Idag blev jag äntligen klar med Bloken.
Jag har ju inte skrivit på hela Juli månad och var rädd att jag inte skulle hinna, men ikväll blev den klar.

Tyvärr så blev det något problem när jag skulle lägga in den så jag har mailat Vulkan.se och bett om hjälp, så jag hoppas de svarar.
Det vore ju synd om det inte funkar nu när allt är färdigskrivet och allt.

Sandra min kompis håller på att uppdatera Victors blogg med lite ny design och bilder, så snart får ni se det nya resultatet. Hon är jätte duktig så jag är säker på att det blir jätte bra!

Tack åter igen Sandra för allt jobb!!!!

Redan Torsdag. Veckan har gått så otroligt fort här på Almers hus.
Vi har hittat på jätte trevliga saker, cyklat mycket, badat i havet, latat oss, gått på spa och ätit gott.

Peter sade ett sanningens ord häromdagen, att det här är första gången som vi varit i väg hemifrån och inte längtat hem.
Vi vet inte om det har med själva resan att göra, att den handlar om Victor alltså, eller om det bara är en lycklig slump.
Det har varit mycket lärorikt och nyttigt att få prata med de andra familjerna och fått lyssna på deras historier.
De är ju mycket längre fram i sorge processen än vad vi är, och det är skönt att höra hur de gjort och vilka väger de har tagit.

Usch, när vi kommer hem så känns det nästan som att sommaren är slut, fastän vi har hela Augusti framför oss.
Och föresten! Vi har fått ett datum för ultraljud nu. Den 13:e blir den stora dagen.
Är jätte nervös och förväntansfull.
Jobbigt är det också eftersom att man går och oroar sig för att allt inte står rätt till. Tänk om...
Men men, skall försöka att inte tänka så.
Så efter den 13 så vet vi om det blir en lillasyster eller en lillebror. =))

Magen växer och knakar och det känns i alla fall bra. Väntar spänt på första sparken. Hi hi....

Godnatt allihopa, skriver mer i morgon.

Herre gud. Nu är det inte ens 1000 kr kvar till 300 000 !!!!
Tänk vad många bäckar små kan göra... Otroligt...

Då var vi äntligen framme i vackra Varberg. Här skall vi stanna i en vecka och dela hus tillsammans med tre andra familjer som förlorat sina barn.
Det är både nervöst och på samma gång spännande att få dela sina upplevelser med andra i samma situation.
Tankarna far omkring under resan ner.  "Tänk om de inte vill prata" eller "tänk om dom tycker att man är påträngande med alla frågor."
Vissa människor är ju inte alls öppna med att prata om såna här händelser, utan håller det hellre inombords.
Men jag tror ändå att om man åker hit så måste man ju ändå ha något sorts behov av att träffa andra och prata av sig.

Huset vi anländer till är slående vackert. Det är en gammal villa från början på 1900-talet som grundades av en man som hette doktor Almer. Huset som vi bor i är den gamla "överläkarvillan".
Det ser ut som en liten herrgård med fyra olika lägenheter i.
Vi bor i Tant Grön som är den vänstra delen på nedrebotten.
Det består av ett stort sovrumm, ett badrum, kök, hall och ett stort mysigt vardagsrum med öppenspis. Allt inrett smakfullt i gammal sekelskifts stil.
Det finns också ett stort lekrum, ett gemensamt kök, allrum/matsal, en vacker vinterträdgård (punch veranda) och i källaren en relax avdelning med jacuzzi och bastu.



I morgon skall vi utforska området lite. Vi åkte igenom Varberg på vägen hit och vi gillade vad vi såg.
Hav, klippor och ständer är alla ingridienser som behövs för en lyckad sommarvistelse. =)

Kramar

Idag har vi planterat lite vid graven.
Flyttat om och lagt allt i ordning... Nu är det jätte fint runtomkring så det känns skönt.

Det är flera som har undrat om vad det står på gravstenen så jag tog en närbild på texten så kan ni läsa.

I helgen har Sandra och Ronny varit hos oss.
På fredagen åkte vi på ett underbart Spa där vi fick skämma bort oss lite med massage, lunch och flerat timmars badning i deras jacuzzi vid sjön.
Det behövde vi verkligen!

Resten av helgen så har vi grillat, killarna har hållt på med vår nya altan och jag och Sandra har påtat lite i trädgården.
Vi är så tacksamma för hjälpen, det är så jobbigt att hålla på själva. Det tar ju dubbelt så lång tid.
Så tack igen, Sandra och Ronny! Ni är toppen!



Verandan i ett tidigt stadium.



Kämpa på Peter!




Reglar och bärare på plats.




Killarna får lite tillfällig bärhjälp





Altanen börjar nu äntligen falla på plats. Nu återstår räcken och grind.
Bra jobbat!

Det var med varma hjärtan vi bestraktade den lilla stenen igår.
Jag kunde riktigt höra Victor ropa "Buu!".
Lilla gubben, äntligen fick du din sten som visar vem den fina lilla prinsen är som ligger och vilar under det stillsamma trädet.

När vi kom ner till graven så stod det ett äldre par längre bort och vattnade på en annan grav. När de passerade oss så harklade sig gubben och frågade.

- Ursäkta, men vad är det för en liten kille som är så omåttligt populär? Vem var han?
- Är ni med i någon sorts klubb? frågade tanten storögt.
Jag log för mig själv och svarade att det var vår son som gick bort i cancer för tre månder sen. Och populär, ja det kan man väl säga att han var, i alla fall i vår familj. Han var ju "the center of attention" ända sedan han föddes.

Berättade lite kortfattat om Victors historia och om att gravstenen precis hade kommit upp.
De blev alldeles förfärade och tanten klappade om mig på axeln innan de sade några goda ord och försvann.

Nu måste vi prata med kyrkogårdsmästaren och fråga hur stor planteringen får bli framför stenen, ta bort alla blommmor längre ner och flytta om lite saker.
Skall ta en närbild så att ni kan läsa den fina texten osm står på.

Vad kul att ni tyckte den var fin! Det tyckte vi också!


Många Kramar

Då var vi framme i Tyskland. Längst ner vid gränsen till Schweiz. Staden heter Waldshut och ligger vackert nere vid bergen. Här bor Melwin och hans familj där vi hälsar på vid andra stoppet.



En väldigt fin promenad väg längs ån, in till den lilla staden Waldshut.












Ute på stan med familjen Haapala Silfer. Letar efter ett trevligt lunch ställe i regnet.





Glass i stora lass








På "mini zoo" med barnen. Abbe och minstingen Vincent kollar in getterna.








Utanför byggnaden där lille Melwin strålas.


Här äter vi frukost med familjen och säger adjö för tillfället.
Sedan reser vi vidare mot Italien.
Tack för att vi fick komma och hälsa på er!!!

Tänk att vi ser fram emot när gravstenen skall upp. Bisarrt när man tänker efter.
Vi var på besök dit idag och fick se hur den kommer att se ut. Wow!
Det är den finaste gravsten jag sett. Den är så "Victor".

På Fredag kommer den upp. Kommer att lägga upp en bild på den så att ni alla får se.

Mamma saknar dig så, min lilla prins.
Älskar dig...

Lägger in lite bilder från semestern...
Tack igen, alla ni som såg till att vi kunde komma iväg!!!


Vid havet nere i Skåne.
Vi var förbi några goda vänner och övernattade första natten där.
Tack till Peter, Evelina och lilla söta Viggo för en trevlig kväll.












Tack vare en väldigt seg dator, så hinner jag tyvärr inte lägga upp några fler bilder ikväll. Vi måste upp tidigt i morgon, då vi skall åka in till Sthlm och godkänna Victors gravsten.
Förhopppningsvis så monterar dom den på Fredag om vi är nöjda.


Godnatt allihopa!!!

Då var det tre månader sedan...
Tre månader sedan livet krossades och vår familj för alltid splittrades.
Den otroligt obegriplligt hemska dagen ligger som en tjock dimma inanför pannan och det är med hemska plågsamma minnen som vi både somnar och vaknar till varje dag.

Jag kommer i håg det som att det var igår.
Den kvava men ändå syrerika lite stickande luften, ljuset av tusen färger som dansar omkring på väggarna och ljudet av tunga långsamma andetag som fyller hela rummet.
Värmen av hans mjuka lilla hand i min.
Känslan av len hud under min kind när jag vilar tätt tätt intill. Och kärleken...
Gud, denna starka kärlek! Så ren, explosiv och oändlig att den nästan får luften att darra.
Jag ber tyst för mig själv... Låt det ske ett mirakel. Snälla gode gud, låt inte detta hända... Ta inte min skatt ifrån mig.

Alla i rummet sitter runtomkring som tysta skuggor med mörka ansikten. Så mycket kärlek och vilja, så lite att göra. 
Det oundvikliga är nära, snart skall det ske...



Jag orkar inte ens skriva vidare om denna dag. Inte idag.
Förhoppningsvis så kommer jag att finna kraft att ta med den sista stunden i min bok sen. 
Då får ni alla läsa själva, om vår sista kamp tillsammans, om var våra mardrömmar och ångest kommer ifrån.
Synerna och händelserna vi aldrig kommer kunna radera från våra minnen. 

Vi har varit förbi graven flera gånger idag, lagt dit blommor, tänt ljus, pratat med Victor, ja det enda vi kan göra för tillfället.
Vi åkte till min storasyster på dagen och grillade. Det var trevligt och skönt att vara runt familjen ett tag.
Tack till alla er som skrivit idag och skickat era hälsningar. 
Det känns bra att ni tänker på oss.


Många kramar


 

Ångest...
Har skrivit många gånger om ångesten förut.
Visst har känslor hela tiden gått fram och tillbaka under denna period. Ibland har man mått sämre och ibland har man haft bättre dagar.
Eller dagar skulle jag väl inte kunna säga, snarare stunder. För en hel dag utan ångest har jag inte haft hittils.

Nu är den i alla fall tillbaka med full kraft. Den snör åt lungorna med en sådan kraft att man förlorar all chans att kunna andas, och den tvingar upp hjärtat i sådana hastigheter att man nästan svimmar.

Och vad kan man göra åt detta...? Absolut ingenting...

Det är bara att vänta ut dessa stunder och försöka rikta tankarna på annat.
Jag tror att både jag och Peter har kommit till en del i bearbetningen där vi nu helt plöttsligt på något bizzart sätt, faktiskt fattar till en bråkdel vad som har hänt.
Eller i alla fall styr tankarna åt det hållet. Och det får oss att fullständigt tappa fotfästet och falla handlöst utför.
Och vem finns då där för att plocka upp en? Vi har ju igentligen bara varandra att stötta oss på och det är inte så lätt när båda nästan kryper om vartannat.

Jag själv är livrädd att ångesten även skall ta vårt nya barn. Tänk om stressen på toppen av allt gör så att kroppen stöter bort detta nya. För hur mycket jag än intalar mig själv över hur glad jag är över det nya barnet, så går det inte att lura annat än hjärnan. För kroppen har fortfarande gått igenom så mycket påfrestning under så lång tid att den kanske inte orkar längre. Och vad händer då?

Vi skall försöka ringa på Måndag och boka tid med en psykolog via vårat försäkringsbolag. Än så länge har vi ju bara samtalat med vår läkare och kurator.
Har även fått en tid hos en barn och mödravårdpsykolog i slutet på Augusti, men jag måste försöka flytta fram det datumet så att jag får prata med henne tidigare.
Vill inte börja knapra några tabletter heller, varken jag eller Peter.

Jag kan inte ens säga "Måtte denna mardröm snart vara över". För det är ingen mardröm.. Utan en bister, iskall verklighet som vi kommer att få leva med resten av våra liv.

Snälla någon, stäng av min hjärna...

Hejsan, just nu sitter vi på färjan på väg från Danmark till Sverige.
Vi har haft det trevligt men kunde tyvärr inte stanna längre då det är så otroligt DYRT i Danmark.
Herre Jösses, vilka priser.
Vi kommer nu att anlända till Varberg och det är ca två veckor kvar innan vi skall till Almershus (Barncancerfondens Visommist vecka)
Vi får se hur vi gör, och vart vi tar vägen så länge. Allt beror på väder och vad som finns att göra.
Är det någon som har några förslag på roliga aktiviteter i området så får ni gärna säga till.

Skall försöka få tid till att lägga över lite bilder från semester också.

Kram kram

Hej allihopa, som ni kanske har förstått så har vi inte haft tillgång till Internet som vi trodde, och trots att vi jagat runt har vi inte hittat något som funkat bra.

Nu är vi ialla fall i Danmark, på väg tillbaka till Sverige. Resan har gått bra hittils, men det har varit rejält tufft att kunna slappna av.
Jag kan lätt säga att saknaden har varit värre när vi varit borta. Vartenda barn, varenda sak som vi gjort har påminnt om Victor. Det har varit det största samtalsämnet mellan oss två, hur kul det hade varit att ha med Victor, och "Tänk vad Victor hade gillat det där!"
Oj oj oj, semester till trots. Det är tufft att slappna av och njuta när man inte är läkt inombords.

Men det har även varit trevligt, vi har haft underbart väder i Italien, 35 grader varmt och alldeles ljummet i vattnet.
Det åskade nästan varje kväll där, men det var bara mysigt. Det var ju så långt bort i bergen.
När vi började resan tillbaka över Tyskland så har det bara varit dåligt väder. Regn 100 mil i sträck och när vi tillslut anlände till danmark så blåste vi nästan bort.

Vi stod på en jättefin camping vid Blåvand som hade underbart mycket roligt för ungar, med allt man kan tänka sig. Bland annat gratis badland, western stad, massvis med aktiviteter, egen ridanläggning osv.
Självklart så var jag ju tvungen att testa deras strandritt som de rekomenderade. Det är ingenting jag ångrade kan jag säga... Oj ojoj.
Det bar iväg i en grupp om 11 ungefär, på pigga snälla islänningar. Ritten började i lungt tempo brevid sanddyner på mjuka vägar. Efter ca 10 minuters skritt genom vaierande teräng så nådde vi fram till stranden.
Ledaren höll upp handen, samlade gruppen och berättade att vi kunde förbereda oss på galopp.
Eftersom att jag var längst bak och att det blåste så förbannat, så hade jag aningens svårt att höra vad hon sade, så när de andra helt plöttsligt bara stack iväg över sanden så blev jag lite överaskad.
Ja ja, tänkte jag och satte fart på min häst. Vi hinner i kapp.
Och vilken galopp det blev. Jag har nog aldrig ridit så fort i hela mitt liv. Och känslan av vinden i håret, hästens muskler som arbetar under mig, och saltstänket i ansiktet fick hela kroppen att fyllas av ren frihet.
Ju fortare min häst sprang, destå snabbare rann alla tankar, bekymmer och månader av ångest av mig. Det enda som existerade var jag, hästen och det vidöppna havet som dundrade brevid oss.
Det blev ett flertal långa galopper under flera kilometer och jag kan starkt rekomendera denna tur till er som gillar att rida. Helt UNDERBAR!!! Har inte lett så brett på flera veckor. =)

Vi stannade bara två dagar på campingen då det blåste så, och vi kände att vi ville närmare uppåt i Danmark.
Idag anlände vi till en camping som heter Kattegatt Strand Campng. Det är jätte fint här, helt vindstilla och underbara badstränder.
Jag och Peter har varit nere vid vattnet i kväll och vadat omkring och jagat krabbor. Eller rättare sagt, Peter har jagat krabbor, jag har samlat snäckor. Tänkte lägga några vid Victors grav och några hemma.

Jag skriver lite i morgon och uppdaterar er.
Tack till alla er som skrivit kommentarer trots att jag inte har svarat!!!!

Kramar