Vaknar av att solen strömmar in genom gardinerna och bredvid mig så har jag en liten varm bebis som smackar belåtet i sömnen.
Jag gosar in min näsa i hennes mjuka hår och drar ett djupt andetag. Hon luktar så gott och hennes små händer letar sig snabbt efter mitt finger och grabbar tag med ett stadigt grepp.
Jag ligger länge och bara betraktar henne. Jag låter blicken löpa över de små ansiktsdragen och förundras över hur allt har utveklats och formats alldeles själv i min mage.

Natten har varit ganska lång då Vilma har varit täppt i näsan och lite förkyld. Vid varje amningstillfälle så har luften varit svår att dra in genom de snoriga näsborrarna och hon har fått kämpa med många uppehåll för att ta luft.
Som en liten gris har hon låtit, med grymtande ljud och tafatta utblås genom mun och näsa. Stackaren... Jag vet själv hur jobbigt det är att vara täppt, speciellt när man skall äta samtidigt.

Peter har tillängnat morognen åt att skotta snö från taket. Ett ca meterhögt täcke av vit gnistrande massa har bildats och klätt vårt hus i en tjock isolerande mössa.
Tyngden som kommer att bildas om det blir tö framöver kan vara ödesigert för hustaken så snön måste bort.
Stackaren har stått och slitit på vårt hala plåttak och varit på väg att halka av flera gånger.
Eftersom att vi har en veranda som löper runt halva huset så har snön som skottats ner hamnat där, så nu skall Peter hämta en snöslunga så att vi kan få bort massorna från verandan också.




Själv så har jag lyckats söva Vilma i hennes babysitter, och passar på att skriva några rader.
Blickar då och då ut genom fönstret med längtan mot solen. Hoppas jag hinner ut med hundarna innan den går ner, vill inte dra ut Vilma i den här kylan, så Peter måste passa henne.

I eftermiddag skall vi åka till graven i vanlig ordning, men nu måste vi ta med oss en spade, för jag kan gissa att nattens snöfall har lämnat både Laban och alla lyktor rejält begravda i snön.





        







Bäst är det ändå när pappa är inne tycker Vilma =)