Som jag nämnde tidigare så fick jag nu skickas till "the recovery room" där jag skulle förväntas bli frisk innan jag fick återvända till sjukhuset.
Lägenheten var ganska fin men tom på allt förutom TV, säng och lite köksmöbler. Kände mig så otursförföljd och hade ångest för att få lämna Victor och Peter  bakom, nu när han skulle börja behandlingen och allt. Med täta besök mellan toaletten och telefonen så kämpde jag mig igenom det första dygnet. Victor och Peter hade det bra på sjukhuset utan mig men jag hörde ändå Victors röst eka i mitt huvud. "Mamma mamma"
GUD! Denna saknad och oro. Kände mig som världens sämsta mamma som övergett mitt barn. Som tur var så skickade Peter täta sms och videor på Victor så jag fick se honom.


Efter ca två dygn så blev problemet dock att Peter inte kunde få tillräckligt med sömn, då täta kontroller hela tiden görs på Victor dygnet runt. Förståligt nog så blev både Victor och peter utmattade tillslut så då var vi tvungen att tillkalla backup.
Ringde mamsen och förklarade läget och som alltid ställde hon genast upp, packade väskorna och begav sig till sjukhuset. Tack mamma!
Victor blev förstås överlycklig att se mormor så Peter kunde äntligen smita iväg till lägenheten där vi båda fick en ordentlig natts sömn.

Gissa om jag var otålig på Måndags morgonen då vi fick åka tillbaka till sjukhuset. En stor sak skulle hända den dan. Men det tar vi i nästa inlägg.

Love/S