Jag ber som hemskt, hemskt ,mycket om ursäkt över det långa uppehållet här på bloggen. Vet att det är många som har undrat hur det har gått för Vilma, och för er som inte har min Face Book så förstår jag att det har sett konstigt ut med detta plöttsliga avbrott.

 

Jag måste ursäkta mig med mitt kaos som jag lever i just nu. Både inombords och utanpå.

 

Efter olyckan så var det som att tiden stannade upp för mig, och även då vi fick komma hem och jag såg att det var Ok med Vilma så var det som att hjärnan inte ville släppa på bromsen.

 

Blandat med alla känslor över att nästan ha förlorat ett till barn, så har jag precis börjat ett nytt jobb så har vi även beslutat oss för att sälja gården och flytta till något mindre och mer centralt.

Det här är ett sita desperat förök att försöka rädda vår familj som bara tycktes glida längre och längre ifrån varandra. Vi hann inte ens med att ses på dagarna, det fanns alldeles för mycket att göra, och efter det som nästan hände så tvingas vi nu omprioritera våra värderingar för Vilmas skull.

 

Jag har hellre en familj som får vara tillsammans, än ingen familj alls.

 

 

Jag är såå tacksam för allt ert engagemang, då jag själv har varit så utmattad att jag inte ens har förmått mig att gå in här och skriva, eller ens läsa kommentarerna som ni skrivit.

 

Försäljningen av gården gick blixtfort och vi hann inte ens ha en visning innan det var en familj som nappade. Vi själva har hittat ett nygyggt litet hus, bara ett stenkast från Victors grav - och jag hoppas vi ska trivas.

Som jag nämnde tidigare så är jag inte direkt på topp med vad jag känner och vill just nu - utan hänger mest på och hoppas på det bästa.

Det enda som spelar någon roll är att Vilma lever och mår bra, resten ordnar sig alltid...