Efter att ha tagit tåget in kl tio så mötte vi upp Fabian på stationen som stod och väntade med en skylt med mitt namn på.

Vi packar in vagn + alla väskor och beger oss av till filmstudion som ligger ca 20 min bort.
Det pratas glatt i bilen om allt mellan himmel och jord, och rätt som det är - så har vi anlänt.

Ett helt gäng med människor kommer och välkommnar oss vid entrèn, både välkända och okända ansikten som utmanar mitt minne till att komma på "var" och "när " jag träffat dem.

Vi är tidiga och det är inte så många som har hunnit anlända. Runtomkring i foajen, sitter enstaka föräldrar med barn och tittar sig nervöst omkring. Ingen samtalar direkt med varandra, utan alla håller sig på sin kant.

Vi hänger av oss jackorna, häller upp varsin kopp kaffe och slår oss sedan ned i soffan. Vilma är på strålande humör och busar omkring som en tok. Det är med viss möda som vi lyckas hålla henne från att kasta sig handlöst ner i golvet och från att ständigt rycka mig i håret.

Efter ett tag droppar det in mer folk och vi hälsar vänligt på varandra. Alla sitter eller har suttit i samma båt, och i stället för att säga fraser som "Hej, hur mår du" eller "Hej, vart kommer ni ifrån" så lyder samtalen "Hej, vad har ert barn för diagnos" eller "Vilket sjukhus låg ni inne på?".

Vi möter super trevliga mammor och pappor som liksom vi tampats med samma helvete, och som lever med den stora skräcken att förlora sina barn.
99% av samtalen handlar om cancer och det är det som är dagen största focus. 



                                

                                

       Fanny har haft ALL och är idag färdigbehandlad och mår bra. Här myser hon och Vilma i soffan.





Dagen inleds med en lååång väntan på att gruppen som är inne före oss skall bli klara med filmning samt fotografering.
Det hinner bli lunch som avnjuts på våningen ovanför och ännu mer väntan innan det kl 15.00 är dags för smink och provning av kläder.
Vår stylist har valt ut en underbart vacker ljusgrå kofta från ACNE, samt ett par lila byxor i lite "baggy" stil. Jag älskar tröjan men blir jätte osäker på byxorna då jag tycker att hela paketet får mig att se lite...Hur skall jag uttrycka mig... Säckig ut... 

Byxorna hänger så långt ner att mitt skrev tycks vara förflyttat någonstans mellan knäna.
- Det skall vara så, antyder stylisten och ler, och jag lyckas krysta fram ett tyst "Jag vet" medans jag vrider mig av och an framför spegeln. 
Jag försöker verkligen att se det snygga i outfiten, men det enda som blicken drar sig mot är mitt pösiga, hängiga underrede samt tajta ben.

-Det är mycket viktigt att du är bekväm i det du har på dig, påpekar hon bestämt - och jag håller fullständigt med.
- Funkar det inte med vanliga jeans till? frågar jag försiktigt och håller fram mina blekta, urtvättade byxor med hål i sidan.
Bara blicken jag får säger allt, och jag skäms som en hund... "Jeans??!! HUR kan hon ens föreslå något sånt ?!! AMATÖR!! fullständigt skriker hennes ögon, och jag lommar skamligt därifrån. 
Vi beslutar till sist att jag skall försöka vänja mig med idèn på de skrevhängiga byxorna, men om jag absolut sedan känner att det är fel så använder vi jeansen.

Jag blir inskickad till sminket där jag och kvinnan som lägger maken har ett långt och trevligt samtal om jobb, karriär samt utlandsresor.
Mitt i allt prat så ligger de största tankarna kring dagens tunga uppgift och pyr, och det är med nöde och näppe som jag - utan att verka otrevlig, lyckas hålla mig kvar i samtalet...

För trots all ytlig uppmärksamhet runtomkring klädesval, smink, hår och fåfänga, så fullständigt darrar luften av den grundande tanke, som fört oss alla dit idag.
Ämnet kan vi inte smita ifrån, trots alla försök till mentala skenmanövrar.

Ämnet är kampen mot Barncancer, och uppgiften samt det svåra har precis börjat.


                               
                         
                                                                       Vilma käkar lunch...




Det börjas med stillbildsfotografering, och allt går smidigt. Allt som allt så tar det inte mer än 30 minuter att få de perfekta bilderna.
Värre är det med filmningen som inte bara bjuder på SUPER HETA scenlampor i hundratals, utan som dessutom innefattar både bild och LJUD!!
Ja, ni läste rätt. 20 minuter innan vi skall in i studion så får jag reda på att jag även skall säga en mening. Visserligen inget avancerat utan bara "Var med och kämpa för livet! Du också...  - Men ändå!
Det är svårt nog att stå där i 50 graders värme, med all uppmärksahet riktiat på DIG, och dessutom försöka vara stadig på rösten, säga orden på rätt sätt, vid exakta tidpunkter. 
Ljudteknikern konstaterade för mig att jag vid de första tagningarna hade en vilopuls på 160!!! Liite smått nervös kanske??
Inombords visste jag ju varför jag reagerade så här, för det tog oerhört mycket kraft bara av att stå där, bakom min tomma stol och ta in verkligheten.

Det blir både klädbyten, omtejpning av mikrofoner samt ca 30 pauser för luftning av föräldrar och barn mellan tagningarna.  Tack vare mycket stödjande ord, ett underbart team och en förstående skara människor så sätter vi tillslut både, bild, ord samt taiming mellan mina ord och barnen perfekt!

Kvällen slutar med närbildstagningar på mig, när jag skall säga min mening - och som tur är så blir de nöjda efter bara två försök, så vid halv sju så kan vi ge oss själva stora aplåder och börja packa ihop.

Till min stora glädje så får vi behålla de kläder som vi hade haft på oss som tack, så jag blir två ACNE tröjor rikare på kuppen!! Tjoho!


                                 

                                  

                                 

                                                                        Mätning inför closeup





                                 



Vilken dag det blev tillslut och vilka fantastiska människor som jobbar med det här... Otroligt!

Ett STORT tack till Barncancerfonden för ert jobb och för en tuff men viktig dag, all underbar personal, samt till Fabian som skjutsade hem oss HELA vägen till Bålsta, så vi slapp ta tåget!