Jag hade tyvärr rätt angående att Vilma höll på att bli sjuk...


Jag kom hem från Sthlm vid två tiden och hämtade henne hos Josse. Hon hade varit på strålande humör och vi busade som vanligt medans jag packade in alla saker och satte mig på förarsidan.
När vi anlände hemma så vart klockan fyra och Vilma var super trött. Jag tyckte att hon var lite hes, men inget värre än lite förkylningssymptom.
Jag gick och bäddade ner henne i vårt rum och hon somnade på direkten.
En timme senare så hörde jag att hon vaknat. Jag sprang snabbt upp för trappan och släntrade in i sovummet.
Jag hörde redan utanför dörren att något inte stämde på ljudet hon gav i från sig när hon grät, och skyndade mig in för att tända lampan.


Mycket riktigt så tog det inte mer än några sekunder innan jag uppfattade vad lätena innebar. Hon hade fått KRUPP....!!

Med djupa tunga andetag, kämpade hon att få ner luft i lungorna. Hostattackerna avlöste varandra, och det välbekanta "skällande" ljudet gav sig till känna.
Vad fort det hade gått. Hon var ju bara lite hes när jag lade henne, och BOOM - en timme senare - så hade hon krupp!!


För säkerhets skull så ringde jag sjukvårdsupplysningen för att höra vad de tyckte att jag skulle göra. De rekomenderade att åka in till sjukhuset och bokade in mig på en tid samma kväll.
Halv åtta skulle jag vara inne i Enköping, så jag klädde på Vilma och gjorde henne redo. Jag kunde redan nu, känna att febern var på väg.


Väl inne i de vita korridorerna, kände jag mig lite lugnare. Nu var vi i säkert förvar - och jag visste att hon skulle få hjälp.
Vi blev insatta på akuten, där hon fick inandas luftrörsvidgande i mask, samt kortison som skulle dämpa svullnaden. Vilma var jätte duktig, trots feber och lite smått panik när vi tjuvhöll henne.
Molipect blev utskrivet och en dos fick hon redan innan vi åkte, för att förbereda inför natten. Vilma som varit så upprörd och rädd, svalde det otäcka och gav läkaren två stycken slängkyssar när vi skulle vinka hejdå.
Det är viktigt att vara snäll mot det som är läskigt ... =)



Idag har hon mått mycket bättre, trots lite slem och tung andning.
Den skällande hostan är borta,så snart är hon nog frisk och kry igen.

Tyvärr så händer ju sällan en olycka ensam, så det fattades ju bara att något mer skulle inträffa.
Med maten på spisen, och ett sjukt barn på golvet - råkade jag ut för något mycket smärtsamt.

När jag skulle ställa ner potatisen i skafferiet så högg det till i nacken, och jag var tvungen att krampaktigt hålla mig i närmsta hörn jag kunde hitta.
Smärtan var så överväldigande, att jag blev livrädd över att ens röra mig ur fläcken.
Tre minuter senare så började det svartna framför ögonen, och plötsligt så sade det bara "DUNS"!! och så låg jag avsmimmad på köksgolvet.
Jag vaknade av att Vilma satt bredvid och klappade mig på huvudet. Jag satte mig upp, och kände att yrseln fortfarande var kvar.
"Helvete också"!!! Med huvudet mellan benen "så gott det gick" -stängde jag av plattorna med ena fingret och kröp sedan till soffan i vardagsrummet.
Där blev jag sedan liggande i flera timmar, oförmögen att göra NÅGONTING!

Hur jävla olämpligt kommer inte allt?? Stackars Vilma fick leva på glass och titta på samma film typ elva gånger för att tiden skulle gå.
Hon fattade inte alls varför mamma låg i soffan och såg ut som en sned korv.


Nu mår jag iaf lite bättre, även om det fortfarande gör ont. I mogon räknar jag med att det skall vara borta helt - so its better be!


Nu orkar jag inte sitta uppe längre då nacken värker och ögonen svider.
Sov gott så hörs vi nästa hång!


/Sofie