Sinnesrummet

        DATUM: 2009-11-20 TID: 15:42:58
                                             




Rummet känns lungt och fridfullt. Mängder med färger dansar som vilda vågor på väggarna. Lugnande musik för tankarna till hav och vågor, sol värme och frid.
Ett litet liv som kämpar med tunga andetag, ett i taget, ett hjärta som slår. Slangarna slingrar sig som stora ormbon längs bleka ben och svullna lemmar. En kamp om att få leva, en vilja av stål.
Trötta ögon iaktar och håller nervöst de varma fingrarna. När skall de kallna, vilket andetag blir det sista... Ingen vet.

En trött familj i kris som önskar att de var hemma. Som önskar att de slapp stänga in sig i ett litet rum för att slippa medlidande blickar, viskande röster och svåra samtal. Två generationer av kärlek som fyller det lilla rummet och får det kalla att ändå kännas så varmt. Alla sittandes, väntandes på att det oundvikliga skall ske.


2009-04-14







Jag drömde om det här rummet i natt.. Rummet som vi så många dagar satt i och bara väntade, rummet där våra liv förändrades för alltid.
Rummet där Victor dog...

Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna gå in där igen, tanken har ju slagit mig när vi varit på besök på sjukhuset, men jag har låtit bli, alldeles för rädd för hur jag skulle reagera.
Peter har öppnat den tunga vita dörren och kikat in under ett av våra återbesök. Han sade att det kändes obehagligt och konstigt men att han var tvungen.

"Sinnes rummet" kallas det, och är till för avslappning och ro, där man kan som trötta föräldrar gå in en stund och bara glömma bort sjukhusvardagen.
Vi har varit där flera gånger tidigare, innan vi visste att Victor skulle lämna oss, och han älskade att sitta där inne och lyssna på den lugnande musiken, se alla färger dansa på väggarna och att krypa fram till lava-lamporna och busa.
För oss var det som en annan värld som uppstod, när man släckte alla lampor, tände discokulan i taket, slog på ljud, ljus och alla effektfulla ting som fanns att tillgå.
Man glömde för en stund... Tillät sig själv att flyta bort i tankarna till en bättre plats, bort från slangar, cancer och sjukhussalar.

Inte visste vi att det var just där, som vi en tid senare skulle ta vårat sista farväl av vår lilla bebis, under tårar, ångest och hopplöshet.


Tänk vad lite man vet igentligen....


Kommentarer
Postat av: Kristina

All styrka till dig Sofie. Kämpa på. Ta en dag i taget. Lyft fram dina lyckliga stunder med Victor. Ta den lyckan och gör något kreativt av. Glädjs åt lillasyster.

Vi är många här ute i cyberrymden som tänker på dig, skickar styrkekramar till dig.



Keep on fighting

2009-11-20 @ 16:12:18
Postat av: Malin (mamma till Lucas)

Åh Sofie.. Jag gråter lika mycket varje gång jag läser de där raderna du skrev. Det är så fruktansvärt orättvist.



Tänker på er, stor kram

2009-11-20 @ 16:37:44
Postat av: En medmänniska

Gör så ont att läsa dina rader. Vet inte vad jag ska skriva. Ni och Victor finns med mig i tankarna varje dag för jämnan. Vi finns här för er och läser och lyssnar glöm aldrig det Sofie och Peter.

Ska tända ljusen nu för er älskade Victor.

Styrkekramar Malin

2009-11-20 @ 17:12:08
Postat av: Ännu en medmänniska/mamma till 3

Just dom där raderna fastnade hos mig när du skrev dom i bloggen första gången. Kommer ihåg att tårarna bara rann och jag var så ledsen för Victors skull & för Er.



Ditt fantastiska sätt att skriva gjorde att jag nästan kunde föreställa mig hur det var där i det rummet - fast ändå inte. Just raderna om Victors kamp att få leva och hans vilja av stål och hur ni sitter där och väntar på nästa andetag. Vilka fasansfulla dygn det måste ha varit, kan förstå att du inte vill öppna dörren till det rummet.



Ni finns ofta in mina tankar & jag är inne och läser bloggen varje dag om jag har möjlighet. All min beundran till dig och Peter.

Många kramar ♥

2009-11-20 @ 18:48:53
Postat av: Anonym

det är så äkta det du skriver. tårarna rinner och man känner en liten liten del av den stora ångest som finns där. för allt kan man aldrig känna utan att varit just där. men du berör något så otroligt!

2009-11-20 @ 19:54:24
URL: http://hannana.blogg.se/
Postat av: Anna

Tårarna bara rinner ner för kinderna när jag läste detta, tänker på er! Livet är så orättvist och att man ska behöva bli ängel innan man ens hunnit bli trotsig tonåring är fruktansvärt orättvist!! Kämpa på och kom ihåg att det finns många som tänker på er och ger er bamsekramar i tankarna varje dag! Stora kramar

2009-11-20 @ 20:28:53
URL: http://jagochpyret.blogg.se/
Postat av: ParadisFrida

När jag läser dom här raderna igen är det som en stor kall hand kramar mitt hjärta, så hårt och obarmhärtigt....

Jag är så ledsen för det som Lille Victor tvingades genomgå och sorgen som du och Peter måste leva med resten av era liv!



Jag önskar att jag kunde göra något för er.



Skickar mina varmaste kramar <3



Victor för alltid i mitt hjärta.....

2009-11-20 @ 20:54:51
Postat av: Ida

Som vanligt vet jag inte riktigt vad jag ska skriva... tårarna sprutar... att ni måste leva me detta är ofattbart... att lilla lilla fina Victor fick genom lida denna hemska sjukdom, att ni förlorade eran älskade son... finns inga ord... jag blir så fruktansvärt lessen... de gör så ont... tänker mig in eran situation... hade nog inte klarat de...

Massor med varma styrke kramar från oss i Norr

2009-11-20 @ 21:24:53
URL: http://idanilden.blogg.se/
Postat av: Jenny - tvåbarnsmor

Det är så hjärtskärande att läsa, kan inte ens försöka förestäla mig hur ni då känner... Usch, det är verkligen bara så fel det som hänt er!!!

Men vad skönt det måste varit att dom har ett sånt fint rum ändå... Så att ni fick komma bort från allt ont för en stund...



Många varma kramar!

2009-11-20 @ 21:49:36
Postat av: Annika

Minns åxå de där raderna.Läste dem några dagar efter att Victor gått bort och jag hittade till bloggen. Vet inte riktigt vad jag säga mer än att jag bara hoppas så innerligt att ni aldrig mer behöver sitta vid något av era barns sida och vänta på att de ska somna in. Oavsett var det är.

2009-11-20 @ 22:05:16
URL: http://dagarmedhedda.blogspot.com
Postat av: Caroline

Kan inte annat än hålla med alla som redan skrivit genom dimman av tårar. Det är så sorgligt och orättvist att man knappt kan andas när man tänker på det.

2009-11-20 @ 22:11:16
URL: http://lambisoft.blogspot.com
Postat av: Jenny i Skåne (mamma till tre)

Precis som Ännu en medmänniska/mamma till tre skriver, så har de där raderna fastnat i mitt minne. Det känns oerhört tungt att läsa dem igen, även om jag vet precis vad som står, och jag kan bara föreställa mig hur vansinnigt det måste vara att sitta och vänta på att ens barn ska dö ifrån en. Att man önskar sitt barn ro i allt det hemska, men samtidigt hoppas på ett sista litet mirakel. Jag är så ledsen för er skull.



Många kramar!

2009-11-20 @ 23:14:10
Postat av: Hanna K

Som många andra skriver har de där raderna fastnat så hos mig också. Vad ni kände och upplevde just då kan man inte föreställa sig. Helt ofattbart att föreställa sig.

Kram.

Postat av: Anna WWmor

usch.. får svårt att andas när jag läser detta igen.. Jag kan inte begripa varför man som förälder måste sitta och vänta på att sitt barn tar sitt sista andetag.. usch.. jag blir såå arg, så ledsen och det gör så himla ont i mig.

Kan inte, vill inte tänka mig hur hemskt det måste varit för er..



Vill skicka en bamsekram till dig Sofie...

2009-11-20 @ 23:29:27
Postat av: Marie (en mamma med 3små barn)

Dessa rader du skrev fastnade första gången jag läste dom den där dagen i april...

Men trots att det känns som man varit med för dina detalierade ord så går det ändå inte att föreställa sej...

(jag kan bara referera till egna erfarenheter då pappa dog,å det rummet på sjukhuset kunde jag inte gå in i sedan,trots att jag abetade på avd brevid å såg det dagligen)

Vissa saker gör för ont helt enkelt.



kliva in i "sinnes rummet" å slippa dessa vita korridorer för en stund.. känns sorgligt att victor inte fick vara hemma...men sinnes rummet måste ändå varit en fridfull och avslappnad "miljö" att vistas i... Å trivdes han i det rummet måste Victor ändå haft en trygghet där,trots allt hemsk..

usch...det finns inga ord å säga..

alla styrkekramar till er!!!!

2009-11-21 @ 19:25:46
Postat av: Maria

Åh, det gör så ont i hjärtat att läsa de där orden igen. Tårarna rinner förstås.



Jag kan inte förstå var du hittar din styrka - du är helt fantastisk Sofie.



Många kramar

2009-11-23 @ 08:38:09
Postat av: Tessan

Som flera ovan skrivit, så var det även det inlägget som gjorde så jag fastnade här. Artikeln och bilden i Aftonbladet och sedan hittade jag in här. Jag har läst det inlägget så många gånger och gråtit floder - kan inte släppa, vill ändra det som hänt... Även om det låter bisarrt så känns det skönt att det var där inne er prins fick somna in, när han nu inte fick komma hem. i ett rum som han tyckte om. Hoppas det var en fin dröm.



Kram,

Tessan, mamma till Ida och Tim

2009-11-23 @ 09:19:03
URL: http://tessanova.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:
Innan du kommenterar, har du läst inlägget?:


Trackback