Den 14;e
DATUM: 2010-09-14 TID: 17:26:51I dag är det den 14:e. Ett datum som alltid kommer att innefatta både bra och dåliga känslor.
För att börja med de bra känslorna så blir ju vår lilla tös 8 månader idag!!! Det har gått så otroligt fort och jag kan knappt fatta att hon har växt så snabbt. =)
Hon utvecklas mer och mer för varje dag, och det dröjer nog inte länge innan hon säger sitt första riktiga ord eller tar sitt första steg.
Vi har varit på en mysig höstpromenad idag, samt varit och fikat i centrum. Brukar inte ge godsaker, men eftersom att det är en speciell dag så fick hon smaska på en bulle, som försvann otroligt snabbt!
Vips, så var bullen borta =)
Samtidigt som att vi har försökt att göra detta till en rolig dag för Vilma, så ligger den där gnagande tanken i bakhuvudet, den som gör att man inte riktigt förmår sig själv att "bara vara glad".
Det är trots allt 1 år och 5 månader sedan som vi satt i det halvmörka rummet i slutet på korridoren på avdelning 95A, tysta, trötta och fullständigt tomma inombords.
Det var för 1 år och 5 månader sedan som vi höll en liten kall hand i vår, och som vi viskade ett sista farväl i ett dövt öra. Det var då som jag trodde att mitt liv var över, ja att hjärtat för alltid skulle brista och sluta slå, för inte visste jag att ett nytt liv grodde djupt därinne, och att det var det som skulle rädda mig och föra mig tillbaka till livet.
Idag står det 2 ljus tända. Ett för Vilma och ett för Victor. Båda brinner med samma intensiva sken, fast för olika anledningar.
Det ena för ett liv som precis har börjat, och det andra som precis har slocknat...
:´( Det gör så ont att någon ska behöva berövas sitt barn så som ni gjort!
men grattis till fina Vilma!
Det är ju helt otroligt att Wilma blev till strax innan Victor dog... jag är otroligt imponerad öer hur stark du är, man ska inte behöva genomlida en sån sak som ni gjort, men han kommer ju alltid att finnas hos er i allafall, men det är ju egentligen ingen tröst...
Kram
Tänk att tiden går så fort.. Men samtidigt står stilla.Den 14e kommer alltid att att gå hand i hand med både glädjen och sorgen!! Det e så underbart att Vilma kom,men hemskt att victor inte fick stanna.
Å herregud vad Vilma e lik Victor..just på den bilden e hon superlik honom när han satt med en glass å åt ute i gräset??!!
(2av mina barn fyller den 14e,varav ena på vilmas födelsedag..vi har även en nära som gick bort just den dagen..tänk att gränsen mellan liv och död ligger så nära varandra samtidigt som det e så långt ifrån det bara kan vara)
Det måste vara en oerhörd balansgång ni hela tiden går på.Å jag e övertygad om att det var en mening med att Vilma kom...JUST när hon gjorde det!!!
Å det går inte en dag utan att jag tänker på er.
Du e en förebild för så många Sofie å jag kommer fortsätta att följa ditt bloggande så länge du skriver =)))
Du berör människor,å Victor finns i många människors hjärtan,den lilla killen har förändrat mkt..
kram på dig <3
Instämmer helt med det Marie (en mamma med tre små barn) skrivit.
Kramar
Lille Victor...gud vad det högg i hjärtat när jag läste att ett liv slutat..och ett börjat...Ni är så fina allihop, kramar!
Jag har ju berättat om att vår Hanna insjuknade 4/9 2007. Att våra älskade barn nu också "delar samma H-e:s dödsdatum" (14) är bara så makabert.
Hoppas att ni kunde koncentrera er på det positiva idag (dottern) som ju är ett MIRAKELS MIRAKEL precis som vår Alva (7 mån).
Som Hanna alltid sa:
"Massmis med"
Niklas
Åh nu kommer tårarna igen. Lilla fina Victor.
Och tänk att Vilma kom den 14, det är ju "lustigt". Det måste finnas en mening med det.
Grattis till lilla Vilma som bara är för söt :)
Kram
Tänkte skicka ett blombud till min kompis Anna som fyller 30år på fredag. Men ångrade mig när jag läste din blogg idag (som jag alltid gör) och satte in pengar på Victors fond i stället, i hennes namn. Rekomenderar detta även till andra!
Kram Karin
Vilket fint och rörande inlägg....tårarna rinner på mig av både sorg och glädje för din /Er skull.
Många kramar till Er !
Kan bara hålla med Ännu en medmänniska/mamma till 3 om Maries inlägg. Tänkte också på er igår extra mycket då det var den 14:e.
Vi ska aldrig glömma!
Styrkekramar Malin
Hej Sofie,det är som du skriver i Niklas blogg att det är att sitta och se på när våra älskade ungar lämnade jordelivet som är ett h..vete.Vi har kontakt sedan vi var på Almers i somras.Simon och Hanna hade samma sort av hjärntumör högmalign PNET.Livet är orättvist i allra högsta grad.Vår Simon var det barn som bodde hemma sist av syskonen så tystnaden blev så total.Du har en gudomligt söt dotter,hoppas att hon för alltid kommer att ge dej en härlig glädje.Lycka till!! Kram Kia (Simons mamma)
Det gör ont i mitt hjärta när jag läser dina rader. Ni måste verkligen pendla mellan förtvivlan över er förlorade fina Victor och glädje över er söta Vilma. Tänker på er, ofta! Kramar!
Hej! Jag har läst din blogg jättelänge och gråtit i flera timmar för att du skriver så vackert. Men jag har aldrig kommenterat, inte förän idag när jag tycker mig set att Vilma är väldigt lik Victor, visst stämmer det? Jag vet inte om du svarar på kommentarer såhär men jag hoppas att du läser i alla fall. Tack för allt du skriver och tack för att du lärt mig att uppskata att "bara" vara frisk. Kram Frida
Har dig på min inneLista den här veckan <3 Tycker din blogg är helt underbar & din styrka att orka skriva & berätta är fantastisk.....
kolla in min blogg åh InneListan... kram
Åh gud, jag kunde inte hålla tårarna borta när jag läste det du skrivit. Du ska veta att jag är grymt imponerad av dig och allt du orkar. Du har en styrka inom dig jag inte visste fanns. Man ser så mkt Victor i Vilma. Önskar er all lycka!!
Kram.
Idag är det 4 månader sedan Lova lämnade oss. Jag tycker tiden rusar fram runtom mig men i min värld har den stannat.
95A är en avdelning man alltid kommer att bära med sig och hoppas att man aldrig behöver uppleva igen i samma ärenden.
Kram igen!
