund av sinnesro. Även tack till gänget på Mama för en trevlig, välordnad gala och ett fint bemötande.

Nu skall jag slänga mig i säng och förhoppningsvis drömma om min prins.

GODNATT alla därute och TACK, TACK, TACK igen!

Idag är det full rulle. Resor till soptippen, storstädning av huset, tvätta alla ungarnas kläder, Peter måste klippa sig (sista minuten som vanlligt), Cazper fyller år, så kalas vid 5 hos hans mamma samt hämta upp ett nytt soffbord hos några bekanta.

Ja vissa dagar händer det inget, andra dagar händer allt!

Vet fortfarande inte vad jag skall ha på mig, eller vilken klänning rättare sagt, men det lutar åt den med ett axelband, röda väskan, svarta strumpbyxor, pumps, röda naglar och läppar och någon röd accessoar i håret.
Då blir det inte för svart... Köpte en sjal på lindex också att lägga om axlarna så att jag kan skyla mig lite om jag känner mig för bar.

Det skall bli kul att träffa de andra mamma hjältarna igen, ett underbart gäng allihopa! =)









Vill avsluta inlägget med ett fyrfaldigt levende, för lilla Cazper som blivit så stor!
Han leve, HURRA HURRA HURRA HURRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!








Det är lite konstigt att samma dag som ljusen brinner på Cazpers tårta och han blir ett år äldre, så brinner de också för Victor som blev en ängel för exakt 7 månader idag, den 14:de.

Älskar er båda....

När mörkret börjar lägga sig utanför så kommer min julkännslor krypande.
Är ganska sugen på att börja ställa fram lite vinter prylar så som,
lyktor, ljusstakar, nya dukar, filtar och plädar och så vidare.
Just nu går det mesta i vitt och grönt och det börjar kännas lite fel med tanke på årstiden.
Jag är lite osäker om det är för tidigt dock, vill ju inte bjussa in julen riktigt än.. eller ?


Hur brukar ni göra, NÄR är det OK att börja jul/vinter pynta hemma??









Skulle behöva införskaffa ett mysigt litet glöggset också. Jag ÄLSKAR glögg och peparkakor men saknar något att avnjuta det i =)











Peter fick det här glöggsettet med årens olika maker i present av grannarna, men jag får ju tyvärr inte smaka eftersom att det innehåller alkohol =(
Typiskt!!!!
Det är dock ett väldigt bra julklappstips eller bara bra att själv ha hemma och bjussa på vid besök.

Själv får jag nöja mig med blossas Alkoholfria saft glögg i år.













Detta underbara bedset från Hemtex ligger högt på önskelistan =)

I dag damp biljetterna och inbjudan till mama galan ner i brevlådan.

Usch, nu är jag lite nervös också, fast jag hade bestämt mig för att inte bli det... Är inte van vid stora tillställningar, även om det kommer att vara mycket avslappnat med barn och så.

Det är faktiskt skönt att ha med sig ungarna, då kan man unna sig att vara lite lössläppt och det blir inte så stelt=)


Det skall i alla fall bli jätte skoj och jag tror att vi alla kommer att ha en trevlig kväll. =)
Hoppas att det är många av er som skall dit, så att vi ses där!

Finaste tomten - 08



Kallt idag... Sitter och vänta på att snön skall komma med både rädsla och spänning.

Omgivningarna får en sådan magisk kappa av vitt när snön faller ner, så att det känns som en annan värld.
Den täcker varsamt spår av det som varit med ett löfte om att inte försvinna förens solens första vårstrålar dyker upp. 
Samtidigt så kommer dess vita textur även att täcka gräset och marken som markerar Victors viloplats. Det känns lite skrämmande att konturerna kommer att suddas ut av den vita snön och inte lämna några spår kvar.

Jag är inte en vinter människa i vanliga fall, och ännu mindre i år när allt redan känns mörkt och svårt.
Det känns som om det vore en månad sedan vi firade vår sista jul med Victor och fortfarande hade hopp om framtiden. Det var en tid av glädje, skratt och värme, på remiss från sjukhuset.  
Victor var för första gången med och klädde granen med stor spänning, öppnade glatt alla färgglada klappar och plutade försiktigt med läpparna mot tomten som Hoande kom upp för trappan till övervåningen där vi satt.




Vi bestämde i år att vi skulle skippa julen och bara gå till graven och på midnattsmässa, och den tanken kändes ok i sommras när allt var så långt bort, men nu när julen börjar närma sig så känner jag allt mer behov av den
där välbekanta *julfriden*.

Jag BEHÖVER verkligen familjen, glatt umgänge, god mat, tända ljus och att få känna ett litet hopp om det som skall komma.
Visst, Victor finns inte med oss kropsligen i år, och jag vet att vi kommer att gråta en hel del, men jag tycker ändå att vi på något sätt är skylldiga honom och oss detta. Att inte ge upp hoppet och glädjen och utan att istället känna den ro och frid som faktiskt inträffar på julen.
Jag VILL ju minnas honom och våra glada stunder, inte förtränga och stänga in allt.

Jag vet att det hemskaste som någonsin kan drabba en förälder, redan har drabbat oss, och till och från gör saknaden och sorgen så fruktansvärt ont att jag inte förmår mig att ens kunna andas.
Men jag har ett par talesätt som jag förtvivlat försöker hålla mig fast vid när det känns som tyngst.



"Det handlar inte om hur man har det, utan hur man tar det"




"Det finns inte en situation som är så svår
att en tanke inte kan få den ett litet uns lättare."


/Nelson Mandela





JAG är fortfarande ansvarig för mitt liv och hur jag väljer att gå runt och må.
Vilka val jag väljer att göra och vilka tankar jag väljer att tänka.
Sorgen är ju redan där, den släpper inte taget om mig ändå, så varför inte lära mig leva med den?

Till skillnad från Victor så har vi VALET att fortsätta leva, det hade inte han, och vore det inte då oerhört själviskt av oss att inte ta den möjligheten?

Jag satt här vid datorn för att välja ut lite bilder till Ena-Håbo tidningen som gjorde en intervju med mig förra veckan.
Reporten frågade efter bla bilder på mig och Victor och på oss alla tre.
Jag satte igång och bläddrade igenom våra album.


Då slog det mig...

Jag kunde inte hitta ETT enda fint kort på mig, Peter och Victor tillsammans . Och ännu värre, jag blev häpen och bestört över hur få det fanns på bara mig och Victor!
Nu menar jag inte tiden innan han blev sjuk utan efteråt, under sjukhustid och behandlingar. VART är alla bilder på mig och min prins under de sista dagarna??!!

Jag sitter med tårar som rinner nerför mina kinder, pga att jag precis insett att jag ALDRIG! ALDRIG NÅGONSIN kommer att få ta en enda bild till tillsammans med mitt barn!!!

Det som finns, det finns, men några fler tillfällen, det kommer inte!... Så var det med det...



Tänk att det tagit mig nästan sju månader att inse att vår tid tillsammans är slut, inte bara i livet, utan även på bild och film... Det är inte klokt...
Det kändes nog så fel och konstigt att sitta där på sjukhuset och stirra in i en lins under den korta tid som fanns kvar, det måste vara därför.
Men guuuud vad jag ångrar mig nu! Nu har jag ju ingenting kvar!!!

Jag hittade EN glad bild på mig och Victor som min syster tog på vår sista julafton tillsammans, och den kärlek och glädje som strålar mellan oss, den går att TA på =)


Denna bild kommer för evigt att ha en plats i mitt hjärta. ..





                                                             Sista julen tillsammans -08

                            

Har funderat lite på vad jag skulle önska mig i julklapp om jag fick välja.
Har gjort en liten lista som lockar just nu i alla fall.

Vissa saker är kanske lite mer realistiska än andra, men What the Hell, får jag önska vad jag vill så =)

Självklart så vet ni ju mina innersta önskningar, med eftersom att det aldrig kommer att bli möjlighet så behöver jag inte ens skriva ner dem....



 





Denna underbara spjälsäng så att jag kan ligga sida vid sida med min bebis
utan att riskera att mosa henne =)







En bärsele så jag kan hålla henne nära mit hjärta hela tiden...


    

       Ett spa bad på verandan att kunna glida ner i nu när maggen är så stoooor.

Jag fryser såå!!

            Den underbara parfymserien Fresh, så att jag kan lukta underbart
                nyduschad varje dag =) (även om jag inte orkar ) *ler*

Make Up Stores, Cool Eye Stick som kan trolla bort ICA kassarna under min ögon.

Att Barncancerfonden slår insamlingsrekord i år!

En HEL oförstörd svanskota efter denna förlossning...

...om inte...


Då vill jag ha denna mjuka sittring att använda med inbyggd värme
och extra komfort!

En personlig massör som jag kan plinga på när min fötter känns svullna och ömma.

Fast jag är så jäkla kittlig, så det kanske inte skulle gå... Hmm










Ett fis-skydd till laban =)    JA det finns faktsikt !












Denna mini-voodo docka som jag kan tortera, bita, elda upp och slå på och låtsas att det är en cancertumör.
(Är i stort behov av att avreagera mig)










Som sagt, en del saker är kanske lite mer realistiska än andra, men en flicka kan ju alltid önska =)

Vad står högst upp på DIN julklappslista ? (Om man får drömma lite =)


Goodnight!

I natt drömde jag åter igen en sådan verklig ddröm om Victor.

Vi befann oss i rum 6 på sjukhuset, Victor satt i sängen, läkaren var inne i rummet och jag satt på en stol bredvid.
Vi läste och tittade tillsammans i en stor bok som satt fast som på en witeboard tavla på väggen.

- Vart är fåret Victor?
- Dääj, pekade han och höjde förväntansfullt sitt lilla finger.

-Och vad säger fåret då ?
- Bääää, svarade han med sin lilla gulliga stämma.

Vi skrattade tillsammans och fortsatte sedan med de andra figuren på tavlan.

Jag förstår varför jag drömde om just detta, då böcker betydde så oerhört mycket för oss under vår sjukhus tid. Det var i dem han lärde sig alla sin ord och att komunicera med oss.
När vi hade läst boken en stund så kom jag ihåg att jag höll honom i min famn och kramade hans lilla varma kropp, länge länge...
Jag kysste hans små läppar, gång på gång och strök hans kinder.
Jag visste ju att jag drömde så jag ville så desperat att stunden inte skulle ta slut, jag ville ha honom kvar hos mig ! Han var väldigt lugn och nöjd och tittade mig ofta i ögonen.
Jag grät tyst i hans nacke och kände kärleken nästan strömma igenom oss båda.

Jag kom ihåg vad mediet sade till oss när vi var där, att vissa drömma som verkligen är speciella, ofta är riktiga möten som man har i det undermedvetna. Det är då själarna har lättast att ta kontakt med oss, när vi sover.
Jag hoppas så innerligt att det var så, att vi verkligen träffades.

Om det här är det bästa.. den ENDA närhet jag kan få till honom, så är jag tacksam och väntar innerligt tills nästa gång vi möts igen....





Sommaren - 08






Tänk att jag inte tidigare insåg, vilken gåva det är att få hålla sitt barn...

Idag har det varit fullt upp.
Gick upp tidigt, gjorde mig i ordning, åt en alldeles för långsam frukost, fick lite panik, hann precis borsta tänderna, gjorde intervjun med Bålsta bladet, släppte bara ut hundarna en snabbis, åkte järnet till tågstationen med ännu mer panik, och parkerade slutligen med en tvärnit för att sedan upptäcka att tåget inte gick förens 20 min senare. *suck*

Vädret har ju inte varit direkt toppen idag må jag säga, så det var en blöt Sofie med syster som ramlade in på
Lindex klockan tolv.

Vi lassade famnarna fulla med kläder och gick sedan in i provhytten för att testa om jag kunde klämma in bollmagen i något.
Måste säga att jag blev rätt stolt över att det mesta gick att använda, trots graviditet =)

Jag provade ett otal klänningar (som jag ALDRIG använder annars) några linnen och tunikor och hittade slutligen två svarta favoriter som jag tyckte var lagom fina.

Eftersom att vi hade bråttom även att komma hem (syster skulle jobba på eftermiddagen) så nöjde jag mig med mina fynd och valde sedan ut två kuvert väskor som passade. En röd med rosett och en svart lite mer diskret.
Får se vilken av dem som jag använder...



Det känns så kul att få klä upp sig för en gång skull, då jag alltid går i jeans och dylikt.
Jag har lagt upp lite bilder så ni får se hur klänningarna satt =)
OBS; Observera mina otroligt roade miner på alla bilder. Vet inte hur jag lyckats
behålla exakt samma min på nästan varje kort ! Ha ha ha








Lite för tajt för min smak, ser lite konstigt ut med kulan =)





Utan tröja... Nej, inte ett korvskinn tack =(









Den här klänningen tycker jag var jätte fin för min kropp.
Inte för tajt med den framhävde ändå magen på ett fint sätt =)
Jäkligt snygg i ryggen också med djup skurning

















Min systers favorit. En liten tajtare klänning med snett axelband.
Också fin, men jag vet inte... Hmmmm








Mag put...





Testade till och med en röööd klänning, samma modell som den med djup
urringning i ryggen. Gillade den faktiskt, men inte tanken på hur alla skulle
glo om jag var den enda i rött... Fegis!!








Väskorna... Vilken tycker ni passar till svart ??








Vi avslutade dagen med att avnjuta varsin varm choklad med grädde medans vi väntade på tåget. Det är verkligen det bästa när det börjar bli kallt och mörkt =) mums!

Det som är positivt för mig, med att ha fullt upp så här på dagarna är att jag lyckas skingra mina panikartade tankar för en stund. Jag kan på något sätt samla ihop mig och fungera någorlunda normalt och det är väldigt skön känsla.

Annars tänker jag ju på Victor 24 timmar om dygnet och med det kommer också den tunga tunga sorgen...













Tack syster yster som följde med mig idag. Skönt, men lite ovanligt att skriva om någonting annat än bara sorg på denna blogg =) Inte varje dag jag skriver om kläder direkt !


Bye bye

Passa på att gå in och beställa min blok i julklapp eller gåva till någon du tycker om och bidra samtidigt till att främja barncancerforskningen.


OBS; Lång leverans tid, så beställ NU!!!!




www.vulkan.se

Jag blir så glad när jag ser att det fortfarande ramlar in pengar till forskningen på Victors fond.

Det är helt otroligt, vilka änglar ni är! =) Jag menar, är det inte otroligt att de pengar som kommer in, faktiskt är från privata, givilda människor som er!?


Vårat mål var först 10 000 och sedan 100 000 och nu är vi uppe i otroliga;



 315 390 kr!!!!

Ett litet meddelande från Marie Schölling, Busungar 2010



Beställ, beställ, beställ !!!

 

Tack för alla uppmuntrande kommentarer, jag behöver höra att jag inte skall känna mig dum som är seg och deppig.
Jag får bara så jäkla dåligt samvete så fort jag blir så, VILL ju vara så mycket mer, orka så mycket mer...
Det var bra formulerat som någon skrev och det är väl så jag får tänka, att för varje dag så närmar sig Vilmas födelse, närmare och närmare... )=)
Vår granne och goda vän Kattis drog som tur var iväg mig till stallet på eftermiddagen, så det var skönt att få göra NÅGONTING ändå.

Hann till och med att köpa ögondroppar till Labans öga så han har precis fått sin första dos=)
Får se om det blir bättre annars kanske han får se på sin tokiga matte som på klippen nedan =) Stackaren !


Dag 1






Dag 2, snart blind

Ja, vi får hoppas att det inte går så långt =)

Alla helgons dag - eller Alla själars dag som låter lite finare...



Har spenderat mycket tid vid graven i helgen, rusta upp och planterat om inför vintern, tänt massvis med ljus, suttit hos Victor och pratat, gått på minnesgudstjänsten och vandrat runt och tittat på alla vackra upplysta platser.

Det är något väldigt speciellt att vara på en kyrkogård på Alla Helgona, nästan magiskt på något sätt.
Allt ser så varmt och ombonat ut, och överallt så är det människor som fixar och donar med sina kärastes platser.
Kyrkogården ser levande ut av alla ljusstrålar som bryter av det becksvarta mörkret och kastar långa mjuka skuggor på föremålen runtomkring.

Vi åkte tidigt för att göra i ordning vid Victors plats, ville plantera lite ljung och ta bort sånt som skall in över vintern. Hela familjen slöts upp med ljus och blommor och det dröjde inte länge innan det fullkommligt strålade om Laban och hans omgivning.
Den stackars graven bredvid oss hade inte ett enda ljus tänt, så vi satte dit två gravljus så att det inte såg så mörkt ut, hon är ju ändå Victors granne =)

När mörkret föll så stod vi alla tillsammans och bara betraktade det vackra i tystnad. Överallt runtomkring strövade folk omkring för att även de ta in stämningen och den magiska aftonen.
Kl sex var det dags för gudstjänsten där det bjöds på kaffe, kaka och godis.
Prästen hade satt ihop en oerhört vackert och meningsfull predikan som inte bara handlade om Gud, utan faktiskt om kärleken till de vi hade mist under året.
Kom så väl ihåg orden som hon läste upp. 

- Tala inte om Gud med mig, för jag vill inte höra... Tala istället om vilka goda vänner vi var, eller om kärleken mellan oss och om våra goda stunder! Gud är framtiden och den tiden kommer, men just  nu är jag i sorgen och i nuet, så tala inte om Gud med mig.


Det är precis så det känns för alla som nyligen har förlorat någon och det är en sådan predikan man vill höra.

Det spelades underbart vacker musik på flöjt och piano och vi grät alla i kör. Det kändes så tungt och sorgligt och som om något höll på att brista inom mig! Lilla prins...
Det tändes ljus för ca 40  personer den kvällen och allas namn och ålder lästes upp.
Rysningarna gick som stickande nålar längs min rygg när prästen högtidligt räknade upp allas namn ;

-Och vi tänker extra mycket i kväll på....

En massa olika namn och åldrar lästes sakta upp, och för varje namn tändes ett speciellt ljus. De flesta hade gått bort i 80 års åldern så det är inte så konstigt när man såg att människor runtomkring ryckte till när prästen sade;

 ...Victor Oscar Sundberg, 1 år och 7 månader gammal.

Det lät liksom så främmande och fel. Ett barn hörde inte hemma bland alla de andra åldrarna... En sådan tragedi...
Min servett som jag höll i min hand var så genomdränkt med tårar att den bara var en våt liten boll vid Gudstjänstens slut.
De anhöriga fick gå fram och hämta deras kärastes ljus när allt var över. Victors hade nummret 24...



Efteråt så begav vi oss i samlad skara tillbaka till graven för ännu en stund tillsammans och sedan åkte jag och Josse hem lite i förväg för att förbereda tilltugget som vi hade köpt kvällen till ära. Ca 40 min senare så befann sig de flesta i familjen hemma hos oss för umgänge, god mat och minnesprat.

Mamma och kompani åkte hem vid halv tio och då slog resten av oss ner i vardagsrummet för att titta på två läskliga filmer.
Det kändes skönt att skingra tankarna lite, och tanken slog mig när jag trängdes bredvid min stora syster i soffan, att utan familjen, vad skulle man göra då???

Allt som allt så har det varit en mysig, fin, sorglig, tragisk, vacker och minnesvärd helg som spenderats på allra bästa sett tillsammans med människor som man älskar.





Mormor Marie planterar






En liten fladdermus får dela träd med fjärilen =)







Moster Josse






Gammel mormor Elin









Laban i alla sin glans =)












Filmerna vi såg;

The Last House On The Left
The Uninvited






Väldigt brutal men sevärd rysare/thriller








Hyfsat läksig skräckis med oväntat slut

Efter flera timmars försök att kompiera över DVD;n till datorn och att sedan inportera den i Windows Movie Maker så ger jag upp för idag. Det gåååår inte.... *suck*

Jag får försöka i morgon igen och lägger därför ut lite bilder på lilla Vilma. Har valt ut ett par olika miner som vi lyckades fånga upp. =) Enyoy!





En liten dam med armen rakt upp bredvid ansiktet.
Till vänster ser ni moderkakan som hon lutar sin kind mot.










Ett litet leende kanske? I alla fall så öppnar hon och stänger
munnen







Tänkaren.....








Nuu är det ialla fall ett leende, eller vad säger ni?














Oj oj oj, vad fort humöret kan skifta. Hur ledsen får man se uut??
Alldeles bedrövad =(











Om ni tittar noga på bilden nedan så ser ni en liten grön pil.

Den gröna pilen pekar på...hrm.. ja det som konstaterar att
det är en liten tös som ligger och ruvar.
4 vita sträck utger "the vagina" eller murvan som man kan kalla det !=)

Då har vi vi varit på ultraljudet, och det var en helt fantastisk upplevelse =)
Synd bara att tiden gick så fort, hade velat ligga där längre och tittat på mitt barn.

Nu är det iaf fastställt att det är en liten LILLASYsTER, men jädrans vad hon kämpade för att inte visa det, haha. Det tog nästan en halvtimme innan hon förmådde att sära på benen! Pryd liten typ =)

Det blev jätte fina bilder på hur hon ser ut, och det fanns mycket likheter med Victor som nyfödd, speciellt näsan och munnen. Man fick se sparkar, hon vinkade, öppnade och stängde munnen och ibland så kikade hon på oss med halvöppna ögon.

Jag håller på att fixa ihop en liten film så att ni skall få se, men det tar ett par timmar då jag måste tanka ner ett program för att kunna kopiera över DVD;n till datorn, så ni får ge er till tåls! =)

Lägger in ett par på undersökningen så länge !


Ses snart =>)











På rygg i det fina Ultraljudstummet.

Förväntansfull mamma med klet på magen !




Nu kör vi !

Även i den svartaste natten, lyser du där. Ger oss vägledning och styrka i mörkret...

Vår starkaste stjärna du är, oss alla du bär
på vingar som aldrig viker...

Upptäckte någonting ganska otroligt idag, och jag är förvånad att tanken inte slagit mig tidigare.

Bebisens beräknade födelsedag är den 22 Januari, och gissa vilken det är?

Jo, VICTORS NAMNSDAG!!!!!!


Vad är oddsen för att jag skulle bli beräknad till just det datumet ? Lite läskigt är det ju... Nu får vi bara vänta och se om syster eller bror kommer på dagen =)

                                
                                          Ansiktet på ett barn som inte längre orkade....

                                 







Det här med meningen om livet och allt strunt som man går och funderar på dagligen, börjar rinna mig ur händerna.
Hur mycket jag än har funderat, vänt på saker och verkligen försökt att se det här med barncancer från olika perspektiv, så finner jag ingen mening.
Jag kan finna mening i en massa andra olika saker, om man dör i ålder, olyckor, tar självmord etc, men just meningen med barncancer... Det gör mig obegripligt frustrerad.
Jag vill ju förstå, hitta en MENING!

Och själva cancer klumpen i sig, den är ju helt vanvettigt meningslös.
Att orsaka så mycket plåga och smärta och verkligen göra allt i sin makt att för att ta kål på människan den invarderat, för att ändå sedan dö när kroppen gör det.

Det äckligaste med cancer, tycker jag är att det nästan är som en levande parasit och jag hittar ingen bättre jämförelse än tex fästingen.
Men fästingen, den gör ju ändå sitt, ramlar av för att sedan leva vidare. Men cancern... den lever ENDAST för att förgöra och bryta ner tills den också orsakar sin egen död...


Vi har pratat med läkarna som hade hand om Victor, lite om klumpen i magen, varför den inte gick att upptäcka i slutet osv.
Jag var tvungen att ställa frågan om hur länge de trodde att tumören fortsatte "livnära" sig på Victor efter att han dog.
Läkaren svarade att ungefär två till tre dygn efter att kroppen dött, så dör även tumören av näringsbrist.

FY FAAAN!! säger jag bara. Att den där äckliga vidriga knölen, levde kvar i lilla Victors kropp när han under så lång tid tagit ALLT liv han bara kunnat. Kunde inte det räcka???
Var den tvungen att så desperat krama ur varenda droppe av det som fanns kvar i honom!!??

Jag önskar nästan att cancer var en person, så att jag hade någon att slå ihjäl, hoppa på, tortera och ställa till svars... men det går ju inte... för det finns ju ingen mening.

Varför tvingas ett barn utöva en sådan rasande och plågsam kamp mot någonting som ändå är förutbestämt att de skall förlora?
Jag har så mycket hat och vrede som jag vill rikta någonstans... så mycket sorg och ilska...
Men hur kan man hata någonting som inte går att ta på? På ett gäng celler som bildats helt av slumpens obegripliga plan. 
Det går ju inte...

Så vi fortsätter att kämpa... Kämpa för att forskningen skall gå vidare och för att de en dag skall lära sig hur man förgör den här osynliga fienden utan mening eller mål.
För hur går du annars vidare`?

Det finns inga ord att säga, bara sorg att känna...


I går gick en liten kille vid namn Elton bort i samma förbannade sjukdom som vår prins.
2 år och 3 månader gammal, en kämpe som inte mera finns

LÅt oss aldrig glömma vad de än gång var
Hur tappert och innerligt de kämpade mot cancern, för att hos oss få stanna kvar









Mamma!, gråt dina tårar, det är okej
Pappa! sparka, skrik du också, jag fattas ju dig

NI måste försöka tänka på plågan jag inte längre har
och alltid försöka minnas att jag hos er fortfarande finns kvar

Inga mera slangar, ingen lång vass nål
Inga starka medeciner, nu läker mina sår
Min kropp är fri och jag känner mig stark,
med ett stolt leende lättar mina fötter från denna kalla mark...

Dit jag skall, dit längtar jag redan nu
och där möts vi igen så småningom, jag och du
Ni har så länge suttit vid min sida och vakat över mig
Nu är det min tur, mitt skydd jag nu ger tillbaka till dig...

Om ni känner en smekning, en lätt liten bris på er kind
Det är jag då mamma; jag är med i varje vind! =)
Nu kan jag skratta, busa och springa fritt med änglar små
Men glöm inte, jag tittar till er då och då...

Mitt hjärta det slog för er, jag så länge höll mig kvar
Nu måste era hjärtan fortsätta kämpa, ni fortfarande varandra har
Jag vill titta ner och se min kära familj, se att ni minns mig med leenden och skratt
Mamma, pappa, bror ni är min kära skatt...

Så mamma!, gråt dina tårar, det är okej
Pappa! sparka, skrik du också, jag fattas ju dig
Minns ej min sjukdom, minns mig som jag var
I era varma hjärtan, jag för alltid stannar kvar...



Till minne av Elton
24/10 2009



Victor! Ta hand om varandra nu =)
Puss

"Katrin Zytomierska planerar vara en hård mamma: Jag blir nog den som slår barnen"



Enligt Aftonbladets artikel så är Katrin Zytomierska gravid med sitt första barn.
Hon påstår sig inte alls vara glad över nyheten då hon skyr tanken på att vara gravid och inte ens gillar barn.

Nu är ju frågan hur seriöst man skall ta fröken Katrin då hon är känd för att uttala sig vädigt omoget, klantigt och korkat.
Hon har bestämt sig för att skriva en dagbok på bloggen om sin graviditet, och jag gissar på att den kommer att fyllas med alla möjliga kommentarer och uttalanden om hur svullen, värdelös och äcklig man känner sig som gravid.


Hoppas bara att unga tjejer eller gravida inte tar henne på alltför stort allvar och blir avskräckta från att själva skaffa barn, för tro mig, alla mår inte piss och förvandlas till outhärdliga, illaluktande, uppsvullna freaks.

Nej, för det mesta så handlar det om att förändras som person, både på utsidan och insidan. Du förvandlas till en mamma, och med det medföljer också ett visst offrande, en viss smärta och självklart en förändrad livsstil.
Och skall man nu ha barn, så är graviditeten ett utmärkt tillfälle att öva sin nya osjälviska sida på.

För Katrin, du kommer dock att dras med detta lilla skrikande knyte en bra tid framöver ! =)


Så GRATTIS till din nya kaosartade, trötta uppochner vända mammatillvaro, med hängpattar, fettomage, kräkningar, gropigalår, elefantröv och svintohår!!


Jag är säker på att du kommer att bli en super mamma!! =)














Läs nedanstående artikel. Seriöst, måste man ta ALLT på blodigt allvar???

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article6010577.ab

Här står vi nu, ett halvår har gått
Sommaren har blivit till höst
Ett halvår har gått, tårar har fällts
För oss finns det ingen tröst...



Långt ner under oss, där ligger din kropp
under blöta löv och lerig jord
Vår son är borta, du tog med dig allt hopp
kvar blev vi, oförstående, ensamma och utan ord...




Med ett litet syskon vi hit skall fara
berätta historier om Labans land
Där prins Victor bor med änglaskara
och vakar över oss med varsam hand




Låt den starkaste stjärnan lysa klart
över hav, natt och sten
Förvandla det mörkaste till något underbart
hela oss med ditt starka sken...










Foto; Andreas Bardell







http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article5990608.ab#

Ville bara Välkommna alla nya läsare till bloggen.




Såg att statistiken hade stegrat, vilket är superkul=)
Hoppas att ni kommer att fortsätta följa mig och min familjs kamp i livet och med det nya barnet.







Gå gärna in och beställ en kalender eller köp min bok och bidra på så sätt till Barncancerfonden =)


Tack för alla fina kommentarer och allt stöd!

Lite svullen i bihålorna kanske ???

Tack till en anonym läsare som skickade de här två underbart fina halsbanden som kom med posten idag.
Stjärnan som satts ihop med hans namn, väldigt smakfullt och vackert !

Blir lika glad varje gång det kommer en tanke lr gåva, det visar hur många ni är där ute som finns med oss i tankarna.

Så tack igen till dig som skickade gåvan =)




Till Peter










Till Mig

Victor hade som så många barn, vissa favorit saker som upptog hans intresse mer än andra. 
I hans fall var det sjukhusets Helikopter.


Han älskade att titta på när den startade och landade från plattformen uppe på sjukhustaket.
Han kunde ligga lungt och djupt sovandes i sin säng sent på kvällarna, då helikoptern plöttsligt kommer flygandes förbi utanför, följt av det välbekanta ljudet av roterande propellerblad. * Flaf flaf flaf flaf *

På mindre än två sekunder så kastade sig den lilla sovande kroppen sig upp i sittande läge, och hans ögon spärrades upp!
- Däär!, Deen deen!! ropade han upphettsat och pekade ivrigt med sitt lilla knubbiga finger mot fönster rutan.
- Koppe!!

Att han var fullt kopplad med 20 olika sladdar till sin pump, det fattade ju inte han. Inte heller att klockan var sent på natten och att han faktiskt skulle sova nu.
Nej, på något sätt så var den där lilla stunden då han fick trycka näsan mot rutan och följa helikopterns resa mot skyn magiskt för honom. Han tröttnade aldrig, hur dålig han än var.


Den 28 April så hade Min Stora Dag ordnat så att Victor skulle få åka till Barkarby Flygfält, för att få se en *Koppe* på nära håll, och om han var frisk nog, kanske åka en kort tur.
Vi såg så fram emot den dagen, då vi visste hur glad hans skulle bli.

Tyvärr så vet ni ju alla så här i efterhand att det datumet aldrig kom för Victor. Han gick bort 14 dagar tidigare och hans lilla dröm fick aldrig bli verklighet...

Moster Josse köpte en leksakshelikopter till Victor på Påskhelgen som plåster på såren. Den lilla leksaken blev det närmsta han fick komma sin Stora Dag, och jag glömmer aldrig lyckan i hans trötta ögon när han öppnade paketet och såg presenten.




Därför är det en speciell känsla varje gång vi hör det välbekanta ljudet i skyn och blickar upp mot molnen. Kanske sitter han där inne brevid piloten och skrattar, vinkandes ner till oss... =)

Vår lille ängla pillot =)










Ligger vaken i min säng mitt i natten och drömmer om dej
Jag har kännt att mina drömmar sviker mej
Fyger ensam i mitt rum bara längtar och tänker på dej
och jag vet vad jag vill, jag vill upp tilll himlen en gång till


I en rosa helikopter ska jag flyga hem till dej
I en rosa helikopter ja då flyger jag till dej varje dag
I en rosa helikopter hela vägen hem till dej



I en rosa helikopter ja då flyger jag genom stjärnorna till dig...




Peaches - Rosa Helicopter