Victors historia del 3, Diagnosen
DATUM: 2009-06-18 TID: 18:22:59Väl framme på akuten så packar vi ur bilen och bär med oss Victor in genom dörrarna. Det är kyligt i garaget och jag drar jackan tätare om oss.
Peter trycker gång på gång på hissknappen tills dörrarna äntligen slår upp. En våning får vi åka innan det är dags att gå ur.
Vi kliver in i väntrummet till barnakuten och går fram till kassan och tittar in över disken. Längst bort i rummet sitter en äldre dam och knappar på en dator och till väster skymtar vi en rödhårig tjej som är i full gång med att sortera papper.
"Hallå ursäkta!" harklar sig Peter och sätter ena armbågen på disken. "Vi ringde in lite tidigare, vi är här med vår son som kräks och är svullen om magen."
Den rödhåriga tjejen slutar med det hon höll på med och kommer sedan fram till oss. Hon vänder dataskärmen mot sig och håller fingrarna redo över tangentbordet.
"Och hur var namnet?" frågar hon med ljus stämma.
"Jag heter Peter Sundberg och det där är vår son Victor, han har problem med magen"
Hon knappar snabbt in namnen i datorn och ler sedan mot oss.
"Då meddelar jag doktorn att ni är här. Ni kan sätta er ner i väntrummet så länge."
Vi tar våra saker och går sakta bort mot stolarna och lekhörnan. Victor ser blek och trött ut men verkar ändå på relativt glatt humör.
Vi sätter oss ner på de hårda plaststolarna och jag släpper ner Victor på golvet. Jag tittar mig runt omkring och känner välbekant igen de färgglada klossarna, de stora rosa tavlorna på Musse Pigg och gänget, och de runda gröna prickarna som klistrats upp på receptionens glasfönster.
Vi hade varit här en gång tidigare när Victor var 4 månader, då han drabbats alvarlig krupp. Han var jätte dålig och fick stanna en hel natt för att få syrgas för att lätta på andingen. Jag ryser när jag tänker tillbaka.
Efter ca 15 minuter så komer en lång smal man emot oss i vit sjukhusrock. Han har mörkt hår, ett vänligt uttryck och pratar ganska bred Göteborska.
Han skakar hand med oss och presenterar sig som Erik.
Vi blir invisade till ett undersökningsrum som är litet och innehåller, en undersökningsbrits, två stolar, ett litet bord och några tidningar. Vi sätter upp Victor på britsen och drar upp tröjan så att hans mage blottas. Han klämmer och känner och frågar oss samma frågor som sjukvårdsupplysningen gjort, och konstaterar sedan att det är nog som vi tror. Förstoppning helt enkelt.
"Jag skall be en sköterska komma in och ge honom ett klyx på en gång, så får vi se om det släpper" säger han och torkar sig om händerna.
Han går ut och stänger dörren efter sig.
"Va skönt att det inte var något annat" säger jag med en lättnad suck.
Jag tar upp Victor i famnen och ger honom en kyss på pannan.
Efter en stund kommer en sköterska in i rummet. Hon förklarar hur det hela skall gå till och att vi måste lägga ner Victor, hålla fast honom och prata lugnande medans hon ger klyxet.
Det hela är över på fem minuter och Victor hinner inte ens börja gråta.
"Det är nog bäst att ni sätter på en blöja nu på en gång, för snart så kommer det att börja hända saker därbak" säger hon leende och ger oss tre blöjor.
"Jag kommer in om en stund igen, så får vi se om det kommit ut något."
Hon försvinner ut genom rummet och vi sitter tysta kvar. Victor leker nöjt med ett stetoskop och biter hårt på den hårda slangen.
Plöttsligt ser man Victor ansikte förvandlas till en välbekant grimas. Ett ljudligt sprakande där bak och en tydlig doft som inte går att ta miste på sprider sig i rummet.
"Braak" låter det plöttsligt igen, fast nu på ett mer bubblande sätt.
"Oj, jäklar vad det sprakar!" utbrister Peter och ställer sig upp. "Skynda dig att lägga honom på bordet innan det rinner över.
Vi lägger stackars Victor ner och drar av honom byxorna och blöjan. Det lät nog mer än vad det kom, för så oerhört mycket hade det inte dimpt ner i blöjan.
Vi torkar rumpan ren och byter till en torr blöja, samtidigt som sköterskan kommer in i rummet.
"Jaha, var han givmild idag då?" säger hon kvittrande och tar upp den tunga klumpen. "Jag går och hämtar doktorn så får han titta på magen nu."
Efter mycket om och men, klämmande och kännande så tycer inte läkaren att magen hade gått ner tillräckligt för att han skall vara nöjd.
"Jag tror nog att jag bokar in er på ett ultraljud här om en stund. Risken är att Victor kan ha fått ett väck på tarmarna, och det är därför magen är så hård. jag gå och skickar en remiss på en gång.
"Åh nej!" utbrister jag när han lämnat rummet. Tänk om han har det Peter, då kommer han säkert få problem med magen i framtiden."
"Det är nog ingenting. Dom kollar väl bara för säkerhetsskull antar jag." svarar han och kollar för fjärde gången igenom Bamse tidningarna på golvet.
Victor sitter i mitt knä och är nu sur, trött och gnällig. Han börjar gråta och trycker sitt lilla huvud mot min axel.
"Jag vet gubben, vi skall snart åka hem igen..."
Trodde vi ja...
Ultraljudet gick fort och Victor halvsov sig igenom det mesta. Varken jag eller Peter fattade någonting av vad som visades på skärmen. Svarta och vita klumpar fastnade, delade på sig och bildade nya mörka fält. Vi frågade föriktigt om allt såg bra ut, men fick till svar att det fick inte han säga, utan det fick vi ta med läkaren.
Åter igen tillbaka till undersökningsrummet.
Nu hade vi varit här i fem timmar, och vi längtar hem. Peter springer iväg till cafèterian och köper oss varsin smörgås. Victor sover lungt i sin vagn och håller sin blåa kanin i ett fast grepp.
Vi sitter och äter en stund i tystnad och tankarna far runt i mitt huvud.
"Tänk om det är cancer" utbrister jag högt med munnen full av mat.
"Du är ju dum i huvudet, väser Peter argt. "Sådär säger man inte, det är inget man skämtar om."
"Men jag skämtar inte... säger jag tyst och återgår till min smörgås. Jag skäms..
Hur kunde jag säga nåt sånt.
Vi sitter mitt i en hetsig diskusion, angående om hur vi skulle göra med barnen och djurparken dagen därpå, när en ny läkare plöttsligt kommer in genom dörren.
Han går fram till oss och skakar hand och presenterar sig som Fredrik. Han förklarar att han jobbar på en annan avdelning här på sjukhuset och hade blivit inkallad för att prata med oss.
Han sätter sig tungt ner på en stol och knäpper händerna i knät. Han sitter länge tyst och bara tittar ut i luften.
"Skall han inte säga något eller?" tänker jag tyst för mig själv och torkar av mina fingrar med en servett.
Ytterligare en stunds tystnad innan han harklar sig och börjar.
"Ni gjorde ju som ni vet ett ultraljud med Victor idag. Och nu är det så att vi har hittat något som har gjort oss bekymmrade"
Han pausar och tittar ner i golvet.
"Vi har hittat en stor tumör i Victors buk...
Ett susande ljud i öronen gjör det svårt för mig att höra vad läkaren sade. Rummet känns plöttsligt så litet och trångt och jag får svårt att andas.
"Det känns ju inte kul att sitta och berätta det här för er, och jag förstår att det är svårt att ta in, men nu är sådant fallet."
Jag hör Peter sucka djupt brevid mig och i ögonvrån skymtar jag honom när han tungt lägger sitt ansikte och begraver det i sina händer.
Läkaren tittar på oss och frågar hur det känns. Jag kan inte svara. Allt är en dröm, och snart vaknar jag, vi är inte ens här...
Fredrik förklarar mer ingående för oss att de hittat en decimeter stor tumör på Victors vänstra njure och att vi genast måste läggas in för behandling och observation.
Jag hör hur Peter brister ut i gråt, mitt huvud håller på att sprängas. Jag ställer tusen osammanhängande frågor om hurvidare Victor kommer att klara det här, hur allvarligt och hur svår botat det är.
Han vill inte svara på något förens en ordentlig undersökning gjorts på tumören så man kan fastställa exakt diagnons och behandling.
Jag märker inte hur många minutrar som går, eller om det är timmar. Omgivningen flyter ihop och jag märker inte när läkaren reser sig och går ut ur rummet. Jag reagerar inte heller när sköterskor kommer in och förklarar att de måste ta prover på Victor och att det är bråttom nu.
Tårarna bara rinner som vilda forsar och jag skakar okontrollerat i hela kroppen. Det är inte sant! Nej nej nej!!!! Det får inte vara sant.
Nu händer allt blixt fort och utan att vi hinner reagera så ligger vi inskrivna på en avdelning som jag inte ens kan uttala namnet på.
Människor kommer och går och försöker förklara vad som komma skall, med undersökningar och prover, men jag har inte hört. Jag vill inte lyssna...
Det enda som jag hör är min sambos tunga förtvivlande andetag och mitt älskande barns gråt när de sakta trycker in en tjock lång nål i hans lilla armveck.
Det är nu allt börjar.
:'( jag bara gråter när jag läser..
Tårarna rinner! Du är så otroligt stark som orkar skriva om detta!! tänker såå på er! Kram!!
Du skriver med sån inlevelse så det känns som jag var med på sjukhuset. Ni har varit med om en förälders värsta mardröm. Jag beundrar dig som orkar dela med dig av detta hemska.
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag tycker det är fruktansvärt att läsa dessa rader, och vad var det då inte för er att leva dom. Att någon ska behöva uppleva nåt sånt här...det går över min fattningsförmåga. Du är modig som orkar och vågar gå igenom det som varit och dela med dig.
Kramar Jessica
Tårarna rinner, sånt här ska inte få hända :( Grattis till Viktors syskon i magen föresten :) Hoppas att det kan ge lite ny lycka och ork i vardagen! Kram
Jag vet inte riktigt vad jag skall skriva...Det gör ont överallt av det jag läser. Vill bara säga att ni och er fina lilla kille är fantastiska och att jag skickar all styrka jag har till er och lillen i magen! Kram
Så precis Sjukhuset. Har läst er blogg ett tag nu, er historia är verkligen gripande. Det var ett fint slut på Sjukhuset tycker jag. Bra att de gjorde "reklam" för Barncancerfonden också! Hoppas allt går bra med det lilla knytet i magen. Kram till er från mej!
Såg sista avsnittet med Victor. Min dotter kröp fram till tvrutan och ställde sig där och skrattade tillsammans med Victor när han åkte på sin motorcykel. Kan inte förstå att det är sån skillnad på då och nu.
Ni är gudomligt starka Sofie och Peter!
Gud han var så fin lilla viktor.. såg just sjukhuset, kom tårar när programmet slutade.. Ni är så starka som klarar det här.. fortsätt kämpa. :')
vad kul att du är gravid, lycka till med allt :)
massor med kramar..
Har sett sjukhuset precis och sett Victor med sin älskade moster och hur dom pussades,se hans underbara leende och lycka när han körde motorcykeln i kulverten på Ackis,höra morfar säga att han och Victor skulle åka motorcykel i sommar.......tårarna tar aldrig slut........
Kramar,kramar och åter kramar till et
Oj, vilken pärs! Från att "bara" haft trolig förstoppning till att ha en tumör - måste ha varit otroligt svårt att ta in. Du skriver lika bra som alltid så man lever man sig verkligen in i situationen.
Har nyss tittat på Sjukhuset, vilket charmtroll, speciellt när han sa "bu" då kom tårarna. Vad stolt han var då han fick visa moster Josse när han åkte motorcykel! Det var ett fint slut och bra att dom gjorde "reklam" för hans fond. Massor av beundran och styrka till Er!
Sitter här och gråter, jag såg länken till er sida tidigare idag på en bekants blogg. gick in och läste lite men kände hur tårarna började rinna och orkade inte läsa mer för stunden. Nu satt jag och såg på sjukhuset på tv och insåg att det var ju er Victor som var med där.. tårarna rinner än, jag var tvungen att gå in här och skriva. Jag tycker ni är helt otroligt starka som orkar skriva och berätta allt fruktansvärt ni gått igenom. Vet inte riktigt vad jag ska skriva, vill bara ge stora kramar till er alla och lyckönska till er lilla i magen.
Jag beundrar er styrka! Grattis till det växande livet. Jag såg just Sjukhuset och tårarna rinner. Vilken lycklig kille som körde motorcykel =) Ni och er son finns ofta i mina tankar, trots att jag aldig träffat er. Varma kramar!
Kommer så väl ihåg när jag fick reda på att Victor va sjuk..Det var dagen efter ni hade fått reda på det tror jag.Vi firade Leos födelsedag och Anna berättade då ..Mina tårar rann jag trodde fan inte det var sant hur kunde det drabba er hur kunde det drabba underbara Victor man slutar inte undra...Har precis sett sista avsnittet på sjukhuset tårarna rinner fortfarande men mitt hjärta blev varmt det ögonblicket som han sa BHUUU!! Och när man fick se hans leende när han körde motorcykel:) Då kom Leo på att det är en Yamaha motorcykel som Victor ska få...Och vilken kärlek han gav er,Josse mormor och morfar i blicken det var så underbart att se..ÅÅHH jag hoppas vi syns snart...Vi ska åka till Victor imorgon har jag lovat Leo kanske syns vi där..KRAMAR
Åh jag ryser när jag läser det här. Från en vanlig förstoppning till varje förälders mardröm. Hur tar man till sig ett sånt besked, det går ju förstås inte direkt. Du skriver som alltid så målande att man känner det som att man varit med själv. Lilla Victor.
Många Kramar till er.
Sofie och Peter...Jag bara gråter...fy fan vilken chock! ( ursäkta språket ) ryser i hela kroppen! Massor av kramar Milla
Det VÄRKER i varenda del av min kropp. - Igen!
Bara tanken på vad ni alla gått igenom. Att bara kastas rakt ut i ett tomrum som detta.Jag säger det igen: Livet är orättvist!!
Älskade Victor, du hade hela livet framför dig! Hur kan det få bli så här?
SORG!
Kramar i massor till er alla
Helena
Jag finner inga ord, jag bara grinar hela tiden! Varför!! Jag blir så ledsen och arg på den gryma cancern som tar det vackrast och bästa man har, sitt barn. Fina Victor!
Såg på sjukhuset, eran jätte glada Victor! Det var kul att se honom så glad och när han sa "bu". Victor var så stolt att han fick visa moster Josse när han åkte på sin lilla motorcyckel, jag log. Det var ett jätte fint avsnitt. Blev väldigt ledsen efter, för att han inte finns hos er längre. Han finns era hjärtan föralltid. Fina och glada prins Victor kommer alltid att finnas i mitt hjärta!
Kramar
Jessica, Filippa och Kevin
Mina tårar rinner längs mina kinder när jag läser.. Så sorgligt.. det där ska ingen människa behöva gå igenom.. Lilla fina Victor..
Varma kramar till er båda!
Sofie.. Du skriver så det känns som man var med själv..
Det måste varit en otrolig chock att gå från "förstoppning till tumör" på bara några timmar..
(minns chocken när d hände en av mina föräldrar.."från magsår till obotlig cancer" på nån dag) vad e det inte då med ens älskade barn som man alltid vill finnas där för å beskydda från allt å ta bort det som gör ont...det värker i en att tänka på det ni går igenom!!
Jag beundrar er styrka så..
Minns när min ena syster berättade om victor i höstas..man rös å tyckte det va så hemskt att nå sånt kunde drabba ett litet barn..det va så långt borta då..nu känns allt så nära.
kanske för att Du skriver så djupt så det känns som man känner hela er familj.
E så glad att victor valde just er som föräldrar..han hade aldrig kunnat gjort ett bättre val.
många många kramar.
tänker på er som alltid!!!
jag bara gråter när jag läser :( är inne på eran blogg varje dag och läser..
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, men jag tycker att ni är helt otroliga. Förstår inte hur man kan vara så stark o gå i genom en sån här sak. Jag gråter av både glädje och sorg när jag läser dina inlägg. Du skriver så fint om honom! Lycka till med bebisen i magen, hoppas det kommer att lätta upp vardagen lite! Mängder med kramar/Sandra
stackas honom känner hur kroppen reser sig och hur de svider i ögenen eftersom tårarna är påväg. Hoppas han har de bra där upp i himmeln. Ni gjorde allt som föräldrar ska göra för sitt barn. Tror inte jag har skrivit innan men läser inläggen varje dag men just detta inlägget du skrev känns i hjärtat de gör även de flesta inläggen. Tror victor är glad till att få ett syskon även om han är i himmeln:) Sköt om er:) Kram
Usch vad livet kan vara grymt! På ett ögonblick kan hela ens tillvaro rubbas och allt blir ett enda stort kaos. Vilken oerhörd chock blandad med ren och skär skräck det måste ha varit. Stackaren!
Jag vet inte vad jag ska skriva... Vill skriva något som gör allt bra men det går ju inte. Vilken mardröm ni varit med om! Det är knappt att det går att ta in när jag läser det. Hur var det då inte för er, och är. Tack för att vi får läsa om det. Det måste vara svårt för dig att gå igenom allting på nytt, fast samtidigt bra att göra det för att bearbeta.
Jag såg Sjukhuset tidigare och tårarna bara forsade. När prinsen åkte på sin lilla motorcykel. Han såg så lycklig ut och det gjorde så ont, så ont i mitt hjärta! Lilla söta Victor, vad jag önskar att du hade fått leva och fortsätta skratta! Jag ska titta en gång till nu, i lugn och ro, när barnen sover.
Stor kram,
Tessan, mamma till Ida och Tim
Kommer så väl ihåg den gången du ringde och vi pratade om det här. Jag satt och åt och kunde knappt äta sen. Både jag och Jimmy stannade upp och tänkte på er i allt elände. Tänk om man kunde få spola tillbaka tiden och göra så att det här aldrig skulle hända... Men jag kommer också ihåg vad du sa när han låg på operationsbordet. Vi måste vara starka för Victors skull. Å jag hoppas att ni tänker så fortfarande. Vilket jag tror...
Styrkekramar
åååh så fruktansvärt. jag vet verkligen inte vad jag ska säga. han var verkligen kämparnas konung er älskade lilla victor. nu är han himlens vackraste ängel. han finns med er för alltid. kramar
Du skriver med inlevelse och stor närvaro Sofie. Vet inte vad jag mer ska säga som ingen annan sagt mer än jag önskar det gick att skriva om slutet på den här historien.
Än en gång gråter jag hejdlöst framför datorn, varför är livet så jäkla orättvist?
Åh lilla gubben!
Än en vill jag säga att jag är så glad för er skull att ni ska ha smått igen, nytt ljus i det svarta mörker ni famlar i.
Victor sitter där stolt på molnen och ler...
många kramar till er
du skriver verkligen med en sån inlevelse så känns
som man är med er varje sekund när ni är där!
fy vilken chock det måste blivit för er,att få ett sånt besked när man tror att det är förstoppning!=(
fy vad ni har fått genomlidit mycket,önskar inte ens min värsta fiende det här..
önskar allt bara var en film!:(
kramar
alltså detta är så sorligt:'( & inte nog med det, du skriver jättevackert!
Jag finner inga ord, tårarna bara rinner. Försöker förstå men det går bara inte. SÅ otroligt orättvist!
Ska gå ut och sätta mig en stund, stjärnorna syns klart på himlen ikväll.
Du och Peter med Er underbara söta ängel finns i mina tankar.
Många varma kramar
Har läst del 3 med bestörtning =(
Finns absolut inga ord nog för Allt Victor och ni fick genomlida. Kära lilla kämpen!
Ett ljus i detta ofantliga mörker är det lilla knytet som nu växer i din mage Sofie. Ett helsyskon åt er Prins!
Victor och ni finns i mina tankar för jämnan.
Styrkekramar från mig
jag blir så ledsen fina du :( usch vad hemskt att förlora sitt allra käraste och finaste i världen, usch. stakars stakars dig. lycka till och grattis att du är gravid igen. kram
Tårarna rinner.. Så hemskt!
Starka fina Ni, Du är helt otrolig Sofe som orkar skriva så detaljrikt som du gör..
Mina tankar e hos er ständigt och varje natt får Victor en liten godnattbön!
Kramar
tack för att du orkar dela med dig, jag blir så ledsen. stackars lilla barn som fick gå igenom detta och stackars er :( tänker på er och Viktor, ni hade verkligen en liten ängel till låns
Fantastiskt hur du beskriver er situation. Jag blir riktigt berörd.
Ojjj Tårar rinner, har inga egna barn men mina systrar har och kan inte tänka mig tanken att nått sånt skulle hända dom..Jag lovar att victor e så stolt över er..Massa kärlek till er och glad midsommar...
Alla föräldrars mardröm...det knyter sig i magen när jag läser. Vi är nog många som haft samma rädsla när barnen blivit sjuka och tänkt samma tankar. Men att inte få pusta ut då faran är över utan få mardrömmen bekräftad...det är omänskligt tungt att bära. Fattar inte hur ni orkat och hur ni orkar vara så starka.
Har inte kunnat se avsnittet än med Victor men det har hög prio när vi är på hemmaplan igen.
Stor kram och all styrka till er / Yvonne
Vilken mardröm!! Det värsta man tror kan hända händer. Vilken otrolig chock det måste varit för er :(
Fy vad hemskt.. Tårarna rinner.. när man läser så tycker man trotsåldrarna är mindre jobbiga. Jag beklagar verkligen.. =o( Kan inte tänka mig hur det skulle kännas utan sina barn..
Jag gråter floder varje gång jag läser i denna bloggen. Jag sitter här och hulkar och snörvlar.
Även jag inte alls känner er så känns det som att jag saknar Victor. Det gör ont i hjärtat.
Har inte skrivit grattis innan men gör det nu: Grattis till den lill* i magen!
Många kramar!
Fyy fan vad livet är hårt och orättvist! Tänker på lille Victor, er skatt, erat allt.... Tårarna vill aldrig ta slut! Han kämpade så tappert och ville inte ge upp, ge upp mot det förbannade monstret innom honom som tillslut tog hans lilla liv. Den finaste lilla ängeln i himlen ( tänker på din fina bild och ler) Nu har han det bra igen. Vill Bara Skicka en Fång med STORA VARMA KRAMAR till er, Sofie och Peter! Victor för alltid i mitt hjärta // Frida
Åhh herregud jag vet inte vad jag ska säga.. Stackars er som föräldrar att få höra detta, det är ju det värsta någon kan berätta att något är allvarligt fel på ens barn....... Jag lider med er, allt känns så fel och orättvist efter hans långa kamp borde slutet verkligen bli annorlunda...
Mitt hjärta blöder för er.... lilla gubben..
tänker på er..
Kämpa på
Kram
Tess mamma till 2 grabbar
Kära Sofie och Peter!
Jag, liksom många andra har gått tillbaka och läst bloggen redan från början. Jag och min Sambo har följt er när det först stod om er i tidningen, vi grät då. Vi följde eran väg genom "sjukhuset" på tv3 och vi satt som klistrade när det skulle vara ett avsnitt med Victor! Vi grätt med er i era lyckostunder då och grät med er när det var sämre stunder. Vackra barn!
Just nu sitter jag och tittar på vår lilla Saga som leker. (jag vill även passa på att grattulera till det nya!) Eran svåra livsgång har berört oss så otroligt mycket. Det är så det gör ont i mig med! Jag tror nog att Victors livshistoria har påverkat oss lite extra med tanke på att vi har barncancer i familjen. Sambons syster hade en hjärntumör som de upptagade först när hon var 2 eller 3 år, jag minns inte riktigt. Hon orkade kämpa sig igenom det som tur var. Vi har slagit bort tanken om att lilla Saga skulle kunna ärva det, men nu är jag inte så säker på om jag törs avfärda det. Vår Saga är precis som du beskrivit Victor. Det gladaste och mest lättsammaste barnet på denna jord.
Jag hoppas inte det gör något att jag delar min rädsla med er. Jag kände bara att jag var tvungen att skriva en hälsning och så råkade det bli lite mer.
Det jag ville ha sagt är att Vi har tankarna hos er! Hos Victor!
Ni har förevigt gjort ett avtryck i våra hjärtan!
Många Kramar från oss!
Jag avgudar eran styrka som ni har. Ni är förebilder för oss alla! Mina tankar går ofta till er!!!! <3 Många kramar Emelie
asso shiet.. jag kollade igenom kommentarerna på inlägget och jag läste texten och det går inte att inte gråta. Jag är djupt chockad och rörd och victor har även tagit sig in i mitt hjärta. Kom och tänka på en Video på honom med bilder och klipp och det fick ännu fler tårar att strömma!! jag gråter både inombords och fysiskt. men i det mörka verkar det finnas lite ljus, såg att du var gravid och jag hoppas att allt går bra med det och att ni klarar er. ni förtjänar det mer än nägonting.
Alla kramar jag någonsin kan ge till er.
/Daniela
När Tobbe fick sin diagnos neuroblastom minns jag att jag innan var så orolig och kände på mig saker.. Det är väl det som kallas att vara mamma.. Jag sa på jobbet- tänk om det är cancer.. Då sa en jobbarkompis åt mig- susanne! allt är inte cancer... mendet var det....
massa kramar till er!!!
Sussa
Jag finner inga ord. Jag bara sitter här framför datan och gråter.. Min pappa har fått canser igen och den här gången så kan dom inte göra något.. men han e gammal. Men victor hadde hela livet framför sig..
Tanker på er
Hej... igen!! Har nu ägnat min egentliga sovtid på att läsa igenom din blogg igen. Ända från början. Du skriver rakt in i hjärtat och så som så många skriver så känner jag er inte, men på de sätt som du skriver och uttrycker dig så känns det som om man känner er familj och er lilla victor. Jag är nybliven stolt mor till en liten dotter som i dagarna precis passerat två månader. Det finns inga ord som kan beskriva hur det känns att bli förälder. Ett barn som blivit till som man ska forma och ge så mkt kärlek som man bara kan. Er Victor hade de bästa som finns på denna jord. Två underbart kärleksfulla föräldrar som gjorde verkligen allt för han.
Många gånger önskar man att man kunde få byta plats, få ta över de smärtor och sorg som finns. Tyvärr finns det en annan makt som är mkt starkare som bestämmer hur det ska se ut, mellan himmel o jord. Fast att Victor inte längre är med Er så finns han alltid på Er axel ändå. Han finns där för Er trots dessa svåra tider och vi får hoppas att den nya ( Grattis:O) ) ger er mer ljus i det mörker som ni nu befinner er i. Ingen kommer någonsin att kunna ta Victors plats, men detta syskon till Victor kommer att hjälpa er. Jag hoppas också att du kommer fortsätta att skriva. Du borde göra en bok. En bok om kampen, viljan och sorgen! Ni är otroligt duktiga och fast att jag inte känner er så vill jag bara säga att jag är stolt över er. Ni har en styrka som jag aldrig mött på och jag hoppas att den fortsätter! Lycka till med det nya som komma skall. Många kramar o varma hälsningar från vår familj!
Det värker i hela min själ när jag läser din/er historia. Jag kan inte ens i min vildaste fantasi förstå vad ni genomgått. Har själv en son på snart 2 år. Vårt första barn. Bara tanken på att någon skulle hända honom ger mig en grym och plågsam ångest. Det käraste vi har är våra barn. Jag är övertygad om att ni kommer att ses igen. tänker på er under detta livets kamp ni har framför er En kamp som kommer vara så otroligt svår. Men ni verkar samtidigt så otroligt starka. Styrka i denna plågsamma situation betyder allt och lite därtill. Jag, vår son Melwin och min sambo Micke sänder er en bamsekram/styrkekram. Glöm inte att er ängel är runt hörnet.
