En lååång natt
DATUM: 2010-01-08 TID: 15:16:49Någon timme efter att jag lagt in inlägget så ringde jag tillslut till Sjukvårdsupplysningen och förklarade hur mitt ansikte kändes och att jag hade svårt att stänga vänster öga.
Hon lyssnade till allt jag sade och berättade sedan att hon trodde att jag drabbats av en ansiktsförlamning och att jag på grund av min långt gångna graviditet, skulle åka in akut till Enköping.
15 minuter senare var vi på väg.
Allt jag kunde tänka på i bilen var Vilma och att jag hoppades att inget allvarligt skulle hända.
Väl framme på Akuten så fick vi sätta oss ner och vänta. Minuterna gick... 10, 20, 30... 50.
En timme senare hade Peter tappat humöret och gick in för att skälla lite på dem, och 5 minuter senare blev vi hänvisade till ett rum, längst bort i korridoren.
En sjuksköterska kom in och satte en nål i armen, tog några blodprover och gick sedan igen.
Ytterligare 15 min senare kom äntligen en läkare som började göra lite tester på mig.
Jag fick testa mina reaktionsförmågor, reflexer, balans och mycket mer. Hon såg på en gång den tydliga skillnaden på den vänstra halvan av ansiktet och sade att jag definitivt hade en nervförändring där.
Hon försvan en stund igen och vi blev sittandes i det lilla varma rummet.
När hon väl var tillbaka så hade hon bokat in ett EKG, en skiktröntgen på hjärnan och ställt fram en mugg som jag skulle lämna urinprov i.
Hon förklarade att man misstänkte en propp men ville utesluta hjärnblödning.
En barsk tant kom in och började sätta elektroder på mitt bröst och gick lite surmulen omkring och muttrade... "Dålig dag??"
Hon tog testet och försvann sedan ut igen. Efter en kortstund så blev jag iväg rullad på bår för att göra röntgen, och det gick också på ett kick.
Vi fick förklarat för oss att de ville behålla mig över natten för observation och att de skulle tas en massa tester med jämna mellanrum.
Vi hamnade på avdelning 2 vilket var en Stroke avdelning, och jag kan ju säga att vi med lätthet var de yngsta personerna där =)
Det var så fullt på avdelningen att vi blev inskuffade i ett trångt undersökningsrum, där de pressade in två sängar som vi skulle sova i.
Jag trodde knappt att det var sant. För två timmar sedan satt man hemma och väntade på att vara barnvakt och nu satt man här, i en sjukhus säng, misstänkt drabbad av en propp.
Hur mycket otur får man ha??!!
Har lite svårt att skriva, då mitt slapp-öga ger mig suddig syn, så jag skall försöka fatta mig kort.
Vi spenderade i alla fall natten i rummet, och de kom in för provtagningar var 4;de timme hela dygnet. Så fort jag hade lyckats somna in så var det någon som knackade på dörren.
Det kändes precis som att vara tillbaka på Akademiska igen, förutom att vi inte hade en pipande pump i rummet som lös hela natten.
Sömnlös kan man kalla situationen, och jag hann tänka många många tankar under timmarna som följde.
När vi blev väckta kl sex dagen efter så åt vi först frukost, och sedan kom läkarna in för rondning.
De berättade att de inte sett någonting farligt på plåtarna, så man kunde utesluta hjärnblödning och eventuellt även proppar.
Vi pustade ut och fick sedan förklarat att vi troligtvis slulle få åka vidare till Uppsala och ligga kvar där i stället, då de har bättre koll på gravida än i Enköping.
Ett par timmar senare så kom de tillbaka in och berättade att de fått tag på överläkaren på gynekologen och att vi skulle gå upp dit för att undersöka magen.
Vi kunde inte komma dit fort nog, och satt fem min senare i väntrummet.
Läkaren undersökte mig med ultraljud och tittade noga igenom hur Vilma låg, och så att allt såg bra ut.
Vi kunde båda pusta ut när hon berättade att allt var i sin ordning och att hon såg ut att vara i god form. Hon låg "Startklar" som hon kallade det och kan i princip komma när som hellst nu.
Vi fick förklarat för oss att mina känningar i ansiktet förmodligen berodde på svullnader i kärlen och i kroppen som gjort att nerver klämts åt och skapat ansiktsbortdomningarna.
Jag behövde inte oroa mig, speciellt inte för Vilma.
Det var precis det här vi hade väntat på att få höra och läkaren tyckte inte att det var növändigt för oss att åka ända till Upplsala utan tyckte i stället att vi kunde fara hem och vila upp oss.
Skulle det mot förmodan bli värre så kunde vi alltid åka in igen, men direkt till Akademiska i stället.
Vi tackade för oss, gick tillbaka till avdelningen, blev utskrivna och begav oss sedan hemmåt.
Det var väl allt som jag hade att raportera från idag och gårdagen, lite kortfattat.
Ni behöver inte oroa er, utan allt ser som sagt bra ut, jag får helt enkelt vänja mig vid mitt slapp-öga och lite annorlunda utseende ett tag till =)
Oj, oj, oj, men vilken tur att du ringde. Tyckte precis som många här på bloggen att du skulle kolla upp det. Graviditet är ju en enorm påfrestning på kroppen så vad som helst kan ju inträffa. Men du är stark och det här går bra! Hoppas Vilma kommer ut snart så du inte behöver oroa dig mer. Det har du ju gjort tillräckligt!
Skönt att du kollade upp vad det var, som sagt bättre än gång för mycket än en gång för lite. Förstår att du hann tänka mycket, och det var väl allt annat än positiva tankar kan jag tro. Usch, starkars Er. Skönt att dom kollade upp Vilma med när ni ändå var där. Idag fyller min äldsta pojke 12 år, få se om det blir samma födelsedag för Vilma!
Hoppas du känner dig lugnare nu och att du kan koppla av och samla kraft.
Kram ♥
Hej! Vilken tur att allt var bra! Jag kikar in flera gånger per dag för att se om Vilma bestämt sig för att möta världen utanför :)
Vill passa på att säga att jag tycker du är enormt vacker. Inte bara på utsidan utan lika mycket på insidan. Dina ord går rakt in i hjärtat och berör väldigt, väldigt mycket. Ni, er familj, är ett levande bevis på att man faktiskt, mot alla odds, orkar kämpa vidare med hjälp av varandra.
Ni är så oerhört starka, kanske är det Victor som sitter på ett moln uppe i himlen och vattnar er med styrke-vatten?:)
Många kramar
Hej!
Men vad läskigt att läsa.Jag har en kompis som fick bara förra året i de och hon var med om exakt samma sak som dig...Ögat blev dessutom att fastna så att hon såg skelögd ut...Det höll i sig även någon månad efter förlossningen men nu är hon helt återställd...Hoppas allt går bra...Lycka till!
Men gud va skönt att allt var bra med er båda... måste erkänna att jag blev lite orolig när jag läste ditt förra inlägg, jag är ju en sån som alltid tror de värsta... bra att du kollade upp de, som det redan skrivits, hellre en gång för mycket än en för lite.
Kramar från oss alla!
Oj oj vilken upplevelse :-( Skönt dock att både du och Vilma är utom fara...
Nu får vi istället hålla tummarna för att Vilma vill ut snaaaart så att nerverna kommer i balans igen.
Ett tips är väl att sätta en ögonlapp för det jobbiga ögat, så slipper det ge dig huvudvärk och andra obehagsgrejor. En sånn där sjörövarlapp finns att köpa på Apoteket :-)
Kram och ta hand om er
Men oj, oj, oj vilket äventyr! Va skönt i alla fall att de inte hittade något allvarligt och att du är OK. Tänk vilka konstiga saker som kan hända med kroppen när man är gravid...
Då är det bara att vila och vänta på Vilma nu då.
Trevlig helg!
Kram
Usch suttit och läst ditt inlägg med stora ögon. Vilken pärs för er Sofie o Peter men så skönt att höra att du trots allt är ok. Hoppas att ögat ger med sig allt efter som och gud sånn lättnad för er att höra att allt såg bra ut med Vilma och att hon är startklar. Hoppas ni vilar ut där hemma nu och kan koppla av lite. Tänker på er hela tiden och håller tummarna!
Varma kramar Malin
Skönt att höra att det inte var något farligt jag blev också rädd!
Hoppas den lilla damen behagar titta ut snart, känns som även jag går i väntans tider!
Stora kramar Tess W
Vad skönt att du kollade upp det Sofie...även om du få dras med ditt cp-öga, tror jag att du mår gott när du vet att Vilma mår bra.
Ta nu hand om varandra och var rädd om dig Sofie.
Kramisar
Jennis faster
VA skönt att du kollade upp de och att det inte va nåt farligt. Nu kan du ju ta det lugnt! Ha en bra helg!
Vad skönt att du kollade upp det Sofie...trotts att du får dras med ditt cp-öga, tror jag att du mår väldigt bra nu när allt är lungt med Vilma.
Ta hand om varandra och var rädd om dig Sofie.
Ser fram emot Vilmas nedkomst, ska själv få mitt första barnbarn om 4 veckor...en liten tjej vid namn Pixie.
Kramisar
Jennis faster
Åh så skönt att allt var bra! Det är märkligt vad en graviditet kan ställa till med, något som annars borde vara det mest naturliga för en kvinnas kropp! Hoppas att allt håller sig lugnt nu fram till Vilmas ankomst!
Lustigt... man skriver inlägg, sedan kommer de inte med, man skriver ett nytt, då är båda med.
Jag vet, vi kalla det repriser....hahaha
Men stackars er. Man kan ju drabbas av en massa konstigheter när man är gravid. Och de försvinner ju bara så där när bebisen väl kommit ut och inte trycker på något längre.
Lycka till nu inför förlossning. Vi läsare väntar med spänning.
Kram till er
Vad får ni inte vara med om!? Vad skönt att det inte var något allvarligt, och skönt att du nu vet det samt vet att Vilma har det bra.
Snart är lilltjejen hos er (utanför magen menar jag...)! :-)
Kramar
Tessan, mamma till Ida och Tim
Stackare!!! Ska du aldrig få "lugn och ro"??? Känner en tjej i din ålder som drabbades av halv ansiktsförlamning pga stress och det försvann på några veckor, håller tummarna för att det går fort över för din del också och för att allt går bra när lilla Vilma bestämmer sig för att komma ut.
Kram!!!
Laste ditt inlagg igar och tankte att jag hoppas du aker till en lakare! Samma sak hande en kompis till oss i England och hon ar idag (efter graviditet) helt aterstald, det tog nagra manader men ansiktforlamningen slappte helt. Tack for en superbra blogg, och lycka till med allt i framtiden.
Skönt att det inte var något farligt! Jättebra att du kollade upp det, speciellt med tanke på misstankarna om propp och hjärnblödning... usch. Härligt att Vilma är startklar och mår bra så hon kan komma snart och ni får njuta av både henne och att kroppen förhoppningsvis börjar gå tillbaka till det normala igen. ;)
Kram!
usch vilken oro... men vilken lättnad att det var ofarligt iaf!!! men förstår att natten va dryg!!!
kroppen kan verkligen ställa till det under en graviditet... jag hamnade faktiskt oxå på strokeavd i Enk när jag väntade lilleman ;) (men jag hade ingen förlamning utan ett skenande hjärta som hoppade å slog som det ville å en skyhög vilopuls) ...efter hundratals prover,undersökningar,övervakningar å UL på hjärtat å en oro om ev operation i hjärtat i Uppsala kom dom fram till att det var ett av graviditetens fenomen..) Mkt konstigt kan hända!!!
Skönt att lilltösen e startklar å snart redo att möta alla förväntansfulla människor här ute =D
å att din förlamning får släppa...
KRAAAAAAM TILL ER
Ojdå, vilken dramatik! Va skönt att det ej var något allvarligt och att ni kunde åka hem igen. Hoppas lilla Vilma ploppar ut snart då så att du återfår ditt ansikte;)
Oj, vad ni får vara med om alltså! Men gud så skönt att allt såg bra ut. Jag blev allt lite orolig när jag började läsa ditt inlägg. Se nu till att vila ordentligt och ta hand om dig så att du orkar med förlossningen och allting efteråt när ni fått hem er lilla guldklimp!:)
Det är sååå spännande att det inte är långt kvar innan det är dags för Vilma att titta ut!
Kramar
Skönt! Hoppas det blir lite lugn och ro tills det är dax nu!
Kram Nina!
men va jobbigt allt blev då :-) låter så komiskt dock när du beskiver dina symptom.. Lite leenden delar jag endå ut. IAF när ja läste ni fick bli hemskickade. Så skönt!
Oj men herregud vad ni får gå igenom! Vilken tur att allt var bra ändå efter omständigheterna, varit lite orolig idag när du inte skrivit på ett tag...=) Ja graviditeter, vilka saker man får vara med om...Kroppen är bra konstig!
Kram!
Vad skönt att det inte verkade vara någon fara för nån av er, hoppas du återfår ditt normala utseende snart och att domningarna släpper och lillskruttan bestämmer sig för att titta ut inom kort. Brukar ofta kolla bloggen varje dag men ibland kommer annat emellan, men nu är jag så förväntansfull över att Vilma snart ska komma så nu måste jag verkligen kolla varje dag! =) Ta hand om dig, Peter och magen. Stor kram!!
Va härligt att allt gick bra! :D
Jag har en fråga som jag har undrat över länge och hoppas att du kan svara på den.
Jag har uppfattat att Victor var ditt enda barn (innan Vilma blev till), rätta mig om jag har fel.
När Vilma födds och någon frågar hur många barn du har. Kommer du att säga att du har två barn då eller att du har ett barn, eller kommer du att förklara och berätta om Victor, eller säger du någonting helt annant?
Jag har undrat över detta länge och självklart är det väll en "smaksak" vad man säger, men vad svarar du? Du behöver absolut inte svara om du inte vill.
Hoppas att allt går bra med Vilma, och jag längtar tills hon tittar ut :P Älskar din blogg!
Hej hej,
Jag jobbar som sjuksyrra med just denna typen av patienter som får stroke och TIA attacker osv. Det är inget att leka med utan man ska in så fort som möjligt. Skönt att du åkte in och fick reda ut grejerna..
Skönt att allt var ok så du nu kan lägga fokus på vad som komma skall ;)
Önskar dig så mycket lycka till och sänder dig dubbla styrkekramar
Jag kommer in titt som tätt och läser bloggen. Tycker din blogg är väldigt bra, och du skriver verkligen ifrån hjärtat. Du skriver på ett sådant sätt som berör en, långt in i hjärtat. Du verkar vara en fin människa, rakt igenom.
Läste om artikeln i aftonbladet, och ibland undrar om det finns någon mänsklig själ på försäkringskassan, Ibland kan dom väl se mellan fingrarna. Ingen människa orkar gå på arbetsförmedlingen dagen då, eller dagen efter, en anhörig gått bort. Tycker du verkar vara en fruktansvärt stark människa, och jag beundrar dig.
Själv väntar jag mitt första barn, och jag längtar tils h*n finns hos oss. Ser att det inte är lång tid kvar tills eran Vilma ska komma :)
Önskar er all lycka!
Hej!Jag har läst din blogg sedan en tid tillbaka &har blivit väldigt berörd!Jag vill beklaga sorgen efter lilla Victor men oxå gratulera till det nya lilla livet som ni väntar på!Skönt att allt gick bra för er &att allt var väl med lilla Vilma väntar med spänning på hennes ankomst!En varm kram till er från en 3barnsmamma!
ååh va skönt att allt är bra. Svullnade kärl är ju inte så konstigt. Allt svullnar ju de där sista veckorna!
Vi väntar med spänning på Vilmas 'nedkomst'. Mamma kanske hinner ringa först, men annars kollar jag flitigt din blogg som vanligt.
Kram
Det är inte klokt vad mycket som kan hända i kroppen när den bär på nytt liv.
Klokt att ni åkte in till akuten, bra att de kollade upp allting och skönt att det inte var något att oroa sig för.
Detta var skönt att höra! Jag blev jätteorolig när jag läste inlägget där du nämnde det som verkade vara en ansiktsförlamning! Ta hand om dig nu, och pussa Vilma från alla läsare när hon bestämt dig för att det är dagsens! (:
