Skulle just nu ha suttit i en varmt bubblande jaccuzi, tillbakalutad med slutna ögon och bara njutit. Sippat på en nypressad frukt drink, nöjd och belåten efter en välsmakad hotellfrukost.

I stället sitter jag i mitt kök, på en hård plast stol, framför datorn med en skink macka i handen.  Vad hände igentligen???


Jo, man kan säga att det blev lite ändrade planer igår.
Jag skrev ju sista inlägget strax innan vi skulle åka och Peter var och lämnade av barnen i Bålsta. Han kom och hämtade upp mig ca 30 minuter senare, så vi slängde in allt i bilen, åkte förbi graven och hälsade på Victor för att sedan bege oss av mot Trosa.

När vi hade åkt lite längre än en timme och hade en kort bit kvar så ringer min telefon i fickan. Det är ett nummer som jag inte kände igen.
Jag svarade och en kvinna presenterade sig i andra änden. Hon ringde från Stadshotellet dit vi var på väg.

- Jag sitter och tittar igenom alla bokningar på datorn, sade hon lite trevande. Hur långt har ni kommit? 

Jag hajade genast till. Det var en konstig fråga att ställa tyckte jag

- Vi är snart framme, svarade jag. Varför undrar du, har det blivit något fel?

-Jag tror att någon av mina kollegor har råkat skickat fel tider till er på bekräftelsen, svarade hon.
Ni skulle på julbord kl 18, inte sant?

-Jo, det stämmer.

- Nu är det så här att vi har inget julbord i kväll, det är nu kl två!


Mitt hjärta började dunka inuti bröstet. Det här är inte sant.

- Men vadå klockan två? Klockan är ju kvart i tre, och vi skulle äta kl 18. Hur fan kan det bli fel?

En lång diskution inleddes, då hon beklagade sig och jag nästan blev gråt färdig.
Hon undrade om vi kunde tänka oss att själva gå ut och äta på en restaurang i stället, och att de bjöd på själva övernattningen.

-ALDRIG, ropade Peter i bakgrunden. Det här får dom fan ta och fixa!!! Vi har beställt ett julpaket, med JULBORD, inte någon jävla vanlig restaurang mat!

Peter fick överta luren, och jag bad honom snällt att INTE skrika och bråka, utan att diskutera i lugn och ro. (Han har väldigt lätt att tända till)

De erbjöd oss att boka om till en annan dag, men det gick vi inte med på, jag menar vi hade ju sett fram emot detta, lämnat bort barnen, åkt 20 mil osv.. Nej nej, Peter hade ju fått det i 35 års present. Nu var ju allt förstört!! Köket var till och med stäng hela kvällen, så någon annan mat serverades inte.
Självklart så var det bara VI som hade fått fel tider, och igentligen förvånades jag inte. Vi har ALLTID sån här otur så fort vi skall göra något trevligt.

Vi hade ju en sådan kort bit kvar, så vi åkte till Hotellet, parkerade och gick in till receptionen. Mina händer darrade, så upprörd var jag. Peter och jag hade till och med hunnit blivit osams och hela stämningen var förstörd.


Bakom disken stod en kort dam och såg nervös ut. Hon presenterade sig igen och beklagade sig djupt.
Bakom oss var julbordet i full gång och glada röster fyllde lobbyn där vi stod.
Jag började må illa.

-Hur löser vi det här nu då, sade Peter trött.
Vi har åkt ända från Bålsta, stämningen är helt förstörd, vi har skaffat hundvakt, lämnat bort barnen och jag har tagit ledigt i morgon. (En liten vit lögn)

De diskuterade en stund till, den lilla damen visade oss en meny från en restaurang nere vid vattnet, sade lite olika förslag och jag bara stod och stirrade.
Detta var inte sant. Det här var ju vår sista chans att få komma iväg innan Vilma föddes. Varför händer detta oss???

Tillslut öppnade jag munnen och sade.
- Nu är det så här... Vi har förlorat ALL lust på att stanna kvar här, Peter har precis ätit, så att gå till en restaurang som vi dessutom får betala själva, det är uteslutet.
Om ni skall kompensera oss för det här, då vill jag att ni ger oss ett presentkort på Romantica paketet, (Värde ca 4000:-) vi åker hem igen, och får komma tillbaka när vår bebis är tillräckligt gammal för att lämnas bort.

-Ok... sade hon trevande.


- Och så får ni bjuda på julbordet nu, så vi kan få sätta oss ner en stund innan vi vänder tillbaka igen. ( Jag var ju i själva verket JÄTTE hungrig och hade bara ätit frukost.)

Hon skrivade lite på sig, men sade tillslut OK.

Vi fick och hängde av oss jackorna, blev visade till ett bord och satte oss ner för att äta. Peter fick inte i sig så mycket eftersom att han var proppmätt, men jag åt för två och vi fick i alla fall en mysig stund tillsammans.
Efteråt gick vi ut till torget där det var Lucia firande, och gick sedan en promenad längs ån och tittade på alla vackra hus.

Vilken dag det hade blivit... Totalt ändrade planer, kaos och bråk, men slutligen så hade allt ordnat sig i alla fall.
Visst vi fick spendera hela dagen i en bil, i stället för en Jaccuzi, och på kvällen blev det besök på IKEA för att handla skåp till nya tvättstugan, men ändå.
Nu har vi ju en ny vistelse att se fram emot och kan änvända de pengar som Peter fick i present, till lyxiga behandlingar i stället.



-Tänk att sånt här alltid händer oss, skrattade jag återigen till Peter när vi skulle gå och lägga oss senare på kvällen.
Han mumlade något obegripligt till svar och flyttade sig närmare mig. Värmen från hans kropp spred sig över till min och jag dåsade genast till.

Den sista tanke som spred sig i mitt huvud var att värdsliga saker som detta igentligen inte hade någon betydelse alls i det stora hela.
Varför låter man sig igentligen bli förbannad och upprörd?
Jag slängde en sista blick på kortet på Victor på nattduksbordet och viskade " Godnatt älskling" och slöt sedan ögonen...

Vackra Trosa