Funderingar och svåra beslut
DATUM: 2009-09-16 TID: 18:09:26Jag och Peter sitter just nu i tankar och diskussioner om vi verkligen orkar bo kvar i huset där vi bor nu eller om vi skall ta steget att flytta.
Det känns trist samtidigt som att det på något sätt känns infekterat att vistas inanför de fyra väggarna.
Victors rum känns mer som ett museum där man får kalla kårar när man går in, än hans mysiga barnrum som det faktiskt en gång var.
Men man skall ha orken att ta steget och byta bostad också. Utbudet är litet just nu och vi vill verkligen hitta rätt läge om vi skall genomföra det.
Jag tror på något sätt att det är hela tanken på att fly bort från ångesten och minnena som lockar, men jag vet ju att de även kommer att följa med till det nya huset.
Svårt val...
Magen för liv som bara den. Hårda sparkar och riktiga kullerbyttor presteras det därinne och det är faktiskt en av de få saker som får mig att bli alldeles varm inombords.
Att bära på liv... Ett nytt litet liv...
Jag tycker synd om Peter som aldrig kommer att få känna känslan av att bära på ett barn. Speciellt i stunder som nu, då jag ändå tar mycket styrka och kraft ifrån graviditeten.
Det är svårt att veta vad som skall fylla hans tomrum nu innan barnet är fött.
Jag önskar att Äntligen Hemma eller Bygglov kunde komma ut till oss och bygga två nya sovrum. Då skulle det inte kännas lika panik med flytt och allt eftersom att Victors rum kunde få lämnas ifred.
Men vi måste ha fler rum om vi skall få plats med den nya bebisen och vi vill ju inte jäkta med att flytta ut hans saker. *suck*
Det är känsliga saker det där om hur man skall göra. Några råd ?
Kramar
Jag hade väntat. Jag hade låtit hans rum vara så länge. Det måste ju inte stå färdigt när prinsessan föds. Ni kan göra det tillsammans när ni har henne hemma. Jag tror det kommer att kännas lättare då.
Låt det bli att hon får ärva och ta över istället. När ni inte har henne framför er blir det nog lätt "byta ut" känslan som kan söka er om ni gör om rummet nu.
Men att hon får ärva av sin storebror.. Jag tror det kan kännas lättare.
Det ger en otroligt glädje att inreda och göra fint till en ny bebis men just i ert fall så tror jag det blir för mycket mixade känslor.
Men ni ska göra så som det känns bäst för er.
Hej!
Några råd kan jag inte ge, men jag känner igen mig i din önskan att flytta. De senaste veckorna har jag också tittat runt bland villorna och bostadsrätterna som finns till salu. Vi trivs bra i vår lägenhet och jag hittar inget annat som jag blir intresserad av, men ändå kollar jag utbudet varje vecka.
Behovet av förnyelse gnager inombords, men för min egen del tror jag inte att lösningen är att flytta. Jag är nog mest rastlös och otålig och vill bli klar med sorgearbetet. Det låter så dumt. Jag vet ju att det måste få ta tid, men jag vill bara bli "klar". Jag vill kunna känna mig glad igen, känna att jag har kommit framåt och klarat mig förbi det värsta. Även om jag vet att jag inte har det...
Även om Tilda på sätt och vis dog hemma, på skötbädden i vår tvättstuga, så upplever jag inte att vårt hem är fyllt med jobbiga minnen (hennes frånvaro är ju tydlig förstås och vi påminns ju hela tiden, men det går att uthärda). Vi har plockat undan hennes saker allt eftersom, men en del finns fortfarande kvar. För oss är det lite annorlunda, eftersom Tilda har en storasyster som har haft de flesta barngrejerna före henne, så det mesta av barnsakerna är bådas. Det är svårare med sakerna som Tilda hade fått själv. Vi har gjort en minneslåda där vi sparar en del kläder som är starkt förknippade med henne, alla kort som bekanta skickade efter att hon dött, sandalerna som hon fick veckan innan hon dog och som hon var så stolt över, och hennes favoritleksaker.
Några veckor efter begravningen gjorde vi om hennes rum till gästrum, med ungefär samma möbler men anpassat för vuxna. Kudden luktade inte längre Tilda och rummet kändes så tomt och livlöst. Vi hoppas att vi får fler barn om ett tag och jag kände personligen att jag ville att rummet skulle vara "obebott" en period innan ett eventuellt syskon flyttar in där. Leksakerna finns kvar så att besökande barn kan leka med dem (förutom hennes favoritgrejer) och vi har satt upp fotografier på henne i hallen utanför så att vi kan se henne varje dag. Jag tycker att den lösningen har fungerat bra för oss, men jag kan inte råda er att göra likadant för det är väldigt personligt hur man vill göra.
Stressa inte fram några beslut. Ni har gott om tid att känna efter.
Kram, Tildas mamma
Hej igen!
Jag kan ju tillägga att vi inte har gjort oss av med några av Tildas saker. Den tanken kändes för jobbig. I stället har vi sparat alla kläder och andra saker, med förhoppningen att vi kan få användning av dem igen om vi får fler barn.
Jag vet inte hur det skulle kännas att klä ett annat barn i hennes kläder och se dem leka med samma leksaker, men det får tiden utvisa. Att spara allt är vår kompromiss mellan att bevara som det var jämfört med att sudda ut alla spår.
Jag håller med dig om att det är otroligt svårt att veta hur man vill göra. Och hur vet man om man gjort "rätt"?
Kram igen :-)
jag undrar om du kommer skriva mer om "delarna" du började med ? kram
Oj vilket dilemma..Det e ju bara ni som kan fatta det beslutet.Förstår att det kanske vore skönt för tankarna att slippa känna det man går igenom precis hela tiden,slippa bli påmind varje varje sekund. å kanske ta ett litet steg "vidare"..MEN som du skrev kommer minnerna å stunderna iaf finnas kvar.Å är man tveksam e det nog bäst att vänta...Iaf tills man är säker på vad man verkligen,verkligen vill.Har man väl flyttat finns det ingen återvändo dit.Tänk på alla fina stunder ni haft med Victor där..hans liv började väl i det huset?? å det finns nog mkt bus i väggarna :)
Förstår att det måste vara fruktansvärda känslor ni slås mellan men Victors rum behöver ni inte ta bort om ni inte vill det.Låt det stå om det känns bäst.Känns det kallt å obehagligt där så kanske ni kan förnya Victors rum lite..låta det stå kvar som ett tankerum,en mysig liten plats där man kan minnas,låta mkt finnas kvar men ändå göra om.Eller en liten lekhörna till syster där.En dag kommer hon vilja veta ALLT om sin bror. Jag tror och hoppas att lillesyster kommer ge nytt liv och värme i huset igen och dämpa mkt av det som är infekterat!!Tycker att bygga fler rum låter som en utmärkt ide i dagsläget. :)
Det är en underbar känsla att känna sitt barn,se sin lilla mage växa å le av lycka vid varje rörelse.
Måååånga kramar till er
Jag fick hem boken idag, och har läst ut den på en gång. Du är fantastisk Sofie, det måste ha varit en svår uppgift.
Kan inte komma med några råd gällande flytt eller inte, då jag inte vet själv hur jag skulle ha gjort..
Hoppas ni finner en lösning..
Många Kramar
Förstår att det är ett jättesvårt beslut men jag skulle ändå råda er att vänta! Precis som du skriver kan en flytt säkert vara ett hopp om att lyckas fly undan många jobbiga känslor. Jag kan föreställa mig att rummet känns så oerhört tomt och förknippat med sorg. Tänk bara på att flytten är något definitivt, ett sålt hus går ju inte att ångra om det inte känns bra. Jag har ju inte alls varit i er situation, men jag kan ändå tro att ett så stort beslut är "bättre" att fatta när en längre tid har gått och den värsta känslostormen mildrats något. När ni inte längre känner behovet av att fly undan alla påträngande tankar och känslor. Kanske det känns bra att Victors lillasyster, när hon väl kommit till er, är i Victors rum med alla hans saker?
Det är ju bara ni själva som vet när och om det känns rätt, men som sagt, det är ett stort beslut som inte går att ta tillbaka när det väl är genomfört. Känns nästan dumt att råda er till något egentligen, vad vet jag som inte varit i era skor, men jag tror verkligen att det är viktigt att inte göra något förhastat när man fortfarande är i chock.
Härligt med lilltjejens hälsningar där inifrån magen! Full av liv, precis som er Victor verkade vara.
Varma Kramar!
Svårt detta, men om du vill veta vad jag tycker så ska ni behålla hans rum som det är men ändå svårt med nya bebisen då. Knivit detta :( Kramar
Svårt att ge ett bra råd när man inte har varit i samma situation, det viktigaste är att det känns rätt för er. Jag tror personligen inte att en flytt är lösningen för tillfället. Ni behöver inte jäkta med Victors rum, låt det ta den tid det tar, hans lillasyster behöver ju inte ett eget rum på en gång. Men som sagt var, det är jättesvårt att komma med ett bra råd när det handlar om så här känsliga saker.
Kramar
Åh, vad svårt att ge råd. Men jag tror av egen och andra näras erfarenhet att man inte ska göra för stora förändringar när man är i chock eller håller på att bearbeta något så stort och omvälvande som ni varit med om. Jag tror verkligen inte det. Jag tror att det Är svårt att se riktigt klart på situationen och det är lätt att blanda ihop känslorna och veta vad som är vad. Förstår absolut era känslor för huset men kanske de kommer att ändras. Kanske kan ni också förändra Victors rum på något sätt så att det känns bättre att gå in där?
Eller så kollar ni på några hus och känner efter hur det känns. Varför inte? Men precis som jenny säger är flytten definitiv, den går inte att ta tillbaka. Och hur ni känner inför ert nuvarande hus och Victors rum kommer säkert att gå i vågor. När lilltjejen kommer kanske hon vägleder er till ett beslut som känns bra!
Peter får lägga örat mot magen så ofta han kan och känna sparkarna eller sjunga för lillan därinne.
många kramar från mig
Hej sofie!
Jag skulle vilja komma i kontakt med dig genom meil... Går det att fixa? Skulle vilja ha lite svart på ett par frågor som kom upp när jag läste boken... Är det okej?
Jag vet inte vad jag ska säga eller råda... Men kanske flytta ändå..men i simon tid, inget som man ska brådska i så man ångrar sej sen..men jag tycker inte att det är att fly.. mer bara att man vill börja om på nytt någon annanstans än det gamla om du förstår vad jag menar..men det är nog dock väldigt induviduellt.. Vilket som är bäst för er vet ju egentligen bara ni och innerst inne så vet ni nog;-)
Tänker på er och Victor varje dag...
Ska lägga mej med boken nu..
Tusen kramar
Tess mamma till 2 grabbar
Jag förstår verkligen att det måste vara jättesvårt för er med dom här besluten... Men jag tycker inte ni behöver göra nåt i "panik" eller just nu... Vår Emma sov i vårt rum ända tills hon var 6 månader, och Alicia som är 3,5 månader sover hos oss fortfarande, så att ordna ett rum till nya bebisen behöver liksom inte göras på en gång... Jag tror att det bästa är att ni funderar mer över det här. Och framför allt att ni kan känna att ni kan fundera i lugn och ro, att det nya rummet inte MÅSTE vara klart precis när bebisen föds. Hoppas ni kommer fram till nåt som känns bra för er! För det är det viktigaste, att NI mår bra över beslutet.
Varma kramar
Som Anki skriver ovan är det svårt att ge ett bra råd när man inte har varit i samma situation, det viktigaste är att det känns rätt för er.
Jag tycker att ni kan vänta till eran lilla sessa har kommit och då kan ta det beslutet. Ha inte bråttom så att ni inte ångrar er sen..
Massor av kramar
Jessica
jag håller med ovanstående, att ni verkligen inte behöver stressa med victors rum. låt det ta den tid tar o dessutom kan ni ju fundera vidare på saken när lillasyster född. jätte svårt verkligen o ge andra råd när man inte är i er situation. styrkekramar!
Ni har ett jättesvårt beslut att fatta och vilka råd ni än får så måste det ju ändå i slutändan vara det som känns bäst (eller som gör allra minst ont kanske jag ska skriva) för er. Som du själv skrev: att flytta kanske bara är ett sätt att lura sig själv att man skulle bli av med den smärta man känner. Smärtan kommer ju aldrig att försvinna även om jag tror att den blir mindre och mer hanterbar senare. Sen som någon annan skrev innan, lillasyster behöver ju inte få ett eget rum med en gång. Victors rum behöver nog få stå orört ett tag till tror jag.
Åh förstår att det är svårt, men gör inget nu, vänta o se hur det blir när lillprinsessan kommit. O hon behöver ju inget eget rum den första tiden..
O tror ni inte att lilla Victor vill att hans rum ska få lite liv o rörelse o bus,att nån tjoar "bu" därinne.. att hans saker används av sin syster..som inte "tar" hans saker men kanske "lånar".. kärleksfull som han var..han "delar" nog gärna med sig till sin lilla syster <3 <3..o vad ni än tar för beslut så är det det som känns bäst för er som är det rätta beslutet.. (Åh det gör så ont att någon ens ska behöva ta dessa beslut..frågar mig igen varför varför?!..orättvisa värld,, dumma hemska sjukdom!!!! är så ledsen för er skull!) varma kramar maria mamma till tre..
fy ja förstår er. vem vill ta bort ett sånt rum ? usch jäättesvårt ! kan inte tipsa er om nåt för det där är för stort för mig att förstå :( tror ni behöver mkt mer tid <3
betty
Jag förstår hur ni känner. Vi kände samma sak när Linn gick bort, men samtidigt, hur skulle vi kunna lämna det som också förknippades så starkt med henne? Där vi hade så många fina minnen av henne? Nu när det gått en tid är jag glad över att vi stannade. Linns rum har fått vara ett "museum" (som du skriver) ända fram till nu. Nu kändes det helt plötsligt ok att rensa ur hennes saker för "stora flickor" och sortera in saker för "små pojkar" istället. Robin fullkomligt älskar att vara där inne och jag tror Linn är med oss och gläds över att lillebror nu får vara där och stojja runt =).
Den nya bebisen kommer inte behöva ett eget rum på ganska lång tid, Victors rum kan ju stå kvar orört som det är ännu ett tag ...
Kram
Helena, mamma till ängeln Linn och Robin
VÄNTA OCH SE HUR DET KÄNNS!!!
flyttar ni kommer ni aldrig kunna ångra er, bor ni kvar så finns åtminstone alternativ. Tänk om ni flyttar och allt känns fortfarande skit, då kommer ni förmodligen aldrig få tillbaka det nuvarande huset, victors rum och de få minnen ni har av honom där.
Gör inget förhastat snälla ni! stressa inte, ni kommer att veta med tiden. jag tror verkligen det!!!!!
aldeles för tidigt att ens tänka på något sådans drastiskt. vänta och se. att bo kvar verkar bäst. ni flyr verkligheten genom att flytta tror jag.
Min bästa vän förlorade sin dotter då hon var två år. Dom har ett speciellt ställe i huset (en vrå) där dom har kvar minnessaker. Dom fick också en bebis ganska kort efter, och behövde också flickans rum. Hon har sagt att det känns bra att ha ett ställe med saker kvar, men ändå inte ett helt rum. Hon såg det mer som om den döda flickan vakar över den nya i det gamla rummet. Förstår att det är tuffa tankar ni brottas med... Kram Marie
ååh, jag önskar jag kunde få eran önskan att gå i uppfyllelse, och ge er dom där rummen, tror på något vis att om de hade hänt mig hade jag nog kännt lite så, så man inte behöver känna press och bara kunna få ta det när det känns rätt :') fast och andra sidan kan jag inte ens tänka mig in i eran situation, ni är så starka som klarar det så bra! har läst varenda inlägg och du skriver så fint, kan nog inte ens räkna längre hur många gånger man fallit några tårar för er. Hoppas det löser sig! kram
Hej!
Jag håller med "en". VÄNTA OCH SE HUR DET KÄNNS. Förhasta Er inte.
Det svåraste jag har varit med om var när min älskade Farfar gick bort.. Han var mitt allt och fortfarande är!
Ett eller två år senare så skulle vi flytta in i huset där han bodde och dog. Jag tänkte hur i hela världen ska detta gå. Vågar vi göra om ta bort hans saker och nya möbler färgsättning osv.
Men allt gick bara bra. Farfar är ju och spökar lite för oss men han är mest som ett busigt litet troll. Jag tror att det kommer lösa sig för er så fort ni har kommit ur tunneln på andra sidan även om ni kommit långt nu så är det ju inte helt över.
Har fortfarande svårt att prata om farfar i vissa fall men det lättar. Ni behöver ju inte gå i förväg att göra om. Vänta och se hur det känns!
Lycka till med Victors syster/bror!
Läste boken igår Sofie, 2 ggr... Vilken historia ni har, herregud jag har svårt att förstå när jag läser att det verkligen har hänt..
Älskade lilla Victor, du fattas här på jorden.. Varför kom den här hemska sjukdomen och tog dej från din mamma & pappa och alla andra som håller dej kär.. Det är helt sjukt.
Känner mej fortfaradne helt omskakad fast jag redan läser bloggen regelbundet.. Tack för ni delar med er...Jag önskar så att jag kunde åka och hämta honom och lämna tillbaka honom till er där han hör hemma.
Kram tess mamma till 2 grabbar
Ja, vänta och se....tänk om ni skulle ångra er. Ni har ju tid på er innan lillan behöver ett eget rum. Förstår att det är tuffa tankar att brottas med, men tänk igenom det ordentligt så ni inte gör något förhastat.
Tänker på er!
Kramar
När prinsessan kommer så kommer hon att den första tiden att sova hos er, så ett rum till henne är inte super akut..
Ta den tid du/ ni behöver.. Känn efter.. Victor kanske blir glad av att lilla syster får hans rum!!? Det kanske är lättare att ta lite åt gången när det gäller Vicktors rum.. Man behöver inte ta allt på en gång utan plocka bort lite åt gången?? Allt behöver inte heller tas bort. Ni kan ha ett litet minnes skåp i vardagsrummet som är Vicktors kanske?!
Ni kanske skulle måla om lite i rummet, så det blir mer som prinsessans? Sänder er styrke kramar.. OCH hur det en blir så kan det inte bli fel , följ bara ert hjärta!
Tack så mycket för lyckoönskningen! Det gick faktiskt väldigt bra, och jag oroade mig nog lite för mycket i onödan!
Lägger till dig på msn sen när jag loggar in. Har inte orkat vara inne på några dagar.
Hoppas allt är bra med er, och njut av livet i din mage!
Kram!
Hej!!
Vill bara säga att jag fick din bok i brevlådan i går, från det första orden satt jag som fastklistrad, jag har själv en son som är 1 1/2 år och man kan inte förstå hur ni orkar...men man måste ju.....
Jag grät så tårarna sprutade, fick ibland lägga boken på bordet bredvid i nån minut för att samla mig innan jag fortsatte läsa!
Jag önskar dig och din man all styrka och kraft i framtiden och det lilla liv du har i magen! Det kommer säkert att vara en jättestolt storebror som kommer att titta ner på sitt syskon och han lägger sin skyddande vinge över er!
Fick boken igår och läste ut den igår. Jag snyftade mig igenom hela boken men när jag kom ditt sidan där det stod om de sista minuterna bröt jag ihop totalt. Jag tycker så synd om er, finns inga ord. Vill bara att Victor och alla andra barn skall få leva för alltid.
Massa kramar!
vet inte om du gjort någon ändring på bloggens design, har inte haft tillgång till dator på några veckor, men det är jätte fint med såpbubblorna.
hoppas det går bra med barnet i magen... lycka till!
Förstår att det är jättesvårt =(((( men jag tycker inte ni ska lämna huset! Gör inget förhastat kära ni!!!
Kramar till er
Kramar till er
Malin
Jag håller med många av dom andra och tycker inte att ni ska lämna huset. Låt tiden ha sin gång och sorgen ha sin tid!
Och till Peter, du får ta igen tiden med lill sessan när hon kommit ut ur magen! Då är jag säker på att du får bära på henne och mysa du med :)
Kramar till er!
Victor för alltid i mitt hjärta......
Hejsan!
nu har jag läst igenom hela din blogg och jag kan bara säga att den har berört mitt hjärtat något helt otroligt, kom in på din blogg helt av en slump och det var inte bara en tår som fälldes under läsningen!
ni är så otroligt starka och jag önskar er allt gott!
kram!
Hej.. Min storebror dog för snart 1 år sedan men vid en ålder på 26. Då han inte bodde hemma längre då de hände så har mamma gjort en hörna i v rummet som bara e hans. Me lite grejer som e hans,lite saker från minnesplatsen osv. Gjort en höra till bara hans. Vet inte om de skulle vara något för er men ville iaf lämna ett tips på ifall ni skulle behöva använda hans rum eller så :)
