Själen...
DATUM: 2009-09-24 TID: 10:53:01Förr hade jag Victor att glädjas åt, vi spenderade varenda sekund tillsammans och min mammaledighet var en av de bästa perioderna i mitt liv.
Vi hade så mysigt han och jag och det kändes som att livet hade en mening. Det var det här som var livet, det som man ängnar sin barndom och tonårsperiod till att sträva efter, att bli vuxen.
Jag älskade att vara mamma, det fanns ingenv tvekan om det. Jag kände aldrig behovet av att följa med mina jämnåriga kompisar ut på krogen eller att skaffa barnvakt för att kunna gå på "den där festen".
Jag hittade mycket hellre på något tillsammans med Peter och Victor, bara vi, eller gick på långa promenader med barnvagnen för att visa och berätta om "tomtar" och "troll" och allt annat magiskt som lever i skogen.
Vi kunde sitta i timmar och läsa spännande böcker, måla fina teckningar eller dansa tillsammans. Han älskade musik och sång, precis som jag, och började alltid röra sin lilla kropp i takt till tonerna från CD;n.
Vi blev snabbt en del av varandra, samma varelse uppdelad i två.
Jag vaknade flera sekunder innan han började gråta på natten av ren instinkt, och kände alltid på mig om något var fel.
Jag trodde att det skulle vara vi för evigt, att inget kunde skilja oss åt... Tänk så fel jag hade.
När vi fick diagnosen den där Augustidagen för över ett år sedan så dog en bit av mitt hjärta redan då. Jag såg inget ljus i den långa behandling vi hade framför oss, bara en suddig, oviss framtid som skrämde mig till döds.
Mitt barn hade fått en dödsdom. Mitt älskade barn skulle dö.
Allteftersom tiden gick så lärde man sig att axeptera tillvaron och hoppet började växa i takt med behandlingen. Allt gick ju såå bra.
Om man hade en apparat som kunde blicka in i människors innersta, som kunde syna själen och våra innersta känslor så skulle det inte finnas så mycket kvar av min själ.
Stora söndertrasade hål som rivits upp mer och mer efter tunga besked, oro och sorg.
För varje gång jag satt brevid vår lilla prins och såg hans rädsla i ögonen inför en sövning, nålstickning eller operation så revs ett litet hål upp i mitt innre.
När hans små taniga armar i desperation stäcktes efter mig och när hans blick skrek "Ta mig härifrån mamma, varför skyddar du mig inte?!!", så utpålånades ytterligare en del.
Det största hålet bildades när han tog sitt sista andetag mitt framför oss i sängen. I samma stund som ljuset slocknade i hans trötta ögon så slets det upp en sådan reva i själen att den kommer för alltid att vara trasig.
Det hålet är för stort för att någonsin kunna läka igen.
Jag hoppas med tiden att de små hålen kan sys igen med trådar av kärlek från det nya barnet och med väv av hopp för framtiden.
Jag vill inte ge upp trots att det vore den lättaste vägen ut. Men hur mycket smärta och saknad kan en människa bära?
Jag vet att jag inte är den enda som är trasig och som sörjer. Victor lämnade efter sig en pappa och tre syskon också, som även de kämpar varje dag med saknaden.
Jag vet att när jag skriver om min sorg så beskriver jag även Peters sorg, ty den kontakt som fanns mellan dessa två är sällan att skåda.
Jag är så glad att de fick den fina och speciella kontakten som de fick, men samtidigt så ledsen att den inte kunde behållas kvar.
Vårt "för evigt", blev till "alldeles för kort"...
Vår familj blev en mindre när du plöttsligt rycktes bort...
Kära sofie jag skickar dig en massa styrke kramar....tänker på er varje dag.
ÄLSKADE SOFIE!!!
Jag gråter med dig och kan inte ge ord som gör allt lättare. Sorgen kommer alltid finns där och det är ofattbart att sätta sig in i hur det känns att förlora sitt barn, sitt allt. Jag är helt utan ord, det existerar endast sorg när jag läser dina fina och rörande ord.....KRAMAR
Ingen ska behöva gå igenom det ni har gått och fortfarande går igenom. Nu rinner tårarna igen....Lilla fina Victor<3
Jag hoppas Sofie att hålen i era själar ska läkas med tiden....även om dom inte kan läka helt så i alla fall så ni kan känna meningen med livet igen även om saknaden alltid kommer att finnas.
Eran lilla tjej är ju hälften du och hälften Peter, precis som Victor....Så hon är ju oxå en del av honom...
Jag är så ledsen för eran skull, vill bara kunna göra allt bra för er igen =(
Tänker på er!
Kramar
Kära Sofia Och Peter! Jag tänker på er varje dag och jag läser din blogg flera gånger varje dag. Jag miste min mamma i cancer för 2 år sedan, jag han precis berätta för henne att hon skulle bli mormor igen. Hon blev så glad såg framemot en liten i familjen igen. Men hon han aldrig med att se honom innan hon dog. Att hon inte finns med mig i dag känns väldigt tungt, men jag hoppas som att hon finns med mig varje dag ser framstegen som min son gör.Jag tror inte att man bara försvinner utan man finns kvar någonstans. Jag tror att även Viktor ser på er och ser allt ni gör och säger. Han gläds nog att veta att han ska bli storebror. Han kommer att bli en skyddande ängla bror åt sin lilla syster.
Jag vet att det känns tungt men jag hoppas att ni kommer att känna er lite bättre när den nya bebisen kommer. Man kan aldrig glömma någon som man har så kär. Jag har även jag varit inne på att gå till någon som kan prata med de döda. För att få kontakt med min mamma. Hoppas att den du ska möta kan ge dig glädjande svar. skriv gärna i din blogg hur det gick om du orkar.
Många stora kramar från
Ann-Sofie
Hej Sofie och Peter!
Du skriver så fint och rörande Sofie! Jag sitter här och försöker läsa genom tårarna. Jag blir så rörd. Min lilla dotter leker bredvid och tittar lite konstigt på mig när jag sitter och snyftar. Jag tänker på er varje dag. Och hoppas att ni snart kan se lite ljus i vardagen igen.
Kram från Therese och Hilma
tänker på er varje dag, och fäller en tår varje gång jag tänker på att ni inte får ha eran finaste prins hos er.
men förhoppningsvis så skickar han ner lite drag från honom till den nya bebisen,att den nya också älskar musik och att dansa kanske eller att alltid busa med er :) och att ni då vet om att victor tittar på er och att det va han som skickade dom där dragen till den nya bebisen :)
massa kramar av ren och skär styrka till er allihopa!
Tårarna flödar som vanligt när jag läser din blogg...Åh vilket otroligt hål i hjärtat Victor måste ha lämnat, ett hål som alltid kommer att finnas där, ni kommer nog alltid att vara "en för lite"... Svårt att sätta sig in i men inte svårt att förstå! Men jag tror att fler lyckliga dagar ändå väntar, och du kommer känna dig som 2 delar av samma varelse med din lilla flicka i magen, trots att någon fattas!
Stora kramar!
Sofie... Du skriver så himla rörande och fint om Victor!!
Att en del av en själv slitits bort å att sen försöka skrapa upp resterna för att leva vidare.Att orka le igen och att lära sej leva ett helt nytt mer annorlunda liv med ett trasigt hjärta är beundransvärt.Ett trasigt hjärta som måste formas om.
Jag tror och hoppas att när lilltjejen väl är ute så kommer du mer och mer få tillbaka lite av det liv som du älskade så högt..
Victor fick ett alldeles för kort liv,men så fyllt av kärlek.Tänk hur många barn som skulle behövt en sådan supermamma som du!!!
Ni håller Victor levande så han kommer alltid att finnas kvar,tänk att en liten gosse har gjort så starka avtryck i så många människors hjärtan!!
Fått så många föräldrar att öppna ögenonen få det dom faktiskt har och lärt så många människor att uppskatta sånt man egentligen tar för givet..
Det hade aldrig blivit så utan er sofie och peter!!
jag tänker på er dagligen..
många varma kramar // Marie
Du skriver som vanligt så fint och fyllt av smärta att hela kroppen snörps åt. Jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag tänker på er och lilla Victor varje dag. Om man kunde skriva om historien....
Kramar från Skåne
Du skriver så fint om hur du känner, känner med er och tänker på er var dag.
Många kramar
Mina "hål" efter Victor kommer heller inte att läka. Trots att det är en liten kille som jag lärt känna via cyberspace så har han gjort ett avtryck och han kommer alltid att saknas. Och det gör ont att tänka på vad ni går igenom för som mamma vet jag så väl vad du talar om när du beskriver dina dagar med Victor. Och att bli fråntagen det måste ju vara som att mitt levande jag, dör.
Den sista bilden som du visar är så stark - jag har tittat på den många gånger. Du och Victor så mycket tillsammans men man förstår när man ser de tunna slangarna att "tillsammans" inte är så självklart. Det är så orättvis att ni drabbades av det här och jag beundrar er varje dag för er styrka att fortsätta.
Styrkekramar i massor / Yvonne
åh sofie!
jag lider med er och tänker på er varje dag!
styrkekramar i massor!
Kära Sofie, du skriver som vanligt så fint och vackert om det som är så sorgligt och "fel". Jag har också precis som Yvonne i Handen skriver också en sorg och saknad över Victors alltför korta liv och hur det hela slutade. Vill som Malin skriver ovan göra allt bra, men vet att det inte går. Såret kommer aldrig att läka men jag hoppas och tror att genom Victors syster så kommer ni att uppleva lycka igen även om en person för alltid och evigt kommer att fattas Er.
Många styrkekramar och beundran till både dig & Peter - Ni Victors för alltid fina föräldrar
Sitter på jobbet, eleverna kommer precis in från rasten och därför blev mitt svar lite "svamligt" det är så mycket jag vill skriva men har svårt att finna de rätta orden. STORA KRAMAR TILL ER
Tror just att den enorma tomheten måste vara värst. Jag inbillar mig att om du redan haft ytterligare ett barn hade du haft något annat att lägga fokus på, något positivt. Jag menar inte att det hade varit enklare att hantera sorgen, men det hade funnits en anledning att kliva upp på morgnarna och ta sig genom dagen. Hoppas du förstår hur jag tänker. Jag tror att när din lilla bebis föds kommer ditt liv åter succesivt att fyllas med glädje och skratt även om du för alltid kommer att fattas din son.
Vill bara säga att jag lider så fruktansvärt med dig och din familj..läser din blogg varje dag med gråten i halsen varje gång!
Jag har själv en dotter på 19månader , skulle något hända henne så skulle jag nog inte överleva, därför tycker jag att du är en väldigt stark människa , Viktor vill säkert att du ska fortsätta leva , må bra och ta hand om hans lillasyster i framtiden.
Jag hoppas verkligen att Er framtid bara blir ljusare o ljusare...
Många kramar Maria
åååååå underbara sofie !
HUR fan orkar man sånt här ?????
fan va arg ja blir när barn rycks bort, va finns det för mening me sånt ????
USCH, tårarna sprutar !! GUD va detta gör ont i mig o då för att ja veeet hur du lider !
tycker så synd om er ! önskar det fanns nåt man kunde göra !!!!
kram betty
Jag önskar så att jag kunde flyga upp till himmeln och hämta en frisk Victor (även de andra små änglabarnen som ryckts bort alldels för tidigt) och lämna tillbaka honom där han hör hemma hos sin mamma & pappa & syskon..
Det här är så sjukt så oerhört fel.. Victor skulle va här, det är bara så fel, fel fel....
Lider med er och önskar att jag kunde axla er sorg om bara för några minuter..
Kram Tess mamma till 2 grabbar
Sofie! Ni är helt fantastiska föräldrar. Du skriver så fint om er sorg och era känslor för Victor.
Tänker på Victor varje natt, då jag stoppar om vår lilla Lina som föddes ett dygn innan er fantastiska Victor rycktes bort. Lina har en Laban filt i sängen och varje gång jag lägger på henne den tänker jag på Victor.
Ta hand om varandra! Önskar att jag kunde göra nåt för er.
Kramar i massor
Veronica
Du skriver så oerhört fint om Victor. Blir tårögd. Förstår inte hur det är att mista ett barn men kan bara tänka mig. jag miste min Pojkvän för 4 år sedan i Cancer. Det kom otroligt plötsligt att han gick bort. de skulle bara operera honom och hans kropp orkade inte mera. Eftersom operationen skedde utomlands så fick jag inte reda på det förens 1 dygn senare. och då via en av hans kompisar.?!?!? Så fruktansvärt jobbigt. Vad som verkligen hände kommer jag nog aldrig få veta. Varje dag är en kamp. Jag har ny kille som jag bor tillsammans med nu sen 2 år tillbaka. men tänker varje dag på honom. Har svårt att släppa taget. har svårt att åka någonstans utan att min nya kille är med. Är rädd att förlora någon så nära igen.
Skriv gärna tillbaka.
All kärlek till er!
Sara
Hej Sofie, jag läser din blogg ofta och beundrar ditt sätt att skriva, så öppet och ärligt.Tårarna trillar trillar på mina kinder när jag läser om vad ni gått igenom. Ingen månniska skall behöva gå igenom detta... det är omänskligt! Vi kom till avd 95A den där aprildagen när eran prins flög vidare. Samma dag påbörjade vi vår resa med våran dotter och håller på fortfarande. Och önskar att vi snart skall få lite positiva besked... det sista som överger en är hoppet! Tänker på er och tack för att du orkar skriva. Kram Maria (Jossans mamma)
Åh Sofie, kunde jag så skulle jag krama om dig just nu!!! Jag vet inte vad jag ska skriva... Jag känner bara sån frustration över att inte kunna göra något, över att er Victor inte får komma tillbaks till er! Som mamma så känner jag så väl igen den otroliga kärleken till sitt barn som du beskriver. Fy vad jobbigt ni måste ha det... Man ska inte behöva gå igenom en sån här hemsk händelse och förlust! Men jag tror, precis som du, att ditt stora hål i själen kommer läkas mer och mer med tiden. Ett stort hål kommer fyllas när du får upp er nyfödda bebis på bröstet...
Många kramar till er!
Vilken pärs ni har gått igenom och fortfarande går igenom! Sitter och stört gråter när jag läser om er. Ingen ska behöva gå igenom nått sånt här!
Har inga barn själv, än, och kan inte ens föreställa mej eran smärta, ändå smärtar det mej nått alldeles jätte mycket att läsa om allt som hänt er! Önskar er all lycka till med den lilla som är på väg, och hoppas att hon ska skänka er oändligt mycket lycka, även om saknaden efter Viktor alltid kommer att finnas där!
<3
Vet inte vad jag ska skriva som tröstar dig och din familj. Har tack och lov aldrig upplevt den formen av sorg så jag kan inte säga jag förstår hur du känner dig för det gör ingen som inte varit i er situation.
Jag har barn och jag har upplevt sorg på nära hand så jag lider med dig, känner för dig och tänker på er varje dag.
Livet är så orättvist och varför fick inte en liten Victor leva sitt liv.
Du är en stark människa, det kan man läsa mellan dina rader. Du kommer att någon gång vakna en morgon och tänka på Victor men känna att du orkar gå upp och kan hantera dagen. DU kommer att skratta och le när du tänker tillbaka på Victor. Kanske inte nu men en dag. Låt sorgen få ta sin tid.
Styrkekramar igen (kan man inte få för många av....)
Kramar och håller om, önskar att jag kunde ta bort det onda...
Åh, lilla lilla Victor. Varför fick du inte stanna kvar här på jorden?
Du fattas oss alla, även om jag inte kände dig så lider jag så grymt med din familj.
Jag vet att du vakar över dom från det lilla blåa molnet du sitter på och jag vet att du kommer att skydda dina nära och kära för alltid.
Jag önskar man kunde trösta dig. Du skriver så levande och ögonen står fulla av tårar varje gång man är på din blogg och ser bilder av din lille prins.
Jag tror inte att tiden läker alla sår, jag tror aldrig man kan komma över det du fått utstå, smärtan av det kommer du att leva med för alltid. Men jag vet att ditt liv snart kommer att få en mening igen. Du väntar Victors syskon och när du fått det barnet i din famn kommer du känna mening med livet igen.
Stora styrkekramar från en som tänker på dig
Jag kan känna sådan ilska också. TÄnk alla pengar som läggs på skit, krig, vapen, knark. Hade man lagt de miljarderna på forsking istället så hade nog ingen behövt dö i cancer.
Jag kan inte föreställa mig hur det känns för er. Med tårar i ögonen skickar jag iväg några stärkande kramar och hoppas de når fram till er alla.
Jag förstår faktiskt precis vad du menar. Jag har själv känt likadant. Att jag kunde kliva ur mitt eget liv. Att inte orka vara sig själv längre, jag önskade att jag kunde byta. Dock mår jag bättre idag, men jag mådde dåligt av en helt annan anledning än vad du gör. Även om jag fortfarande kan bli less och känna hopplöshet, så lever min mamma fortfarande. Hon är sjuk ja, det är obotligt visst, men hon är fortfarande här. Och jag tackar för varje dag hon får.
Er Victor var en så otroligt fin liten pojke. Det kan man se på alla bilder av honom och av det du berättar. Jag önskar så att ni hade fått behålla honom här på jorden. Man ska inte behöva begrava sina barn. Sköt om er.
Kramar
Det gör verkligen ont i hjärtat att läsa dina ord. Och jag kan inte ens föreställa mig hur du och Peter måste känna det. Det finns nog inga ord som kan få dig att må bättre. Men ni får fortsätta att kämpa, för varandras skull och för den kommande bebisens skull.
lider så mycket med er i sorgen...önskar så att allt bara skulle vara en mardröm å ni vaknar upp å har en frisk victor hos er....sorgen/saknaden/tomheten kommer alltid att finnas kvar men nån dag börjar det kännas LITE lättare....har ju skrivit här tidigare och jag vet inte hur jag skulle kunna gå vidare om nåt av mina tre barn dog....för flera år sen var jag förlovad med en kille som tog sitt liv....efter ett tag gick jag vidare MEN sorgen och saknaden finns fortf kvar och en del av mej dog när han dog....tar fortf fram fotoalbumen å tittar å minns tillbaka å har ännu en hel massa saker kvar som var hans...kramar i massor till er.
Har precis kommit hem efter en lång dag utan internet. Läser ditt inlägg med tårar som bränner innanför ögonen. När jag cyklade hem tänkte jag en stund på Victor och hans sista minuter i livet. Kommer ofta på mig själv att tänka på just detta och hur orättvist det var att han - en så liten, liten oskyldig människa, en så liten kropp - skulle behöva ha ett så svårt slut. Och att ni skulle behöva uppleva det. Jag önskar att ni åtminstone fått se honom somna in lugnt och stilla.
Jag tänker ofta på att jag vill stanna tiden med min egen dotter. Tittar extra mycket på henne när hon - precis som victor tydligen också älskade - dansar, diggar till musiken. Sofie, du gör att jag
tänker mer på att ta vara på tiden, se och lyssna på min dotter. Jag tror och hoppas att du kommer känna meningen med livet när du återigen får hålla en egen baby i famnen. Ni kommer inte att ge upp. Det finns ingen mening med det heller. Ni kommer ha bättre och sämre dagar. Men ni klarar det. Om inte annat så för tjejen som snart tittar ut.
God natt och sov gott!
Sofie, jag läste det här inlägget i dag på jobbet och var tvungen att gå som en robot resten av dagen, av rädsla för att börja störtgråta. Du skriver så äkta, det går rakt in i hjärtat. Då, när jag läste det visste jag inte vad jag skulle skriva. Tänkte låta det vila lite. Nu när jag läser det igen hittar jag fortfarande inga ord. Det enda som kommer är tårar. Det är så stort, så hemskt, så sorgligt. Jag önskar så att ni hade er lilla fina Victor hos er! Att ni fick ha honom hos er för alltid! Jag är så otroligt ledsen för er skull...
Victor, för alltid i mitt hjärta och alltid i mina tankar!
Stora kramar,
Tessan, mamma till Ida och Tim
Åh Sofie.. Du skriver så otroligt fint om Viktor.. O du verkar vara en sån fantastisk människa..
Jag tänker på er..
Kramar
Du skriver verkligen så himla bra, förstår inte hur du kan få ord på dina känslor. Sånt klarar jag inte av. Tårarna rinner som vanligt när jag kommer hit, lider så med dig. Stor kram,
Hej Sofie
Tårarna rinner ner för mina kinder, vet inte riktigt vad jag ska skriva, har svårt att hitta orden. Men jag kände att jag ville lämna ett spår. Säger som många andra skrivit, du skriver så oerhört fint och ärligt. Önskar att ingen behövde gå igenom det ni gått igenom och fortfarande går igenom.
Jag förlorade min mamma för 16 år sen i cancer, hon blev 33 år gammal , då va jag 11 år. Vet inte hur man lyckas gå vidare efter att man förlorad någon nära men på nåt sätt så gör man det...
Jag är idag mamma till 3 underbara barn, som aldrig fått träffa sin älskade mormor. Det gör ont i mig. Min dotter som är 5 år, saknar henne oerhört trots att hon aldrig träffat henne. Vi döpte vår dotter efter min mamma (i mellannamn) jag vet inte vad det är men det känns som dom har en kontakt som inte går att beskriva i ord.
Jag tror att det finns något efter detta livet. Min mamma var väldigt intresserad av det okända, det andliga och jag har en stark känsla av att hon är med oss varje dag. Min mormor är medial och jobbar mycket inom detta. Hon har bl a seanser, spår i kort m.m. Jag har under en seans med henne "träffat" min mamma. Tyvärr bor hon inte här i Sverige. Men jag har varit hos en bekant till henne, Terry Evans, tyckte att han va väldigt duktig men han har lång väntetid. Vet inte ens om man får skriva upp sig just nu...
Ledsen att det blev så långt...
Många kramar till er!
åååh sofie. nu rinner mina tårar igen. du skriver så himla berörande. ingen absolut ingen ska behöva gå igenom det som ni gör. önskar mest av allt i världen att jag kunde göra så ni fick träffa er älskade lilla victor igen <3 men tyvärr är sanningen en annan. tänker på er. kramar om
Tänker på Victor och er varje dag. Vet att det inte är någon tröst men Vi finns här för er. Glöm aldrig det Sofie o Peter!
Ljusen brinner här för er älskade Victor.
Varma kramar Malin
Hej Sofie!
Vill bara skriva några rader till dig, jag har följt din blogg under eran resa, och du har berört mig så med dina tankar och ord. Varje gång jag kommer in på din sida så blir jag så oerhört rörd av dina vackra ord du har för eran lilla prins!
Jag hoppas verkligen hoppas att du snart kommer att må bättre, kan inte finnas nån värre smärta än att se sitt barn försvinna ifrån en, på det sättet ni har fått vara med om.
Jag tänker på er.. Varma kramar Marie & William
Hej!
Jag har varit inne på din blogg några gånger och varje gång jag läser så gråter jag. Jag berörs så starkt av dina ord och tankar, du skriver så man rycks med och all kärlek ni har för er fina son.
Jag kan inte annat än att tänka på er och skicka styrkekramar.
Många kramar från ELin
Hej sofie.. Du skriver verkligen bra i din blogg, du får fram det på så bra sätt om din kärlek till victor.. Samtidigt som jag lider med dig och din familj.!! Tänker på er och följer din blogg varje dag.!!!
Kramar Marie
Hej!
Vi heter Zandra, Ingrid och Johanna och går sista året på Gångsätra gymnasium, Lidingö. Vi håller på med ett projektarbete där vår huvudfråga är ”Vilken vård erbjuds cancersjuka barn i Sverige respektive England”.
En fråga som vi även har är ”Varför har England så många hospice för cancersjuka medan Sverige har noll?”. Varför prioriterar England cancersjuka barn högre än Sverige?
För att komma till England behöver vi hjälp, därför har vi kontaktat dig för att se om du skulle vara intresserad av att göra lite reklam för vår blogg. Den heter http://forvitality.blogg.se/ , så gå gärna in och läs!
Tack på förhand!
Jag gråter när jag läser det du skriver, blir så berörd av alla dina känslor och tankar..
Jag finner inga ord, det är så hemskt och orättvist!!
Eran älskade Victor och ni har berört mig så mycket.
Sofie, du kommer att känna lycka och glädje när eran lilla sessa, Victors lille syster kommer till världen, känna mening med livet igen.
Jag tror inte att man någonsin blir hel igen, tiden läker inte alla sår. Eran älskade fina Victor är allt för er och han kommer alltid att saknas i erat liv. Ni går igenom det värsta sorgen som finns, ingen ska mista sitt barn. Önskar av hela mitt hjärta att han fick vara med sin älskade familj för alltid.
Eran fina och glada lilla Victor har gjort ett stort
avtryck i mitt hjärta, kommer aldrig någonsin glömma den modigast prinsen eran älskling.
Lider så med er..
Varma kramar
Jessica
Det finns inga ord som tröstar dig och de dina.
Skickar kramar och hoppas de värmer.
Jag berörs så otroligt av att läsa om Victor, och om Er, hur ni ska gå vidare. Fy fan det måste vara fruktansvärt! Blir arg på sjukdomen, ledsen.
Man ska inte behöva begrava sitt barn. Det får bara inte vara så.
Vill bara krama om dig, vill ta bort din smärta. Men det går inte. Önskar dig all lycka med bebisen i magen.
Jag bor i samma kommun som du, när jag första gången fick veta om detta med Victor - var när det stod på löpsedeln om vården ni önskat få ha i hemmet. Åh, vad jag önskade att allt skulle bli bra.
Vet inte vad jag ska skriva nästan....vill bara att du ska veta att jag, o många med mig, blir så ledsen av att det blev såhär. Och genom att läsa det du skriver så blir jag så tacksam över det jag har. Och det kan man behöva påminnas om. Tack.
Styrkekram
Anna
kära kära sofie
om jag bara visste vad jag ska skriva, de är så hemskt å såren så djupa...
Tänker på er alla!
Bamse kramar från Norr
hemskt att ett så litet barn ska somna in, hemskt att ett sådant litet barn (barnöver huvudtaget) ska kunna bli sjuka. hemskt.
förlorade nyligen än riktigt nära nära bekant/vän i bukspottkörtel och lever cancer. cancern är hemsk, och brutal... mer pengar till forskning och mediciner och allt!
Hålet i själen kommer nog aldrig att läkas helt. Men i takt med att livet sakta kämpar sig vidare så kommer hålet bli "milimeter-lite" mindre för var dag. När den lilla dockan föds kommer kärleken leva genom henne, ett litet liv som kommer att ge dig hopp om livet igen.
Det värker i mig när du beskriver hur du känner. För mig och alla andra föräldrar är detta vår värsta mardröm. Att mista den person man älskar mer än själva livet!
Det gör för ont att tänka på och detta lever ni med. Varje dag, varje timma, varje minut och sekund. Jag förstår att både kropp och själ värker. Men vi är många. Många som finns, hoppas och tror på att du en dag ska känna dig hel igen. Hel fast på ett annat sätt. Om du förstår vad jag menar.
Alla mina varmaste tankar går till er.
Kram Helena
Ska tända ljusen för Victor nu. Tänker på er!
Kram Malin
Precis såsom Helena ovan skriver känner vi Alla för Er Sofie och Peter! Vi finns här för er och vi är många.
Mkt bra o fint skrivit Helena.
Kram Malin
Du skriver så fint Sofie och jag önskar så att ni kunde få Victor tillbaka. Jag håller helt med i det som Helena skrev.
Kramar
Jag lider verkligen med dig när jag läser det här. Det känns verkligen som ett hugg i hjärtat att höra om barn som dör. Jag hoppas att cancer en dag ska besegras för gott. Önskar er all lycka i framtiden.
Kärlek och styrka till dig Sofie ♥
Gråter! Så orättvist! Hemskt! Ni finns i mitt hjärta och mina tankar! Skulle så gärna vilja hjälpa er - och mig själv om jag kunde. Känner så väl igen känslorna du beskriver och mår fortfarande dåligt av allt som upplevts men det är bara att kämpa vidare precis som du skriver.
Många kramar
Många varma kramar
Hej Sofie! Jag följer din blogg varje dag. Finns det nån möjlighet att nå dig via mail? Har för mig att jag sett någon adress på bloggen men jag hittar den inte.
måste bara säga vilken fantastisk mamma du har vart åt Victor, ja blir tårögd av att se alla vackra bilderna med er<3 Victor var det absolut vackraste barnet på jorden. jag tycker att ni är så starka och ha kunnat gå igenom allt det här, ni var starka och stöttade honom under den hela jobbiga perioden.
du skriver så fint om honom varje dag jag önskade såå mycket att han kunde komma tillbaka till jorden.
många kramar<3<3<3<3
