Jag har försökt att gå promenader trots den stränga kylan, och det som egentligen är jobbigt är ju att komma iväg. Klädesplagg på klädesplagg, strumpor, tossor, mössor, vantar och extra kragar. Stackars barn är ju helt slut innan vi ens har satt dem i vagnen.

Nej, hösten, sommaren och våren går an, men vintern är ingen favorit promenad mässigt. Inte när man har små i alla fall...



...och snön lyser vit på taken...












Tänk att Vilma närmar sig ett år...
Helt ofattbart!


För varje dag som går så uppvisar hon mer och mer likheter efter sin bror och i veckan så har hon börjat med en "ap min" som Victor ofta gjorde på sjukhuset.

Hittade tyvärr bara två kort när han gör den, men jag har SÅ mycket bättre någonstans =)

Alla får tro det dom vill, men ibland känns det som att han faktiskt finns där i henne för korta ögonblick - bara för att sedan försvinna igen.





Lyckades fånga minen hon gör på ett kort vid frukosten. Ser ni likheten???













Hi hi, ja det är ju i alla fall en väldigt... annorlunda min... Minst sagt!










BAUHAUS

När man renoverar kök/badrum - eller ja igentligen vilket utrymme som helst i huset, så får man automatiskt räkna med en hel del vändor till alternativa byggvaruhus.
Vi föredrar Bauhaus över ByggMax och väljer oftast att göra våra inköp i deras kakelhall.

I Lördags var vi där för att välja ut kakel till köket.


En liten tvist uppstår då jag vill ha en något ljusare färg, men Peter insisterar på en svart/mörkbrun. Tillslut får Peter som han vill, och vi åker hem med 15kvm av det som syns längst till höger på bilden.
Överenskommelsen blir att jag får bestämma över resterade inredning i stället. Mmm, jo vi får väl se hur det blir med det =)




Vilma är med och väljer...

Hej allihopa, hoppas att ni har haft en strålande helg!


Vi har varit ute i nya huset och donat varje dag, så jag har inte haft möjlighet att skriva. Ett steg i taget, och vårt hem börjar ta form och snart är nya köket klart, jag skall lägga in blider sen.


Idag är det smällkallt och jag skall snart bege mig in till Bålsta för att ta en lunch med syrran. Barnen skall hämtas klockan två så vi passar på innan.

Vilma mår toppen förutom att hon börjar få de övre tänderna, så nätterna är lite jobbiga.

Jag skall lägga in lite bilder i eftermiddag och berätta vad vi sysslat med.

Snart är det jul, och finns det någon härligare känsla än att se ett barn öppna en julklapp med förväntan i blicken?!

Vilma har, helt utan påverkan från oss (har försökt få in henne på Lilla Anna) så är hon precis som sin bror, HELT betagen i Spöket Laban.

Det spelar ingen roll om det så bara är en bild på haklappen eller mössan, så fort hon ser den lilla figuren så skall hon pussa och busa med honom =)

På spoketlaban.com kan ni gå in och se deras fina nyheter inför julen. Allt ifrån fina babysitters till praktiska badböcker!


Själv har jag valt ut några produkter som jag tror Vilma skulle tycka om att få.

Laban "stickers" som mn kan sätta på väggen måste jag ha! Vilma skulle bli stört förtjust att vara omgiven av sin favorit =)









För de lite större barnen så har de fått in en rolig spök och bus låda, som garanterar en hel del skratt och spratt i familjen =)










Söööt!!!










Vilma är helt utan overall för tillfället, och jag har länge gått och tittat på den här nu!










Spöket Laban filmen som gick på bio förra året. Roligt för hela familjen, även för de minsta =)







Det här badlakanet kommer från Klippans Linnväveri och för en liten badtjej som Vilma så får den en säker plats i julklappslistan.








Jag blev så glad när jag såg böckerna nedan, speciellt den första. Vilma ÄLSKAR att läsa, allra mest "flik" böcker så den MÅSTE jag köpa. Frågan är bara om hon skall få den i julklapp eller i ettårs present ?






Badbok









Pekbok





Oj oj oj vad mycket fint.


Föresten! Glöm inte att du får 15 % rabatt om du handlar från Victors sida och anger hans namn vid betalning.

Vi var på sorge möte igår och samtalade om det som hände för drygt två år sedan. Det som välte våra liv upp och ned och som för alltid satte djupa ärr i våra hjärtan.

Det var tungt att sitta där och berätta, trots att orden kommit ur min mun hundratals gånger. Tungt att ens andas, tungt att bara vara där...

Tårar som brände bakom mina ögonlock och den välkända klumpen som byggdes upp i halsen. Inte gråta, inte gråta....
Sekunderna senare grät jag, trots stora försök att låta bli... Jag grät över smärtan, minnena och allt som kom upp igen. Jag grät över honom...


Vi talade om den underliga tanke som vi alla hade slagits av, tiden efter dödsögonblicket.  Tanken om varför världen fortsatte att röra på sig och fungera som vanligt, när våra liv nu var över.
Varför fortsatte personalen på avdelningen att ge medeciner och behandla de andra? Victor var ju död! Varför svarade de i telefonerna som ringde ja varför bara satt inte alla där?
Bilar passerade utanför, människor gick på gatan och fåglarna sjöng i det fina vårvädret.
HUR kunde världen fortfarande vara så vacker ???


Dikten nedan säger de ord som man så starkt känner i sorgens mörker. Den är översatt på svenska, men fin ändå...

(Funeral blues)

Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.

Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: “Han är Död”,
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.

Han var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.

Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.

Hur gör man när man är arg ???!!

Helt slut efter en hektsik med rolig helg.


Igår var vi på den årliga glammiga mama galan.

Anna och Tony med vännen Irenè kom och hämtade upp oss hos pappa och Giselle som kvällen till ära skulle sitta barnvakt åt Vilma.
För att vi sedan skulle slippa väcka upp henne vid 11 tiden när vi skulle komma hem, så förberedde vi oss att sova över till dagen efter.

Anna och Tony, som hade rest något längre fick ett rum på Berns, så det var dit vi anlände först, för att gemensamt göra oss i ordning samt skåla i lite vin.
Ni vet säkert att det tyvärr inte var Anna som vann årets Hjälte Mama, men vad fasen gör det när hon är en sann hjälte i alla fall!!!!
Vid fyra började minglet med champange, vin och smarrig mat i form av lax tallrik. Det var så smockfullt med folk att det var svårt att röra sig där inne , men det funkade tack vare att rummet mestadels bestod av smidiga kvinnor =)




Klockan 6 gick hela samlingen över till Kina teatern där det var dags för prisutdelning samt modevisning. När showen var slut så gick vi till Berns restaurang och beställde in lite gott. Jag och Irenè tog det rätta, vilket var en enorm choklad fondoue men en massa exotiska frukter. 
De andra tråkmånsarna åt revbensspjäll. =)


Efter Taxi och tågresan hem så mådde jag illa och hade sprängande huvudvärk, så jag var glad över beslutet att sova över. Vilma vaknade till precis när vi skulle bära över henne till vår säng, så vi hann mysa en stund innan vi somnade... Lilla gos unge!!



Nedan följer lite bilder från kvällen. Dock inte så mycket på prisutdelningen och modevisningen, för de kan ni hitta på så många andra ställen =)





 

Idag har jag och Vilma varit iväg på besök hos Nina och hennes lilla Samuel. Vi gick en lååång promenad i det underbara men kalla vädret - och gick sedan in för kaffe och lek.

Måste säga att det är så underbart att vara mamma igen, och bara få ägna min tid åt enkla men viktiga vardagliga ting, som så många tar för givet.
Jag känner mig, trots min stora sorg - uppriktigt priviliglerad att få vara med om denna ynnest igen och jag hoppas så innerligt att få behålla den känslan för evigt...


I en ny artikel i mama, så säger jag åter några ord om detta och talar om min stora kärlek till Vilma...



                                           Vilma har räddat familjen från att gå under...

Min stora kärlek...=)

Åter en fullspäckad helg.

Peter fyllde 36 i går, så det blev middag hos pappa och Giselle, tårta och sedan ljuständning på graven.

Allt var så vackert i mörkret och än en gång var vi samlade i ett hav av ljus, stilla ståendes med minnnen från förr.

Jag lägger upp ett par bilder och låter dem tala för sig själv...





















Idag har vi spenderat eftermiddagen i nya huset och rivit ner det gamla köket. Så fort de nya väggarna är färdiga med spånskivor så skall de nya stommarna dit. Sakta men säkert kommer vårt nya hem att ta form, och det är såå spännande =)










Köks demolering pågår =)

Efter att ha tagit tåget in kl tio så mötte vi upp Fabian på stationen som stod och väntade med en skylt med mitt namn på.

Vi packar in vagn + alla väskor och beger oss av till filmstudion som ligger ca 20 min bort.
Det pratas glatt i bilen om allt mellan himmel och jord, och rätt som det är - så har vi anlänt.

Ett helt gäng med människor kommer och välkommnar oss vid entrèn, både välkända och okända ansikten som utmanar mitt minne till att komma på "var" och "när " jag träffat dem.

Vi är tidiga och det är inte så många som har hunnit anlända. Runtomkring i foajen, sitter enstaka föräldrar med barn och tittar sig nervöst omkring. Ingen samtalar direkt med varandra, utan alla håller sig på sin kant.

Vi hänger av oss jackorna, häller upp varsin kopp kaffe och slår oss sedan ned i soffan. Vilma är på strålande humör och busar omkring som en tok. Det är med viss möda som vi lyckas hålla henne från att kasta sig handlöst ner i golvet och från att ständigt rycka mig i håret.

Efter ett tag droppar det in mer folk och vi hälsar vänligt på varandra. Alla sitter eller har suttit i samma båt, och i stället för att säga fraser som "Hej, hur mår du" eller "Hej, vart kommer ni ifrån" så lyder samtalen "Hej, vad har ert barn för diagnos" eller "Vilket sjukhus låg ni inne på?".

Vi möter super trevliga mammor och pappor som liksom vi tampats med samma helvete, och som lever med den stora skräcken att förlora sina barn.
99% av samtalen handlar om cancer och det är det som är dagen största focus. 



                                

                                

       Fanny har haft ALL och är idag färdigbehandlad och mår bra. Här myser hon och Vilma i soffan.





Dagen inleds med en lååång väntan på att gruppen som är inne före oss skall bli klara med filmning samt fotografering.
Det hinner bli lunch som avnjuts på våningen ovanför och ännu mer väntan innan det kl 15.00 är dags för smink och provning av kläder.
Vår stylist har valt ut en underbart vacker ljusgrå kofta från ACNE, samt ett par lila byxor i lite "baggy" stil. Jag älskar tröjan men blir jätte osäker på byxorna då jag tycker att hela paketet får mig att se lite...Hur skall jag uttrycka mig... Säckig ut... 

Byxorna hänger så långt ner att mitt skrev tycks vara förflyttat någonstans mellan knäna.
- Det skall vara så, antyder stylisten och ler, och jag lyckas krysta fram ett tyst "Jag vet" medans jag vrider mig av och an framför spegeln. 
Jag försöker verkligen att se det snygga i outfiten, men det enda som blicken drar sig mot är mitt pösiga, hängiga underrede samt tajta ben.

-Det är mycket viktigt att du är bekväm i det du har på dig, påpekar hon bestämt - och jag håller fullständigt med.
- Funkar det inte med vanliga jeans till? frågar jag försiktigt och håller fram mina blekta, urtvättade byxor med hål i sidan.
Bara blicken jag får säger allt, och jag skäms som en hund... "Jeans??!! HUR kan hon ens föreslå något sånt ?!! AMATÖR!! fullständigt skriker hennes ögon, och jag lommar skamligt därifrån. 
Vi beslutar till sist att jag skall försöka vänja mig med idèn på de skrevhängiga byxorna, men om jag absolut sedan känner att det är fel så använder vi jeansen.

Jag blir inskickad till sminket där jag och kvinnan som lägger maken har ett långt och trevligt samtal om jobb, karriär samt utlandsresor.
Mitt i allt prat så ligger de största tankarna kring dagens tunga uppgift och pyr, och det är med nöde och näppe som jag - utan att verka otrevlig, lyckas hålla mig kvar i samtalet...

För trots all ytlig uppmärksamhet runtomkring klädesval, smink, hår och fåfänga, så fullständigt darrar luften av den grundande tanke, som fört oss alla dit idag.
Ämnet kan vi inte smita ifrån, trots alla försök till mentala skenmanövrar.

Ämnet är kampen mot Barncancer, och uppgiften samt det svåra har precis börjat.


                               
                         
                                                                       Vilma käkar lunch...




Det börjas med stillbildsfotografering, och allt går smidigt. Allt som allt så tar det inte mer än 30 minuter att få de perfekta bilderna.
Värre är det med filmningen som inte bara bjuder på SUPER HETA scenlampor i hundratals, utan som dessutom innefattar både bild och LJUD!!
Ja, ni läste rätt. 20 minuter innan vi skall in i studion så får jag reda på att jag även skall säga en mening. Visserligen inget avancerat utan bara "Var med och kämpa för livet! Du också...  - Men ändå!
Det är svårt nog att stå där i 50 graders värme, med all uppmärksahet riktiat på DIG, och dessutom försöka vara stadig på rösten, säga orden på rätt sätt, vid exakta tidpunkter. 
Ljudteknikern konstaterade för mig att jag vid de första tagningarna hade en vilopuls på 160!!! Liite smått nervös kanske??
Inombords visste jag ju varför jag reagerade så här, för det tog oerhört mycket kraft bara av att stå där, bakom min tomma stol och ta in verkligheten.

Det blir både klädbyten, omtejpning av mikrofoner samt ca 30 pauser för luftning av föräldrar och barn mellan tagningarna.  Tack vare mycket stödjande ord, ett underbart team och en förstående skara människor så sätter vi tillslut både, bild, ord samt taiming mellan mina ord och barnen perfekt!

Kvällen slutar med närbildstagningar på mig, när jag skall säga min mening - och som tur är så blir de nöjda efter bara två försök, så vid halv sju så kan vi ge oss själva stora aplåder och börja packa ihop.

Till min stora glädje så får vi behålla de kläder som vi hade haft på oss som tack, så jag blir två ACNE tröjor rikare på kuppen!! Tjoho!


                                 

                                  

                                 

                                                                        Mätning inför closeup





                                 



Vilken dag det blev tillslut och vilka fantastiska människor som jobbar med det här... Otroligt!

Ett STORT tack till Barncancerfonden för ert jobb och för en tuff men viktig dag, all underbar personal, samt till Fabian som skjutsade hem oss HELA vägen till Bålsta, så vi slapp ta tåget!

Gammo och Vilma har morgonmys