Ikväll var det meningen att jag och Peter skulle gå på "sorgemöte" i Kyrkcentrum i Bålsta. Vi skulle ha mött upp andra par i vår situation, ja alltså som har förlorat barn, och fått prata av oss om känslor, tankar, livet och döden.

Jag har sett fram emot det här länge nu, och verkligen känt ett behov av att prata av mig med någon som förstår - och som inte hört vår historia förut. Någon som med helt nya öron kan lyssna till det tragiska, men som också vill dela med sig till oss av sina erfarenheter.


Meningen var att gulliga Cattis skulle ha suttit barnvakt, och jag hade packat Vilmas väska med mat, lagt ner pyjamas och böcker så att hon kunde förbereda inför kvällen om Vilma skulle bli trött och vilja sova.
Problemet blev dock att vid sex på kvällen så somnade Vilma i vår säng, ungefär 30 minuter innan vi skulle bege oss av och jag tänkte att, "Jaja, hon får väl vila en stund, och så väcker jag henne innan vi skall gå ner till bilen.

Minuterna gick och rätt som det var, så var klockan halv sju. Mötet skulle börja sju, och jag ville gärna hinna installera Vilma innan jag lämnade över henne.
Då den planen var på god väg att gå i stöpet, och under det faktum att Vilma sov som en stock i rummet bredvid, så fick jag helt enkelt försiktigt, försiktigt, klä på henne en varm tröja, ett par ragg sockor, en mössa och tyst som en mus flytta över henne till bilbarnstolen.
Det började bra och Vilma fortsatte ostört att sova, men när jag kom så långt som till hallen där lampan lös med full styrka så började hon besvärat att röra sig.
Det dröjde inte länge innan hon började gråta, och jag suckade djupt och tänkte att " Nej! Inte nuuu, snälla somna om igen!!"
Men icke sade Nicke. Snart var Vilma i full gång med att gråta som en stucken gris, och det spelade ingen roll hur mycket jag gungade, vyssjade, hyschade, pussade och strök. Hon var såå upprörd på sin mor som stört henne i sin sköna sömn.
Med bara minuter tillgodo så lyckades jag tillslut avleda gråtet och kunde stressat bege mig av till Cattis hus, längre bort på parralellgatan.

Väl inne i den trånga hallen, lyfte jag försiktigt upp Vilma ur stolen, hällde ut lite leksaker på golvet och satte mig  bredvid. Cattis försökte hälsa lite försiktigt och höll fram hennes favorit boll som en invit till lek.
Vilma slängde en misstänksam blick på henne, tittade sedan på mig och sedan tillbaka på Cattis igen.
Jag såg att den välbekanta hängläppen började bli tyngre och tyngre, för att sedan obehärskat börja darra. Sekunderna senare var störttjutet ett faktum.

Vilma var HELT okontrollerat uppriven och alla våra försök till avledande situationer eller tröst misslyckades fatalt.
Har faktiskt aldrig sett henne så där otröstlig förut, och det var bara att glömma mötet och stanna kvar med min förstörda tjej.
Hon kunde inte ens så mycket som snegla åt tant Cattis håll utan att helt tappa besinningen.
Jag bad Peter att åka förbi och förklara vår frånvaro, för jag hade aldrig haft ro att sitta och prata om sorgen till min bortgångna son, samtidigt som Vilmas ekande gråt skulle ha ekat i mina öron.


Efter ca 40 minuter så somnade hon utmattat på mitt bröst i soffan. Till och med i hennes djupa sömn så var andetagen uppörda och ryckiga och det dröjde lång tid andades lugnt igen.
Det måste ha blivit någon total vajsing, när hon blev väckt sådär innan vi drog hemifrån, för så där ledsen har hon aldrig varit.
Stackars Cattis som sett fram emot en glad Vilma att mysa med, och jag som hade längtat till mötet... Ja ja, det var nog inte meningen att vi skulle gått dit i alla fall verkar det som, för nästa gång vi skall träffas är på samma dag som Barncancerfilmen skall spelas in, så då missar jag det igen!

Nej, inget kan slita mig i från min tjej, och jag skulle aldrig drömma om att lämna henne sådär uppriven. Varför skulle jag det när hon är det viktigaste som finns ??





Nu skall jag själv hoppa i säng och förhoppningsvis ha en ny dag att se fram emot med lillan. Dock möjligtvis med lite gladare humör månne ???