Victors historia Del 1 "Varningssignaler"
DATUM: 2009-05-30 TID: 18:05:48Hmm, vet inte riktigt var jag skall börja, men jag skall försöka ta det från början.Efter den dagen som Victor föddes har vi i familjen alltid trott att han har varit en frisk välmående kille med stor aptit på livet. Sällan förkyld eller feber, aldrig gnällig och alltid med ett leende på läpparna. För bra för att vara sant, tänkte vi och log mot vår lilla solstråle. De första teckerna på att något skulle vara fel, fick vi redan i början på sommaren när jag och Peter som vanligt var uppe i Hälsingland för att hälsa på hans mamma. Bilresan dit var lång och varm och Victor satt i baksätet i sin bilbarnstol och jollrade. När vi hade kommit ungefär 20 mil, till Gävle så började Victor gråta och vrida sig av och an. Jag lossade på mitt bälte och sträckte mig bak för att lugna honom. Hans panna var alldeles kallsvettig, och jag sade åt Peter att köra åt sidan. Vi parkerade bilen vid vägkanten och jag klev ur och öppnade Victors dörr. Nej, han såg inte alls nöjd ut, han gnydde och när jag spände loss honom och lyfte upp hans kropp så upptäckte jag att kläderna var aldeles genomsura. "Men lilla gubben, är du så svettig!" sade jag ömt och kysste hans panna. "Peter, vi får vänta ett tag innan vi kan köra vidare, jag måste byta kläder på Victor, han är jätte blöt!" sade jag och tog fram skötväskan med ombyte. Efter tio minuter hade Victor fått på sig rena torra kläder och var nu mycket nöjdare. Vi skakade båda av oss händelsen, det var trots allt sommar och inte första gången som han svettades i bilen. Ett par timmar senare anlände vi till Hälsingland och resten av resan hade gått bra, Victor hade somnat och lugnat sig när vi satt på hans favorit skiva i stereon.
Det var mörkt ute när vi körde upp för den gräsbeklädda uppfarten till det röda trähuset. Peters mamma hälsade oss välkommna och vi gick in för att packa upp. Victor hade precis vaknat och ville nu ha mat. Vi hade alltid skrytigt om hur snäll Victor alltid var och att han aldrig sade ett knyst. Det fick vi senare äta upp då det visade sig att veckan skulle kantas av fler varningssignaler. Under dagarna som gick så märkte vi mer och mer av hur gnällig han var till och från. Han sov dåligt på nätterna, ville inte äta ordentligt, och var allmänt störd av någonting. "Jäklar" tänkte jag. Bara han inte böjar få problem med magen.
Till och med när vi åkte ner till stranden på dagarna för att bada som han i vanliga fall absolut älskade, så gnällde han missnöjt när vågorna slog mot magen. Men när han väl var i vattnet så var han hur glad som hellst och plaskade som bara den. Jag kan väl säga att vi inte oroade oss för mer än normala saker som tex växtvärk eller magknip.
Det var väl inga fler direkta "händelser" som kantade vår semester och resan hem var svalare och gick betydligt bättre, så ganska snabbt så börjar man ju rikta tankarna på annat och glömma... Jag menar, herre gud det är ju en bebis. Dom ska, i alla fall vad jag har hört, gnälla och vara ledsna ibland.
Veckan efter Hälsingland så var jag på besök hos min äldre syster Therese som för tillfället hade en lägenhet i Bro utanför Sthlm. Vi skulle sova kvar där över natten och sedan åka hem dagen efter.
Som vanligt började vi med att ta en långpromenad med hundarna med Victor i vagnen. Han var ganska nöjd och satt tyst och tittade på alltruntomkring. Vi gick en stund under tystnad innan jag utbrast. "Victor är nog sjuk! Han har varit så gnällig på senaste tiden och sover och äter dåligt. Han är väldigt hård om magen också!" Hon tittade på mig och sade lugnande att det förmodligen bara var växtvärk eller magknip. "Jag menar, du skall ju inte bli förvånad om det är nu det börjar, alltså gnället menar jag. Ni kanske får reda på hur det är att ha ett "riktigt" barn som alla andra." Hon skrattade och ropade på hundarna som sprang en bit framför.
"Jamen, varför skulle han bara bli det helt plöttsligt, det här är ju precis som att han har ont, inte att det är någon ålders grej" svarade jag upprört. Jag visste ju innerst inne att det förmodligen kunde vara någon sorts trots och att vi hade haft ett snällt barn alldeles för länge, och jag sade dystert. "Ja ja, det var ju trevligt så länge det varade..."
Väl hemma i lägenheten så lagade vi i ordning lite pasta och satte oss ner för att äta, Jag hade gjort ordning en burk med lasagne till Victor, hans favorit.
"Nää" sade han och tryckte bort skeden med handen. Jag försökte igen. "Nää!!" utbrast han argare den här gången och började gny.
"Jag säger ju det, han vill ju inte ha!" sade jag upprört och gick och ställde undan maten. Det här var inte likt honom. Jag öppnade en burk med frukt purè som jag visste att han inte kunde motstå. "Det här skall du väl i alla fall få i dig" Men icke...
" Ja ja, jag tänker inte tvinga dig i alla fall" sade jag surt och satt ner honom på golvet. Saft och vatten var det enda som han ville ha så han fick sin nappflaska och fick gotta sig med den resten av middagen. Han var på bra humör resten av kvällen och somnade tidigt i soffan mellan oss.
" Åh, va skönt att han fick slappna av nu, hoppas det blir en lugn natt" sade jag och kysste hans panna. Vi såg klart på filmen vi hade lånat och släckte sedan ner för att sova.
Det var alldeles knäpptyst i lägenheten och det enda man kunde urskilja i mörkret var TV;ns röda lampa som lyste. Ibland hörde man hur Victor rörde sig, vände sida eller sträckte på benen. Jag låg och funderade länge innan jag tillslut somnade.
Klockan var ungefär två på natten när jag vaknade av en hård smäll på näsan. "Ajj" utbrast jag och öppnade förvirrat ögonen. Hans lilla kropp for fram och tillbaka i sängen och hans huvud knockade mig minst fem gånger på rad när han rullade omkring. Man såg hur hans ansikte var hårt och spänt och han gnällde högljutt. Upp med rumpan, ner, upp, ner, åt sidan, mage rygg osv.. Så höll han på timme efter timme. Han vaknade aldrig och grät, men han var märkbart besvärad.
"Nej nu får det vara nog!" tänkte jag. "I morgon ringer jag läkaren, något fel är det ju."
På morgonen så berättade jag för syrran hur natten hade varit och hon sade att självklart skulle jag ringa och höra vad läkaren sade.
" Jag vet! jag lagar lite blåbärssoppa!" utbrast hon och tog fram en kastrull. "Det är bra för magen!" Det blev ett väldigt vispande och klonkande ett tag, men snart var soppan klar. Vi hällde det i hans nappflaska och gav honom den. "Här Victor, smaka det här, det är gott gott!"
Han verkade tycka om det, för han drack med en väldans fart, och han var väl ur hungrig stackarn som inte ätit ordentligt på så länge. Nöjd lyfte jag luren och slog nummret till sjukvårdsupplysningen. Jag hann inte mer än höra en signal nå fram förens jag hörde ett väldigt konstigt ljud bakom mig. Jag snodde runt och såg Victor spy ner hela syrrans golv med mörklila kräk. "Helvete" utbrast jag. Fan förlåt, han måste ha druckit för fort!"
"Äh ,strunt i det, sade hon och gick och hämtade papper. Hon torkade Victor om munnen och tog upp honom i famnen. "Stackars lilla gubben, mår du inte bra?" sade jag och lade på luren. "Kom älskling"
Vi satte oss i soffan medans Therese städade undan. Jag strök honom över hans mjuka hår och kramade honom hårt. Efter fem minuters tystnad utbrast jag - "Bara det inte är mjölkallergi!"
Läser varje ord du skriver....
Förstår att det gör ont...
Tack för att du delar med dig
Tack för att du delar med dig, och du skriver väldigt detaljrikt och bra, förstår att det måste vara svårt för dig att uppleva det igen genom att skriva ner allt, du är en stark och modig person.Mvh.Marie, läser din blogg varje dag.
Tack för att du orkar dela med dig trots att hela din tillvaro rasat samman. Jag följer bloggen varje dag. Kan inte ens tänka mig något värre än det ni nu går igenom.
Tack för att du orkar dela med dig trots att hela din tillvaro rasat samman. Jag följer bloggen varje dag. Kan inte ens tänka mig något värre än det ni nu går igenom.
Läser också bloggen & tänker på Er varje dag. Tack för att du delar med dig av dina minnen. Du skriver med sådan inlevelse att man nästan förstår hur det var och hur du kände dom där första gångerna när Victor inte "var som vanligt". Många styrkekramar till Er alla.
Tänker på dej och Peter! Tack för att du orkar berätta!
Tack för att du orkar dela med dig! Kan inte föreställa mig vad ni gått igenom o fortfarande gör! Ska fortsätta att läsa allt du skriver även att tårarna rinner! Varma styrkekramar till er! // Jeanette
Lille Victor! Vilken tapper kämpe.
Vi är många som finns här och tänker på er ofta. Hur ni hade det då och hur ni har det nu.
Kämpa på!
Stora kramar Helena
Hej sofie. Jag är bara 17 år men detta berör mig så enormt. Jag läser din blogg gång på gång, ibland om och om trots samma inlägg. Jag har så svårt att tro det. Jag fäller tårar av ilska när jag läser, när jag ser bilder på er lilla solstråle , att livet kan vara så orättvist, den där j'vla cancern. Jag önskar jag var miljonär så jag kunde sjänka alla pengar till fonden. Så fort jag blir äldre och börjar jobba så tänker jag sjänka en slant varje månad! Jag hoppas innerligt att ni mår bra (så gott som det går) & tack för alla fina historier du delar med dig av! Kände inte er lilla prins men kan med glädje säga att han verkade vara en riktig solståle!
Hej Sofie. Ville bara kommentera på hur otroligt duktig du är på att skriva.
Jag läser varje dag och översätter för Brian. För det mesta så är det så svårt att veta vad vi kan svara. Inga ord kan ju lindra er smärta.
Hoppas vi får träffas när vi kommer hem i juni.
Kramar
Har läst igenom hela din blogg, vet ej vad jag skulle göra om min dotter miste livet. Kan inte ens föreställa mig vad ni går igenom.
Kram
Tack för att du är stark och delar med dig av det som har hänt eran familj. Jag läser bloggen varje dag och det är väldigt sällan jag stänger ner sidan utan en tår i ögat. Ta hand om er och varandra. Många kramar
Vill bara som alla andra tacka för att du delar med dig....Skriver nästan alltid samma sak här känns det som. Tänker på er och lider så fruktansvärt med er, mycket mer jag vill ha sagt egentligen, men jag hittar inte orden.
Du skriver otroligt bra o fint Sofie, träffar som alltid, rakt i hjärtat.
Många kramar till er och prinsen
tack så mycket för att du delar med dig av din berättelse. jag läser vartenda ord och tänker djupt. Kram
Så starkt av dig att orka berätta... usch, jag önskar att man kunde stanna klockan, vrida tillbaka tiden, kunna göra något för att få det onda ogjort... kunna rädda Victor där ibörjan precis när det startade...
All värme och styrka till er!
Du är stark som orkar dela med dig av din historia.Att förlora sitt barn måste var den värsta mardrömmen som ingen kan sätta sig in i.. Nu när man läst dagens blogg och om man inte visste vad som kommer att hände tänkt samma som ni gjorde. De nog bara magknip eller liknade som barn får. Han ser ut på bilderna som en solstråle eran son.
Ja, vad ska man skriva...? Finner inga ord. Det är otroligt starkt av dig att berätta..Har läst hela din blogg och blivit starkt berörd. Du skriver och berättar otroligt fint. Tack för att vi får följa dig på resan. Många kramar Milla
Tack för att du berättar! Hur skulle ni kunna veta? Hur kan någon veta?
Tänker på er, som alltid!
Stor kram.
Tessan, mamma till Ida och TIm
gud.. du skulle kunna skriva en bok om det här, det är hjärtgripande.. jag läste hela din blogg förut och grät som aldrig förr.. och jag sitter och läser varje inlägg du skriver.. verkligen rörande, fortätt med det!
Tack Sofie för att du delar med dig och berättar för oss alla om Er älskade Prins.
Vi läser och finns här för Er varje dag.
Många kramar till dig och Peter
Jag kan inte annat än rysa när jag läser... "bara det inte är mjölkalleri". Hur många gånger har inte jag och min man sagt under mina graviditeter "bara inte bebisen har kolik...". Som om det skulle vara det värsta som kunde hända oss. Önskar så att det hade varit just mjölkallergi er lille kille hade...
kära du Sofie.. Du berättar allt så fint å läsvärt..ser fram emot en bok el nå liknande skriven från dej ;)
Å alla små varningsignaler e ju symtom på miljoner olika NORMALA saker som drabbar barn heeela tiden så jag förstår att man inte märkt nåt!!
Jag hoppas verkligen inte ni klandrar er för ngt av detta för det e omöjligt!!!
sänder många styrkerkramar å stressar vidare(varit många åkommor sista dgrna så jag har inte kunnat följa bloggen flera ggr om dan som jag brukar,men ni har funnits med i mina tankar hela tiden)
kramar om. å du e så strong sofie!!
Precis som Marie (en mamma med 3små barn) så hoppas jag också att ni VERKLIGEN INTE klandrar er själva på något sätt. Dom varningssignaler som du skriver om är ju oftast helt vanliga saker som ibland drabbar barn utan att blir så mycket mer av det. Tänker på Er idag och alla andra dagar!
Hej Sofie!
Tack för att du delar med dig av din/er och lilla Viktors historia.
Du är så oehört stark och jag tänker på er alla varje dag!!
Mvh Kajsa
Tack för att Ni delar mer er av Er histora. Den berör verkligen. Många styrke kramer till Er.
Tack för att du delar med dig. Det är otroligt hur detaljerat du kommer ihåg allt.
Kramar
Vad duktig du är på att skriva, läser din blogg varje dag, tackar åxå för att du delar med dig av er historia.
Vi blåste bubblor för Victor igår...
Kram till er båda
Hej Sofie!!!
Läser dina ord och tittar in på din blogg flera gånger varje dag för att se hur din dag varit....
Ni har som blivit en del av min dag,mina tankar fladdrar ofta iväg till dig och undrar hur du har det,trots att jag faktiskt inte vet vem du är,men du är ju Victors mamma!!!
Att det blir så nära är nog för att jag läser dina ord som mamma och det värsta som skulle kunna hända mig är att förlora mina barn,dom är ju mitt allt!!!
Hoppas att ni haft en "bra"dag idag...
Kramar om dig
kikar in i din blogg hela tiden. Man får tårar i ögonen när man läser bloggen. tack för att du delar med dig bloggen :D
Kramar Jessica
Sofie, vilket minne du har, sinne för detaljer, fortsätt skriva, du är jätteduktig. Jag hoppas också du trots allt hade en fin mors dag i dag.
vill också tipsa: läste i går på DN´s sportsidor om en mamma som sprang marathon för sin dotter som dog i cancer 21 månader gammal. Hon funderde på att starta någonting i samband med marathon varje år för föräldrar som förlorat sina barn i cancer.
Tack för att du delar med dig av er/din berättelse.
Kramar
Therese
Även jag hoppas att dagen varit bra trots allt... sänder massa massa styrkekramar plus att jag varit inne och donerat mer pengar!
Tack för att du delar med dig av er historia. Du är otroligt duktig på att skriva.
Jag har tänkt på dig idag och jag hoppas att du fick en fin dag trots dina tankar tidigare i veckan. Du är en stark mamma, Sofie.
Kramar / Yvonne
Det måste både vara skönt, skitjobbigt, terapeutiskt och otroligt smärtsamt att minnas och skriva ner allt som hänt. Du är helt klart en väldigt stark människa, även om det säkerligen inte känns så just nu. Läser bloggen varje dag och tänker mycket på er. Tack för att du delar med dig, din styrka gör mig ordlös.
Sköt om er!
Kram
tårarna bara rinner...
Hej Sofie,
Hoppas ni fick en fin dag idag!
Jag är säker på att Victor sitter någonstans där uppe och skickar ner pussar och kramar till sin älskade mamma.
Stor kram,
Tessan, mamma till Ida och Tim
Tänkt så på Er idag!!
Har tänkt mycket på dig just idag. Hoppas att din dag blev riktigt bra trots allt!
Så hemskt å läsa när man vet utgången i det hela. Vi har fortfarande inte fått svar på varför Melker varit så krånglig dem sista dagarna. Han verkar hur pigg som helst. Men när jag vet hur det gick för stackars Victor, så går ju tankarna på högvarv i min lilla hjärna. Men det är ju inte alls likt, så det är väl bara å försöka stöta bort dem onda tankarna...
I fredags åkte vi ut till mina föräldrars landställe och stannade till på Ikea i Uppsala. Då spelade dem låten med Leona Lewis. Det knöt sig i magen på mig och jag kunde inget annat än att tänka på Victor. Jag gick förbi det jag skulle ha flera gånger innan jag kunde stanna till och faktiskt inse att det va det jag skulle ha. Sen gick vi fort ut därifrån. Jag har tänkt på er mycket i helgen. Mina föräldrar minns också lilla prinsen. När vi skulle köpa våra vagnar och åt räkmacka. Tänk om det kunde få vara så igen.....
Melker har även börjat säga BU som han aldrig sagt tidigare. Det gör lite ont samtidigt som jag faktiskt blir lite glad. Tänker på en glad Victor.
Söta fina...
Fortsätt kämpa!
Många kramar
Följer din blogg varje dag så som många andra och tänker på er. Tack för att du delar med dig av er historia, jätte starkt.
Varje dag när jag kör mina tjejer till dagis passerar vi Yttergran..hej hej säger vi då till Victor..
Kämpa på!
Följer Er blogg, har även följt Er kamp i Sjukhuset och jag gråter med Er.
Vi ses i Nangijala Victor!
Kram
Jag läser och gråter... Tur att ni fick en sån fin och snäll liten kille. Hemsk att ni inte fick behålla honom så länge.
Massa styrkekramar!
Hoppas du har det bra, Victor.
Såg i tidningen igår att ni väntar smått och vad glad jag blev för eran skull, inte för att ersätta lilla Viktor, för det går aldrig, utan för att få en chans till lycka igen.
Lycka till :)
usch, jag gråter utav bara läsa. du skriver så bra att man nästan känner din smärta bara genom att läsa. min dotter dog då hon var 2 och ett halvt år. det är inte lätt att förlora sitt eget kött och blod.
