Min tomma stol
DATUM: 2010-06-03 TID: 22:20:12
En hektisk men trevlig dag blev det idag. Visserligen så började resan med att jag och Vilma missade tåget, TROTS att vi var där 15 minuter innan avgång.
Det tog nämligen sååå jädra lång tid för personerna framför, eller om det var en väldigt seg koduktör, att när det väl var min tur så han jag precis betala och gå igenom spärrarna när tåget rullade iväg.
- Helvete!! Det är inte saaant !! skrek jag och sprang som en vildvetting efter de rullande vagnarna i tron att de kanske skulle se lilla mig. Men icke.
Det blev till att vänta på nästa tåg som gick 40 minuter senare.
Väl framme på söder så möttes jag upp av Åsa som jobbar på Barncancerfonden och tillsammans gick vi i solen någon kilometer bort till studion där vi skulle plåtas.
Stressen och irritationen över att jag missat tåget ville inte riktigt släppa, och det hängde som ett mörkt litet moln över mig under hela vistelsen där.
Efter att ha fått hjälp ner med vagnen nerför världens brantaste trappa så var vi ialla fall nere i lokalen och kunde slänga av oss alla grejer. Jag blev visad runt och bjuden på kaffe. En våning upp bjöds det på tårta, kakor, frukt och lite annat smått och gott, men det var snabbt dags för min tur i sminket, så jag han aldrig fika.
Det vat tre andra föräldrar där med sina barn som alla har varit/är drabbade av cancer men som klarat sig. Allt från leukemi och neuroblastom hade härjat med de små och jag fick en stor klump i magen när jag såg deras glada och pigga uppsyner.
Vilka små hjältar =)!
Plåtningen gick bra och Vilma var mittpunkten hos de små som livades om vilka som skulle vara barnvakt. =) En av flickorna blev väldigt rörd och intresserad när hon fick veta att Vilma var Victors lillasyster. Hon hade nämligen tittat mycket på serien Sjukhuset och följt hans kamp och de delade även samma diagnos.
Vilma skötte sig exemplarisk och var super glad trots att hon fick sitta i främmande famnar under hela tiden.
Känslan att vara den som stod bakom den tomma stolen, när den andra föräldrarna hade sina barn framför var precis lika obehaglig som det låter.
Jag vet att det är många som inte gillar reklamerna med de blå stolarna, men jag anser att de är mycket viktiga och att de vittnar om den iskalla och bittra sanning som faktiskt är.
Cancer dödar, även när man är liten...
Glada små flickor =)
Har läst din blogg 2 ggr och jag är djupt imponerad av er styrka, jag läste en så fin saga i en annan blogg där en pappa förlorat sin dotter här är den (såå underbar)
Larver och trollsländor av Doris Stickney
”Nere under vattnet i den lilla damen levde några larver. De levde ett lyckligt liv långt från solen. I flera månader var de mycket upptagna med att simma runt i den mjuka dyn på botten av dammen.
En dag märkte de att en av larverna inte ville vara med. Den klättrade i stället upp för stjälken på en näckros och försvann långsamt utom synhåll. Och de såg den aldrig mer.
”Titta”, sa en larv till en annan larv. ”Nu är det en larv till som klättrar uppför näckrosens stjälk. Vart tror du hon ska?”
Hon klättrade långsamt, högre och högre. Fastän larverna tittade hela tiden, försvann hon så att de inte kunde se henne. Vännerna väntade och väntade, men de såg henne aldrig mer.
”Det var konstigt”, sa en av larverna. ”Tror du inte att hon trivdes med att vara här med oss? Vart tror ni hon tog vägen?” Men ingen visste svaret. Ledaren bland larverna bestämde att de skulle träffas.
”Jag har en idé. Nästa av oss som klättrar upp för näckrosens stjälk måste lova att komma tillbaka och berätta för oss andra vart hon eller han gick och varför.”
”Det lovar vi!” svarade allihop högtidligt.
En vårdag, inte långt efteråt, upptäckte larven som hade föreslagit planen att han själv var på väg uppför stjälken. Uppåt och uppåt klättrade han. Utan att han egentligen förstod vad som hände, hade han klättrat ovanför vattenytan. Nu låg han på ett stort grönt näckrosblad. Utmattad efter klättringen,somnade han.
När han vaknat såg han sig förvånat omkring. Han trodde inte sina ögon. Det hade skett en förvandling av hans gamla kropp. Han upptäckte att han fått fyra silvervingar och en lång stjärt.
Fastän han kämpade emot, kunde han inte låta bli att röra sina vingar.
Värmen från solen torkade bort fukten från hans nya kropp. Han rörde sina vingar igen och plötsligt upptäckte han att han flög ovanför vattenytan. Han hade blivit en trollslända.
Han flög upp och ner i stora cirklar genom luften. Han kände sig glad och nöjd i sin nya värld. Då och då landade den nya trollsländan lyckligt på ett näckrosblad för att vila. När han vilade sig råkade han titta ner mot botten av dammen. Han var alldeles ovanför sina gamla vänner larverna. Där var de. De simmaälvde runt, precis som han själv hade gjort för en liten stund sedan.
Trollsländan kom ihåg vad de lovat varandra. Att nästa som klättrade upp för stjälken skulle komma tillbaka och berätta vart hon eller han försvann och varför. Utan att tänka sig för flög trollsländan ner mot vattnet. Plötsligt slog han emot vattenytan och studsade upp igen.
Nu när han var en trollslända kunde han inte längre komma ner i vattnet.
”Jag kan inte komma tillbaka. Jag försökte, men jag kan inte hålla mitt löfte.” sa han.
”Även om jag kunde komma tillbaka, skulle ingen av larverna känna igen mig i min nya kropp. Jag tror att jag måste vänta tills de också blir trollsländor. Då kommer de att förstå, vad som hände med mig, och vart jag tog vägen.”
Och trollsländan flög lyckligt iväg in i sin nya värld av sol, luft och värme.”
Kramar Therese
Varje gång jag ser den reklamen gör det så himla ont i mitt hjärta. Det är svårt att se den för man vet vad som ligger bakom...men man får sig en tankeställare varje gång och det är bra!
Jag tycker också att den där reklamen är hemsk... Men det är ändå nyttigt att se. Och alla tänker väl - Om mitt barn skulle drabbas, tänk om det är han/hon som blir den tomma stolen.
Kram
usch stackars dig Sofie!!! Det måste bli så påtagligt att faktikst stå där bakom den lilla tomma stolen- och den enda tanken måste ju vara "han skulle ha suttit där och sprattlat med sina små ben!" Det är bra att vi "vanligt folk" får upp ögonen även om det är jobbigt!! stor kram på er!
Hej, vilken fin saga här ovanför. Kan inte föreställa mig hur hemskt det måste varit för dig Sofie att stå bakom den tomma stolen. Jag undrar dock om de här stolarna går att köpa? Visst skrev du om det vid något annat tillfälle? Man kunde köpa en stol och stödja cancerfonden?
Ja man får sig verkligen en tankeställare och en kanske nödvändig påminnelse när de visar reklamen...förstår att det måste ha varit jobbigt för dig med din tomma stol!!!
När och var kan man se bilderna?? :)
Du är en enorm förebild som kämpar på så bra bakom den tomma stolen! <3
Förstår att det måste ha varit hemskt svårt för dig att stå bakom din tomma stol Sofie =(
Viktigt och så gripande inlägg som alltid.
Hoppas ni har det bra idag då ni skulle på student. Kan tro att Vilma stjäl hela tillställningen :)
Kram Malin
Jag brukar se reklamen och det är så äckligt?
Kom inte på något vidare bra ord, cancer?? BLÄÄÄ!
Jag ser mig framför mig att Victor ska sitta där i stolen glad som det andra barnen.
Men det är väll bra att man gör det, för att folk ska förstå!
Kramar
Reklamen med det blå stolarna är en av de "bästa" reklamfilmer jag har sett tror jag. Eller träffande kanske är med passande ord. Den skär - och ända in i hjärtat på alla föräldrar som ser den tror jag. Den ger en sån fruktansvärd tom känsla, precis som jag föreställer mig den ibland hemska verkligheten även om jag inte blivit drabbad. Jag tänker faktiskt på Victor varje gång jag ser den.
Jag beundrar din styrka och att du delar med dig både av det onda och det goda i din blogg. Stor Kram till dig och din familj!!
Hej Sofie,vi är några familjer som har träffat BCF ang den "vidriga" reklamen med den "tomma" stolen.Vi har också förlorat ett barn i denna hemska sjukdom.Vår önskan var att fokusera på dom som överlever och inte dom som avlider.Det är djävligt för oss och vi tänkte på dom barn som har åldern inne som förstår vad som kan hända.Vi tänker på dom barn som har cancer och behandlas och ligger där och ser reklamen på TV.Vår Simon har enkompis som har /haft cancer och tänker bara på honom när stolarna visas.Hans fråga till sina föräldrar är Är det min tur nästa gång???Det är detta vi tycker är hemskt.Därför tycker inte vi om reklamen för vi tänker på barnen som behandlas.Sköt om dej!Kia
Å, den reklamen är så himla sorglig :( Tycker så synd om er och alla andra familjer som mist sina barn :(
Ja, den reklamen värker, men det är ju meningen också...
Jag har lagt till dig bland mina länkar i min blogg. Jag gissar att det är ok!
Kram
Jag har inte sett reklamen, men det verkar som ett vettigt sätt att uppmärksamma cancer och cancerfonden.
Lilla putt-Vilma - vad roligt att hon fick så mycket uppmärksamhet av tjejerna!
Ha en underbar helg.
Kram
Sofie! Jag måste få tacka dig som bonus mamma till Cazper! Det känns bra att du tar dig tid att lyssna vad det gäller Cazper och hans diabetes.. Tack än en gång!
Kram Mirre
Visst är reklamen vidrig men den är ju sann och det är ett sätt att få människor att skänka pengar som är livsnödvändiga. Livet är hårt och hemskt och jag tycker inte att man skall skydda sina barn mot allt, tycker absolut inte man borde stoppa reklamen. Barn är mkt enklare än vi vuxna, tror den reklamen skrämmer oss mer än den skrämmer barn faktiskt! Barn acceperar och hanterar sånt på helt andra sätt.Tycker det var starkt av sofie att ställa upp. Kram therese
Ögonen vattnas å tårar trillar nerför min kind... fy vad jobbigt de måste vara å stå framför den tomma stolen =( samtidigt som man är ortoligt glad för de barn som faktiskt klara sig. Jag tycker som många andra att reklamen är jätte hemsk MEN det är ju just de som är bra, den får förhoppningsvis fler att bidra med en slant till barncancerfonden så att även den sista stolen får en pigg å glad liten kille eller tjej sittandes framför sin mamma och/eller pappa.
MYCKET starkt gjort av dej Sofie, jag beundrar dig verkligen!!
Massor med kramar från Norr (där de just börja dala snöflingor från himlen?! 5 Juni!!! kankse man bor på fel ställe ;)
Till Therese,hur många barn känner du med cancer?Tror inte att du riktigt förstår!!Cancer är väl inget ngn accepterar varken vuxna eller barn,Klart att det var starkt att Sofie ställde upp och att hon pallade det.Men en sak har vi gemensamt alla vi som förlorat ett barn i cancer.Vi blir OTROLIGT starka och klarar mycket mer än andra som inte har några större problem.Barnen var viktigast för oss!!!
Det klart att barnen e viktiga!! Jag förstår att ni är starka människor som klarar av att förlora ett barn, ingen borde behöva gå igenom detta. Men får man nu cancer så måste man ju acceptera att man har det och som förälder måste man acceptera att ens barn är sjuk och att det finns en risk att det skall dö, man har inget val. Vad jag menar är att barn ofta har en lättare syn på saken än vuxna. Barn accpeterar att dom har en sjukdom som dom kan dö i och dom lever med det, dom gräver inte ner sig som vuxna gör. Jag tror inte det är för barnen man vill stoppa reklamen utan för sig själv som vuxen anhörig. Även jag tycker reklamen är motbjudande jag kan likaväl drabbas av en tom stol och det är så alla känner och därför gör detta att folk skänker mer pengar. Därför tycker jag det är onödigt att försöka stoppa reklamen, de barn som har cancer vet om att dom kan dö och vetskapen blir ju inte mindre för att man stoppar en reklam däremot kan det stoppa forskning på lång sikt se det så istället...
Till Therese ordet acceptera använder inte vi drabbade,vi får lära oss att leva med det.Det är ingen som vill stoppa reklamen men vi vill få en mer humanare reklam för de barn och ungdomar som är drabbade och mår dåligt av att se den tomma stolen.Om du inte har förlorat ett barn eller är insatt vad allt innebär med cancer så yttra dej inte mer du gör bara drabbade ledsna.
Kia, alla har rätt till en åsikt, om du får skriva din så får jag skriva min. jag tror inte jag gör drababde mer ledssna jag förstår bara inte grejen med att ändra på reklamen. Då jag arbetar med svårt sjuka människor varje dag vet jag en hel del om hur människor i denna sits tänker och barn är de människor som tar en svår sjukdom lättast av alla, vuxna har det svårare att leva med det. Jag tycker bara det är dumt att försöka ändra en reklam som ändå är så bra i sin makabrehet. Alla som är drabbade vet att man kan dö med eller utan denna reklam.
Känns fruktansvärt att det måste finnas en tom stol...
kram till er
Fint av dig att ställa upp i reklamen, den berör verkligen och man får en klump i magen, vilket ju tyder på att den behövs. Engagemang är viktigt!
Kram
Mycket tung reklam, förstås, men samtidigt så kan det ju knappast bli mer talande. Tycker att det är fantastiskt att du orkar ställa upp, att du fortsätter att kämpa för alla andra barn. Många kramar!
hej sofie, jag skrev ett inlägg till dig igår angående en film som vi har gjort som projektarbete. i filemn fick vi lov att använda bilder, historian om victor och nu är filmen klar och vi undrar om du vill ha den, i såfall var ska vi skicka den.
mvh
belma
[email protected]
tycker reklamen är så hemsk ! men vädigt nyttig att tänka på .. ;/
