Missförstånd...?
DATUM: 2009-05-17 TID: 00:51:50Såg att det var en liten diskussion gällande om vad och hur man skall välja att skriva på den här bloggen i respekt till oss.
Vill bara säga att vi är jätte tacksamma för omtanken som skrivits. Det finns dom som är bekymmrade för att vi skulle ta illa upp om föräldrar skriver om sina egna barn och liv osv. Men jag vill verkligen påpeka att varken jag eller Peter känner någotsomhellst agg mot sådana inlägg. Tvärtom så är det ju underbart att läsa om er och era älskade små och om hur ni beskriver hur ni tar vara på varje sekund av er tid tillsammans. Det är ju sånt som vi vill läsa om.
Vist, bloggen är tillägnad Victor och är skriven i hans namn, men den är lika mycket dedikerad till ALLA barn, sjuka som friska och ingen skall känna sig dum eller påträngande för vad dom skriver.
Det är jätte fint att personer är bekymmrade och oroliga för hur vi skall ta det, men som sagt. Skriv på! Allt som faller er in. Victor lever vidare i alla era barn och jag tror på att alla deras små själar i slutändan, är sammanlänkade till en.
Det här är det enda jag kom på att lite snabbt skriva ihop, då så många redan skrivit det jag ville få fram på sidan.
Tack igen för era tankar, kommentarer och åsikter.
Kramar Sofie
Du är en fin människa med en underbart vacker själ :)
Ja, kan bara hålla med Anki. Sofie Du är en väldigt vacker fin människa ska du veta.
Ni är beundransvärda människor med stora hjärtan. Victor såg ut ha fått allt detta av er också!
Ni är beundransvärda människor med stora hjärtan. Victor såg ut ha fått allt detta av er också!
Jaa verkligen precis som annika skriver!
Inte bara ett stort hjärta Sofie, stor styrka har du oxå som hjälper dig igenom denna mardröm vi andra bara tror att vi förstår...
En sak att alltid tänka på :)
Lyssna inte på vad folk säger, lyssna till vad dom vill ha sagt!
Ett smart talesätt... Att likasom skingra orden till meningen istället =)
Vi hörs i veckan!
Kram
Håller med alla ovan. Ni är så fina människor!
Jag har funderat väldigt mycket på det här med att vi är många som känner så stor sorg med er. Då menar jag inte så som man givetvis alltid känner när man hör om sorgliga historier och tragiska livsöden, utan verkligen STOR sorg. Jag brukar fälla några tårar när jag ser dokumentärer och även vanliga filmer som är sorgliga. Men jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna så här mycket, eftersom jag aldrig har träffar någon av er. Jag vet att det inte ens är i närheten av det ni som familj upplever. Men jag är ändå påverkad varje dag. I flera veckor har jag storgråtit på kvällarna, jag har rusat in på toaletten på jobbet och gråtit när jag kommit att tänka på Victor. Jag har fått tårar i ögonen så fort tankarna på er har kommit. Idag slog det mig att det kanske ändå inte är så konstigt. Jag har flera vänner och bekanta som träffat sin stora kärlek på Internet. De har hittat någon, pratat över nätet och blivit kära. Sedan har de träffats och allt har klaffat. Om man kan känna kärlek på detta sätt så måste man ju också kunna känna sorg. Kärlek och sorg går ju hand i hand.
Som jag skrivit tidigare så sköt bilden på Victor i Aftonbladet rakt in i mitt hjärta. Sedan på Sjukhuset när jag fick se honom, lilla underbara killen, hittade bloggen läste allt och nu har följt er varje dag. Vi som gjort det, det blir som att vi känner både er och Victor, att ni är våra vänner, vänner som varit med om något så fruktansvärt. Och om ens vänner är med om något sådant här så gråter man ju...mycket!
Stor kram på er,
Tessan, mamma till Ida och Tim
Åh, precis så som du beskriver hur du känner, så känner jag med. Vaknar och tänker på Victor, hans familj och allt det hemska. Somnar men före det har jag nog också tänkt en eller annan tanke. Under dagen kan jag också plötsligt komma på mig själv med att tänka på allt och ibland kommer tårarna lite hur som helst. Och detta är självklart endast en bråkdel av hur det som Victors familj känner. Att det blivit så här kanske beror på internet, man får information, kommer personer ganska nära (i alla fall åt ena hållet) så att det känns som om man känner dom men ändå inte. Sedan beror det till stor del på Sofies sätt att skriva så vackert och kärleksfullt till sin son och till oss följer bloggen. Medan jag skriver detta fylls mina ögon åter med tårar... Tänker på er idag som alla andra dagar. Ta hand om Er.
Åh, precis så som du beskriver hur du känner, så känner jag med. Vaknar och tänker på Victor, hans familj och allt det hemska. Somnar men före det har jag nog också tänkt en eller annan tanke. Under dagen kan jag också plötsligt komma på mig själv med att tänka på allt och ibland kommer tårarna lite hur som helst. Och detta är självklart endast en bråkdel av hur det som Victors familj känner. Att det blivit så här kanske beror på internet, man får information, kommer personer ganska nära (i alla fall åt ena hållet) så att det känns som om man känner dom men ändå inte. Sedan beror det till stor del på Sofies sätt att skriva så vackert och kärleksfullt till sin son och till oss följer bloggen. Medan jag skriver detta fylls mina ögon åter med tårar... Tänker på er idag som alla andra dagar. Ta hand om Er.
Syftar alltså på det som Tessan skrev. Kommentaren kom 2 ggr vilket inte var meningen. Det blir så ibland har jag märkt
Såg att mitt inlägg blev lite rörigt. Jag var väldigt trött i går kväll när jag skrev. Men jag hoppas ni förstår vad jag menar i alla fall...
Sitter, precis som Ännu en medmänniska, med tårar i ögonen igen. Det första jag gör när jag kommer till jobbet varje morgon är att gå in och titta på bilderna på underbara, vackra lilla prins Victor. Varje dag tänker jag samma sak. Hur kan livet vara så orättvist? Ett litet oskyldigt barn! Nej, det borde inte få vara så här, det borde inte få hända... Varför???!!!
En stor del av mina födelsedagspengar gick till Victors fond. Hoppas verkligen de kommer på ett botmedel snart!
Kram till er,
Tessan, mamma till Ida och Tim
Livet är inte rättvist och vi kan inte förstå varför vissa saker drabbar oss. Men när man tagit sig ur den värsta sorgen så kan man se att man lärt sig och vuxit från det svåra. Att förlora ett barn är en sorg som man inte kan/vill föreställa sig vidden av, när jag förlorade min pappa så tog det några år men nu känner jag glädje när jag tänker på honom och på alla minnen.Din tanke om att alla själar är sammanlänkade känns fin och i hjärtat är man alltid tillsammans. När min fjortis var liten och började på dagis frågade jag henne hur det hade gått? Då svarade hon "Jag längtade efter dig och kände mig lite ledsen men sedan kände jag att du var i hjärtat och då gick det bra"..så tror jag att det är. Stor Kram!!!
jag känner precis som er ovan, ja visste inte om viktor förän ett par dagar sen, ser knappt på tv o har nästan aldrig tid med internet men nu har ja läst hela bloggen, tittat på filmen om viktor, lyssnat på låtarna som sjöngs på hans begravning o tittat på "sjukhuset", o GUD VA JA GRÅTER !! ja gråter varje kväll framför datorn, ligger länge sömnlös o funderar, ser hans runda ansikte framför mig, min minsta dotter Emilia föddes 4 dagar innan viktor o är lika knubbig som han, gud man blir så rädd o man kan i alla fall lite förstå hur FÖR JÄVLIGT det måste va ??? igår skänkte ja massa pengar i viktors fond o skrev oxo i min blogg till mina läsare att hedra viktor o andra barn med cancer att skänka pengar, ja känner mig så engagerad, sorgen o upprörd..o dessutom..gud va mkt ja orkar med mina barn trots o uppror, deras bråk o kiv, ja orkar mer än nånsin !!! tack vare viktors öde blev ja en BÄTTRE MAMMA...<3 o viktors föräldra, ja känner med er varje dag !! stackars er!! ni är i mina tankar VARJE dag! kram elisabeth skoogh-olsson med tre barn , andreas, alicia o emilia
