Bilder men inga klipp =(
DATUM: 2009-10-30 TID: 22:23:45Efter flera timmars försök att kompiera över DVD;n till datorn och att sedan inportera den i Windows Movie Maker så ger jag upp för idag. Det gåååår inte.... *suck*
Jag får försöka i morgon igen och lägger därför ut lite bilder på lilla Vilma. Har valt ut ett par olika miner som vi lyckades fånga upp. =) Enyoy!
En liten dam med armen rakt upp bredvid ansiktet.
Till vänster ser ni moderkakan som hon lutar sin kind mot.
Ett litet leende kanske? I alla fall så öppnar hon och stänger
munnen
Tänkaren.....
Nuu är det ialla fall ett leende, eller vad säger ni?
Oj oj oj, vad fort humöret kan skifta. Hur ledsen får man se uut??
Alldeles bedrövad =(
Om ni tittar noga på bilden nedan så ser ni en liten grön pil.
Den gröna pilen pekar på...hrm.. ja det som konstaterar att
det är en liten tös som ligger och ruvar.
4 vita sträck utger "the vagina" eller murvan som man kan kalla det !=)
Ultraljudet
DATUM: 2009-10-30 TID: 18:04:57
Då har vi vi varit på ultraljudet, och det var en helt fantastisk upplevelse =)
Synd bara att tiden gick så fort, hade velat ligga där längre och tittat på mitt barn.
Nu är det iaf fastställt att det är en liten LILLASYsTER, men jädrans vad hon kämpade för att inte visa det, haha. Det tog nästan en halvtimme innan hon förmådde att sära på benen! Pryd liten typ =)
Det blev jätte fina bilder på hur hon ser ut, och det fanns mycket likheter med Victor som nyfödd, speciellt näsan och munnen. Man fick se sparkar, hon vinkade, öppnade och stängde munnen och ibland så kikade hon på oss med halvöppna ögon.
Jag håller på att fixa ihop en liten film så att ni skall få se, men det tar ett par timmar då jag måste tanka ner ett program för att kunna kopiera över DVD;n till datorn, så ni får ge er till tåls! =)
Lägger in ett par på undersökningen så länge !
Ses snart =>)
På rygg i det fina Ultraljudstummet.
Förväntansfull mamma med klet på magen !
Nu kör vi !
Livets och kärlekens Gud...
DATUM: 2009-10-30 TID: 10:44:59
Fick detta kort på posten för några dagar sedan.
En inbjudan till en minnesgudstjänst där de läser Victors namn och tänder ljus till hans minne.
Kommer aldrig att vänja mig vid känslan och upplevelsen när jag läser mitt barns namn i sådan här sammanhang. Hans namn hör inte dit!
Dikten som pryder första sidan på kortet med gammeldags snirkliga bokstäver, väser lögnaktiga ord om falska förhoppningar.
Livets Gud
Kärlekens Herre
Jo tack, vilken Kärlekens Gud?
Vart fanns han när vi på våra bara knän bad att Victor inte skulle dö, besvarade han en endaste av mina förtvivlade böner under alla dessa månader?
Att kyrkan fortfarande kör med denna propaganda år 2009 är ju absurt. Visst, livets Gud, det kan ju stämma, och visst så ger Han liv men han även tar.
Varför pratas det inte mer om människans förmåga att älska och vara medmänsklig. Det är trots allt människan som lever sida vid sida med sorg, och död.
Predika mindre om en Gud som aldrig visar sig, och framför i stället kärleken, hoppet och tron.
Inte är det Gud som fått vår familj att orka leva vidare, utan kärleken till varandra, kärleken till Victor.
Vi kommer självklart att gå på Gudstjänsten på Lördag och efteråt smycka graven med ljus och pynt, men jag kommer aldrig att förstå orden som prästen säger, när han ber oss att vara lojala och att prisa Gud.
Det finns ingen god Gud för mig, Han fans inte när jag behövde honom och Han finns inte nu.
Vårt mirakel är det nya barnet i min mage, och det har ingenting med Gud att göra. Det är Victor som såg till att det började växa ett nytt liv inom mig, samtidigt som han lämnade sitt.
Med död kommer också liv...
Den starkaste stjärnan...
DATUM: 2009-10-29 TID: 23:52:08
Även i den svartaste natten, lyser du där. Ger oss vägledning och styrka i mörkret...
Vår starkaste stjärna du är, oss alla du bär
på vingar som aldrig viker...
22 Januari
DATUM: 2009-10-29 TID: 18:54:24Upptäckte någonting ganska otroligt idag, och jag är förvånad att tanken inte slagit mig tidigare.
Bebisens beräknade födelsedag är den 22 Januari, och gissa vilken det är?
Jo, VICTORS NAMNSDAG!!!!!!
Vad är oddsen för att jag skulle bli beräknad till just det datumet ? Lite läskigt är det ju... Nu får vi bara vänta och se om syster eller bror kommer på dagen =)
3D och bio
DATUM: 2009-10-28 TID: 13:25:28
Vem är du????
På fredag skall vi på 3d ultraljudet. Bara två dagar kvar nu tills vi får se vår lilla tjej/kille.
Då kan vi också med 100 % säkerhet fastställa könet eftersom att barnmorskan var så osäker sist. Peter är fortfarande helt övertygad att det är en kille, men inte jag. Hi hi
Hur som hellst så är ett friskt välskapt barn det enda vi kan önska, det där med könet är mest en larvig sidogrej.
Jag skall lägga ut lite bilder på kvällen när vi kommer hem så får ni se underverket, jag tror att man får med en cd skiva också med rörligabilder, så den kan jag lägga upp som ett klipp. =)
Igår var jag och Linnea och tittade på Disneys nya film "Upp".
Den var faktiskt en bra familjefilm, något för både barn och vuxna och det slog mig hela tiden hur djup den stundvis var.
En mysig film att rekomendera för hela familjen en regning höst kväll.
Själv älskar jag skräckfilmer och lägger nästan alltid mina val på sådana. Jag har nog sett allt som går att se och jag är inte särskilt lättskrämd.
Jag har bestämt att det antingen får bli roliga komedier eller riktigt rysliga skräckisar för mig framöver, då jag är så känslosam så jag gråter för minsta lilla.
Inga tårddrypande draman eller romantiskt larv, det orkar jag inte med...
En bra film som jag såg senast var Zombieland, en skräck-komedi som garanterat får er att både asflabba och hoppa till.
En riktig blivande kultfilm som var 1000 gånger bättre än vad jag trodde =) Gå och se den !!!!
Jag hatar dig din äckliga, vidriga idiot!!!!!
DATUM: 2009-10-26 TID: 14:54:40
Ansiktet på ett barn som inte längre orkade....
Det här med meningen om livet och allt strunt som man går och funderar på dagligen, börjar rinna mig ur händerna.
Hur mycket jag än har funderat, vänt på saker och verkligen försökt att se det här med barncancer från olika perspektiv, så finner jag ingen mening.
Jag kan finna mening i en massa andra olika saker, om man dör i ålder, olyckor, tar självmord etc, men just meningen med barncancer... Det gör mig obegripligt frustrerad.
Jag vill ju förstå, hitta en MENING!
Och själva cancer klumpen i sig, den är ju helt vanvettigt meningslös.
Att orsaka så mycket plåga och smärta och verkligen göra allt i sin makt att för att ta kål på människan den invarderat, för att ändå sedan dö när kroppen gör det.
Det äckligaste med cancer, tycker jag är att det nästan är som en levande parasit och jag hittar ingen bättre jämförelse än tex fästingen.
Men fästingen, den gör ju ändå sitt, ramlar av för att sedan leva vidare. Men cancern... den lever ENDAST för att förgöra och bryta ner tills den också orsakar sin egen död...
Vi har pratat med läkarna som hade hand om Victor, lite om klumpen i magen, varför den inte gick att upptäcka i slutet osv.
Jag var tvungen att ställa frågan om hur länge de trodde att tumören fortsatte "livnära" sig på Victor efter att han dog.
Läkaren svarade att ungefär två till tre dygn efter att kroppen dött, så dör även tumören av näringsbrist.
FY FAAAN!! säger jag bara. Att den där äckliga vidriga knölen, levde kvar i lilla Victors kropp när han under så lång tid tagit ALLT liv han bara kunnat. Kunde inte det räcka???
Var den tvungen att så desperat krama ur varenda droppe av det som fanns kvar i honom!!??
Jag önskar nästan att cancer var en person, så att jag hade någon att slå ihjäl, hoppa på, tortera och ställa till svars... men det går ju inte... för det finns ju ingen mening.
Varför tvingas ett barn utöva en sådan rasande och plågsam kamp mot någonting som ändå är förutbestämt att de skall förlora?
Jag har så mycket hat och vrede som jag vill rikta någonstans... så mycket sorg och ilska...
Men hur kan man hata någonting som inte går att ta på? På ett gäng celler som bildats helt av slumpens obegripliga plan.
Det går ju inte...
Så vi fortsätter att kämpa... Kämpa för att forskningen skall gå vidare och för att de en dag skall lära sig hur man förgör den här osynliga fienden utan mening eller mål.
För hur går du annars vidare`?
Tänd ett ljus för Elton
DATUM: 2009-10-25 TID: 12:56:58
Det finns inga ord att säga, bara sorg att känna...
I går gick en liten kille vid namn Elton bort i samma förbannade sjukdom som vår prins.
2 år och 3 månader gammal, en kämpe som inte mera finns
LÅt oss aldrig glömma vad de än gång var
Hur tappert och innerligt de kämpade mot cancern, för att hos oss få stanna kvar
Mamma!, gråt dina tårar, det är okej
Pappa! sparka, skrik du också, jag fattas ju dig
NI måste försöka tänka på plågan jag inte längre har
och alltid försöka minnas att jag hos er fortfarande finns kvar
Inga mera slangar, ingen lång vass nål
Inga starka medeciner, nu läker mina sår
Min kropp är fri och jag känner mig stark,
med ett stolt leende lättar mina fötter från denna kalla mark...
Dit jag skall, dit längtar jag redan nu
och där möts vi igen så småningom, jag och du
Ni har så länge suttit vid min sida och vakat över mig
Nu är det min tur, mitt skydd jag nu ger tillbaka till dig...
Om ni känner en smekning, en lätt liten bris på er kind
Det är jag då mamma; jag är med i varje vind! =)
Nu kan jag skratta, busa och springa fritt med änglar små
Men glöm inte, jag tittar till er då och då...
Mitt hjärta det slog för er, jag så länge höll mig kvar
Nu måste era hjärtan fortsätta kämpa, ni fortfarande varandra har
Jag vill titta ner och se min kära familj, se att ni minns mig med leenden och skratt
Mamma, pappa, bror ni är min kära skatt...
Så mamma!, gråt dina tårar, det är okej
Pappa! sparka, skrik du också, jag fattas ju dig
Minns ej min sjukdom, minns mig som jag var
I era varma hjärtan, jag för alltid stannar kvar...
Till minne av Elton
24/10 2009
Victor! Ta hand om varandra nu =)
Puss
Katrin Zytomierska, gravid!
DATUM: 2009-10-24 TID: 14:57:36"Katrin Zytomierska planerar vara en hård mamma: Jag blir nog den som slår barnen"
Enligt Aftonbladets artikel så är Katrin Zytomierska gravid med sitt första barn.
Hon påstår sig inte alls vara glad över nyheten då hon skyr tanken på att vara gravid och inte ens gillar barn.
Nu är ju frågan hur seriöst man skall ta fröken Katrin då hon är känd för att uttala sig vädigt omoget, klantigt och korkat.
Hon har bestämt sig för att skriva en dagbok på bloggen om sin graviditet, och jag gissar på att den kommer att fyllas med alla möjliga kommentarer och uttalanden om hur svullen, värdelös och äcklig man känner sig som gravid.
Hoppas bara att unga tjejer eller gravida inte tar henne på alltför stort allvar och blir avskräckta från att själva skaffa barn, för tro mig, alla mår inte piss och förvandlas till outhärdliga, illaluktande, uppsvullna freaks.
Nej, för det mesta så handlar det om att förändras som person, både på utsidan och insidan. Du förvandlas till en mamma, och med det medföljer också ett visst offrande, en viss smärta och självklart en förändrad livsstil.
Och skall man nu ha barn, så är graviditeten ett utmärkt tillfälle att öva sin nya osjälviska sida på.
För Katrin, du kommer dock att dras med detta lilla skrikande knyte en bra tid framöver ! =)
Så GRATTIS till din nya kaosartade, trötta uppochner vända mammatillvaro, med hängpattar, fettomage, kräkningar, gropigalår, elefantröv och svintohår!!
Jag är säker på att du kommer att bli en super mamma!! =)
Läs nedanstående artikel. Seriöst, måste man ta ALLT på blodigt allvar???
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article6010577.ab
En stjärnas sken...
DATUM: 2009-10-22 TID: 15:40:23Här står vi nu, ett halvår har gått
Sommaren har blivit till höst
Ett halvår har gått, tårar har fällts
För oss finns det ingen tröst...
Långt ner under oss, där ligger din kropp
under blöta löv och lerig jord
Vår son är borta, du tog med dig allt hopp
kvar blev vi, oförstående, ensamma och utan ord...
Med ett litet syskon vi hit skall fara
berätta historier om Labans land
Där prins Victor bor med änglaskara
och vakar över oss med varsam hand
Låt den starkaste stjärnan lysa klart
över hav, natt och sten
Förvandla det mörkaste till något underbart
hela oss med ditt starka sken...
Foto; Andreas Bardell
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article5990608.ab#
Välkomna!!!
DATUM: 2009-10-22 TID: 15:06:50Ville bara Välkommna alla nya läsare till bloggen.
Såg att statistiken hade stegrat, vilket är superkul=)
Hoppas att ni kommer att fortsätta följa mig och min familjs kamp i livet och med det nya barnet.
Gå gärna in och beställ en kalender eller köp min bok och bidra på så sätt till Barncancerfonden =)
Tack för alla fina kommentarer och allt stöd!
Förvirring
DATUM: 2009-10-22 TID: 14:34:48Måste vara för att snor och svullna bihålor på något sätt lyckats täppt igen kanalerna där mina hjärnceller brukar ta sig ut för att göra nytta. För det har varit total hjärnbrist, och då menar jag inte vitaminsortens brist =)
Har haft psykologsamtal, träffat Frida, en kompis för en lunch och varit förbi Apoteket och inhandlat Alvedon.
Började morgonen med att sätta på på byxorna bak och fram, ställde kaffepaketet på bryggplattans plats, och kannan i skafferiet. Bara tur att jag upptäckte det i tid så att inget brann upp !
Jag lade av någon konstig anledning ner min tandborste i handväskan, och när jag var ute på morgonpromenaden med hundarna så ropade jag gång på gång "Rasmus!!" när jag skulle kalla in dom.
Jag menar, Hallå??! Jag har aldrig känt eller haft en hund som heter Rasmus ?!?
Halkade på väg ner till bilen också, i grusgången. Det har hänt ett par gånger då det är en ganska brant backe ner tilll carporten, men den här gången liksom "gled" jag i en halvsittande ställning ner på knä och blev stående så ett tag.
Jag var så jäkla rädd att någon hade sett mig, så jag vågade liksom inte resa mig utan pillade lite förstrött med några stenar, ungefär som att det var därför jag satt där på knä, för att sortera något mycket viktigt.
När jag var säker på att ingen sett mig, så reste jag mig snabbt, eller så snabbt som en stor mage tillåter, borstade av byxorna och slängde mig in i bilen.
Vilken start på dagen!Tjoho! Det kan bara bli bättre =)
Nu skall jag ta 2 Alvedon, dricka lite varmt te, om jag kan undvika att skålla mig förståss, och sedan gå ut med Rasmusarna igen. Får se hur det går =)
Nej, nu måste jag verkligen sluta, för nu har Laban fisit och det går INTE att sitta kvar här då. Fy fan =(
Lite svullen i bihålorna kanske ???
Aftonbladet och feber
DATUM: 2009-10-21 TID: 10:48:58Har dock inte sett den själv men jag skall snart åka till Barnmorskan så jag får ta och köpa tidningen då =)
Idag har jag börjat känna mig dålig igen och Thea hade feber och var hemma från skolan igår.. Det är nog ingen svin influensa, men det är jobbigt att känna sig hängig.
Skall be min barnmorska att ta lite extra prover, drömde en hemsk dröm i natt om att jag fick missfall. Är LIVRÄDD över att förlora det här barnet också =(
Ja ja, antar att det är ganska normalt att känna så, oron menar jag. Den blir jag nog aldrig av med .
Hörs senare under dan. Skriv gärna en kommentar om vad ni tyckte om artikeln! =)
Kram
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article5990608.ab#
Anonym gåva
DATUM: 2009-10-19 TID: 13:18:18Tack till en anonym läsare som skickade de här två underbart fina halsbanden som kom med posten idag.
Stjärnan som satts ihop med hans namn, väldigt smakfullt och vackert !
Blir lika glad varje gång det kommer en tanke lr gåva, det visar hur många ni är där ute som finns med oss i tankarna.
Så tack igen till dig som skickade gåvan =)
Till Peter
Till Mig
Till Linnea! Sista gången...
DATUM: 2009-10-19 TID: 10:55:00Jag hittade det här stycket som är skrivet till Linnea, Victors stora syster, och som är från hennes fröken.
Jag blev så paff och hade ingen aning om att det ens hade skrivits, och jag är nästan säker på att Linnea kanske inte har fått läsa det heller, så nu lägger jag ut det så att hon, ni och alla skall få se hur det var för en syster den dagen, hon fick reda på att hennes älskade lillebror hade dött.
Det är hjärtskärande och väldigt svårt för mig att läsa, då jag inte kunde vara där för att stötta henne och dom andra. Lilla gumman!.. det här brevet är till dig.
Till Linnéa!
Sista gången…
…sista gången är för mig den sista dagen när Victor först levde och sedan dog. Den dagen kommer jag aldrig att glömma.
På morgonen stod du med sin mamma och syster och några flickor till utanför klassrummet. Ni såg så väldigt allvarliga ut, att jag frågade vad som hade hänt. Jag fick veta att Victors behandling, som sett ut att ha gått bra, hade misslyckats, och att han snart skulle dö. En tanke bland många for genom mitt huvud: ”Bara han inte dör på din födelsedag.”
Jag frågade dig om du ville säga något till klassen. Du ville att de skulle få veta, men att jag skulle berätta, så det gjorde jag. Det blev så tyst.
Det gick ett tag och sedan fick jag ett telefonsamtal. Det var din mamma som gråtande berättade att Victor var död. Hon skulle åka från jobbet i Uppsala och hämta dig och Thea. Sedan skulle ni åka till sjukhuset och titta på lillebror. För mig var det bara att bita ihop, och fortsätta lektionen som om inget hade hänt. Det var inte lätt, men det var inte min uppgift att berätta för dig vad som hade hänt.
Efter någon timme såg jag din mamma utanför klassrummet, så jag bad dig följa med ut. Då sade du till din mamma med så kallt lugn: ”Jag vet vad som har hänt. Victor är död.” Sedan bröt du ihop och föll i din mammas famn, och skrek och grät förtvivlat. Det kändes så skönt att du gjorde det, och samtidigt var det så outhärdligt hjärtskärande.
Linnéa, jag tänker ofta på dig. Jag önskar så att jag kunde ge dig din fina lillebror tillbaka.
Kram från fröken Karin
Victors stora dag, som aldrig kom
DATUM: 2009-10-18 TID: 22:30:58Victor hade som så många barn, vissa favorit saker som upptog hans intresse mer än andra.
I hans fall var det sjukhusets Helikopter.
Han älskade att titta på när den startade och landade från plattformen uppe på sjukhustaket.
Han kunde ligga lungt och djupt sovandes i sin säng sent på kvällarna, då helikoptern plöttsligt kommer flygandes förbi utanför, följt av det välbekanta ljudet av roterande propellerblad. * Flaf flaf flaf flaf *
På mindre än två sekunder så kastade sig den lilla sovande kroppen sig upp i sittande läge, och hans ögon spärrades upp!
- Däär!, Deen deen!! ropade han upphettsat och pekade ivrigt med sitt lilla knubbiga finger mot fönster rutan.
- Koppe!!
Att han var fullt kopplad med 20 olika sladdar till sin pump, det fattade ju inte han. Inte heller att klockan var sent på natten och att han faktiskt skulle sova nu.
Nej, på något sätt så var den där lilla stunden då han fick trycka näsan mot rutan och följa helikopterns resa mot skyn magiskt för honom. Han tröttnade aldrig, hur dålig han än var.
Den 28 April så hade Min Stora Dag ordnat så att Victor skulle få åka till Barkarby Flygfält, för att få se en *Koppe* på nära håll, och om han var frisk nog, kanske åka en kort tur.
Vi såg så fram emot den dagen, då vi visste hur glad hans skulle bli.
Tyvärr så vet ni ju alla så här i efterhand att det datumet aldrig kom för Victor. Han gick bort 14 dagar tidigare och hans lilla dröm fick aldrig bli verklighet...
Moster Josse köpte en leksakshelikopter till Victor på Påskhelgen som plåster på såren. Den lilla leksaken blev det närmsta han fick komma sin Stora Dag, och jag glömmer aldrig lyckan i hans trötta ögon när han öppnade paketet och såg presenten.
Därför är det en speciell känsla varje gång vi hör det välbekanta ljudet i skyn och blickar upp mot molnen. Kanske sitter han där inne brevid piloten och skrattar, vinkandes ner till oss... =)
Vår lille ängla pillot =)
Ligger vaken i min säng mitt i natten och drömmer om dej
Jag har kännt att mina drömmar sviker mej
Fyger ensam i mitt rum bara längtar och tänker på dej
och jag vet vad jag vill, jag vill upp tilll himlen en gång till
I en rosa helikopter ska jag flyga hem till dej
I en rosa helikopter ja då flyger jag till dej varje dag
I en rosa helikopter hela vägen hem till dej
I en rosa helikopter ja då flyger jag genom stjärnorna till dig...
Peaches - Rosa Helicopter
Lördag
DATUM: 2009-10-17 TID: 19:47:48Feber, hosta och slem, det perfekta receptet på en Lördags kväll!
Jag skulle igentligen ha träffat Marie Schölling i sthlm idag, kvinnan som står bakom kalendern Busungar 2010, men fick ställa in.
Jag hade aldrig orkat strosat omkring i stan och suttit som en sjukling och hostat henne i ansiktet... Nej, jag är jätte besviken, det hade varit så trevligt att träffas men vad skall man göra?
Eftersom jag inte har något intressant eller roligt att skriva i kväll så tänkte jag lägga in ett litet gulligt klipp på en ett årig flicka som har väldigt mycket att berätta för sina två föräldrar.
UR GULLIG video som definitivt får er att dra på smail groparna =)
Idol och mys
DATUM: 2009-10-16 TID: 19:51:25I kväll blir det Idol, hamburgare, pommesfrittes och mys med barnen, om jag orkar hålla mig vaken det vill säga. Det kanske är bättre att lägga mig tidigt och må bättre i morgon.
Victor älskade pommes och det var nästan det ända som vi fick i honom när allt annat kräktes upp. Pommes och barnsondnäring "Mums".
Saltet var viktigt så det passade ju bra att han gillade det, annars är jag inte ett jätte Big fan över att mata småttingar med fettpinnar.
Hoppas att Idolerna sjunger bra i kväll så att man slipper bli sjuk i öronen också =)
Vi får se...
Hörs senare !
Krasslig
DATUM: 2009-10-16 TID: 10:11:55Jag har ont i halsen, är seg i hela kroppen och jag tror att jag börjar få feber.
Jag skall åka och hämta ungarna från skolan halv ett, och sedan är det nog dags att lägga mig på soffan.
Det skulle vara så typiskt att bli sjuk nu till helgen och allt, men det kan inte hjälpas. Nej, nu skall jag gå och ta två alvedon och dra täcket över huvudet så får vi se om det hjälper.
Hörs senare...
Birro och Aftonbladet
DATUM: 2009-10-15 TID: 20:51:08Orden var väldigt starka och fina och speciellt stycket;
Jag hoppas Dante och Liten och alla andra änglabarn tar väl hand om fina Victor. Gå fram och krama honom när han står där och sparkar nervöst på sitt ljuva lilla moln.
För det är ju ändå det som man hoppas på, att alla barn möts däruppe och tar hand om varandra. Att ingen skall stå utan kompisar eller känna sig ensam.
http://blogg.passagen.se/marcusbirro/
Det har varit mycket sorg, smärta och tråkigheter runt omkring Victor i senaste artiklarna, och även om det varit viktiga saker som måste tas upp så har det kännts tungt att läsa och prata om.
Men inom de närmsta dagarna så kommer en liten gladare story i Aftonbladet som handlar om tiden efter, hur vi gått vidare, Victors syskon och lite annat mer positivt. Den blir skriven av vår favort reporter Kerstin Nilsson som alltid gör ett underbart jobb =)
Så missa inte det!!
Tack för alla fina kommentarer!
Lägger in en bild som visar den Victor som vi vill minnas, Julen 2008 innan högdos och smärta. 1 år och 3 månader gammal, omedveten om sitt tragiska öde.
Älskar dig gubben!!!!!
P4
DATUM: 2009-10-14 TID: 19:19:54För er som inte hade möjlighet att lyssna på radiointervjun idag så klicka på länken nedan.
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=2000110&BroadcastDate=&IsBlock=
Läs mer om fallet i P4 angående hemsjukvården
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=2151&artikel=3167328
Jag måste väl medge att det gick sådär... Tyckte att det lät hattigt och tradigt, men det viktiga kom ändå fram.
ALLA barn skall ha rätt till Hemsjukvård och vi ger inte upp kampen !!
Onödigt lidande...
DATUM: 2009-10-14 TID: 19:06:09Varför skall ett barn liv sluta i smärta? Är inte en liten människa som kämpat så tappert under så lång tid, värd lite ro när det är dags att lämna livet.
Är det verkligen rättvist för två föräldrar att tvingas se på när deras barn kvider av det onda och kippar efter luft, hjälplösa och panikslagna över vad som sker.
Hur kan man nekas smärtlindring när det handlar om minuter, inte veckor. När döden står och väntar, vakandes, iaktagande med utsträckt hand.
Är det här allt vi har att erbjuda våra döende barn i dagens samhälle? Ett ovärdigt, fruktansvärt lidande som inte upphör att slita och riva tills dess att hjärtat slutar slå?
Artikeln i tidningen idag tog upp en väldigt viktig sak som tåls att tänka på. Visste anmälarna till läkaren om vad deras handlingar hade för konsekvenser, även för andra människor?
Visste de att ett litet barn fick lida för deras soningar?
Är det inte dags att tänka ett steg längre och med en mer medmänsklig synvinkel, och vad har våra beslut och ageranden för påverkan för andra i framtiden?
Det blev vår pojke som den 14;e April fick sona för någon annans så kallade brott, och jag är säker på att han inte är den sista.
Detta måste sluta!
Läs artiklarna här; http://www.expressen.se/Nyheter/1.1741952/lakarna-mer-forsiktiga-efter-drapmisstanke-pa-barnsjukhus
http://www.expressen.se/Nyheter/1.1741951/victor-hade-ont-till-sista-andetaget
Den 14:e
DATUM: 2009-10-14 TID: 12:52:10Hur tiden upphör att existera när man är drabbad av sorg är något jag fått bekanta mig med den senaste tiden.
De senaste sex månaderna har på något mystiskt sätt bara försvunnit, och vad som definerar tid och rum är en fråga.
Har min hjärna automatiskt sållat bort de svåra stunder som jag tampats med, har den raderat min förmåga att bedömma avstånd och tid?
Allt jag kan minnas är som när man vaknar på morgonen och försöker att minnas en dröm. Allt jag ser är små fragment av olika episoder och stunder, inte hela dagar eller veckor.
Vissa perioder är helt svarta och det står klart för mig hur dåligt jag igentligen mått och i vilken djup kris jag befinner mig.
Jag talar om mig, inte om oss, då jag inte vill skriva för hur Peter känner.
Jag är ändå lycklig över att tiden fortsätter att passera, fast än jag inte är riktigt med på tåget, för datumet då det nya barnet skall komma närmar sig för varje dag.
Jag kan med största ärlighet säga att jag ser fram emot att bli mamma igen, det känns på något sätt självklart eftersom att det är det som har definerat mig som person de senaste två åren.
Trots 6 månader i mörker så har jag aldrig haft klarare minnen av vår prins, och hans leende och kloka ögon möter mig varje gång jag sluter ögonen.
Smärtan minskar inte för varje dag, men saknaden ökar och det vävs ihop till en bekant och följsam väv som man klär sig i varje morgon.
Du bär helt enkelt på hatet, sorgen, minnena, kärleken och bilderna av ett liv som varit, men som inte längre existerar.
Idag vill jag ägna alla mina tankar till Victor och till den person som han faktiskt var och på något sätt ändå hoppas att han ser att vi saknar och älskar honom ända ut i fingerspetsarna.
Vi kommer ALDRIG att glömma, det skulle vara en omöjlighet, så låt oss istället minnas.
Minnas den vackraste, starkaste, modigaste och bästa av alla de prinsar, han som fanns hos oss under så kort men intensiv tid och som lämnade ett stort avtryck i alla våra hjärtan.
Vår Victor...
P4 Extra med Lotta Bromè
DATUM: 2009-10-13 TID: 21:49:23Inslaget blir kl 14.20, så slå på er radio och lyssna vad som egentligen hände med Hemsjukvården i Sverige.
Blev det någon ändring eller skyller man fortfarande på varandra?
Vart och på vem ligger ansvaret?
Expressen och P4
DATUM: 2009-10-13 TID: 20:32:10Expressen ringde på förmiddagen och undrade om de fick skriva en artikel om Victor, kalendrarna och om hur vi mår så här efter allt som hänt.
Det är samma tjej som vann journalistpriset åt barncancerfonden förra året och hon brinner verkligen för det här ämnet.
Jag hinner knappt fundera utan svarar snabbt "Ja!"
En timme efter samtalet så anländer en reporter med fotograf hem till oss och intervjun börjar.
Vi berättar om allt ifrån hur sjukdomen började till hur vi mår idag.
Vi fick väldigt bra kontakt med reportern som skall skriva texten, det var en väldigt varm och omtänksam människa, så det här känns bra. =)
Förhoppningsvis så kommer artikeln att publiceras i Expressen redan i morgon, så glöm inte bort att köpa tidningen och säg vad ni tycker!
Bara 15 min efter att Expressen hade åkt så ringer min telefon. Det är en producent på P4 som vill att vi skall medverka i Lotta Bromèrs program redan i morgon och prata om barncancer, hur allt har gått sedan förra inslaget, lite om hemsjukvården, det nya barnet osv.
Herre Gud, allt på en gång, tänker jag och måste genast ringa upp Expressen och kolla så att det är OK med dem att gå ut i media via radio innan de publicerat deras artikel, men nu kommer ju båda reportagen ut samtidigt, så det var OK.
Jag måste ringa och avboka mitt psykologsamtal som jag har på förmiddagen bara, annars kommer jag aldrig hinna till studion i tid.
Jag blir jätte vervös också, att sitta i radio, kanske i direktsändning är ju jätte stort! Hjälp!
Men det är ju för en god saks skull, så vi får tänka så...=)
Vi hörs senare!
Kram kram
Insamlingarna 2008
DATUM: 2009-10-13 TID: 12:09:17Ordet Barncancer har fått en helt annan mening för vår familj än vad det betydde innan.
Ordet känns väldigt nära, personligt och får mig att rycka till varje gång jag ser det.
Reklamerna som Barncancerfonden har på TV, där man ser de små bebisarna som sitter i sina matstolar är värst då barnen verkligen är i Victors ålder då han blev sjuk.
Men visst är det bra att de finns och jag tror artt det verkligen får människor att haja till och tänka.
Förra året så var det mycket pengar som samlades in till Barncancerfonden, men tyvärr inte lika mycket som året tidigare. Vad alla som bidrar måste veta är att det inte bara är forskningen som man hjälper till att hålla vid liv utan så mycket annat.
Nedan följer några exempel på vad pengarna som samladesin under 2008 gick till.
- Barncancerfonden bidrog med 111 mkr till forskningen.
- Tio nya forskartjänster beviljades.
- Inom ramen för forskningsnätverket NBCNS lades grunden till en biobank, två forskarmöten med cirka 80 deltagare ägde rum, en webbplats skapades och en rehabiliteringsgrupp inrättades.
- Ett nytt behandlingsschema för leukemi lanserades och togs i bruk under 2008, tack vare systematiska register, biobanker, nationellt och internationellt erfarenhetsutbyte samt idog forskning som Barncancerfonden finansierat.
- Sex vistelser på temat barncancer anordnades på kompetenscentret Ågrenska utanför Göteborg och över hundra drabbade familjer fick avkoppling från vardagen på Almers Hus i Varberg.
- Barncancerfonden arrangerade och finansierade utbildning i barnonkologi för sjuksköterskor.
- Beslutade om fortsatt finansiering på lång sikt av de tolv konsultsjuksköterskorna.
Som ni ser så går pengarna till mycket viktiga saker, även utanför forskningen. Vistelserna på Ågrenska och Almershus är tex, en otroligt viktig del i rehabiliteringen för de drabbade familjerna och det behövs nya leksaker till avdelningar osv.
Så ni som kanske funderar på att skänka eller bidra på något sätt, tveka inte! Det är era barn och kommande generationer som får ta del av det förhoppningsvis stora framsteg och förbättringar som kommer att ske =)
Varje människa kan göra något, så låt oss göra det tillsammans!
Vacker tavla
DATUM: 2009-10-12 TID: 12:31:44Vi fick den här underbart fina gåvan på posten idag.
Det är en läsare, Isabelle (Meli), som suttit och knåpat ihop, med mycket tid, möda och tanke, ett underbart fint collage porträtt av vår lilla prins.
Jag fick genast tårar i ögonen när jag öppnade det vadderade kuvertet och nu har den den ärofyllda platsen på hans byrå, där vi varje dag tänder ljusen till hans minne.
Bara alla små detaljer som pryder collaget säger allt. =)
Tack så hjärtligt från både mig Peter och Victor! Puss
'
Tänd ett ljus och låt det brinna.
Låt aldrig hoppet försvinna, det är mörkt nu...
Men det blir ljusare igen.
Sorg i våra hjärtan...
DATUM: 2009-10-11 TID: 15:04:20Jag fick precis reda på att en mycket nära person till mig har fått missfall.
Vi hade sett fram emot att få barn ungefär samtidigt och hon var så glad... Nu känns allt bara tungt och jobbigt igen.
Jag tänker mycket på hur lätt det är att förlora någon eller att tvingas släppa taget om en dröm. Hur framtiden genast ter sig annorlunda mot vad den några timmar tidigare utvisade. Hur stor lycka inom ett par sekunder kan förvandlas till stor sorg och tomhet.
Jag går nästan och väntar, varje dag med oron i magen att något skall hända även det här barnet.
Som om någon där uppe inte vill att man skall vara lycklig.
Jag vaknade i morse med en stor klump i hjärtat, och jag kände en sådan enorm saknad efter Victor. Vissa dagar är bättre än andra, men idag var det en sådan dag.
Jag och Peter låg länge sida vid sida i sängen och tittade på gamla sparade videoklipp på telefonen. Glada, busiga Victor... Så fin och levande där på skärmen, så saknad och långt borta i verkligheten.
Sorgen har legat i luften hela dagen, som ett tjockt kvävande täcke och jag trodde att det handlade om det vanliga känslorna som gav sig till känna, men nu vet jag vad det gällde.
Samtalet kom några timmar senare...
Man fick sig verkligen en påminnelse att vem som hellst kan bli drabbad, det spelar ingen roll vad du gör.
Inför döden är vi alla lika och på samma obarmhärtiga sett så hämtar han sina offer, oavsett hur du skriker och kämpar emot.
Idag tänder vi ett ljus för det lilla liv som inte fick fortsätta leva, och som jag hoppas får det bra dit den nya resan bär...
Nu förstår jag...
DATUM: 2009-10-11 TID: 14:47:41Jag ångrar att jag inte lyssnade igenom bandet innan jag skrev vad jag hade upplevt. Det var så många saker som blev klarare och som jag förstod bättre nu efteråt, och många saker hade jag till och med glömt bort att hon pratade om.
Jag är mycket mer övertygad om att hon verkligen fick kontakt nu, än vad jag var innan.
Det är oerhört viktigt att man verkligen lyssnar på samtalet igen, så att man inte glömmer bort allt som sades. Jag uppfattade allt helt annorlunda då än vad jag gjorde nu.
Som en person skrev i kommentarerna, så var man så inställd på att ALLt skulle stämma, att man nästan stirrade sig blind på det och missade eventuella ledtrådar och tecken.
Jag är glad att jag har bandet och att det spelades in, för allt klarnade verkligen efteråt och jag förstod vad hon menade.
Om man inte alltid har så bråttom med att förstå, så kanske man skulle se verkligheten klarare.
Medial träff i ovisshetens land...
DATUM: 2009-10-10 TID: 11:13:33Vi kom inte hem från Köping förens vid åtta och då var vi helt slut både jag och Peter. Så ni får ursäkta att jag inte skrev något igår kväll, hade helt enkelt ingen ork.
Besöket hos mediet gick både bra och dåligt. Jag och Peter har suttit länge efteråt och försökt sammanfatta händelsen, vrida och vända på saker hon sade och verkligen ta in allt.
I början av samtalet så berättade hon att det fanns fem olika personer runtomkring som ville ta kontakt.
Den som steg fram först var en medelålders man och hon frågade om det var honom som vi ville ha kontakt med.
Vi skakade på huvudet så hon fortsatte leta. Efter några sekunder så öppnade hon ögonen igen och sade att den här mannen inte ville kliva åt sidan, utan att han verkligen ville säga oss något.
-Jag känner ett starkt tryck mot halsen, nästan som en kvävningskänsla. Som att jag inte får någon luft... förstår ni det?
Både jag och Peter instämde att känslan förstod vi ju "Victor hade ju så svårt att andas i slutet och fick konstant syrgas", men att det var helt fel person.
Hon fortsatte beskriva den här mannen, att han var en mycket social och trevlig människa innan han blev sjuk, för det var en svår sjukdom som tog hans liv.
Hon beskrev lite mer om ångest, andningen, att hon fick in någon sorts blodsjukdom.. ja.. nästan som.. cancer!
Förstår ni det ?
Vi nickade båda två, men fattade liksom inte. Det var ju FEL person.
Hon började yra om en ung kille som ville ta kontakt, någon som hade problem i skolan, en person som älskade att gå ut och ta en öl med sina kompisar och även en medelålders kvinna.
Vid det här laget så började nog både jag och Peter tvivla på om mediet verkligen kunde det här med andra sidan. Ingen av personerna stämde ju in i ålder lr beskrivning.
Hon beskrev hela tiden sjukdom, cancer och vita salar. Ångest, rädsla och medeciner, hon kände sig omtöcknad av alla droger som gavs.
Tillslut så fick VI leda henne fram till att det var ett litet barn det handlade om, inte en vuxen, och DÅ helt plöttsligt, så såg hon en liten kille som ville nå fram.
Det tyckte väl vi var lite skumt... eller???
Men det var efter detta som så mycket info stämde mitt i prick.
När hon beskrev den här personen så var det precis som att hon talade om Victor. Hur han var, vad han tyckte om och hur han betedde sig.
Han visade henne hela tiden bilar och var väldigt inne på böcker, som vi ju läste precis hela tiden för honom.
Hon pratade om begravningen och om att det spelades några speciella låtar och hon visste inte vad det var, men det var något med just musiken. (Vi sjöng in låtarna i studio till begravningen)
Hon upprepade också de exakta orden som prästen hade sagt under cermonin, att han var en "stor man i en liten kropp", väldigt vis för sin ålder och lugn och klok.
Hon beskrev honom precis så som vi gör när vi berättar om vår prins, vilken kämpe han var osv.
Hon föll gång på gång tillbaka till att det var någonting med hans mage, att han hela tiden ville visa henne ner dit och att det både smärtade och ömmade till och från.
Hon beskrev hungern i slutet, att han inte kunde få i sig någon mat, fastän han ville äta, och att han ständigt var kopplad till en massa slangar.
Hon talade långsamt om att det var något speciellt med hans gravsten, något ovanligt mönster eller nåt. Vad det var kunde hon inte se.
- Böcker... han visar mig hela tiden tillbaka till sina böcker. Jag ser även mycket färger som omger honom och han vsar mig en massa klossar. Att han bygger med klossar.
Böckerna förstod vi ju, men klossar? Det enda "klossar" vi kunde komma på var hans legosats som han älskade. Den byggde han ofta med...
-Han visar mig siffran sju om och om igen... Betyder det någonting för er?
Vi skakade på huvudet.. sju? Nej, inte direkt.
-Kan det vara ungefär 7 månader som han var sjuk, frågade hon igen.
Vi funderade en stund.
Det var det ju nästan, 8 för att vara exakt, men ändå. Varför skulle Victor visa det, han hade ju ingen tidsuppfattning..
Hon fortsatte beskriva hur han såg suddigt i slutet, men att hur sjuk han än kände sig så var han ändå glad och trygg. Åter igen beskrev hon också färgerna som omgav honom.
Det var någonting med November som han ville visa, men varken jag eller Peter kunde relatera till det.
Hon fortsatte seansen med att tala om att en av oss hade väldigt dåligt samvete över att vi inte var där hela tiden, att det fanns mer vi kunde göra, och det stämmer ju.
Men vilka föräldrar har inte det, känslan av att känna sig otillräckliga menar jag.
Jag kan tyvärr inte minnas allt hon sade, men det här är väl en liten sammanfattning. Allt som allt så var vi ju både nöjda, men lite besvikna över att hon inte kunde få fram att det var ett litet barn från början.
Hon förklarade att det lätt kan bli så, då den äldre mannen så envist ville fram. Att hon då förknippade Victors känslor och bilder med att det var mannen som berättade.
Hon sade att det var första gången hon hade fått kontakt med ett sånt litet barn, och att hon hade lärt sig en läxa. Att det inte alltdi är självklart att det alltid är de vuxna som vill nå fram, utan att även se till de små själarna.
Nu så här efterhand så har jag tänkt så mycket på det där med färgerna som hon såg runt omkring hela tiden.
Det är faktiskt inte förens nu som jag har kopplat det till en sak.
Victor spenderade ju sina två sista dagar i avdelningens "Sinnes rum", och som jag skrivit i boken så var det ju hundratals med färger som dansade på väggarna och i taket eftersom att vi hade på de färgade lamporna dygnet runt.
Det skulle ju inte vara konstigt om det var det sista som han mindes väldigt starkt... jag vet inte...
Hon beskrev också en dröm som jag hade haft, och berättade att vi faktiskt hade träffats på riktigt den natten, i mitt undermedvetna, och DET är jag nästan säker på själv. För det har jag trott hela tiden.
Fan, jag är inte ett dugg klokare nu än innan... Jag vill ju så gärna tro, men är så rädd för att det inte är sant.
Mycket av det hon sade, kan man ju faktiskt lista ut själv att man går igenom vid en sjukdom, men ändå...
det var mycket som prickade rätt också.
Det är så svårt, för man vill så gärna att han tog kontakt med oss, men samtidigt.. jag vet inte.
På samma gång, om det nu verkligen ÄR så att han visade allt det här, vad är jag för mamma att då inte tro och ta åt mig hans tecken? Är han besviken på oss?
Jag har säkert skrivit allt jätte rörigt och inte ens fått med hälften av det hon berättade, så jag kanske får uppdatera senare, men har ni några frågor om hur det var så får ni gärna ställa dem.
Kram kram
Medie
DATUM: 2009-10-09 TID: 11:43:26Jag ser detta mer som ett tillfälle att få möjligheten att fråga henne, vad händer när man dör? Vart tar man vägen?
Jag vet ju inte ens om jag tror på allt det här med medier, så hon får ett tufft jobb att övertyga oss =)
Självklart så tittar jag in här senare i kväll och skriver om hur det gick.
Det var ju några som undrade om det här med svininfluensvaccinet när man är gravid.
Bålsta vårdcentral, och jag tror att det gäller de fleata runt om i landet, kommer att börja vaccinera riskgrupperna om 2 veckor. Alltså gravida, äldre, personer med astma, hjärtproblem osv.
Jag har varit väldigt skeptisk till att vaccinet är såpass nytt och oprövat men min barnmorska säger att fördelarna väger över nackdelarna, och det har hon kanske rätt i.
Vad tycker ni? Hur skulle ni göra?
Vacker gåva
DATUM: 2009-10-08 TID: 13:27:42Idag fick jag ett litet brev med posten från en anonym läsare som kallar sig för "ME".
Hon hade skickat ett underbart fint halsband med den gripande texten "själar säger aldrig farväl".
Med i brevet fanns ett kort på ett vackert rött höstlöv och på baksidan de vackraste av ord.
Tack så oerhört mycket du fina människa, smycket kommer att hänga runt min hals, det kan du lita på =)
Sorry Peter, men det här smycket vill jag ha, hi hi.
Jag blir så glad när ni skickar små paket och gåvor till oss och Victor, det syns så väl vilken tanke det finns bakom och lättar upp ett tungt sinne.
Så tack igen ME
Goda nyheter
DATUM: 2009-10-07 TID: 18:19:14Kan börja med att vi ringde till prästen idag, som berättade att ärendet hade blivit klubbat i Måndags och att de hade bestämt sig för att aldrig mera ta upp frågan och att vi fick ha kvar sakerna vid Victors grav.
Självklart så gäller samma regler för alla andra också som vill smycka runt om sina platser.
Han bad om ursäkt säkert 20 gånger och uppgav bedrövat att det vore ju sjukt om de som präster, som predikar i gudstjänster om kärlek och medmänsklighet, skulle ha något problem med en sån här larvig sak.
Han skall även skicka en kopia på besluten så att vi har det på svart och vitt.
Det känns verkligen som en tung sten har släppt från våra axlar. Det är så skönt att veta att Victors saker skall få bli lämnade ifred och att de bittra människor som gnäller får klaga bäst dom vill.
Nu till den andra goda nyheten.
Kalendrarna som tryckts till Victors minne har redan sålts 1000 exemplar som gett oss ca 77 000 direkt in till Barncancerfonden
Vi känner att det är en otrolig framgång att det har gått så här bra hittils, bättre än vad vi hade vågat hoppas på. Stort tack till alla er som beställt eller planerar att göra det.
Det skall bli så underbart att överlämna pengarna till Barncancerfonden när allt är över.
Nu har vi beställt 3500 st nya ex och hoppas på att det finns många företag därute som vill sponsra oss i detta.
Om det är någon som har eller vet om ett företag som är intresserade av att köpa in ett gäng kalendrar som tex, julklapp till sina anställda, så får ni gärna hojta till! Låt oss inte stanna vid denna summa utan fortsätt att sprida ordet och öka försäljningen!
Tillsammans skall vi kämpa =)!!
Besöket på sjukhuset gick över förväntan. Det var jätte trevligt att träffa alla och få prata av sig.
Vi hade turen att passa in rätt dag, så den personal som jobbade var de människor som vårdade Victor mest.
Kan inte berömma denna personal nog och de förtjänar verkligen en eloge!
De jobbar så otroligt hårt och gör ett sådant viktigt arbete varje dag, att varenda en borde få medalj. Det är tack vare dom att man kände sig så hemma och omhändertagen på sjukhuset.
Att det är så dåliga löner i denna branch är en skam för samhället, med tanke på jobbet de gör !=9
Hörs senare !
Frågor och svar...
DATUM: 2009-10-07 TID: 10:27:11I måndags hade kyrkovårdsnämnden mötet om Victors grav och de har fortfarande inte hört av sig, så idag skall vi ringa och fråga vad det är som händer igentligen.
Är rädd för att det är dåliga nyheter då han inte har ringt upp, han vågar nog inte...
Vi tänkte ta en tur in till Akademiska idag också och hälsa på personalen. Vi har haft oturen att Per, som hade hand om Victor så mycket, inte har jobbat när vi har varit där tidigare, men nu har vi ringt och dubbelkollat.
Det skall bli skönt att bara få träffas och prata med alla, vi känner ju sådan oerhörd tacksamhet och närhet till dem, nästan som en familj.
Det är bisarrt hur man kan sakna ett ställe eller en miljö och till och med längta tillbaka, som man samtidigt har hatat så mycket.
Men jag har ju förstått att det inte var själva sjukhuset vi avskydde, utan Victors hemska sjukdom.
Jo, föresten! På Fredag är det dags för mediet. Vi är så spända att få se hur det går... Oj oj oj...
Nu måste jag skynda mig ut med hundarna innan vi skall till barnmorskan. Har lite goda nyheter att berätta sen.
Ha en bra dag!!!
Jag och Biffen 2007
Städ och promenader...
DATUM: 2009-10-06 TID: 16:18:28Jag började morgonen med att skriva upp ett data bord från Ikea, som vi trodde vi hade tappat bort efter flytten, sedan sorterade vi gemensamt alla papper, räkningar och viktiga dokument i olika fack och mappar.
När jag var klar med bordet, så såg jag genast hur skitigt det var på golvet, så då tog jag och damsög hela huset, och alla vet ju att ju mer man städar, desto stökigare och skitigare ser allt annat ut, så morgonen slutade med total städ och organisation av diverse vrån och skrymslen.
Efter det så var det dags för hundarnas promenad.
Jag började styra stegen åt en runda som jag kallar "Vildsvinsrundan". Det fullkomligt kryllar av vildsvin i skogarna och det är inte helt ovanligt att man stöter på dem.
Det tar ca en 45 min - 1 timme att komma runt och det är väl ca 7 km kanske.
Vädret var så himla fint och solen värmde så jag bestämde mig för att ta en liten avstickare in i skogen ner mot sjön. Tänkte bara se vart man kom om man följde stigen.
Ca 15 min senare så anländer jag till vattnet, vägen hade slingrat sig i nedförsbacke så det gick lätt och smidigt att gå.
När vi kommer fram så får hundarna dricka en stund och så beger vi oss tillbaka.
Det jag inte har tänkt på är att den lätta nedförsbacken, nu förvandlas till en jätte lång uppförsbacke som förvandlar mina ben till spaghetti.
Ok, jag är väldigt van att gå långt och brukar aldrig bli speciellt trött, men en liten detalj som jag bortsåg ifrån var ju faktiskt att jag har en ganska tung mage där fram.
Ganska snabbt börjar svanskotan värka och ryggslutet känns som om någon har misshandlat med en slägga.
Jag vet inte varför jag har fått det här problemet vid den här graviditeten, med Victor så mådde jag alltid bra.
Ja ja, jag kämpar mig vidare uppför och när jag en stund senare når ursprungsstigen så är jag svettig och slut. Problemet är bara att jag har ca 70% av promenaden kvar innan jag är hemma. Alltså ca 4- 5 km.
Ju mer jag går, destå mer värker det i svanskotan och ner mot baken.
Jag tvingar mig själv framåt och försöker tänka på annat, hundarna springer glatt långt framför och jag önskar med ens att jag också bara vägde 5 kg.
Tillslut efter mycket sveda och värk så anländer jag till vårt hus. *Pust* Jag skall nog tänka mig för nästa gång jag skall "checka" ut en ny väg, det blir ju en bit extra.
Nu ligger båda hundarna utslagna på golvet, jag har precis lagat färdigt maten och Peter håller på nere i källaren.
Vi skall bege oss till graven snart och hälsa på prinsen och sen blir det Desperate Housewifes.
Jag skall slänga upp fötterna på bordet, krypa ner under en filt och inte röra mig ur fläcken =)
I morgon skall vi till barnmorskan och lyssna på hjärtljud, ta blodprover och prata om svininfluensvaccinet.
Ha en trevlig kväll allihopa! =)
Bye
En fjärils skönhet...
DATUM: 2009-10-04 TID: 17:57:12Idag så hittade Linnea en fjäril i vardagsrummet. Den flög och satt sig på hennes hand och sedan så vägrade den flytta på sig.
Jag tog lite fina bilder på den för att föreviga den otroliga skönhet som den utstrålar.
Man häpnar över de vackra färger och mönster som pryder de lövtunna vingarna. De tycks nästan ha målats på av en ängels hand...
Fjäril betyder själ och kan också symbolisera lycka och kärlek.
Kanske var fjärilen ett tecken från Victor som han sänt ner till oss, för att berätta att allt kommer att ordna sig. Tro vad man vill men vem vet? Jag tar det som ett positivt tecken iaf, det känns skönast så.
Jag är den som flyger, med tysta vingars slag
buren i ljummen luft från Guds änglars andetag
Jag lever för dagen och siar om det som skall ske
Jag ber er öppna ögonen åt allt det vackra, så vakna upp och se
En själ jag är, en själ jag bär,
med löften om det goda och det vackra som finns här
Ett budskap jag kommer med, från den saknades röst
med ett tecken jag visar, och skänker de sörjande tröst
Se min skönhet och minns det du haft, ty jag lever för dagen och bringar dig kraft
På lövtunna vingar, himlens alla färger jag bär
Se på min skönhet, en fjäril jag är...
Klipp till!
DATUM: 2009-10-03 TID: 14:54:07Idag hände det otroliga. Jag klippte mig =)
En superduktig tjej som heter Rebecka Parkkila fick den svåra uppgiften att forma mitt svall. Hon går tredje året på frisörskolan och är en talang =)
På tisdag skall hon även färga min utväxt som numera ser ut som en grå motorväg mitt på hjässan. Måste ju vara fin till galan ;)
Det känns skönt att slippa slitna toppar och ojämt hår, så jag är jätte jätte nöjd! Har lagt in två bilder så får ni säga vad ni tycker.
FÖRE
EFTER
Hur man mår...
DATUM: 2009-10-02 TID: 14:11:00Har kommit hem från läkaren nu. Samtal om hur man mår, medlidande´blickar och huvudet på sne.
Krisreaktion, depression med ångestinslag står det i mitt läkar intyg.
Är det de faktorer som numera beskriver mig som person.? Det känns konstigt, konstigt att det inte finns något mer passande ord.
Sörjande skulle jag vilja tillägga, men det finns ju inte som diagnos.
En deprimerad och ångestfylld människa har jag alltid betraktat som en liten grå mus som sitter för sig själv i ett hörn med hängande huvud. En människa som inte vill eller orkar träffa andra och som hellre spenderar sin tid över att grubbla över det omöjliga i livet än att i själva verket ta tag i det.
Jag har kommit till insikt att depression och ångest inte alltid speglar en persons yttre, och att vi alla reagerar på så olika sätt.
Jag är allt det som står ovan men jag försöker att hålla mitt huvud högt. Det syns nog inte på mig att jag är sjuk och det hörs nog inte på det sättet jag pratar. Ni som känner mig vet hur jag mår och det upskattar jag.
Jag tror att en stor del av styrkan i mig, den har jag från Victor och för det är jag evigt tacksam. Jag lever också på övertygelsen av att jag skall kunna göra något för att hjälpa andra, att informera omvärden om hur grymt det är att drabbas av tragedier inom familjen, att få folk att veta att de är inte ensamma. Vi är fler.
I bland känns det som att jag iaktar allt det som hänt som en utomstående, och att allt det som skett inte hänt mig. Så otroligt är det fortfarande att ta in verkligheten.
Att mitt barn är dött, att jag har förlorat en son i cancer är för mig obegripligt.
Jag försöker ta in så ofta jag kan, att det växer ett nytt liv inom mig. Och visst känner jag värme, spänning och kärlek över det nya barnet, men smaken är på något sätt bitterljuv.
Jag hoppas nu med all min styrka som jag har kvar att jag kommer att kunna vara den där pigga, glada mamman som Victors fick uppleva och att jag inte blir tillbakahållen av sorgen och rädslan över det som hänt.
Jag vill avsluta det här inlägget med en liten tankeställare...
Våra liv byggs på korta stunder av sorg eller glädje som vävs samman till löpande händelser.
Ta vara på de små sakerna som händer och glädjs åt de små mirakel och ljusglimtar som passerar oss dagligen. Ett ögonblick är över så snabbt och kommer aldrig mer tillbaka så passa på och njut av det som ges till er.
Det finns så mycket som jag ångrar att jag inte uppskattade mer när jag var där, och det kommer jag aldrig kunna ändra på.
Se de små sakerna som gör livet värt att leva =)....
Kramar
En lycklig dag i Enköping, innan sjukdom och död.
Sommaren 2008
Hemma själv
DATUM: 2009-10-02 TID: 10:12:03Peter har börjat prov jobba och kommer vara borta Onsdag, Torsdag varje vecka.
Huset känns kallt och stort, och förutom hundarna som ibland tassar över golvet så är det knäpptyst...
Jag har ätit en rejäl frukost och varit ute med Biffen och Laban på en promenad. Jag blev chockad över kylan som slog emot mig när jag klev utanför dörren. Snart är vintern här...
Kl 11 skall jag på mitt läkar besök, så jag har i alla fall förmiddagen ordnad. När jag kommer hem kanske jag slänger i hop lite lunch, sätter mig i Victors rum en stund och går på ännu en frisk höstpromenad.
Det kommer att bli knepigt att få dagarna att gå utan att de blir alltför långa och ensamma. Men det är tur att jag har hundarna iaf, de är ju lite sällskap =)
Nej, nu måste jag slänga mig i bilen och åka. Jag tittar in senare och skriver några rader.
Kram kram
