Vilma luftar rumpan framför brasan.








Nyskottat på graven.
Nu väntar vi på nästa oväder så att man får börja om... Bläää!

Barn... Är de inte otroliga.
Det slår mig så ofta hur de har förmågan att "blockera" negativa tankar och att bara leva i nuet. Tänk om man alltid kunde få vara så mentalt "fri".
Jag har i och för sig också haft den förmågan för inte alls så länge sedan.
För oss så var det precis så vi var tvugna att leva den sista veckan som Victor fanns i livet.



Jag minns det så väl... Hur solen sken, fåglarna kvittrade och hur vi grillade korv nere på Lekterapins uteplats hela familjen.
Victor satt i vagnen med syrgasen hängandes bakpå och morfinpumpen i en liten väska på mage. Då och då sprutade den lilla manicken in en dos morfin för att ta udden av smärtan.

Thea, Linnèa, jag och Josse gungade och hade tävling vem som kunde komma högst.
Theas ivriga skrik ljöd genom lekparken när hon lättade från gungan och hennes hår flög i en böljande man bakom henne.
I luften spred sig doften av grillad korv och den välbekanta lukten fick nyfikna sjukhusgäster att kika ut från de olika avdelningarnas uteterasser.   
Människor log och en del vinkade när de såg oss därute i solen. Det måste ha sett härligt ut.
En glad och lycklig familj som tog till vara de första riktigt varma strålarna och verkligen njöt av livet.

Om de ändå visste den bittra sanningen... Om hur den lilla pojken i den röda kepsen satt och kämpade för sitt liv och hur den glada familjen desperat försökte finna den minsta lilla snutt av glädje de kunde hitta, för att för en sekund kunna glömma det hemska.
Att vi alla väntade på att han skulle dö...


Jag vill visa lite bilder från den här dagen, vissa har jag lagt upp förut, men andra är nya för er.
Den starka kontrasten mellan motiven på korten är så oerhört påtaglig då de skildrar både lycka och sorg på samma yta.
Ingenting är fejk, utan det som ses är verkligheten... Det onda och det goda, det mörka och det ljusa i livets slutskede.

Moster vill gärna ha en fin bild på henne och prinsen.
Titta in i kameran och le nu!=)









Läg av nu!!! Jag vill inte le, sluta tjata!!!




















Fyyyy dig!







Så går det när man inte lyssnar...

Talade precis med Josse i telefonen.
Det var så roligt att höra från henne och uppdateras om alla händelser.
Hon hade goda nyheter angående flickan. Hon hade överlevt natten och tillslut så hade föräldrarna gått med på att de fick ta henne till sjukhuset.
Blev alldeles lycklig innombords då jag har bett för henne ända sedan jag fick reda på det tragiska ödet.
Jag vet ju att föräldrarna inte kommer att ta hand om henne mer nu, men hon slapp i alla fall dö ute solen den dagen.


Idag skiner solen igen men jag kan inte riktigt finna glädjen och känna mig tillfreds.
Saknar Victor så mycket, och allt prat och alla tankar om döende barn har blossat upp minnen inombords som får hjärtat att värka.
Såg på Familjen Annorlunda igår och hur alla barn sprang omkring glada, friska och lekandes.
Är det inte konstigt hur vissa kan få 10 barn som alla är friska och välmående och hur en annan förlorade sitt första och enda barn i cancer?
Tack och lov att Vilma föddes så att jag har något att glädjas över. Men saknaden blir tyvärr inte mindre för det... Jag längtar ibland efter att få bli gammal och dö så att jag återigen får träffa honom. Men vem vet om det ens händer då?
Jag skriker dagligen inombords så att det ekar i mitt huvud; "Jag vill ha dig tillbaka!!!! Vart är du??!!"

Efteråt står jag alltid kvar ensam i tystnaden, utan att någon svarar... Undrande, längtande....




          


Vart är du lilla ängel???

Som jag nämnde i tidigare inlägg så har ju Peter haft snöröjning idag, och till en början så gick väl allt bra och han var på bra humör.
Ju längre dagen gick så blev också Peter mer och mer less på den oändligt stora snöhög som bara växte på altanen. Eftersom att vår altan hänger i luften och inte står på plan mark så är risken stor att den kanske brakar om det blir alltför tungt.
Nu har vi stått och kämpat med varsin skyffel tills svetten runnit i pannan, det värker i hela kroppen och magarna skriker efter mat.

Peter svär och vill sälja det här jävla F*** huset, - som han så fint uttrycker sig - och byta till en lägenhet i stället. Han skall också riva den jä*** skit altanen, för den är värdelös och kommer ändå att braka ihop.
Jag lyckades snabbt få i honom en macka och ett glas mjölk, och nu har han till slut åkt i väg till graven och skall beställa hem mat. Vi orkar INTE laga något idag.










I början på dagen, ett glatt humör i solens sken.










Börjar bli svettigt nu....








Seriöst, never ending snow... Nä nu skiter vi i det här !

I går var vi och hälsade på hos syster min i Ransta utanför Sala.
De har precis skaffat hundvalp så vi passade på att åka dit för att titta.

Basenji är en hundras från Västafrika. Basenjin är en spetslik hund som ingår i typen pariahundar (urhundar) och är känd för att inte kunna skälla, i stället använder den sig av "joddling".

Ayala som hon heter var jätte söt och till Labans stora förtjusning - super busig!!!
De sprang omkring som två virvelvindar på golvet och brottades. Laban, snäll som han är, lät Aylaa som väger ungefär 7 kg mindre vara överst i brottningen.

Vi åt allihopa en underbar middag och begav oss sedan hemmåt i snöstormen. Peter var tvungen att stanna och borsta av snö från huven och man såg inte ens bilarna framför.
Men hem kom vi i alla fall och hade Lördagsmys framför Melodifestivalen.

         

            En olycka händer så lätt... =)                                                     Fika tajm






                                 


                                                                      Moster och Vilmis

                                 





                                


                                          Pirogen                                                      Är vi framme snart?

Vaknar av att solen strömmar in genom gardinerna och bredvid mig så har jag en liten varm bebis som smackar belåtet i sömnen.
Jag gosar in min näsa i hennes mjuka hår och drar ett djupt andetag. Hon luktar så gott och hennes små händer letar sig snabbt efter mitt finger och grabbar tag med ett stadigt grepp.
Jag ligger länge och bara betraktar henne. Jag låter blicken löpa över de små ansiktsdragen och förundras över hur allt har utveklats och formats alldeles själv i min mage.

Natten har varit ganska lång då Vilma har varit täppt i näsan och lite förkyld. Vid varje amningstillfälle så har luften varit svår att dra in genom de snoriga näsborrarna och hon har fått kämpa med många uppehåll för att ta luft.
Som en liten gris har hon låtit, med grymtande ljud och tafatta utblås genom mun och näsa. Stackaren... Jag vet själv hur jobbigt det är att vara täppt, speciellt när man skall äta samtidigt.

Peter har tillängnat morognen åt att skotta snö från taket. Ett ca meterhögt täcke av vit gnistrande massa har bildats och klätt vårt hus i en tjock isolerande mössa.
Tyngden som kommer att bildas om det blir tö framöver kan vara ödesigert för hustaken så snön måste bort.
Stackaren har stått och slitit på vårt hala plåttak och varit på väg att halka av flera gånger.
Eftersom att vi har en veranda som löper runt halva huset så har snön som skottats ner hamnat där, så nu skall Peter hämta en snöslunga så att vi kan få bort massorna från verandan också.




Själv så har jag lyckats söva Vilma i hennes babysitter, och passar på att skriva några rader.
Blickar då och då ut genom fönstret med längtan mot solen. Hoppas jag hinner ut med hundarna innan den går ner, vill inte dra ut Vilma i den här kylan, så Peter måste passa henne.

I eftermiddag skall vi åka till graven i vanlig ordning, men nu måste vi ta med oss en spade, för jag kan gissa att nattens snöfall har lämnat både Laban och alla lyktor rejält begravda i snön.





        







Bäst är det ändå när pappa är inne tycker Vilma =)

I kväll skall vi beställa Thai mat och kolla på Solsidan, den svenska serien sóm går på ettan kl halv tio.
Den är så otroligt välspelad och precis lagom med humor utan att bli löjlig.
Min favorit Mia Skäringer är med och hon gör som vanligt ett toppen jobb =)



Är lite sugen på att gå på bio också, så fort mamma kan vara barnvakt. Vill se Martin Scorseses nya Shutter Island med Leonardo Dicaprio i huvudrollen.
Den verkar skit bra och väldigt spännande. Har inte läst boken och funderade först på det, men blev rekomenderad att inte göra det innan filmen då slutet förstörs. =)

Kika in trailern och se vad ni själva tycker!

En patient rymmer spårlöst från en sluten cell på mentalsjukhuset på Shutter island och polismännen Teddy och Chuck kallas in för att utreda fallet. Sakta men säkert uppdagas att allt inte står rätt till på institutionen och att där verkar försiggå mycket mer än vad som syns på ytan.

Mys med hela gänget =)

Det var en hektisk Måndag med TV inspelningar, spring på stan i iskallt väder och känslomässig gala med många tårar.

Kerstin vann tyvärr inte men kom på en värdig andra plats för hennes fantastiska artiklar om Victor =)























Har mycket fler bilder och massvis mer att berätta, men kameran har varit försvunnen sedan i Måndags, så jag har inte hunnit tanka över några. Dessa är från mammas kamera.

Skall gå in och skriva lite mer i morgon efter jag har varit och ridit.

Köp en blå stol - stöd barncancerforskningen!

Jaha, då var denna morgon över...

Jag vet inte riktigt hur allt gick då jag inte sett inslagen själv, men det kändes OK.
Var självklart nervös då det inte finns rum för misstag i LIVE sändningar och jag HATAR att tala inför folk och ännu mer kameror =0
Peter har hakat upp sig på att han stakade sig och var så nervös i början, så han vill inte ens se inslagen, men jag försöker berätta att det inte var så farligt.


Fick sitta ner en stund med Filippa Reinfeldt efteråt, och det var väldigt intressant att höra vad de har lyckats åstakomma i Sthlms län. Hoppas bara att det även händer något i övriga län.

*

Åt precis en underbar hotellfrukost och snart skall vi bege oss ut på stan innan galan börjar. Är sååå trött för Vilma sov ganksa dåligt i natt och kl 4 gick vi upp.

Håll tummarna för Kerstin allihopa så uppdaterar jag sen =)







Vilma i blickfånget på SVT






Frukost på  på TV:4











Peter och Kristin Kaspersen















Vilma och pappa pustar ut... Skönt att det är över =)

Laddade över lite bilder från Peters mobil till datorn och kom över bland annat dessa.
De här är tagna på Barnens Hus i Kungsängen, dagen innan Victor börjar kräkas och vi åker in akut.

Jag var där med Therese och jag kom så väl ihåg hur glad Victor var. Lilla gubben, trots att han säkert hade jätte ont i magen så sken han som en sol.

Det blev inget mer lekland för honom, men jag hoppas att himlen svämmar över av lika färglada bollar och spännande tunnlar att busa i.
























Victor, sommaren 08

Ni kan föresten från och med i kväll gå in och skriva ert namn på namninsamlingen.
Det kommer att ligga en länk längst upp till höger där ni kan klicka.

Sprid ordet till så många ni kan!!!!

Det blev en eftermiddag i stallet i går.
Jag tog med mig tjejerna och åkte upp ungefär kl halv 4.
Det var 8 minus men kändes minst som 13, så det var med stela fingrar som jag mockade i ordning, tog in X:et och sedan ställde in honom i stora stallet för ryktning och sadling.

Tjejerna fick sitta upp i det varma fikarummet tillsammans med Vilma, där de har perfekt utsikt över ridhuset medans jag tog mig en tur.
Det blev lite lätt ridning med lös skritt, trav voch galopp, då han nog var lite mör efter helgens kurs och jag fotfarande måste komma igång i kroppen efter förlossningen.

Efteråt så fick Linnea rida stallets enda ponny, då flickan som äger honom frågade. Hon blev jätte glad och fick ta några varv i ridhuset. Tyvärr så han inte Thea rida, då klockan var så mycket och middagen väntade hemma.
Nästa gång så...=)





                              




                              





                             



                                                   

                                                                     Men jag då????

                              

Idag så har jag och Vilma sovit länge.
Jag tror vi vaknade vid 11.. Eller inte vaknade utan vi gick upp vid 11.

Känner mig riktigt seg och har ingen ork alls. Hundarna blir lidande då det känns som världens projekt att gå och hämta vagnen som ligger i bilen, köra upp den för vår enormt branta backe upp till huset,  klä på mig och Vilma varma kläder, bädda ner henne i vagnen, sätta på hundarna selar och koppel och sedan svettig som en alkis på avtändning - tillslut bege sig ut på en iskall promenad. 

Nej... Jag kanske är lat idag, men jag oorkkaar iintteee.... *suck*

Jag har säker en massa vitamin brister och typ slut på allt som inte borde vara slut. 
Järn, c-vitamin, kalk... osv, osv....
Skall dock åka och storhandla så fort Peter kommer hem, och det blir väl till att fylla på cho... hrmm... jag menar frukt och grönt.
Mmmm, va gott med lite brockoli, apelsiner, bananer, fibrer och allt som man nu skall äta. *Mums!* =)
Det min kropp igentligen vill ha, eller min hjärna åtminstonde - är choklad.
Jag har blivit som besatt de senaste veckorna. Choklad, choklad, choklad...

Igår kväll tex, så blev jag akut sugen på den där Always chokladen, alltså Marabous med apelsin smak. Det var sååå nära att jag åkte i väg till shell kl elva på kvällen, bara för att frossa.
Tur att jag var så trött att jag inte orkade klä på mig jackan.
Vissa säger ju att man inte skall äta för mycket choklad när man ammar, men jag har inte märkt något på Vilma, så förhoppningsvis så får hon inte magknip av det - och föhoppningsvis så går suget över... =0

Appropå magar så bajsar Vilma något kopiöst för att vara så liten. Jag kommer dock inte i håg hur Victor var, men det är ju inte konstigt med tanke på att hon äter typ... jämt!
Idag hade hon lyckats avfyra en salva ända upp på ryggen, så det var bara att lägga henne i badet. Jag tror inte att hon gillade det alltför mycket då hon som vanligt protesterade efter en stund.
Efteråt när hon var väl inlindad i en varm handduk i mammas famn så blev hon dock nöjd igen. =)
Lillsnuttan... hon är så gosig så att mitt hjärta smälter!




                             

Idag har det varit en vacker solig dag med värmande strålar och droppande från tak och grenar.
Pappa kom över på en kaffe och promenad i solen och jag riktigt njöt av att känna det efterlängtade ljuset som så länge hållt sig borta.

Jag märker för var dag som går att jag börjar slappna av en smula, lite i taget, bit för bit.
Jag ser med stor kärlek och förundran på min nya dotter som på så många sätt påminner om den kärlek som jag hade, och fortfarande har till Victor.
Hur hennes små ansiktsdrag, små miner och ljud är så lika och väcker så mycket känslor innombords.
Tankarna snurrar runt i huvudet - vågar jag älska, tänk om något händer - vågar jag känna, tänk om jag återigen mister...
Jag måste villigt medge att var gång Vilmas lilla mage är spänd och hon får magknip så dyker skrämmande scenarion upp om växande tumörer och svällande körtlar, men jag inser ganska snabbt att det inte hjälper någon, varken mig eller henne att tänka så.

Det som hände, det kommer INTE att hända igen. Det som hände, det kommer INTE att hända igen...

Upprepningarna blir många, men för varje gång de tas i tanke så blir också oron en smula svagare.




                              

Victor 2 dagar gammal









Vilma och Linnea








Vi har inte glömt, kommer aldrig att glömma men kommer alltid att älska dig.
Nu, i morgon och för evigt...

Från tråkiga nyheter till något roligare.


Victors artikel som skrevs i våras angående bristen på hemsjukvård har blivit en av de tre som är finalister i Barncancerfondest journalistpris.
Grattis Kerstin Nilsson på Aftonbladet som skrev de underbart gripande texterna om Victors kamp för att få dö hemma!




För femte året i rad delar Barncancerfonden ut journalistpriset. Prissumman är på 25 000 kronor och går till den journalist som har gjort det bästa reportaget om barncancer. I år är tävlingen utökad och omfattar, förutom tryckt media, även teve-, radio-, bildreportage samt webbartiklar. För första gången finns ett radioreportage med bland finalisterna.

Följande tre är finalister;

Radiojournalisten Ylva Mårtens tillsammans med kollegorna Lollo Collmar och Anna Iversen har gjort en programserie i tre delar, som handlar om hur det är att leva med cancer. Programmen har sänts i programmet ”Barnen” i Sveriges Radio P1.

Kerstin Nilsson på Aftonbladet följde 1,5-årige Victors sista kamp. I fem artiklar fick vi följa hur familjen kämpade för att få vårda Victor hemma hans sista dagar i livet. Trots kampen fick Victor dö på sjukhus.

Journalisten Annette Melin på Hallandsposten har följt cancerdrabbade Hanna som genom föräldrarnas mejl till redaktionen skildrar familjens kamp mot sjukdomen. En kamp de slutligen förlorar.

Vinnaren presenteras på Internationella Barncancergalan den 15:e Februari.
Jag, Peter och Vilma skall dit och håller tummarna för Kerstin.

Har fått ett par fina paket till Vilma och oss de senaste dagarna.
Bland annat de här fina sakerna;






Från butiken Älskling och jag, som även gjort en insamling som har satts in på Victors fond.
En jätte fin ask i tyg där man förvarar barnets första saker i.











Ett jätte fint kort och ett paket med söta små strumpor, av en bloggläsare =)
Tack !!!
















En ur gullig body med texten Victors lillasyster från Tessan och Malin =)
Jätte snällt tjejer, den kommer hon att bära med stolthet!














Vi är jätte tacksamma för allt som ni skickar till oss, och varenda sak betyder massvis.
När Vilma blir större så skall jag spara allt och berätta vilka ni var och varför ni brydde er så, fastän vi aldrig träffats.
Jag vill att hon skall lära sig om godheten och det fina i människor och växa upp med insikten om att världen inte bara är ondska. Så tack alla ni som finns runtomkring. Ni är guld!

X;et med glimten i ögat =)










Peter och Vilma på Max

Det har varit en lång, lite jäktsam dag i dag och jag är super trött. Vilma är dock pigg och klarvaken så det är ingen idè att jag går och lägger mig riktigt ännu.
Kanske jag skall se på den där nya svenska serien Solsidan som jag spelade in i kväll, den verkar rolig och så kan jag passa på att mysa med Vilma i soffan, det är alltid trevligt.






Sov gott, önskar Vilma och mamma Sofie =)!

Satt precis och läste artikeln om lilla bebisen Malin som har en allvarlig hjärnskada och som ligger i respirator.
Läkarna ger inte Malin något hopp och vill stänga av respiratorn, något som föräldrarna rasar över.


Det som fångade min uppmärksamhet i det här fallet är det chefsläkaren säger, och jag citerar.

"- Juridiskt har vårdteamet rätt att avbryta en meningslös livsuppehållande behandling, om beslutet är välgrundat."
Inför beslutet har läkarna inhämtat synpunkter från specialister och fört diskussioner med Etiska rådet i region Skåne.

Jag tycker att det är så JÄKLA konstigt att när det handlar om sådana här saker, som tex. barn eller vuxna som ligger i respiratorer med hjärnskador eller liknande, att det helt plöttsligt blir axeptabelt och tillåtet att ge "dödshjälp". För det är ju precis vad det är.
Läkarna tar ett beslut att personen i fråga inte längre har chans till ett människovärdigt liv, och stänger därmed av det enda som håller barnet/den vuxna levande.
Jag förstår att det är svårt att dra en gräns om vilka regler som skall gälla, och när, men i samtidigt så har jag lite svårt att förstå den igentliga skillnaden.

Varför pratar läkarna om "människorvärdigt liv" i dessa fall, när man i samma veva nekar smärtlindring och dödshjälp till tex döende barn som Victor???
Varför går det inte att godkänna dödshjälp för någon som redan är döende och bara har timmar kvar?

Har man endast rätt till ett värdigt liv, men inte till en värdig död, och varför blir det plöttsligt mer aceptabelt att "påskynda döden" bara för att barnet ligger i koma?? 

Bara en liten tanke...




http://www.kvp.se/nyheter/1.1870537/de-har-ratt-att-avbryta-meningslos-behandling

Vill verkligen att vintern tar slut nu och längtar såå på vårens första tecken.

Läste på Aftonbladet idag om en fonus bil som hade tappat en likkista i vid ett rödlyse.
När bilen hade stannat till vid rött, och sedan gasat iväg så hade dörren flygit upp, och kistan kanat ut mitt på gatan.
Blir alldeles chockad när jag läser om sånt där, och tänker på de anhöriga om hur det måste kännas.
Inte nog med att man förlorar någon man älskar, nej då skall kistan ramla ut ur bilen också och bli förstörd.

Han som är ansvarig sade att de har som regel att inte berätta för de anhöriga när sådant här händer , då de inte vill förvärra sorgen.
Visst kan jag förstå tanken. Det man inte vet, lider man inte heller av brukar man väl säga, men jag tänker också hur heligt förbannad man skulle bli om det kom fram efteråt.

Så frågan är... Vill man verkligen veta allt?