Tankar...

        DATUM: 2009-06-06 TID: 11:31:35
Tanken slår mig hela tiden, speciellt när jag står i Victors rum och tittar på alla hans leksaker, kläder, tavlor, ja allt som varit hans.
Hur kan en människa bara försvinna, upphöra att existera ? Vart tar all kärlek, alla tankar, allt som definerat den här personen till att vara just "han" vägen?
Står ofta och blundar och ber av hela mitt hjärta att det skall komma något tecken, ett tecken på att han fortfarande är med oss på något sätt. Men det känns så kallt och tomt, inte som om han skulle vara där.
Just ordet "borta" ryser jag av. Vadå borta? Borta var? Han var ju här nyss. Korten som står överallt omkring huset är ju inte längesedan de togs och då är han ju "där".  Men nu? Var?

Livet förbryllar mig, vad finns det igentligen för mening. För vissa bara glider igenom det utan problem på vägen medans andra verkligen får kämpa för att kunna hålla sig kvar vid livets kant.
Vissa gör allt för att få leva, men får inte, andra gör allt för att få dö, men lyckas inte. Vem är det igentligen som bestämmer vem som får leva och inte? Är det en slump och isånt fall styrt av vad?

Den bisarraste känslan i världen måste vara det här. Att behöva sitta och försöka förstå varför ens barn inte finns kvar? Att veta vad som tog hans liv, men att inte kunna göra något. Att ha kämpat så otroligt länge mot en fruktad fiende som tillslut vann kampen och slet honom ur din famn och lämnade dig totalt ensam och oförstående.
Att behöva bli kompis med förnekelsen och ensamheten, som du en gång fruktat.
Att för varje dag som går, ha samma film uppspelad innanför ögonen utan möjllighet att trycka på paus eller stopp.

Det här har verkligen hänt nu, det finns ingen mening, men det hände ändå...
Det här har verkligen hänt nu, det finns ingen mening, men det hände ändå...
Det här har verkligen hänt nu, det finns ingen mening, men det hände ändå...

Kommentarer
Postat av: Cutie

Jag har läst här ett tag. Och när jag såg sjukhuset nu i veckan och såg er så blev jag fylld med sorg. Denna lilla kille. Hjärtat brister. Önskar det fanns något jag kunde göra.

2009-06-06 @ 11:39:24
URL: http://everydaywithcutie.blogg.se/
Postat av: moster josse

Lilla älskade syster. jag känner så som du. som ni. vi alla nära. fan vad jag känner så. och jag VET ju att du känner så och det finns INGENTING jag kan göra och jag blir tokig. du beskriver känslan jag har men som jag inte kan förklara. vi är alla i förnekelse. jag finns här för dig, men det gör inte victor och då finns det inget som kan bli bra, inte ens i närheten. vi får försöka klara oss. vi har ett nytt mål nu. ett mirakel. och det här klarar du. fasstän vägen dit blir ett mission impossible.



Älskar dig. ses om en stund! då ska du fanimej få äta oxfilé medaljonger!!!









Det här har verkligen hänt nu, det finns ingen mening, men det hände ändå...

2009-06-06 @ 11:57:44
URL: http://josiek.blogg.se/
Postat av: Moa

oh, herregud Sofie så hemskt det är... det verkligen sliter i hjärtat på mig att bara läsa det du bär inom dig.. kan inte förstå hur hemskt det måste vara... men jag kan förstå hur du tänker.. var tar människan vägen? all värme, alla ljud, alla tankar... jag vill tro att allt gott som finns lever vidare på en plats där ingen sorg eller smärta finns. Jag vill tro att det finns något som är större än "det här".. sedan om det är så vet vi ju inte, men jag vill tro så.



O Sofie glöm inte att Victors minne alltid kommer leva vidare. När du berättar om honom, att han gillade spöket laban, sin motorcykel, sin röda keps och när ni blåste såpbubblor så sprider du en ljusglimt av hur han var. En underbar och tapper liten prins.



Imorse när jag var till lekplatsen med min son så var det några barn som just blåste såpbubblor. Min son sprang genast fram och tittade på de färgglada bubblorna med stora ögon. Då kom jag att tänka på Victor, och att han gillade såpbubblor. Den tanken hade aldrig slagit mig utan din styrka att orka berätta om eran prins.



Hoppas att din dag blir fin! Styrkekramar

2009-06-06 @ 12:46:13
Postat av: annika

Hej sofie, det är när du förmedlar de tankar du gör nu det nästan går att ta på din sorg, smärta, ångest. Precis som inför Mors dag eller när du lägger ut bilder på ett barnrum med leksaker och gosedjur men inget barn. Då är det så definitivt att din lilla kille är borta. Det är då i alla fall jag förstår att det enda som läker dina sår är tiden. Jag har ju förlorat min pappa. Han var inte jättegammal och hade säkert kunnat leva tio år till om han skött sig. Men gamla människor ska ju på något sätt dö. Det är det vi kalla naturligt. samtidigt undrar jag var gränsen går för vad som är naturligt. Är det vid 70, 80 eller kanske 60? Det finns nog ingen gräns. var och en har ju sin egen uppfattning och sorg. Men - jag tror ändå att en stor skillnad är att en gammal människa har ju levt ett liv, fått uppleva saker, fått vara med om människor och vi runtomkring har fått vara med om den personen under lång tid. Blivit formade och format honom eller henne. Det är väl det som är det naturliga. Som gör att vi ändå på något sätt kan accptera och vi kanske brottas med om vi kommer att ses igen eller om döden är definitiv.

Men ett litet barn. Det går bara inte att förstå. Och det är väl därför vi som inte förlorat ett barn aldrig någonsin riktigt kan förstå hur du känner nu. Det är fel, bakvänt, för jävligt. Varför plågas och dör en liten människa. varför får inte mamma och pappa forsätta lära känna sitt lilla barn, varför får inte det lilla barnet växa upp.

jag pratade med en präst en gång om såna här saker och inte ens hon kunde förklara. Jag blev lite besviken men läste sedan om en pappa som sa att han försökte tro att det fanns en plan för hans dotter som var döende i cancer. Kanske är det så. Men hur ska man som förälder kunna acceptera att den planen går ut på att mamma och pappa ska förlora sitt lilla barn och det lilla barnet inte får växa upp.Och även om vi kanske träffas igen när den tiden är inne så vill man ju så förtvivlat gärna ha sin kära här och nu.

Gud, det är obegripligt. Men det är väl som sinnesrobönen säger: att ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra och mod att förändra det jag kan. Att försöka att inte låta bitterheten ta över.

Jag hoppas innerligt att ni orkar och hittar mod att alltid gå vidare. Ta en dag i taget.

2009-06-06 @ 13:10:25
Postat av: annika

Oj, jag skrev ett jättelångt inlägg såg jag nu: men ville bara säga en sak till: Jag är övertygad om att victor finns med er men han kanske hellre kommer till er på andra platser än i barnkammaren. Som i din dröm eller när ni är vid graven. Och genom all sin kärlek och ert engagemang har hans liv haft en mening. Även om ni inte får hålla och känna honom. Jag vet, det är ju det enda ni vill.

2009-06-06 @ 13:15:12
Postat av: Ännu en medmänniska/mamma till 3

Nej, det finns absolut ingen mening med att ett litet barn helt plötsligt inte ska få finnas mer. Kan endast ana frustationen över att heller inte kunna göra något för att förhindra att han är borta. Och "borta" var ligger det??? Många tankar till Er idag med, alla ni som var Victor närmaste och som fanns där för honom hela resan.

2009-06-06 @ 13:29:01
Postat av: Caroline

Livet är bra märkligt ibland, saker och ting kan rasa som ett korthus runt en inom loppet av sekunder. Måste på något sätt vara en klen tröst att behöva intala sig själv att han finns runt om oss och alltid kommer att vaka över er. Förstår ju att du inte vill ha det så, du vill ha honom levande hos dig. Tror dock att folk här inne har helt rätt när de säger att han finns vid er sida, att han alltid kommer att vaka över er. Livet måste gå vidare och tillvaron kommer att ljusna med tiden, men hela ert liv kommer för alltid att påverkas av det ni gått igenom. Att mista ett barn måste vara den absolut största sorg en människa kan bära och den försvinner inte med tiden. En bit av er saknas ju... Däremot tror jag tillvaron ljusnar efter hand som hjärtat och själen läker. Jag tror oftast att saker och ting som sker har en mening, men när en sån här sak händer vet jag inte längre vad jag ska tro. Varför?

2009-06-06 @ 13:49:09
URL: http://lambisoft.blogspot.com
Postat av: ann-sophie

Jag tänker varje gång jag varit inne här och läst Näe nu måste jag sluta titta in här..Varför??är rädd att mina tårar ska ta slut.Jag känner så starkt för er nästan som det hänt mig,jag ber för varje dag att någon ska stoppa denna grymma sjukdom snälla sluta ta dem vi älskar ifrån oss!!!jag tycker ni är såå starka kan inte tänka mig själv så stark om något skulle hända min lilla dotter.Blåser lite såpbubblor för victor ibland Å jag tror med all säkerhet att han är med er i varje steg ni tar..kram på er

2009-06-06 @ 13:51:21
Postat av: Cecilia

Hej Sofie.

Såg precis er fina Victor på TV 3:s repris av "Sjukhuset". Jag önskar så innerligt att det fanns något man kunde säga för att hjälpa eller lindra, men vet att det inte går. Kom att tänka på en berättelse som jag läste när jag var liten, kom ihåg att jag tyckte den var så fin. Jag vet inte i vilken bok jag läste den, men skrev av den, och hittade pappret när jag storstädade häromdagen.



"Det var en gång en gammal, gammal själ, som hade levt många människoliv på jorden och var nu nästan färdig med sin tillvaro som själ. Snart skulle den smälta samman med, och bli en del av Evigheten.

För tillfället kände sig den gamla själen lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen. De bästa vännerna hade gett sig av, den gamla själen kunde se dem där nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, nyfikenhet, förundran och tankar av alla de slag. Jag vill tillbaka dit, sa den gamla själen. Jag har fortfarande en god portion glädje kvar, jag vill dit och ge dem denna glädje.

Men din tid till Sammansmältningen är så kort, varnade Vakten. Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.

Jag vet, sa den gamla själen, men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket glädje att den hjälper dem över sorgen sedan.

Så låt det få bli som du vill, sa Vakten, och släppte iväg den gamla, gamla själen. Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge önskat. Det var den raraste unge, som strödde glädje över dem från den dag han föddes, den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från Evigheten.

Men har du inte väldigt kort tid kvar? viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla pojken. Tiden är kort men glädjen är stor, svarade den gamla, gamla själen.

Och fastän mamman inte hörde deras samtal, väckte viskningarna en anande oro i henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden, inte varandra, inte ens oss själva. Allt kommer till slut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla känslor omkring oss, och slutligen även vårt liv och vår kropp.

Men pojken växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Och pappan var hos dem och gladdes han också. Ja, den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som den hade önskat.

Men tiden var kort, även med människors mått var den kort, och stunden kom då Sammansmältningen skulle ske. Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjsmål infinna sig till ceremonin, och måste lyda.

För människorna såg det ut som att döden hade kommit plötsligt. Deras sorg blev oerhörd, just som Vakten hade förutsagt. Men eftersom allt de till slut kunde minnas av sitt barn var glädje, kunde de uthärda sin sorg, just som den gamla, gamla själen förutsagt.

Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt tid i tomrummet, blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människor som behöver den. Sorgen sedan, den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda, och så småningom vända till något gott."



Tänkte på Victor när jag läste berättelsen. Jag och flera av mina vänner följer din blogg, och vi önskar er all styrka och kraft!



Kramar Cecilia



2009-06-06 @ 14:08:20
Postat av: Caroline L

Det är så hemskt och fruktansvärt. Det är ju inte så här livet ska vara och ändå tvingas ni gå igenom den allra värsta mardrömmen man kan tänkas.

Herrgud vad jag önskar att allt bara vore en mardröm för er...



Jag är övertygad att lilla Victor finns med er, en underbar liten ängel som vakar över er.

Tänker på er!

2009-06-06 @ 14:14:47
Postat av: Malin

Det är så sorgligt och hemskt att läsa om eran smärta, en smärta utan slut. Det är så fruktansvärt fel, så fel, när ett litet barn dör och helt plötsligt inte finns mer, det går ju bara inte att ta till sig....och ni står inför det hemska att ni måste det....finner inga ord. Känner och lider med er, tänker på er och önskar att jag kunde göra något.



Jag och Tessan har varit vid Victors plats i dag, så otroligt fint det var där, kunde riktigt känna kärleken. Vi blåste lite blåsbubblor för eran prins och stannade en stund....träffade din pappa också Sofie som var där med fina blommor.



Som sagt, det går inte en dag utan att jag tänker på er, utan att jag känner sån frutration över vad som har hänt Victor och undrar varför?! Ett litet barn...



Massor av kramar

2009-06-06 @ 15:00:24
URL: http://idaoliver.blogg.se/
Postat av: En medmänniska

Gör så ont att läsa vad du skriver Sofie. Men jag är oxå övertygad om att Victor finns vid Er sida och är med er och hör när ni pratar och sjunger för honom. Ni är ju hans fina Mamma och Pappa och kommer Alltid vara det.



Tycker det är så fint att Ni som har möjlighet åker och hälsar på Victor, blåsor bubblor och lämnar gulliga gåvor till honom. Man blir både rörd och glad, Det känns skönt att veta Vi är många Tillsammans som finns här för Victor, Sofie och Peter o deras nära.

Jag vill sända många varma kramar och hälsningar till er alla.



Malin

2009-06-06 @ 15:37:29
Postat av: Ännu en medmänniska/mamma till 3

Ibland när man ska formulera sig i skrift så blir det svårt för man vill inte att det man skriver ska kunna missförstås. Speciellt när jag skriver här så vill jag att det ska bli så "rätt" att det absolut inte ska kunna feltolkas. Därför skrev jag att jag bara kan "ana" er frustration över att inte kunna göra något åt Victors sjukdom. Att jag valde just ordet "ana" var för att jag inte ville skriva "förstå" eftersom jag aldrig, aldrig någonsin kan sätta mig in i hur ni måste ha känt er och därför kan jag alltså inte "förstå" hur ni kände er. Detta blev lite svammel men jag kände att jag ville förtydliga mig lite. Känner och lider med er, tänker på er och önskar att jag kunde göra något(precis som Malin skriver) Tror att Victor finns vid Er sida och är med Er i allt ni gör. Ta hand om varandra, men det verkar ni vara väldigt duktiga på att göra!

2009-06-06 @ 16:50:41
Postat av: Jessica

Hej Sofie,



Jag känner igen den sista meningen du skriver "Att för varje dag som går, ha samma film uppspelad innanför ögonen utan möjlighet att trycka på paus eller stopp.". När jag för lite över ett halvår sen fick veta att min mamma återigen fått cancer, denna gång obotlig, så öppnade sig marken och ett stort svart hål svalde mig hel. Allt i mitt liv tappade totalt mening och jag gick rakt in i nån typ av chock-depression. Jag grät jämnt, orkade inte äta, tänka, sova, prata med andra eller ens tänka på att göra nåt annat än att sitta hemma. Jag hade svår ångest och såg framför mig hur mamma rycktes bort från mig. En sak som jag minns så otroligt starkt från då när jag mådde som sämst var att allting spelades upp i mitt huvud, varje sekund, om och om igen. Mamma har cancer, mamma kanske dör snart, mamma har cancer, mamma kanske dör snart etc. Jag kunde knappt koncentrera mig ens på att läsa dom kortaste meningar i en tidning, för jag hade inte plats för det i min hjärna. Inget gick in, det enda som fanns där var just detta faktum att mamma hade fått en dödsdom. Det kändes som att sitta i en fruktansvärd centrifug som bara sög livsglädjen ur en och jag hade inte en chans att trycka på nån paus eller stopp knapp. Vart eftersom månaderna gick så lugnade det ned sig, steg för steg, sakta men säkert. Jag kan fortfarande från och till få tillbaka denna känslan, att bara vilja kliva ur mitt liv. Att bara för en sekund få stanna och känna frid, känna ett lugn, att bara få ta ett djupt andetag och må bra. Utan det där stora svart och skrämmande som lurar i hörnen. Det jag ville säga med allt det här är att filmen kommer att sakta ner, centrifugen kommer inte ha samma höga fart vart eftersom tiden går. Det kommer ta tid,(såklart längre än i mitt fall, sorgerna går ju inte att jämnföra) men tiden kommer. Tiden läker inte alla sår, men såren ömmar mindre ju längre tiden får gå. Jag försöker lära mig att leva med att min mamma kommer att dö, i cancer, hon kommer troligtvis att tyna bort, ingen kan säga när, men det kommer. Du o Peter kommer också att kunna leva utan Viktor, fast ändå med honom (för han är med er, tvivla inte på det). Det kommer aldrig sluta göra ont, men det kommer inte att göra lika ont som nu. Det hjälpte mig när jag mådde som sämst, att sikta in mig på att varje dag är ett steg närmre lite mindre smärta, lite mer hopp om livet. Jag hoppas du tar allt jag skriver på rätt sätt, för jag är absolut inte ute efter att trampa nån på tårna eller att försöka låtsas som att jag vet vad ni går igenom. För det gör jag inte, inte ens i närheten. Jag hoppas bara att jag kan ge er ett till litet ljus i mörkret. Jag känner så starkt att jag vill försöka hjälpa några som råkat ut för livets största orättvisa.



Hoppas ni får en bra kväll.

Kramar Jessica

Postat av: Anki

Som jag skrivit en gång förut- jag VET att en människa som dör inte är BORTA! Jag har själv förlorat min Mamma till den jävla sjukdomen, men allt som var Hon finns såklart kvar nånstans. I detta fall i mitt hus bl a. hennes själ, hennes tankar, känslor och allt annat existerar fortfarande, och det sjuka är att jag känner det! För mig tog det ett bra tag (kommer inte ihåg hur många månader, men det var ett tag efter den VÄSTA sorgen lagt sig) innan jag kände av saker. Hoppas på det bästa för er också, för trots allt känns det som att en del av henne ändå är kvar :) Kram på er!

2009-06-06 @ 18:25:43
Postat av: Anonym

Hej jag är en ny läsare som har några frågor.

Du skriver ju att Viktor var erat första barn coh att ni nu väntar erat andra..Men du skriver också att ni har fler barn?Är det Peters barn?

2009-06-06 @ 18:27:12
URL: http://emilyaskoglund.blogg.se/
Postat av: Marie (en mamma med 3små barn)

Det gör så ont å läsa din/er smärta..

Det finns ingen mening med att ett litet barn ska behöva dö..ska behöva lida å att föräldrar ska behöva genomlida ett sånt helvete..men tyvärr händer det iaf..

Det finns inga svar men miljoner frågor..



Å som du skriver att en del bara glider genom livet medan andra får kämpa å en del drabbas hårdare eller oftare än andra..visst e det så men har du tänkt på en sak??

Det e dom starkaste som fortsätter att kämpa,dom starkaste som lyckas hitta nya halmstrån att dra i trots att det ser ut att inte finnas några kvar å dom starkaste som lever vidare trots att smärtan sliter i en dag som natt..

Å man e inte svag för man fastnar eller stannar upp,man e inte svag för man inte finner nån väg just nu å man e inte svag för man inte hittar nån mening eller anledning.

Det är inte enkelt MEN det går MEN det tar tid..

Bli kompis med förnekelese å ensamheten är inte ett måste..det e tillräckligt tufft att lära sej hantera den..lära sej leva med den..



Det finns ingen "spola tillbaka knapp" eller" hoppa över några kapitel knapp"...hur mkt man än ber el önskar..



Å victor finns med överallt..i alla minnen i allt ni ser å i allt ni gör..han finns i hjärtat,i själen i tanken å hos alla människor han berört på ett eller annat sätt..han har inte slutat existera,han finns med hela tiden..han har fått många,många människor att öppna ögonen..han lyser som den starkaste stjärna å hans små fötter har gjort stora avtryck i denna värld och en stor skillnad..

Förstår att det inte är en stor tröst å att ni vill ha honom hos er..men detta lilla underbara barn har faktiskt gjort skillnad å han kommer alltid existera!

TVIVLA ALDRIG PÅ DET!!!



Sänder så många styrkekramar jag bara kan



2009-06-06 @ 19:03:52
Postat av: Sarah

Don't cry for me Mammy,

I am right here.

Although you can't see me,

I see your tears.



I visit you often,

I go everywhere with you each day,

And when it's time to close your eyes,

On your pillow is where I lay.



I hold your hand and stroke your hair,

And whisper in your ear.

If your sad today Mammy

Remember I am here.



God took me home,

This we know is true.

But you'll always be my Mammy,

Even though I'm not with you.



I am Mammy's little boy,

We will never be apart,

For every time you think of me,

Please know I'm in your heart.





Denna dikt är så sann, så sann.

Jag lovar er, han finns där. Precis intill.



Tänker på er och er vackra son.



2009-06-06 @ 19:59:48
Postat av: Ulrika

Hejsan Peter och Sofie..

Jag vill bara säga att jag tycker att ni är fantastiska människor på alla sätt och vis.Jag hoppas att ni förstår hur många vi egentligen är här ute som följer er varje dag.Ni lever alla föräldrars mardröm och vi är så många som skulle vilja hjälpa om det bara fanns ett sätt...

Min kollega förlorade en son (i en brand) och hon höll på att gå under, vi var många som oroade oss.Efter ca ett år fick hon kontakt med ett annat par som förlorat ett barn flera år tidigare,och hon upplever det som vändpunkten.Hon säger att när hon såg dom skratta och leva så fick hon hopp,kunde gå vidare. Det skulle bli bättre.Nu 3,5 år senare har hon ett bra liv igen.Inte som förr men ändå bra.

Låt det ta sin tid Sofie,det hela är så fruktansvärt orättvist,men någongång snart kommer ni att le igen!

Jag kan inte ens föreställa mej vad ni går igenom och har väl egentligen ingen rätt att ge råd,men jag lider så med er och tycker att Viktor var så jäkla söt så jag vill försöka peppa er det lilla jag kan....

Kram!

2009-06-06 @ 20:10:03
Postat av: Sofie

Jag tycker så himla synd om er. Såg repriserna av sjukhuset idag då Victor var med. Han verkade vara väldigt underbar, tycker så synd att han drabbades av cancer. Jag tänker på er och hoppas på att ni har det bra, trots alla omständigheter. Kram

2009-06-06 @ 21:02:57
URL: http://wgd.blogg.se/
Postat av: Therese

Jag håller med dig om det du skriver.Och NEJ det finns ingen rättvisa med det som hände Victor bara orättvisa.

För i sådana fall vart ligger rättvisan i att en liten pojke som kämpade så i sin sjukdom inte vann? HAN har inte gjort något fel!Aldrig, aldrig!







Usch allt är så orättvist och man blir faktikt arg! Men det leder ingenstans men arg blir man.



Många kramar till dig!

2009-06-06 @ 21:14:03
URL: http://familjelivet.wordpress.com
Postat av: Ännu en medmänniska/mamma till 3

Sarah, det var en sorglig men vacker dikt och passar just för Victor. Visst är den sann!

2009-06-06 @ 21:18:20
Postat av: Milla

önskar jag kunde bära din smärta! Du beskriver så fantastiskt bra så man nästan kan känna sorgen...Tänker på er! Såg på sjukhuset idag, tårar rinner..Det är så orättvist. Styrke kramar Milla

2009-06-06 @ 21:58:06
Postat av: Sofia

Det som hänt er ska inte behöva hända,det är så orättvist. Det är så otroligt mycket känslor och tankar som kommer fram när jag läser din blogg. Det är otroligt starkt av dig att orka skriva om allting ni gått igenom.



Änglar finns Sofie, och Victor är en av dem. Jag tror att Victor sitter däruppe på sitt lilla moln med sina änglavänner och tittar ner på dig och Peter och är otroligt stolt över sina starka, vackra föräldrar. Precis som ni är otroligt stolta över er starka, vackra Victor.



Massor av kramar från Sofia

2009-06-06 @ 22:12:00
URL: http://www.tvillingliv.se
Postat av: Tessan

Sofie, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag förstår helt och fullt dina tankar kring att Victor är borta, meningslösheten och hjälplösheten i detta, även då jag inte kan sätta mig in i hur starkt du känner. Det måste verkligen vara fruktansvärt och kännas så orättvist!



Jag har tänkt jättemycket på livet och döden och hur obegripligt allt är. Det bara måste finnas något mer än vad vi kan förstå. Det kan inte vara så att vi bara lever här på jorden och sedan är det slut, sedan är vi borta. Det måste finnas något mer!



Jag läste om en teori, som jag inte riktigt kan återge på ett bra sätt för den var väldigt invekcklad och lång, men jag ska försöka. Den handlade om att hjärnan/kroppen är ett verktyg som ägaren utnyttjar för att kunna kommunicera i den fysiska världen. Jaget/själen är den levande medvetna individen som tänker tankar, känner känslor och minns minnen. Medvetandet står över fysikens lagar eftersom det inte kan greppas av den fysiska världens sinnen eller instrument. Medvetandet/själen härrör från en icke fysisk, icke biologisk beståndsdel som tillhör den andliga dimensionen. Själen är evig och överlever den fysiska döden. Det fanns också massa länkar till olika artiklar osv om händelser som pekar på detta. Låt oss hoppas att det är så! Att borta inte är borta utan bara inte just här. Precis som Ännu en medmänniska/... skriver, så är det så mycket jag vill säga men det är så svårt att sätta rätt ord på allt...



Malin och jag var vid Victors viloplats i dag och det var så fint! Han kunde inte fått en finare plats!



Jag tänker på er, som alltid!



Stor, stor kram,

Tessan, mamma till Ida och Tim

2009-06-06 @ 22:14:05
URL: http://tessanova.blogg.se.
Postat av: En medmänniska

Sitter här med tända ljus på bordet, dom är för Victor och Er.





Jag känner precis sådär som Ännu en medmänniska/mamma till 3 skriver.

2009-06-06 @ 22:40:34
Postat av: Elin

http://www.youtube.com/watch?v=nuqRk5XjoIo



Jag finner inga ord men den här låten är underbar den säger inte allt alla tankar hos er..

2009-06-06 @ 22:49:03
Postat av: Elin

Den säger inte allt men mycket (skulle det ju självklart stå här ovan)

Styrkekramar till hela familjen

2009-06-06 @ 23:00:12
Postat av: Anna Haapala Silfver

Älskade, underbara, fantastiska vän!

Önskar så att jag kunde bota smärtan, ta bort den och ge dig raka svar på alla dina tankar och funderingar.

Ska prata med "de högre makterna" igen ikväll och be de fixa ett litet "sign" från Victor, det skulle ju vara guld värt. Men han finns ju därute, det måste du tro på. I vilken skepnad, på vilket sätt, vet jag inte, men jag vet dock att han finns där, att han följer dig och beundrar och älskar dig.

Jag pratar till Victor varje kväll... ( min lilla hemlis, men så är det )

Ber honom hålla sin lilla hand över dig och Peter, ber honom skicka ner kraft till Melwin att bekämpa "klumpen" men även ber jag honom att förbereda och göra det så bra som möjligt för min Melle, OM nu "klumpen" skulle vinna..., så att inte Melle känner sig ledsen och rädd. Victor lämnade ingen oberörd varken under sin tid här på jorden, eller nu tiden efter. Han skänker styrka och kraft, till oss stackare som är kvar här och det är STORT!

Önskar jag kunde vara hos dig och ge dig en bamsekram!!! Men jag får väl nöja mig med att ringa imorgon ;-)

De största av kramar till ER!!! Anna

Postat av: Ännu en medmänniska/mamma till 3

Anna, du skriver så fint till Sofie & Peter. När jag läser det du skrivit kommer tårarna.. Vilken mardröm ni lever i, att behöva tänka på det värsta som kan hända - att "klumpen" faktiskt kan vinna. Hoppas, hoppas att Victors kraft kan hjälpa Melwin att besegra "klumpen". Tänker på Er!

2009-06-06 @ 23:20:47
Postat av: Christel

Åh, vad det gör ont i mig att läsa det du skriver. Nej, det kan ju inte finnas någon mening med att er lille son Victor togs ifrån er. Jag tror på att han ser er och att han är med er i drömmarna. Man måste tro. Då känns det kanske lite, lite lättare. Eller, jag vet inte eftersom jag aldrig har behöft förlora mitt barn. Min moster förlorade sin man och sin ena son i olyckor med 10 år i mellan. Hon sa att det på något sätt var värre att förlora sin son. jag förstod det inte då, för då hade jag inga egna barn. Nu förstår jag. Att vara förälder är något helt fantastiskt och barnet är en del av en själv. Barn ska inte dö före sina föräldrar. Sedan är det sjävklart sorgligt hemskt även när man förlorar någon nära som dör. Men sitt barn, nej det kan inte finnas någon mening även om man kanske på något sätt måste hitta något för att överleva. Det vet jag att ni gör. Tänker på er dagligen! Kramar

2009-06-06 @ 23:24:45
URL: http://froken-fraken.blogspot.com
Postat av: En medmänniska

Som vanligt kan jag bara hålla med vad Ännu en medmänniska/mamma till 3 skriver ang dina fina rader fam. Anna och eran älskade Melwin!!

2009-06-06 @ 23:27:42
Postat av: Jessica/mamma till 2

Hej Sofie och Peter!

Jag har så svårt att finna ord som tröstar, blir så ledsen när jag tänker på ordet BORTA. Gör så ont i mitt hjärta och när jag tänker på er så blir jag helt förstörd.

Det som har hänt er är det värsta som finns, att förlora det bästa som finns i sitt liv-allt det ni levde för, eran underbara prins. Han skulle aldrig fått blivit sjuk,så orättvist och hemskt! Mina tårar rinner när jag tänker på Victor vad hans lill kropp kämpade och ni med, så länge -han är verkligen en sann kämpe. Men jag vet att eran lill prins har det bra, han är himlens finaste ängel och han känner ingen smärta längre. Han finns fast han inte syns så är han där-hör er och han vet hur mycket ni alla SAKNAR och ÄLSKAR honom. Önskar att kunde fylla er liv med det ni vill ha- finast som finns Victor. Ni har så mycket kärlek att ge och när Victor får ett syskon så kommer en del av honom att leva vidare-det lovar jag.

Sofie, Peter och fina Victor ni finns alltid i mina tankar.

Massor av kramar

Jessica, Filippa och Kevin

2009-06-06 @ 23:41:15
Postat av: Frida

Victor kommer fälla ut sina små änglavingar över lilla melwin. Jag önskar och hoppas att han kommer segra över den förbannade jävla cancern! STOR kram till er alla!

2009-06-07 @ 02:00:29
Postat av: Yvonne - en mamma i Handen

Känner precis som Ännu en medmänniska/mamma till 3 skriver - fantastikt fina ord, Anna, och mina tankar går också till er att det går bra för er lille Melwin.



Och Sofie, dina tankar gör ont att läsa - det finns ingen tröst och inga svar. Om det finns en egentlig mening med livet så kommer vi aldrig att få veta medan vi finns här. Vi skulle ändå inte kunna använda den informationen - för oavsett vad meningen skulle vara så skulle den aldrig vara anledning nog eller lindra förlusten av ett förlorat barn. Vi har ju tiden att slåss med och så länge som vi känner av den så känner vi också saknad. Och den gör ont.

Det är en klen tröst men jag tror att Victor finns där med er hela tiden även om du inte får några faktiska tecken från honom - än. Försök leta efter honom i "omständigheter" - det är i "omständigheter" som jag känner av de som finns kring mig. Saker som "slumpar" sig tror jag inte alls är random händelser utan det finns alltid någon som vägleder och hjälper.

Hoppas din vän Anna får "kontakt" så du får ett tecken.

Ta hand om dig - jag tror på dig, Sofie. Du är stark och du kommer att klara det här.

Kram / Yvonne

2009-06-07 @ 17:40:23
Postat av: Helena

Trots att jag inte varit med om detta fruktansvärda som ni ...att förlora det mest älskade man har..så kan jag förstå och tänka mig in i de ord och den tomhet du/ni måste känna. Det är så otroligt orättvist och frustrerande att behöva bära desa tankar och funderingar vareviga dag, timma, minut och sekund.

Jag tänker på er varje dag och önskar er all lycka.

Varma styrkekramar Helena

2009-06-07 @ 21:17:34
Postat av: frida

det kommer bra dagar och det kommer dåliga dagar, jag hoppas du fortsätter vara stark så du klarar av bägge. jag förlorade min mamma i cancer när jag var 11 år, såg ingen mening med det alls, varför skulle hon dö när hon sagt till mig att hon ville leva tills alla hennes barn var myndiga och skulle klara sig själva. nu när jag är vuxen ser jag vad som kom ut ur det, vi syskon har kommit varandra mer nära än någonsin förr, jag fick lära känna min pappa som inte varit delaktig i mitt liv innan min mammas död och därmed mina halvsyskon också. jag hoppas du kommer se en mening eller iaf något positivt som kan komma ur denna tragiska händelse ju längre tiden går Jag såg min mamma kämpa mot cancern, kan inte förstå hur det måste kännas att se sin ettåriga son slåss mot den och sedan förlora kampen :( jag tänker på er, hoppas ni får en fin sommar

2009-06-08 @ 09:39:43
URL: http://fritchen.blogg.se/
Postat av: Anonym Sörjare

Världen är en grym och hemsk plats.. Jag hoppas verkligen han har det bra där han är nu. Guds frid, amen

2009-06-09 @ 00:29:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:
Innan du kommenterar, har du läst inlägget?:


Trackback