Äntligen framme
DATUM: 2009-06-27 TID: 17:17:40Första stoppet blev i Skåne hos några vänner, det andra i Tyskland på ett ställe som heter Kassel och till sist så kom vi hit till Waldshut., Det är här lilla Melwin strålas och campingen där vi bor ligger bara ett par minuter därifrån,
Det har hittils varit väldigt dåligt väder med regn och åska, men det är ju inte så ovanligt så här högt uppe i bergen.
Waldshut är en urmysig liten bergsstad som ligger på gränsen till Schweiz.
Naturen är iaf underbar med slingriga små vägar, djupa dalar och hissnande berg. På måndag morgon åker vi vidare mot Italien och hoppas på bättre väder.
Lägger ut lite bilder när vi kommer dit, då kostar internet ingenting.
I kväll skall vi bara ha en trevlig kväll med Anna och Tony och familjen och bara ta det lungt.
Hoppas att ni alla har en fin semester!!
Kramar
Victors plats
DATUM: 2009-06-23 TID: 10:16:51Det finns en shell mack vid motorvägen där man svänger av till bålsta. Fråga efter kyrkan där, om ni inte hittar.
Förhoppningsvis så kommer hans gravsten snart, den sitter nog uppe när vi kommer hem. Det ser så tomt ut utan den, så det skall bi skönt att den kommer dit.
Tack alla ni som åker dit och ser till vår prins.
Vi vill åter igen passa på att tacka ella er som bryr er och är så engagerade, och ni som varit med till insamlingen. TACK! Vi hade inte kunnat gjort resan utan er!
Snart Semester =)
DATUM: 2009-06-22 TID: 22:00:47Det kommer att vara så svårt att vara ifrån graven under så lång tid, men jag har vänner och familj som skall se till blommor och ljus.
Jag skall gå in till hans rum ikväll, leta noga och ta med en sak som verkligen Är Victor. Något som man kan prata och titta på när vi är borta. Och en massa bilder förstås.
Och tänk! När vi kommer tillbaka så är det bara drygt två veckor innan vi skall på det "riktiga" ultraljudet och få se kön, exakt datum och hur bebben ser ut. Kan knappt bärga mig.
Skall även försöka hinna skriva klart min Blok och även göra förrättsbladet till kalendern så fort som möjligt. Men jag får se hur jag hinner, kalendern kommer i första hand, hinner jag inte med tävlingen så spelar det ingen roll. Det skall ju vara äkta det man skriver, inte något som bara kladdats ner för att hinna med.
Jag kommer troligtvis inte att vara inne på bloggen så mycket under semestern, då det kostar skjortan att gå ut på nätet, men jag lovar att ta mycket bilder och att skriva så fort jag får tillfälle.
Jag vill även passa på att önska er alla en riktigt HÄRLIG SOMMAR och att solen kommer att skina på er alla!!!!
Vi hörs från Europa!!!!!!!
Många kramar, Peter och Sofie
Midsommarfirandet
DATUM: 2009-06-20 TID: 17:22:26Två goda vänner från Märsta, deras lilla son Max och hund Ronja var på besök. Vi gick på midsommarfirande, grillade, spelade spel och bara hade trevligt.
Precis lagom, vad vi behövde.
Hoppas att ni alla också har haft det trevligt och sluppit regnet.
Lägger ut några bilder från gårdagen.
Jag och ur söta Max 8 mån.
Folkdansuppvisning... Gulligt.. Hi hi
Sandra och Max
Max pappa Nicke
Lille Max e trötts...
Godnatt!!
Glad midsommar!!!!!
DATUM: 2009-06-19 TID: 00:34:31Hoppas att ni slipper regn och rusk.
Många kramar Sofie och Peter
Saknad...
DATUM: 2009-06-18 TID: 20:04:45Det värker så i hjärtat och det känns så orättvist att han inte fick fortsätta att vara den där glada killen.
Vi saknar dig så vår älskade prins! I våra hjärtan du alltid kommer att leva.
Puss mamma
Victors historia del 3, Diagnosen
DATUM: 2009-06-18 TID: 18:22:59Väl framme på akuten så packar vi ur bilen och bär med oss Victor in genom dörrarna. Det är kyligt i garaget och jag drar jackan tätare om oss.
Peter trycker gång på gång på hissknappen tills dörrarna äntligen slår upp. En våning får vi åka innan det är dags att gå ur.
Vi kliver in i väntrummet till barnakuten och går fram till kassan och tittar in över disken. Längst bort i rummet sitter en äldre dam och knappar på en dator och till väster skymtar vi en rödhårig tjej som är i full gång med att sortera papper.
"Hallå ursäkta!" harklar sig Peter och sätter ena armbågen på disken. "Vi ringde in lite tidigare, vi är här med vår son som kräks och är svullen om magen."
Den rödhåriga tjejen slutar med det hon höll på med och kommer sedan fram till oss. Hon vänder dataskärmen mot sig och håller fingrarna redo över tangentbordet.
"Och hur var namnet?" frågar hon med ljus stämma.
"Jag heter Peter Sundberg och det där är vår son Victor, han har problem med magen"
Hon knappar snabbt in namnen i datorn och ler sedan mot oss.
"Då meddelar jag doktorn att ni är här. Ni kan sätta er ner i väntrummet så länge."
Vi tar våra saker och går sakta bort mot stolarna och lekhörnan. Victor ser blek och trött ut men verkar ändå på relativt glatt humör.
Vi sätter oss ner på de hårda plaststolarna och jag släpper ner Victor på golvet. Jag tittar mig runt omkring och känner välbekant igen de färgglada klossarna, de stora rosa tavlorna på Musse Pigg och gänget, och de runda gröna prickarna som klistrats upp på receptionens glasfönster.
Vi hade varit här en gång tidigare när Victor var 4 månader, då han drabbats alvarlig krupp. Han var jätte dålig och fick stanna en hel natt för att få syrgas för att lätta på andingen. Jag ryser när jag tänker tillbaka.
Efter ca 15 minuter så komer en lång smal man emot oss i vit sjukhusrock. Han har mörkt hår, ett vänligt uttryck och pratar ganska bred Göteborska.
Han skakar hand med oss och presenterar sig som Erik.
Vi blir invisade till ett undersökningsrum som är litet och innehåller, en undersökningsbrits, två stolar, ett litet bord och några tidningar. Vi sätter upp Victor på britsen och drar upp tröjan så att hans mage blottas. Han klämmer och känner och frågar oss samma frågor som sjukvårdsupplysningen gjort, och konstaterar sedan att det är nog som vi tror. Förstoppning helt enkelt.
"Jag skall be en sköterska komma in och ge honom ett klyx på en gång, så får vi se om det släpper" säger han och torkar sig om händerna.
Han går ut och stänger dörren efter sig.
"Va skönt att det inte var något annat" säger jag med en lättnad suck.
Jag tar upp Victor i famnen och ger honom en kyss på pannan.
Efter en stund kommer en sköterska in i rummet. Hon förklarar hur det hela skall gå till och att vi måste lägga ner Victor, hålla fast honom och prata lugnande medans hon ger klyxet.
Det hela är över på fem minuter och Victor hinner inte ens börja gråta.
"Det är nog bäst att ni sätter på en blöja nu på en gång, för snart så kommer det att börja hända saker därbak" säger hon leende och ger oss tre blöjor.
"Jag kommer in om en stund igen, så får vi se om det kommit ut något."
Hon försvinner ut genom rummet och vi sitter tysta kvar. Victor leker nöjt med ett stetoskop och biter hårt på den hårda slangen.
Plöttsligt ser man Victor ansikte förvandlas till en välbekant grimas. Ett ljudligt sprakande där bak och en tydlig doft som inte går att ta miste på sprider sig i rummet.
"Braak" låter det plöttsligt igen, fast nu på ett mer bubblande sätt.
"Oj, jäklar vad det sprakar!" utbrister Peter och ställer sig upp. "Skynda dig att lägga honom på bordet innan det rinner över.
Vi lägger stackars Victor ner och drar av honom byxorna och blöjan. Det lät nog mer än vad det kom, för så oerhört mycket hade det inte dimpt ner i blöjan.
Vi torkar rumpan ren och byter till en torr blöja, samtidigt som sköterskan kommer in i rummet.
"Jaha, var han givmild idag då?" säger hon kvittrande och tar upp den tunga klumpen. "Jag går och hämtar doktorn så får han titta på magen nu."
Efter mycket om och men, klämmande och kännande så tycer inte läkaren att magen hade gått ner tillräckligt för att han skall vara nöjd.
"Jag tror nog att jag bokar in er på ett ultraljud här om en stund. Risken är att Victor kan ha fått ett väck på tarmarna, och det är därför magen är så hård. jag gå och skickar en remiss på en gång.
"Åh nej!" utbrister jag när han lämnat rummet. Tänk om han har det Peter, då kommer han säkert få problem med magen i framtiden."
"Det är nog ingenting. Dom kollar väl bara för säkerhetsskull antar jag." svarar han och kollar för fjärde gången igenom Bamse tidningarna på golvet.
Victor sitter i mitt knä och är nu sur, trött och gnällig. Han börjar gråta och trycker sitt lilla huvud mot min axel.
"Jag vet gubben, vi skall snart åka hem igen..."
Trodde vi ja...
Ultraljudet gick fort och Victor halvsov sig igenom det mesta. Varken jag eller Peter fattade någonting av vad som visades på skärmen. Svarta och vita klumpar fastnade, delade på sig och bildade nya mörka fält. Vi frågade föriktigt om allt såg bra ut, men fick till svar att det fick inte han säga, utan det fick vi ta med läkaren.
Åter igen tillbaka till undersökningsrummet.
Nu hade vi varit här i fem timmar, och vi längtar hem. Peter springer iväg till cafèterian och köper oss varsin smörgås. Victor sover lungt i sin vagn och håller sin blåa kanin i ett fast grepp.
Vi sitter och äter en stund i tystnad och tankarna far runt i mitt huvud.
"Tänk om det är cancer" utbrister jag högt med munnen full av mat.
"Du är ju dum i huvudet, väser Peter argt. "Sådär säger man inte, det är inget man skämtar om."
"Men jag skämtar inte... säger jag tyst och återgår till min smörgås. Jag skäms..
Hur kunde jag säga nåt sånt.
Vi sitter mitt i en hetsig diskusion, angående om hur vi skulle göra med barnen och djurparken dagen därpå, när en ny läkare plöttsligt kommer in genom dörren.
Han går fram till oss och skakar hand och presenterar sig som Fredrik. Han förklarar att han jobbar på en annan avdelning här på sjukhuset och hade blivit inkallad för att prata med oss.
Han sätter sig tungt ner på en stol och knäpper händerna i knät. Han sitter länge tyst och bara tittar ut i luften.
"Skall han inte säga något eller?" tänker jag tyst för mig själv och torkar av mina fingrar med en servett.
Ytterligare en stunds tystnad innan han harklar sig och börjar.
"Ni gjorde ju som ni vet ett ultraljud med Victor idag. Och nu är det så att vi har hittat något som har gjort oss bekymmrade"
Han pausar och tittar ner i golvet.
"Vi har hittat en stor tumör i Victors buk...
Ett susande ljud i öronen gjör det svårt för mig att höra vad läkaren sade. Rummet känns plöttsligt så litet och trångt och jag får svårt att andas.
"Det känns ju inte kul att sitta och berätta det här för er, och jag förstår att det är svårt att ta in, men nu är sådant fallet."
Jag hör Peter sucka djupt brevid mig och i ögonvrån skymtar jag honom när han tungt lägger sitt ansikte och begraver det i sina händer.
Läkaren tittar på oss och frågar hur det känns. Jag kan inte svara. Allt är en dröm, och snart vaknar jag, vi är inte ens här...
Fredrik förklarar mer ingående för oss att de hittat en decimeter stor tumör på Victors vänstra njure och att vi genast måste läggas in för behandling och observation.
Jag hör hur Peter brister ut i gråt, mitt huvud håller på att sprängas. Jag ställer tusen osammanhängande frågor om hurvidare Victor kommer att klara det här, hur allvarligt och hur svår botat det är.
Han vill inte svara på något förens en ordentlig undersökning gjorts på tumören så man kan fastställa exakt diagnons och behandling.
Jag märker inte hur många minutrar som går, eller om det är timmar. Omgivningen flyter ihop och jag märker inte när läkaren reser sig och går ut ur rummet. Jag reagerar inte heller när sköterskor kommer in och förklarar att de måste ta prover på Victor och att det är bråttom nu.
Tårarna bara rinner som vilda forsar och jag skakar okontrollerat i hela kroppen. Det är inte sant! Nej nej nej!!!! Det får inte vara sant.
Nu händer allt blixt fort och utan att vi hinner reagera så ligger vi inskrivna på en avdelning som jag inte ens kan uttala namnet på.
Människor kommer och går och försöker förklara vad som komma skall, med undersökningar och prover, men jag har inte hört. Jag vill inte lyssna...
Det enda som jag hör är min sambos tunga förtvivlande andetag och mitt älskande barns gråt när de sakta trycker in en tjock lång nål i hans lilla armveck.
Det är nu allt börjar.
Sista avsnittet av Sjukhuset.
DATUM: 2009-06-18 TID: 17:09:47Kramar
Nominerad
DATUM: 2009-06-17 TID: 23:39:22Längtar redan till ultraljudet i vecka 18.
Tack allihopa för era fina ord och lyckönskningar, det värmer.
Fick precis ett mail angående den där tävlingen Årets Blok 2009. Jag har tydligen blivit nominerad och skall nu gå in och försöka göra en pocket bok utav alla mina bästa inlägg. Herre gud, vet inte ens i vilken ände jag skall börja, hur jag skall skriva den eller nåt. Får fundera över natten och börja i morgon.
Det är i alla fall jätte jätte roligt att vara nominerad, minst lika kul som att vinna, vilket jag faktiskt tvivlar på att jag gör. =)
Men det blir en kul utmaning i alla fall.
Tack till alla er som röstat, Puss!!!
En ny sorts kamp...
DATUM: 2009-06-17 TID: 00:02:43För ca två veckor sedan så berättade jag ju i några inlägg om hur dåligt jag mådde. Illamående, yrsel och huvudvärk. Tankarna var många men vi vågade inte tro. Men nu vet vi! Det känns helt otroligt, bissart och underbart.
JAG ÄR GRAVID!!!!!!!!!
Jag kan inte riktigt beskriva hur konstigt det är, med blandade känslor, glädje för detta nya, sorg för det som inte fick vara med.
Idag var jag och Peter på ultraljud, där vi fick bekräftat att allt ser bra ut och att jag är i ca nionde veckan. Trodde verkligen inte att man kunde bli gravid när man mådde så här dåligt, att kroppen skulle stöta ifrån sig det på något vis. Men på något underligt sätt så tyckte min kropp att det var dags igen.
Det måste ha varit en ren lyckoträff, jag menar, det är ju inte så att man har legat i som kaniner direkt =) Tvärtom...
Ni kan ju gissa om det har varit svårt att inte berätta för alla om det här, men vi kände att vi ville vänta tills största risken för missfall var över och tills vi såg att allt verkade gå enligt planerna.
Vår barnmorska har varit underbar och vi har fått bokad tid hos en Mödravårdspsykolog, där vi kan få stöd och samtal och alla mixade känslor som bubblar upp.
Trots allt så känns det ändå skönt att ha något nytt att se fram emot, och att få kunna bli mamma igen sprider en värme inom mig som inte går att beskriva. Har känt mig så kall och tom så länge nu, men nu växer det ett nytt liv därinne. Ett helsyskon till Victor, samma kött och blod.
Ibland blir saknaden bara värre och värre ju mer jag tänker på detta, och jag känner mig som att jag sviker Victor och att han känner sig bortvald, men jag vet innerst inne att det inte är så.
Vi måste försöka hitta en mening med livet igen, och detta är en liten bit, ett litet steg på vägen.
Jag är så glad att äntligen ha fått berätta det här och att ni alla nu vet. Förlåt om jag har ljugit och undangömt sanningen, men jag ville vara säker först.
Det kommer att bli en lång och tuff resa med många blandade känslor och tvivel, men jag tror att det kommer att bli bra tillslut. Någon gång måste vår lycka få komma, dagen då allt kankse känns helt Ok, då vi lär oss leva med sorgen i våra hjärtan och då vi kan se ljusglimtarna i det mörka.
Vi skall resa oss upp och kämpa, för Victors skull! Han slutade aldrig och det skall inte vi heller!!!
Vet inte vad jag skall skriva... så många tankar just nu.
Många varma kramar
En röst för barnen som kämpar!!
DATUM: 2009-06-16 TID: 23:43:59Blev väldigt glad att se att ni tror att jag skulle kunna ha en chans att få min blogg i bok form, och att ni skulle nominera mig till detta. Det känns skönt, oavsett hur det skulle gå att ni är så många som skulle vilja läsa min historia och som tror på mig.
Det finns ju så många populära bloggar därute som har betydligt fler läsare än vad jag har, men det jag gillar är att ni som läser denna, verkligen "ser" och "lyssnar" till vad jag har att säga, att ni delar vårat öde och våra känslor i vått och tort och står vid vår sida trots att ni aldrig mött oss.
Ni berör mig, minst lika mycket som ni påstår att jag berör er, och ni motiverar mig att orka skriva vidare och att pusha mig själv framåt i sorgen.
Bara det tycker jag förtjänar en vinst, kanske i nomineringen "Bloggen med flest involverade läsare"
Jag har varit inne och kikat på en hel del bloggar som sägs vara "de mest populära bloggarna i Sverige" med 50 000 läsare varje dag, men inte någon av dom har läsare som faktiskt kommenterar så mycket som ni gör, och det tycker jag är beundransvärt.
Har hellre en mindre skara människor som lägger ner ett par minuter av sin tid och faktiskt skriver ett inlägg varje gång de går in än 50 000 tals personer som bara skummar igenom sina favoritbloggar, stänger av datorn och går vidare med vardagen.
Jag känner mig hedrad av att så många av er har sagt att ni verkligen känner er påverkade och berörda efter ni har läst, och att ni tar med er mina ord ut i vardagen, på jobbet, i bilen och tänker på vad ni läst. DET är häftigt!
Jag vet att jag aldrig kommer att kunna tävla och vinna mot stora bloggare som tex, vimmelmamman som även hon skriver om cancer och som har blivit mycket uppmärksammad både i media och som har otroligt många läsare, men jag är nöjd som det är. Det här är ju en blogg för oss och Victor, där huvudsaken är att få berätta vår historia och att kunna hedra denne lille starka kämpe som gav oss så otroligt mycket.
Men jag vill ju självklart att så många som möjligt skall få chansen att dela vårt öde med oss och se att man faktiskt kan kämpa sig vidare i livet, trots en stor svår livskris och sorg.
Så tack alla ni som nominerar denna blogg och hjälper till att sprida Victors och alla andra cancer sjuka barns röster vidare!!
Ni är underbara!!!!
Läs mer om tävlingen på http://www.vulkanmedia.se/blok2009/
Sjukhusbesöket...
DATUM: 2009-06-15 TID: 23:52:53Vi bestämde oss tillslut för att åka till Uppsala och bara resan dit var fylld med tankar och ångest. Vi pratade om hur många gånder vi åkt exakt den här sträckan, dock med Victor i bilen.
Det var en bizarr kännsla att köra in i Uppsala. Jag försökte fokusera blicken på bilen framför och inte titta så mycket runtomkring. När bilen körde ner i garaget där vi så många gånger parkerat så kände jag direkt en klump i magen. Det blev inte bättre när vi gick in genom dörrarna och vidare till hissarna.
Jag stirrade på min spegelbild mitt emot mig i hissen och intalade mig själv åter och åter igen " Det kommer att gå bra, Det kommer att gå bra."
Efter vad som kändes en evighet så anlände vi till översta våningen. Dörrarna öppnades och vi klev ut. Jag kastade en snabb blick på skyltarna över dörrarna där det stod med tjocka svarta bokstäver; 95A, BLOD OCH TUMÖRSJUKDOMMAR.
Jag rös och slog genast ner blicken.
I ena hörnet innan man går in på avdelningen så står alla rullstolar parkerade tillsammans med avdelsningens cykel och div låne barnvagnar. Längst in mot väggen skymtade jag den. Victors älskade lilla rullstol som han alltid åkte omkring i. Kände hur ögonen tårades och blicken blev suddig.
Jag smet snabbt in genom dörren och vidare in på avdelniningen. Peter gick före mig in vid receptionen och det dröjde inte många sekunder innan den första välbekanta rösten ropade på oss. Allt fler personal slöt upp runtomkring och alla frågade med medlidande blickar hur det var med oss och hur vi höll oss uppe.
Jag kände hur hela huvudet surrade och blicken kändes ostadig. Drömde jag, var vi verkligen här igen?
Nämen heej!! ropade en välbekant röst bortifrån korridoren. En god vän som vi lärt känna på avdelningen kom oss till mötes och när jag såg henne så bara brast det. Jag vet inte vad det var, men det blev bara för mycket intryck på en gång och tårarna började forsa ner för mina kinder. Allt började snurra och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Nej nu svimmar jag, tänkte jag och vände mig om mot utgången.
Jag flydde ut till hallen och ryckte åt mig papper för att torka mig med. Knäna skakade som asplöv och jag kunde inte sluta gråta. Herre Gud, var det så här jobbigt det kändes?
En av våra gamla sköterskor kom fram till mig, klappade mig på axeln och frågade om vi ville ha lite kaffe. Hon kunde även följa med oss direkt till samtalsrummet om vi inte orkade gå igenom avdelningen. Jag tackade och följde långsamt efter. Jag kunde inte förmå mig att titta på akvaritet med fiskarna när vi passerade. Så många gånger som vi stått och tittat på dem, matat dem och skrattat åt dem. Överallt så kröp minnen fram.
Jag vet inte riktigt hur vi kom fram till rummet, men jag koncentrerade mig så oerhört hårt på att rikta blicken framåt och att inte titta på något annat än sjuksyrrans fötter när hon visade vägen.
När vi väl kom fram så slog jag mig snabbt ner i soffan och tog ett djup andetag. Hjärtat slog i hundranittio, och pulsen dunkade som stora trummor i mina tinningar. Jag slöt ögonen och välkommnade mörkret och tystnaden.
"Jag hade ingen aning om att det skulle kännas så här jobbigt" sade jag till Peter och suckade.
Han instämde tyst och sedan satt vi bara där en stund och sade ingenting. Vår läkare Fredrik anlände fem minuter senare och hälsade oss välkommna.
Samtalet pågick ungefär två timmar, och vi gick igenom allt mellan himmel och jord angående Victors sjukdom, behandling, dödsfall och om hur vi hade det så här efteråt.
Efter samtalet så känndes det lite bättre och jag kunde faktiskt förmå mig att gå ut på avdelningen.
Vi mötte ytterligare personal och läkare, men nu hade jag hunnit smälta den första shocken så att jag kunde prata igen. Det var skönt att höra att de tänkte på oss och att de följde vår kamp på bloggen. Vi fick också ett trevligt samtal med Vidars mamma, (en familj vi lärt känna på avdelningen) där vi satt ner och pratade gamla minnen, hur det gick för dem i behandlingen och om framtiden.
Och tro det eller ej, men när vi skulle sätta oss ner och fika så hittade jag ingen mindre än; Victors lilla docka som hade kommit bort! Den låg där helt sonika i en liten dockvagn ungefär som att " Ja, kommer ni äntligen. Jag har ju legat här och väntat! "
Jag skickade ett sms till min syster och hon blev helt överlycklig. Vi trodde aldrig vi skulle få se den igen.=)
När vi åkte hem från Sjukhuset så kändes det som att jag sprungit ett maraton. Jag var helt slut hela bilresan hem, helt utpumpad på energi och alldeles matt.
Jag nämde det för läkaren att det var faktiskt värre att komma tillbaka till avdelningen nu idag, än var det var att komma hem till huset efter Victor hade dött. Konstigt men sant.
Jag visste att det skulle bli tufft, men så här svårt hade jag aldrig kunnat föreställa mig...
Kärlekens Dofter
DATUM: 2009-06-15 TID: 11:59:19Dina nallar ligger väntandes, din pyamas med små ulliga får hänger tom och kudden ligger platt och orörd.
Jag ligger länge länge och bara minns. Jag minns när du stod kikandes över sänganten på morgonen, busig, nyvaken och utropade "Buu!!"
Jag minns din röst och ser framför mig, dina knubbiga små armar när du sträcker dem mot mig och vill komma upp. Jag känner värmen av din lilla kropp när du hasar ner mellan oss under täcket och hur du stilla ligger och bara tittar oss i ögonen. I bland sätter du dig upp och klappar oss på huvudet och ibland retar du pappa genom att försiktigt dra honom i håret. Vakna nu! =)
Jag kan inte förmå mig själv att plocka bort sin säng, samtidigt som att det gör så ont att se den tom varje morgon när jag vaknar.
Jag börjar gråta när jag ensam ligger här i sängen...För det är något som jag inte längre minns, något som jag fasat för att glömma.
För hur jag än försöker så kommer jag inte i håg din doft! Den har likt ett gammalt kort bleknat ur mitt minne, och jag hatar mig själv för att jag glömt.
Gråter ännu mer när jag inser att jag aldrig någonsin kommer att få känna den igen, att jag aldrig mer kommer kunna sticka ner min näsa och snusa i din varma goa nacke. En sak som alla mammor borde ha rätt till!
Det är inte lätt att skriva ner dessa ord, då hjärtat värker och synen blir suddig av tårar, men jag vill verkligen att alla ni föräldrar där ute, tar fem minuter i kväll, samlar era små, tar dom i er famn och gräver ner era näsor lång långt in i deras nackar och tar ett djuupt andetag.
Njut av dofterna som förenar er som familj och lägg dom djupt på minnet. Lagra dom någonstans i bakhuvudet och njut.
Njut bara av varandra och stunden. Tiden och nuet kommer aldrig tillbaka...
Många kramar
Graven
DATUM: 2009-06-14 TID: 22:00:31Usch, det var så regnigt, kallt och blött. Vi hällde ut översvämmade lyktor och plockade bort blommor som ruttnat av regnet.
Nu måste det sluta snart, annars kommer alla blommor att dö.
Men nu lyser det i alla fall av värme på den annars mörka kyrkogården.
Sjukhusbesöket
DATUM: 2009-06-14 TID: 21:03:03Usch, i morgon kommer dagen vi varit oroliga för. Har diskuterat fram och tillbaka, vidare vi verkligen skall åka till sjukhuset i morgon. Är det kanske bättre att vänta till i höst? Eller är det ändå bättre att ta tjuren vid hornen och åka dit och få det överstökat?
Åh, blir galna över hur vi skall göra.
Vi får helt enkelt sova på saken och bestämma oss i morgon. Vad tror ni alla? hur skall vi göra?
Husbil, avslutning och uppföljningsbesök.
DATUM: 2009-06-12 TID: 12:42:12Jo, så vi slog till och drog nu hem med två bilar.
Det känns skönt att veta att man bara kan sticka iväg nu, när det passar. Vi har en hel del möten nästa vecka som vi måste på, men efter midsommar har vi planerat att åka. Sköönt!!
Idag var vi på tjejernas avslutning där det bjöds på sång och tal. Fick kämpa med tårarna varje gång de sjöng, då jag så tydligt mindes när vi var där sist.
Det var julavslutningen i vintras. Vi hade Victor med oss och han var så glad och kröp omkring framför scenen och klappade i händerna. Det satt en liten grupp med barn en bit bort från oss som vi aldrig sett förut, och dem kröp han till, satte sig ner mitt ibland dom och tittade sedan stolt upp mot scenen ungefär som " Det här är mina kompisar, bara så att alla vet"
Människor runt omkring pekade och skrattade åt honom där han satt, ett år, skallig och alldeles lycklig i ett hav med främmande barn.
Det var riktigt jobbigt att han inte fick vara med och titta på sina systrar den här gången, fy fan va orättvist!
Jag föreställde mig att han nog satt med sina vingar nu också, längst fram vid scenen, precis som förut, stolt över sina fina syskon.
Usch det är så sorgligt, att det alltid kommer att saknas någon. Tomt tomt tomt....
På Måndag är det uppföljningsbesök på Alademiska i Uppsala. Usch, jag har fasat för den här dagen lika mycket som för begravningen. Riva upp allt igen och gå igenom vad som hände, få höra obduktions rapporter och dödsorsak.
Och att återigen få återvända till korridorerna som vi så många gånger vandrat. Att åter få komma tillbaka till det som en gång varit vårt "hem", där allt kastar minnen om Victor och vår kamp som vi förlorade.
Stället som jag lyckats förträngt till den grad att det nästan känns som en dröm, att vi aldrig varit där.
Allt kommer att komma tillbaka igen, jag vet det. Men vi måste... Det är en oundviklig konfrontation med ödet som måste tas hand om. Stället där vi förlorade honom...
Plantagen...
DATUM: 2009-06-10 TID: 23:07:28Köpte även 15 säckar blomjord som vi knappt fick in i bilen. Det kommer bli jätte roligt att bära som upp för vår branta backe upp till huset. =)
Fasten det små duggade så kändes det skönt att ha något att pyssla med och få stå utomhus och arbeta.
Jag har suttit inne så länge och bara mått dåligt så jag nästan glömt bort hur gott det luktar i naturen när det regnar.
Håller på att göra i ordning en liten "minneslund" på baksidan där man kan sitta i lugn och ro och bara tänka på allt. Har hittat en jätte fin sten som jag tänkte måla eller skriva en fin dikt på och det skall även finnas lyktor så att man kan tända ljus.
De tre sista dagarna har jag börjat må lite bättre med illamående, huvudvärk och yrsel. Nu kan jag gå korta promenader, läsa tidningen, köra bil och allt sånt som jag mådde för dåligt för sist. Hoppas det håller i sig.
Victors historia Del 2 "Akuten"
DATUM: 2009-06-09 TID: 00:16:17Slutet på del 1.
Jag snodde runt och såg Victor spy ner hela syrrans golv med mörklila kräk. "Helvete" utbrast jag. Fan förlåt, han måste ha druckit för fort!"
"Äh ,strunt i det, sade hon och gick och hämtade papper. Hon torkade Victor om munnen och tog upp honom i famnen.
"Stackars lilla gubben, mår du inte bra?" sade jag och lade på luren. "Kom älskling"
Vi satte oss i soffan medans Therese städade undan. Jag strök honom över hans mjuka hår och kramade honom hårt. Efter fem minuters tystnad utbrast jag -
"Bara det inte är mjölkallergi!"
Ett par timmar senare när vi bäddat ner Victor i vagnen och gått en sväng med hundarna så ringde jag Peter. Tillsammans så kom vi överens om att ringa till sjukvårdsupplysningen och höra vad dom trodde det kunde vara. Inte för att det märktes något speciellt på honom dagtid. För tillfället låg han alldeles tyst och stilla, sovandes med djupa andetag.
Jag bad min syster kolla till honom och ställde vagnen på hennes veranda på baksidan av lägenheten. Jag lämnade försiktigt dörren på glänt och gick in till köket för att ta fram mobilen.
Jag ringde till 118800 och fick nummret till Sjukvårdsupplysningen i Uppsala län.
Signalerna var långa och tunga, och det kändes som en evighet innan det klickade till på andra sidan luren och en röst svarade;
"Välkommen till Sjukvårdsupplysningen, Det här är Monica som talar" (Kommer inte exakt ihåg hennes namn, men hon får heta Monica)
" Ja hej, svarade jag försiktigt. Sofie heter jag. Det är så här att jag är lite bekymmrad för min son som är ungefär 11 månader. Han har varit så konstig på sista tiden. Han äter dåligt, har svårt att sova och gnyr som om han skulle ha ont i magen."
En sekunds tystnad i luren.
"Är han mest gnällig på natten eller dagen?"
"På natten och kvällarna skulle jag vilja säga. Och han spyr ibland också." Jag bytte luren till andra örat och satte mig ner på en stol.
"Jaha..."sade hon långsamt och det uppstod ytterligare en paus. "Spyr han ofta direkt efter att han har fått mat eller kommer det bara helt plöttsligt?"
Jag funderade en stund och berättade att det var nog oftast efter att han hade ätit som kräkningarna kom.
Samtalet fortsatte med fler frågor om möjliga allergier, problem i släkten osv. Hon kom till sist fram till att det inte var något att oroa sig för, men att hon tyckte att jag skulle kontakta vårdcentralen i Bålsta, så att en läkare fick titta på honom.
Jag tackade och lade på luren.
"Vad sade dom!?" ropade syrran från badrummet.
"Jag skulle ringa vårdcentralen" svarade jag och letade upp nummret i min almenacka. Jag gick igenom sida efter sida med slarvigt nerkladdade texter och nummer då jag tillslut hittade det.
Jag tryckte in knapparna på telefonen och hörde tre signaler gå fram. Då svarade någon...
"Bålsta Vårdcentral, Vad kan jag hjälpa till med?"
Jag bad om att få bli kopplad till Barnavårdcentralens telefon och hörde sedan ett klick. "Hallå?" sade jag förvånat. Nya signaler tutade i andra änden. Hon hade kopplat mig utan att säga ett ord.
"Trevlig prick" sade jag för mig själv.
Jag fick prata med en sköterska och berättade läget och hon lovade att en läkare skulle ringa upp mig kl tre på eftermiddagen. Jag tittade på klockan. Halv tolv, jamen det var bra, då hann jag hem och handla innan.
Resan hem från Therese gick fort, vi bodde bara ca två mil från varandra och vädret var svalt och skönt. Jag funderade på vad vi skulle äta till middag och skrev upp en lista i huvudet som jag skulle handla.
"Köttfärsås och Spaggetti får det bli!" utbrast jag till Victor i baksätet. " Det blir väl smaskens gubben?"
Han jollrade ett glatt svar tillbaka och fortsatte sedan med att rycka stackars Biffen i pälsen.
Dagen gick fort och jag hade fullt upp med att handla, komma hem, packa upp allt, göra mat till Victor, ta en snabb promenad med Biffen och sedan kasta mig över köket för att förbereda middagen. Det var inte förens Peter klev innanför dörren som jag hajade till.
"Är du redan hemma? Vad är klockan?"
Han sparkade av sig skorna och tittade konstigt på mig. " Den är kvart över fem. Jag är ju alltid hemma vid den här tiden."
"Va? Är den så mycket! Men läkaren har ju inte ringt och de skulle höra av sig vid tre." jag tittade på klockan igen. Jag måste ha haft så mycket att göra att jag helt glömt bort att de skulle ringa.
"Vilken shock. Klart att de har glömt det!" muttrade Peter och satte sig ner vid bordet. " De får idag på sig att höra av sig, annars ringer jag och skäller ut dom i morgon."
Vi avnjöt middagen under tystnad och log emellanåt åt Victor som satt och slängde ner mat till Biffen. Han såg så glad och lycklig ut att jag inte hade mage att säga åt honom.
Klockan åtta, gick jag och lade en mycket sömnig kille i sin spjälsäng. Han gäspade stort och jag kysste honom ömt på pannan. Han grep tag om mitt finger, släppte sedan taget och snurrade runt. Han buffade upp sin söta rumpa rakt upp i luften, tog ett stadigt tag om kudden och slöt sedan ögonen. Jag stod en stund i tystnade och såg på honom.
"Mammas fina lilla prins. Godnatt..." viskade jag och stängde dörren till rummet.
Jag vaknade mitt i natten av samma välbekanta ljud som jag hade vaknat av så många nätter nu. Jag hörde hur Victor pustade och gnällde i sin säng och jag satte på mig morgonrocken och gick upp.
Jag gick fram till spjälorna på sängen och stack ner min hand för att stryka honom över ryggen. Han var alldeles sjöblöt.
"Men lilla gubben, svettas du så" sade jag och plockade upp honom. "Sådär kan du ju inte ligga. Jag gick in med honom till Peter och lade Victor brevid honom i sängen.
"Kolla Victor och ta av honom hans pyamas. Han är alldeles blöt. Jag går och gör i ordning lite välling så länge" viskade jag.
Jag gick in till köket och började blanda vällingen. Jag tittade på klockan på micron och såg att det började bli morgon. Klockan var halv fem och det började bli ljust ute.
"Toppen! Vad pigg jag kommer att vara idag." muttrade jag och gick tillbaka in i sovrummet.
Peter var vaken och halvsatt upp i sängen med Vicotors nakna kropp vilande på armen.
"Titta Sofie på hans mage!" sade han och satt handen strax över naveln. "Den är ju alldeles stenhård."
Jag tog min hand och lade den på den lilla vita kulan. Han hade rätt, den var alldeles hård och stum. Precis som ett bowlingklot.
"Gud han måste ju ha jätte ont" sade jag och gav vällingen till Peter.
Victor slog upp ögonen och sträckte sig efter flaskan. Han började gråta när han inte fick den på en gång och såg surt på oss.
"Ge honom den, det är väl lika bra nu när han äntligen vill ha. Magen lär ju knappast bli hårdare!" sade jag.
Efter 20 minuter hade Victor sugit i sig nästan hela flaskan och slöt sömnigt ögonen igen. Jag hade lagt mig på andra sidan Peter, och nu låg vi där, tätt ihoppslingrade.
Mamma, pappa, son. Oroliga för vad framtiden skulle visa.
Vi måste ha slumrat till för när vi vaknade så var det ljust ute. Jag tog upp mobilen och tittade på klockan. Halv nio. Oj, vi var visst trötta allihop.
Jag smög tyst upp ur sängen och satt på kaffe i köket. Kannan puttrade ljudligt och jag stod en bra stund och bara stirrade på den tills jag hörde att Victor hade vaknat.
Efter fem minuter kom Peter utbärandes med honom på armen. De såg båda så söta och nyvakna ut.
"Alldeles nykläckta är ni!" ropade jag till dom.
"Mmm, det kan man säga" Gäspade Peter och satt ner Victor på golvet. Han började genast krypa efter sin boll som låg en bit bort.
Vi satt en stund och diskuterade natten, då vi plöttsligt hörde att Victor började gråta. Vi rusade upp från bordet och in i hallen som låg angränsande till köket.
Han hade spytt ner sig totalt, över hela golvet, sin boll och sin vita fina pyamas som vi bytt till på natten.
- Nej nu får det vara nog! Utbrast Peter. Hans mage är stenhård och han spyr som en gris. Vi kan inte vänta tills läkaren ringer. Jag tycker vi åker in akut!"
"Jamen, vi skulle ju hämta dina barn idag!" svarade jag och fattade ingenting. "De tror ju att vi ska åka till Eskiltunas Djurpark!"
"Det spelar ingen roll! Jag åker in med honom till Uppsala. Du får välja själv om du vill följa med eller inte."
Han behövde inte fråga två gånger, självklart skulle jag följa med!
Jag packade snabt i ordning Victors skötväska och slängde på mig ett par byxor. Håret drog jag bara ihop i en slarvig knut och sedan kastade vi oss in i bilen.
Bilresan var ganska lång så vi hade ju all tid i världen att tänka och reflektera över vad som hände. Vi satt båda i tystnad nästan hela resan.
"Han är säkert förstoppad!" sade Peter. Det är därför magen känns så hård. Kommer du ihåg när han bajsade senast?"
Jag tänkte efter... "Nej nu när du säger det. Jag vet faktiskt inte."
Jo men så måste det vara, tänkte jag för mig själv. Det är klart det är förstoppning.
Vad skulle det annars vara...?
Träff...
DATUM: 2009-06-08 TID: 17:49:44Det vore så trevligt att träffa er som kan komma.
Som sagt, vi behöver inte spika något, vi själva skall ju bort ett par veckor och jag antar att de flesta redan har planer, men om alla suger på karamellen så kan vi ju ta upp det igen vid ett senare tillfälle.
Kramar
Busungarna 2010
DATUM: 2009-06-08 TID: 14:56:40Marie jobbar som fotograf i Ulricehamn och har nu startat en kalender som hon just nu håller på att fotar. Den heter Busungar 2010 och är ett projekt där försäljningen av kalenderna skall skänkas till barncancerfonden. Den kommer att finnas ute i handeln Nov-2009.
Självklart så kommer den att ha barn som pryder de olika månaderna och det blir fantastiskt fina bilder.
Anledningen till att Marie kontaktade mig var för att hon hade hört talas om Victor , gått in på min blogg och fastnat för vår historia. Hon har nu gett mig det ärofyllda jobbet att skriva försättsbladet till kalendern och berätta lite om cancer och om vårt och Victors öde. Helt naket och rakt in i hjärtat så kommer jag göra mitt bästa för att så många som möjligt kommer att köpa kalendern. Det skall inte lämna någon oberörd!
Hon var ur trevlig och bara överöste mig med beröm om hur jag skriver så jag blev alldeles paff. Det är så trevligt att verkligen få höra från någon inte bara på mail, utan i verkligheten hur mycket den personen har blivit påverkad av vad jag har skrivit. Overkligt men roligt.
Marie verkar vara en underbar person och det borde verkligen finnas fler eldsjälar som henne därute!!
Jag hoppas nu bara att jag inte kommer att göra dom besvikna, utan skall göra allt jag kan! De var oroliga att jag skulle säga nej, men hur kan man göra det till något så fint som det här? Det är ju som jag har sagt många gånger förut.
Jag kan inte kämpa med Victor längre, men kommer definitivt att kämpa FÖR honom!!!!!
Jag hoppas att alla ni här som läser bloggen kommer att köpa kalendern när den väl kommer ut och även att ni sprider ordet vidare!!
Lägger in länken till Busungarnas hemsida i menyn Länkar.
Många kramar
Syskonkärlek!
DATUM: 2009-06-07 TID: 10:50:30så var varken jag eller Peter vatten värda =)
Det gör så ont i hjärtt att veta hur lite de fick träffa varandra under den här sjukdomstiden och
hur vi kunde bli nekade att få komma hem så att de hade fått spenderat
sista tiden tillsammans...
Viken syskonkärlek!!!!!
Fina ord...
DATUM: 2009-06-06 TID: 23:27:35Hoppas att ni alla har haft en fin Nationaldag runt om i landet. Ta hand om er allihopa!!
Många kramar Sofie och Peter
Vår familj.
DATUM: 2009-06-06 TID: 23:09:16Svar till "en ny läsare" som undrade lite om oss och vår familj.
Victor är Peters och mitt enda gemensamma barn. Det är mitt första och Peter har tre sedan tidigare.
Cazper 12, Linnea 10 och Thea 7 år.
De bor vanligtvis hos oss varannan vecka, men vi har inte haft dom på ett bra tag nu med tanke på vad som hänt. Tack gode gud att de har sin mamma.
Vad jag vet än så länge så är jag inte gravid, men vi hoppas ju självklart att det blir ett till helsyskon till Victor.
Tankar...
DATUM: 2009-06-06 TID: 11:31:35Hur kan en människa bara försvinna, upphöra att existera ? Vart tar all kärlek, alla tankar, allt som definerat den här personen till att vara just "han" vägen?
Står ofta och blundar och ber av hela mitt hjärta att det skall komma något tecken, ett tecken på att han fortfarande är med oss på något sätt. Men det känns så kallt och tomt, inte som om han skulle vara där.
Just ordet "borta" ryser jag av. Vadå borta? Borta var? Han var ju här nyss. Korten som står överallt omkring huset är ju inte längesedan de togs och då är han ju "där". Men nu? Var?
Livet förbryllar mig, vad finns det igentligen för mening. För vissa bara glider igenom det utan problem på vägen medans andra verkligen får kämpa för att kunna hålla sig kvar vid livets kant.
Vissa gör allt för att få leva, men får inte, andra gör allt för att få dö, men lyckas inte. Vem är det igentligen som bestämmer vem som får leva och inte? Är det en slump och isånt fall styrt av vad?
Den bisarraste känslan i världen måste vara det här. Att behöva sitta och försöka förstå varför ens barn inte finns kvar? Att veta vad som tog hans liv, men att inte kunna göra något. Att ha kämpat så otroligt länge mot en fruktad fiende som tillslut vann kampen och slet honom ur din famn och lämnade dig totalt ensam och oförstående.
Att behöva bli kompis med förnekelsen och ensamheten, som du en gång fruktat.
Att för varje dag som går, ha samma film uppspelad innanför ögonen utan möjllighet att trycka på paus eller stopp.
Det här har verkligen hänt nu, det finns ingen mening, men det hände ändå...
Det här har verkligen hänt nu, det finns ingen mening, men det hände ändå...
Det här har verkligen hänt nu, det finns ingen mening, men det hände ändå...
Graven
DATUM: 2009-06-05 TID: 23:12:00Våra kära vänner från Uppsala hade också varit förbi med barnen, tack för att ni tittade till vår prins!
Kramar
Regler...
DATUM: 2009-06-05 TID: 22:56:03Såg att ni hade tittat igenom det här Jessica och vill först tacka för engagemanget. Visst jag vet att försäkringskassan visst har alla regler i världen att luta sig på, men det stoppar inte reglerna från att vara FEL.
Det borde finnas kris regler och undantag för svåra situationer som hidrar människor från att kunna agera enligt boken.
Det måste finnas något som heter "moraliskt undantag". Att det finns vissa saker som man bara inte skall vara tvungen att göra när man befinner sig i svår shock och kris.
Det här är ju inget påhittat och det var inte en själ varken på sjukhuset eller runtomkring som informerade oss om det . Vår kurator hade aldrig hört talas om det förut.
Visst som jag sade, de har säkert inte gjort något fel, MEN, reglerna borde fortfarande ändras.
Jag såg också att det precis var någon som ville starta en insamling, men jag vill först säga att tanken är underbar men vi klarar oss alltid. Är så glada att ni bara finns och stöttar, mer än så behövs inte.
Så återigen! Tack så jätte mycket, men vi grejar det här.
Ideer...
DATUM: 2009-06-05 TID: 10:58:49Jag blir väldigt tacksam om din kompis kunde titta på det här Jessica, så kan hon ju i alla fall berätta vad hon tror, om det är någon ide att överklaga alls.
Har inte sovit en blund i natt, låg vaken ända tills det blev ljust. Hade så mycket funderingar att skallen höll på att sprängas. Finns inget värre än att bara ligga där. Vill så gärna göra något kreativt och positivt utav min sorg, vända den till något bra i stället för att bara gå runt och må dåligt.
Har många ideer men väldigt lite ork. Får se om det blir något.
Tack igen för era åsikter, läser vartenda litet inlägg, bara så ni vet. Alla ord som ni skriver går rakt in i hjärtat.
Kram
En dikt i repris
DATUM: 2009-06-04 TID: 23:30:56Allt man vill se är ljus, när man omluts av det djupaste mörker...
Allt man vill göra är att fly, fastän kroppen inte orkar...
Allt man vill är att se klart, när ögonen suddas av tårar...
Allt man vill känna är hopp, när tunga besked din käreste sårar...
Allt man känner är plötsligt inget
Inget har blivit allt...
Aldrig förr har så lite
Betytt så mycket och känts så kallt...
Middag
DATUM: 2009-06-04 TID: 23:23:06Smaskens =)
Vi gav Therese ett besök hos vargarna på Kolmården i sommar, jag har själv gjort det för ett par år sedan och det är verkligen en jätte häftig upplevelse. Rekomenderar starkt!
Vi var förbi Victor på vägen hem och tände ljus som vanligt. Usch, det var så kallt och rått, skönt att veta att han har det varmare än oss.
Sov gott lilla gubben, besök gärna mamma och pappas drömmar i natt. Vi saknar dig!
Puss och Kram
Sjukhuset och Försäkringskassan
DATUM: 2009-06-04 TID: 23:18:49Lilla gubben, blev så glad de gånger han fick komma ut.
Stackars Per, han trodde verkligen att Victor skulle bli frisk, de trodde vi alla. Det kom som en chock för oss alla. Det är ändå tur att vi hade någon så underbar som Per, han brydde sig verkligen till 100 % hela vägen.
Det skall bli intressant och se vad de visar i sista avsnittet med Victor, hoppas det är det härliga materialet när han åker på sin motorcykel.
Lovade ju att jag skulle berätta om vad Försäkringskassan hade skickat för brev, här är det;
Sjukpenning
Beslut
Föräkringskassan har beslutat att du inte får sjukpenning för tiden 15 April 2009- 28 April 2009.
Beskrivning av ärendet;
Du har på blanketten "Försäkran för Sjukpenning" uppgivit att du är arbetslös och anmäld som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Du ansökte om sjukpenning den 15 April 2009 ( dagen efter Victor dog)
Du blev kommunicerad den 18 Maj 2009 för att föräkringskassan övervägde att inte betala ut sjukpenning till dig perioden 15 April 2009 - 28 April 2009.
Du har i telefon samtal den 25 Maj uppgett att du inte är anmäld hos arbetsförmedlingen och hade inga inbokade arbetspass perioden 15 April 2009- 28 April 2009. Du uppgav att du vårdat ditt sjuka barn under en lång tid, och då ditt barn avled hade du ingen tanke till att anmäla dig till arbetsförmedlingen.
Detta påverkar inte försäkringskassans beslut.
Försäkringskassans motivering
Du får inte sjukpenning därför att du inte skulle ha arbetat de första 14 dagarna av din sjukperiod. Du var inte heller anmäld på Arbetsförmedlingen.
Visst är det trevligt. Jag har alltså inte rätt till ersättning bara för att jag inte pallrade mig iväg till Arbetsförmedlingen samma dag som Victor gick bort. Man skulle nästan kunna tro att det är deras privata pengar det handlar om.
Det enda råd hon hade till mig var att överklaga. Hur skall man orka det då?
Så bara för att jag arbetade som tim Vik innan Victor blev sjuk så skall jag straffas och förlora ersättning eftersom att varken mitt jobb eller Försäkringskassan vägrar att betala. Jag orkar inte ens tjaffsa med dom, tyckte bara att det var så roligt skrivet. Speciellt stycket ; Du uppgav att du vårdat ditt sjuka barn under en lång tid, och då ditt barn avled hade du ingen tanke till att anmäla dig till arbetsförmedlingen.
Detta påverkar inte försäkringskassans beslut.
Det finns nog ingenting som påverkar deras beslut. Deras regler och lagar är skrivna i sten.
Middag
DATUM: 2009-06-04 TID: 15:33:52Vi missar tyvärr sjukhuset i kväll så jag får inte glömma att ställa in timern på inspelning. När vi kommer hem i kväll skall jag berätta om det otroligt sjuka brevet som Försäkringskassan skickade till mig igår. Oj oj oj, de upphör aldrig att förvåna.
Hörs senare! Kram
Er alla...
DATUM: 2009-06-03 TID: 22:48:24Vi pratade om det i bilen på väg hem från graven i kväll att det skulle vara så roligt att träffa alla er som skriver varje dag. Se vilka ni är och hur ni ser ut. Ni är som underbara änglar allihop och vi vet inte hur dagarna skulle gå utan att läsa era fina inlägg... =)
Tack för det fina Laban spöket du hade hängt upp i trädet (Ännu en medmänniska "En mamma till tre")
Snart kommer gravstenen på plats också, då kommer det verkligen bli fulländat!
Godnatt och sov gott.
Stödsidan
DATUM: 2009-06-03 TID: 15:04:30Fick precis reda på adressen till stödsidan som gjordes till vår insamling i hemlighet.
Den är gjord av min syster Therese och är jätte fiin!!!
Lägger upp adressen här om det är någon som vill kika in.
Otroligt fint gjort.
http://feie.tkphotography.se/victor.html
Klistra in texten oven eller klicka på "Stödfonden" i menyraden under länkar.
Morsdag bilder
DATUM: 2009-06-03 TID: 14:38:36
Mår pyton...
DATUM: 2009-06-03 TID: 12:07:42Jag är ständigt yr, mår lilla och har huvudvärk. Har därför inte orkat skriva något inlägg igår, men Peter har iaf varit inne på bloggen och läst upp alla inlägg ni skrivit för mig. Så fort jag känner mig bättre skall jag fortsätta på del 2 på Victors berättelse och även lägga in lite bilder från Morsdag så att ni som inte kommer in på facebook kan se dom i alla fall. Mycket lättare så.
Vi hade en bokad tid med vår läkare i morse kl 8.45, angående vår sjukskrivning/Allmännatillstånd osv. Jag hade faktiskt sett fram emot det då jag hade tänkt frågat om det är normalt att må så här dåligt och vad det kan bero på.
Kl 07.45 ringde telefonen. Det var en sköterska på vårdcentralen som berättade att Gunilla tyvärr var sjuk idag och förmodligen skulle vara hemma hela veckan. "Attans" tänkte jag och suckade att ja ja, vi får väl boka om då.
Tisdag nästa vecka fick vi tid, så jag får väl ge mig tåls tills dess och härda ut.
Fy fan för att må så här. Orkade inte ens åka till graven igår, jag som är där varje dag när vi är hemma. Peter fick åka själv, så Victor hade åtminstonde honom där.
Vi hörs lite senare idag, skall försöka orka lägga in bilderna då.
Kram
Sjukhuset
DATUM: 2009-06-01 TID: 22:57:12Jag var helt slut och gråtfärdig. Victor var dålig och låg bara tyst i sängen.
Usch denna hemska klaustrofobi känsla, denna panik över att återigen bli fråntagen all frihet och hamna i detta fängelse. Och det är nästan skrattretande när man på TV:n hör Per säga;
"Man vet ju i vetskapen att det kommer gå över, det kommer gå bättre, det kommer att gå åt rätt håll för Victor..."
Tänk så fel han hade, nu med facit i hand. Victors magbakterie försvann två dagar innan han dog, och då hade han varit isolerad i 14 veckor pga den. Hade han inte haft den så hade han åtmisntonde fått vara som ett normalt barn den sista tiden, fått vara ute och lekt med andra barn och sluppit det där jävla rummet.
Usch, bitterheten kommer nog aldrig att släppa...
Sjukhuset
DATUM: 2009-06-01 TID: 19:04:29Mors dag, en överaskning
DATUM: 2009-06-01 TID: 11:12:32Vaknade ganska tidigt på morgonen och tittade ut genom fönstret. Solen sken och man såg verkligen hur varmt det redan var.
"Kan vi inte åka ut med båten idag?!" ropade jag till Peter medans jag drog på mig kläderna.
" Kan vi väl, men då tar vi med oss ungarna va? det blir ju kul för dom att följa med" sade han och gick ut i köket.
Vi ringde till barnens mammor och frågade om det var OK. Det var det självklart, men plöttsligt så hörde jag en röst ropandes från köket.
" Skall ni ut med båten nu på förmiddagen. Men vi skall ju till pappa och grilla klockan ett!" Det var min syster Josse som jag helt glömt bort att hon hade sovit över hos oss.
"Klockan ett? Men jag har bestämt för mig att det var kl fem vi skulle komma dit. Det är väl ingen som grillar kl ett på dan. Det blir ju stek hett! " utropade jag och tog upp mobilen. Jag var tvungen att ringa och kolla.
Mycket riktigt så var det klockan ett som vi skulle vara hemma hos pappa, så vi fick ändra planerna med barnen och åka ut en kortis själva innan vi skulle dit.
När vi anlände till det stora tegelhuset på Lukas väg så var pappa, hans flickvän Giselle och Josse i full gång att förbereda maten.
Pappa gav oss varsit glas och visade ut oss på verandan där det var uppdukat och lövat överallt.
" Vad många stolar det står runt bordet", sade jag och tog en klunk.
" Det är Josse som har haft besök i går, så vi har inte hunnit ställa bort alla" svarade han. Men vi tar det snart, nu måste maten förberedas klart.
Josse kom ut och satt sig vid bordet. Hon tittade förnurligt på oss och drog bak sitt långa blonda hår över axeln.
"Det är nåt lurt på gång", sade Peter och spärrade ögonen i henne. Annars skulle han aldrig dra hit oss mitt på dagen så här. Säg vad det är Josse!
"Vadå? Det är ingenting! Varför tror du det ?" sade hon och himlade med ögonen.
" Jag vet! Dom skall gifta sig, eller hur." väste han.
Hon sade ingenting utan log bara retsamt och gick in. Nu var vi båda helt säkra, dom kommer berätta det, att dom skall stadga sig.
Hjälp! Min pappa gifta sig, han är ju liksom, 63 typ. Nej det kan inte stämma. Vi inbillar oss bara, man gifter sig inte i den åldern. Tankarna snurrade vilt nu.
Efter ett stund så var det någon som knackade mig på axeln. Det var Peters äldsta dotter Linnea.
"Men vad gör du här gumman" utbrast jag och gav henne en stor kram. Längre bort kom Thea skuttande också. "Va kul att se er" sade vi och såg frågande på varandra.
"Visste du att dom skulle komma" frågade jag Peter.
"Nej jag hade ingen aning" svarade han och ställde sig upp. Vi gick tillsammans ut på trappen för att prata med deras mamma. Samtidigt som vi står där och pratar så börjar det dyka upp mer människor. Våra grannar och bekanta Kattis, Hasse och Ida, två kompisar vi inte sett på jätte länge, Tjomme och Bella, peters son Cazper, rara lilla Sandra som har bloggen "readmeto" , våra nära vänner Anna, Pärne och deras småttingar Ängla och Wille. Ja vi blev helt tagna på backen. Vad är det här ????
Många kramar senare så får vi tillslut förklarat för oss att det är min käre far, tillsammans med Sandra och Josse som lycklats fått hit ett gäng av våra närmaste vänner för att umgås och ha trevligt.
" Men gud vilken överaskning !!" ropar jag. Va roligt!!!
Undrande tänker jag för mig själv, när jag kliver ut på verandan, att vad konstigt att han har bjudigt hit mina vänner när dom skall berätta en sån här privat grej. Men ja ja, han slår väl två flugor i en smäll.
Festen fortsätter på baksidan och jag är i fullt sjå att prata med alla när pappa utropar från terassen.
" Kan alla samlas här. Jag har något att berätta!!"
"Nu kommer det", tänkte jag nervöst, nu skall dom berätta.
"Jag är inte så bra på att hålla tal, men jag gör det ändå... " Han vänder sig om till mig. " Har du någonsin hört talas om webbsidan Travel Trip?
"Nej, svarar jag.." Vad fan har det här med allt att göra? tänker jag för mig själv.
Pappa förklarar högtidligt hur många av våra vänner, familj och även folk från bloggen som vi aldrig ens träffat har varit med och samlat in pengar till en resa till mig och Peter. Vi står som två fån och bara gapar. Vadå pengar till oss?
Är det DET allt det här handlar om, OSS ?!??
Pappa håller upp en tavla med en fin vit ram och en bild på en strand. Längst ner finns en lista med namn på alla de som varit med på insamlingen. "Men Gud" utbrister jag och tårarna börjar rinna. "Vad ni är snälla allihop!"
Peter får ett kuvert med ett kort innehållande ofattbara 13000!!!!! det är ju inte sant!!! Vi fattar verkligen ingenting!
" Det här är ni värda!" "Det är klart ni skall åka" " Unna er det här! " Kommentarerna haglar från alla och jag känner mig alldeles skakis, finns det så här snälla människor??
Pappa tar även fram två askar och ger oss varsin. Det innehåller varsit jätte vackert silversmycke och på min står det " Sofie Världens bästa förälder" Tårar igen... Tänker i tystnad på Victor, tänker på oss som familj, allt vi gått igenom... Det finns inga ord men just nu är jag så otroligt tacksam att jag blir alldeles varm.
Efter detta serveras det mat, och stämningen är hög. Vädret är underbart och det kunde inte bli en bättre dag. Efter ett par timmar börjar folk skingras och vi som blir kvar bestämmer oss för att ta våra båtar och åka ut för att bada. Och vilken kväll det blir! Gummiringar och Kneeboard efter båt, och mycket skratt. Kl nio avbryter vi allt och beger oss tillbaka. Då är alla helt slut men nöjda.
Klockan elva åker jag Peter och barnen till Victors grav och tänder en massa fina lyktor. Dom kastar vackra, magiska sken över korset, trädet och blommorna. Jag och barnen går en bit bort och plockar nya buketter med vit vildros, hundkex och jasmin. Jag står i tystnad och ser ner på alla nallar, blommor, hjärtan och kort och ber tyst till Gud. Jag ber att Victor har fått varit med oss på denna underbara dag idag och att han fått sett sina föräldrar le.
Älskar dig gubben!!!!!!!
Ett stort tack till alla er som varit med och bidragit till vår resa som vi nu äntligen får åka iväg på!!!!! Ni är helt underbara och vi är sååå tacksamma!!! God Bless You!
