Nöjd igen =)

I kväll var det så fint väder, och eftersom att det är morsdag och allt så tänkte vi att det kunde vara trevligt att åka till vackra Sigtuna, för att äta lunch/middag där.
Väl framme mötte vi pappa som också hade bestämt sig för att åka dit.
Vi fikade tillsammans vid vattnet och gick sedan en härlig promenad längs sjön. Snacka om sommar värme =)






En glad Vima i sin nya klänning =)












Glass monster =)








Bus med mamsen

Idag har Helix och Cattis varit på sin första dressyr tävling.
Den hölls på Håbo ridklubb i Bålsta.

De var super duktiga och jag var sååå stolt över vårt fina ekipage =) Var dock jätte nervös när de skulle in på banan och fick ont i magen. Tur att det inte var jag som skulle tävla. Ha ha!









Kattis och Helix väntar på sin tur







Efteråt...

Helix vilar samtidigt som Cattis läser igenom sina poäng . Hon är supernöjd =)

Är lite friskare idag, och det var tur eftersom att vi skulle på besök till syrran och hennes sambo i helgen, då Peter skall hjälpa dem att dra rör till deras nya kök.

Syrran jobbar dock till 19, så jag har spenderat dagen hos gammelmormor Elin, där vi åt lunch och fikade.
Just nu sitter jag hemma hos mamma i hennes lägenhet och väntar på att Therese skall sluta. Då åker vi gemensamt hem till dem och avslutar kvällen med någon bra film.

Snart skall vi äta middag, ungsbakad lax bjuds det på =)

Jag och syrran, som ni alla säkert vet ÄLSKAR ju skräckfilmer och har nog sett varenda en som går att se. Vi är nog dock lite efter nu när hon har varit i Indien, eftersom att jag lovade att inte hyra några innan hon kom hem.

Är jätte taggad på filmen ovan, vilket verkar vara en riktigt skräck film som är regisserad av Eli Roth, mannen bakom Hostel fimerna.
Det var bra länge sedan nu, som vi blev ordentligt skrämda av en film, och jag tycker att de flesta som gjort på senare år har varit lite kliche artade, och ganska förutsägbara. Hoppas nu på denna film som tyvärr inte släpps på bio i USA förens i August, så det dröjer nog innan den kommer hit.

Ja ja, den som väntar på något gott...

Kalle Anka, satt på en planka, ropade så här...

"Mamma, mamma!

Se så stor jag är!"






Victor, sommaren -08

Underbar dag i Enköping med mormor och Josse.
Minnen flyger snabbt omkring och tankar för mig till avlägsna sommrar, då vi på samma ställen satt och njöt i solen med Victor vid vår sida.

Jag var så lycklig då, ovetandes och så fruktansvärt förälskad i den lille krabaten bredvid mig. 
Vill inte neka till att jag även kan känna lycka idag, och visst är min kärlek precis lika stark och bottenlös till Vilma som till Victor, men den där totalt avslappnande, ovetande enorma lycka som jag kunde känna förut, den kommer nog aldrig att komma tillbaka.

Bakom alla leenden och hur mycket jag än försöker att njuta så finns alltid ett dolt "Men" och "Tänk om bara..."



Kämpar så för att vara den där människan som kan njuta av livet trots allt och som är stark nog att själv leva efter de råd och tips som jag försöker ge andra i sorg.
Vet inte hur måga människor som det senaste året har kontakta mig och bett om hjälp, stöd och vägledning.
Och trots att det kan vara svårt och tungt att styrka andra i egen kamp, så älskar jag det på samma gång, och det finns ingenting som ger mig så stor tillfredställelse som att veta att mina ord och efrfarenheter kan leda andra på rätt väg. 

Vet med ganska stor säkerhet att detta är något jag vill syssla med, både proffesionellt och på fritiden. Att som jag nämnde nyss, hjälpa andra familjer och att sprida kunskapen om barncancer vidare och att uppmärksamma folk på den kamp som dagligen pågår där ute.


Jag hoppas verkligen att denna möjlighet kommer att ges till mig då detta är något jag alltid kommer att brinna för. Om det sedan blir via föreläsningar, sorgegruppssamtal, eller via böcker vet jag inte då det finns så oändligt många vägar att gå. Kanske jag rent av pluggar vidare och specialiserar mig och börjar jobba på en canceravdelning ? Vem vet vad framtiden har att utvisa ? 











Fikadags =)























Vill fortsätta känna din kärlek, din närhet och din värme.
Vet att det inte går, men fortsätter hoppas i all oändlighet





Älskade Victor...

Idag har vi haft en fin solig dag hos syster i Kungsängen. Hon har precis flyttat in i en ny lägenhet så mormor kom på besök, och tillsammans åkte vi dit.

Vi tog en mysig promenad ner till vattnet, lät Biffen bada lite och gick sedan tillbaka till lägenheten.

Laban gör framsteg för varje dag, och idag har läkarna börjat trappa ner på serumet och i morgon om lgat fortfarande ser bättre ut, så skall det tas bort helt.
Efter det så skall han endast gå på kortison, pupillutvidgande ögondroppar och lite olika ögonsalvor. Kanske kan han få komma hem redan till helgen =) Åh, vår lilla fetknopp. Vad vi har saknat dig =)



I kväll har mormor och Josse passat Vilma och jag åkte upp till stallet med Cattis.
Hon körde ett stenhårt pass med mig och Helix, och svetten dröp om oss båda =p "Upp med hönan, och inga jädra småflickefasoner !!! DRIV!!!!"

Får inte glömma att stretcha i kväll så att jag kan gå i morgon... Pust... Har liksom noll muskler.





Skrittar ut på Helix innan träningen...

Lite bilder på Vilmas första bad i bassäng.

Det blev succe och hon strålade och tjöt av lycka. Tror nog att vi har fått oss en liten flodhäst på halsen =) Hi hi!!







































Trött men glad, efter dagens bad.

Det här gör vi om, säger Vilma!

Men då får mamma ta med kameran och filma =)

Nu växer man för tusan snabbt alltså =)


Jag har upptäckt en helt otrolig grej, och det är att de där två knubbiga spretande sakerna som alltid brukar dingla framför mig, och som är goda att suga på - det är... Håll i er nu !
Mina händer !!

Jo, det är sant ! Mamma har länge berättat det här för mig, men jag har liksom inte trott på henne då de på något sätt har haft ett eget litet liv, men nu på senare dagar så har jag märkt att jag faktiskt kan kontrollera dem!

Jag har tränat och tränat och idag lyckades jag flera gånger att grabba tag i min napp, som mamma kallar det. Vilken lycka !=
 

Ser ni vilken enorm precision människor ? Är faktiskt rätt imponerad av mig själv =)

Mitt nya mål i livet kommer härmed att vara, att smaka och stoppa så många saker i munnen som möjligt.
















Har ni föresten mött mina roliga vänner som jag brukar hänga med på dagarna ?
Det är lite konstiga och vissa gillar att dingla över mig i luften. Skall jag vara helt ärlig så är de inte speciellt pratsamma men jag gillar dem ändå!




Dessa kallar jag för Pampers-polarna då de alltid dyker
upp när mamma byter blöja...







... Djungel-gänget...





I min lekhörna bor fru Blomma och tittar man upp i taket
så flyger grodan och hans vänner luftballong...






I min säng bor bland annat Laban och åsnan Ior, det är tur när jag skall sova.. =)






... får ju inte glömma kompisen Laban också som jag för övrigt
aldrig smakat på. Vill gärna, men mamma rycker snabbt bort mig när jag försöker...

En dag skall jag nog lyckas, vänta bara =)

Har verkligen ingen energi efter den här långa vintern som varit och jag är ständigt trött.

Visst kan det ha att göra med, att jag har en 4 månader bebis och att förra året var det värsta året i mitt liv, men ändå. Jag gillar inte denna känsla av total utmattning som ibland kommer över mig.

Vill så mycket med kan så lite. Vill orka, men kraften finns inte riktigt där längre.
Vi skulle behöva komma iväg känner jag, och bara koppla av. Bort från vardagen, räkningar och oro.

Med oron menar jag den stora rädsla som jag dagligen har för Vilma. För trots att jag med alla sinnen anastränger mig för att vara en glad och positiv mamma, så gnager rädslan över sjukdomar och olyckor, långt och djupt in i själen och den verkar inte ha någon avsikt att släppa taget.
Härom kvällen när hon låg på mage mot mitt bröst i soffan och sov, så kände jag hur både jag och hon blev alldeles blöta där hon legat, och att hennes hår var vått av svett när jag lade henne i sängen.
Omedelbart började varningslampan inombords att blinka, då kallsvettningar det är ett av de största tecken på Neuroblastom i tidigt stadium.
Tänk er själva att en sån liten sak som lite svett i ditt barns hår, i min värld kan trigga igång en sån enorm tankeverksamhet och skräck att man nästan inte förmår sig själv att kunna andas.

Hade jag inte drabbats av att förlora ett barn i cancer, så hade jag aldrig behövt känna denna oro som jag nu dagligen gör.
Det är en GÅVA att vara ovetande och att inte behöva gruva sig.

Tänk om...

Tänk om...

Hur många gånger ställer jag mig inte den frågan och uttalar dessa tysta ord i huvudet. Tänk om...

Idag har vi stått HELA dagen i kön till Idol!!!!


Cattis båda döttrar har sökt och jag och Josse skulle följa med som moraliskt stöd. Den stora frågan om vi själva skulle sjunga stod öppen hela dagen och när vi 8 timmar senare i ösregn stod ca en meter från ingången så bestämde vi oss.

Vad fan! Har vi stått här så länge och torterats, inklämda som små sardiner från 8 på morgonen så fad fanken! Då kan vi väl åtminstonde sjunga en liten trudilutt!=)


Väl inne i värmen så gick vi till en ny kö och skulle få våra nummerlappar samt registrera oss. Jag var först och legitimerade mig. När det var Josses tur så upptäckte hon till sin förskräckelse att hon inte hade sitt körkort med sig !! ( Vad tusan ! Vad typiskt...

Eftersom att Josse nu inte fick delta, så struntade jag också i det. Kändes inte så viktigt om vi inte båda två kunde vara med.  Ja ja... Det var kanske ett tecken från Gud att det inte hade gått så bra =)


Nu sitter jag hemma och skall skall snart krypa ner i soffan. Är sååå trött och har ont i halsen och kommer säkert bli sjuk. Ha ha, men det är ju självförvållat, eller hur =)

Idag har vi farit till Enköping och tagit en fika på Tant Gredelin.
Lade in en bild från min mobil tidigare som ni säkert sett.

Vi hade det jätte mysigt och Vilma har varit såå glad =)



I kväll blir det filmtajm och god mat, lite mys pys helt enkelt =)


Föresten så finns vår artikel ute i Allers nyaste nummer nu ute i butikerna.

Nu äntligen är Josse hemma!!

Det blev ett tårdrypande välkommnande på Arlanda då moster och Vilma fick ses för första gången på över tre månader. Vilken lycka =)


När vi kom hem så var det många som ville säga hej, så det blev en sen middag vid halv tio och sedan stupade vi alla i säng, så därför skrev jag inte någonting.

Idag har Vilma och jag varit på förskolan Nyckelpigan.

Varje Måndag och Onsdag så är det fritt för de allra minsta, och det här var vår första gång =)

Vilma tyckte att det var jätte spännande med alla småttingar, jag menar hon har ju bara träffat vuxna och äldre barn och blev nog glad över att det fanns lika små personer som henne.

Efter att bebbarna legat i "ringen" och tittat på varandra så var det sångstund, och efter det lite fika. Vilma var helt slut av alla nya intryck och somnade på stört när jag kl tre lade ner henne i bilbarnstolen.

Kämpa för varenda unge!

Varje dag, året om kränks och utnyttjas barn medan omvärlden tittar på - eller bort. Så skulle det inte behöva vara. Alla har vi ett val. Antingen gör du ingenting – eller så gör du någonting. Tillsammans kan vi förändra förutsättningarna för miljontals barn världen över.

Det går att skydda barn mot våld, övergrepp och exploatering. Det går att ge dem trygghet, utbildning och mat för dagen. Och det går att befria barn från ett liv som soldat, gatubarn eller prostituerad. 

UNICEF, världens ledande barnrättsorganisation, finns på plats i regeringskorridorer, slumområden, flyktingläger och avlägsna byar och arbetar dygnet runt för att hjälpa världens mest utsatta barn – oavsett nationalitet, religion eller landets politiska ledning.

Genom UNICEFs kampanj För varenda unge kan du vara med och göra världen lite mer barnvänlig.

Du kan göra större skillnad än du tror.





Idag blev jag VÄRLDSFÖRÄLDER, och vill DU också göra en skillnad, gå in på UNICEF.SE och anmäl dig också!


                                              

Det blev ett lungt valborgsfirande, med sisådär väder, men trevligt ändå.
Peter var "bartender" och försåg alla med förfriskningar inne i klubbhuset och vi andra stod ute i duggregnet och gjorde annat.
Kan ju faktiskt erkänna att jag var en aningens yr i bollen när vi skulle bege oss hemåt =)

Var på graven tidigare på dagen och tände ljus, planterade en ny blomma och sjöng Victors favorit låtar lite tyst på huk. Det är svårt att tänka sig att ett år har gått...









Utställningen som vi for på i morse gick super bra, då Laban lyckades kamma hem både ett BIR (Bäst i ras) och ett HP (Hederspris).

Han fick utmärkt kritik med en smula minus på gången, men den skall vi träna på. Allt som allt så var jag jätte nöjd då det är hans första utställning.

Vädergudarna ville dock jävlas och de bjöd på iskalla stormvindar hela dagen och vi frös HÄCKEN av oss !
Tror dessutom att jag lyckats dragit på mig en urinvägsinfektion också. Inte roligt alls =(












Är såå stolt över vår lilla Laban !!