En lååång natt

        DATUM: 2011-02-08 TID: 13:28:10

Efter ett tredje dygn med kräkningar och 0 ml i vätskeintag så åker vi igår kväll in till Akademiska med Vilma för en undersökning.

Väntrummet är proppfullt men vi får otroligt nog ett rum ganska på en gång, tror att det har med smittorisken att göra.
Väl inne i det lilla, alldeles för ljusa rummet går det betydligt långsammare och det tar minst en timme innan läkaren kommer in och undersöker henne.
Han klämmer, känner, lyssnar samt tar emot information angående tidigare intag under dagen. Vi får klart för oss att ett stick i fingret skalll göras, för att kontrollera socker och salt balanser, samt att hon skall få ett vätskedropp.

Det känns så skumt och overkligt att sitta där på sjukhuset och få sitt barn undersökt igen.
Precis som att tiden blivit redigerad och ihopklippt med den tillvaron som vi befann oss i för två år sedan.
Var fanns gränsen mellan då och nu??


Tre stycken emla plåster sätts, ett i handen, ett i foten och ett annat i armvecket. Vi håller tummarna för att hon inte är lika svårstucken som Victor.

Blodprovet tas på stackars Vilma som ligger och sover djupt i min famn. Reaktionen blir inget vidare och hon bli skit sur av den oförskämda väckningen.
Ca en och en halv timme senare kommer läkaren in igen och berättar att de fått resultatet och att alla salt och sockerhalter ser normala ut. Vätska kommer ändå att sättas in för att ge henne ett litet försprång inför kommande dygn.


Proceduren med nålen som sätts har vi bevittnat hundratals gånger förut, och ännu en gång så infinner sig känslan av att glida tillbaka i tiden.
Nålen passar perfekt och glider obemärkt in i den lilla tunna venen. 5 minuter senare så är droppet igång. Vi lägger Vilma i en likadan säng som Victor sov i, och bäddar så gott det går med tunna lakan och utan spjälskydd. Min jacka och Peters tröja får duga som skydd mot de kalla stål spjälorna. 

Nu återstår 4½ timme av väntan på att vätskan skall göra sitt. Det lilla kvadratiska rummet innehåller endast en smal undersökningsbrits, tre stolar och ett litet bord med en baby våg på.
Hur tusan vi skall lyckas sova alla tre är en gåta, men vi lyckas tillslut klämma ihop oss på den minimala britsen.
När lysena släckts ner och tystnaden lagt sig på avdelningen så ligger jag sömnlös och stirrar i taket.
Det välbekanta ljudet av pumpen som vi så många nätter delat rum med, blandas med det svaga sorlet av personalens röster ute i korridorerna.
Jag tittar upp mot spjälsägen och det hugger till i magen. Det kunde lika gärna vara Victor som låg där och sov med slangen hängandes ut över kanten.











Det spelar ingen roll hur många år som kommer att gå, eller hur mycket tid som kommer att passera. När man ställs inför sådana här liknande situationer så går hjärnan och kroppen på automatik och suddar ut allt annat som hänt emellan de två tidsperioderna. 
ALLT är exakt likadant, alla ljud, dofter, rutiner, ja ALLT ! 

Sakta men säkert glider jag tillslut in i sömnens dova mjuka värld, och vaknar inte förens klockan är halv fem och det är dags att packa ihop och åka hem.


Peter går i förväg ut till bilen och kör den runt till framsidan. När jag och Vilma går korridoren ned mot de dubbla inglasade dörrarna så känner jag att jag bara måste gå förbi den stora porslinskon som står mot ett av fönstrena längre bort.
Victor älskade att klappa och "Muua" åt den och självklart så måste ju Vilma få göra detsamma.

Längst fram på kons panna, på en liten vit porslinsskärva så står en liten suddig text skriven.... 
 


                                                      

                                                   "Take your broken wings and learn to fly
                                                   Take your sunken eyes and learn to see"

                                                                Victor i våra hjärtan...


                                                                    


När vi reser hem i mörkret den natten, med Vilma sovandes i barnstolen så känner jag tydligt att Victor är med oss som en vakande ängel i snöstormen. Han fyller Och orden är så sanna som de står skrivna...

För alltid i våra hjärtan...

 


Kommentarer
Postat av: Linda

Jag blir så tagen varje gång jag läser din blogg, och varje gång jag läser om din Victor faller en tår. Jag kan bara ej begripa att ens barn kan dö, ena stunden finns dom där och i den andra inte...

Många kramar till er!

2011-02-08 @ 15:02:27
URL: http://lindamariaf.blogg.se/
Postat av: Felicia

Sitter med tårar i ögonen, ser er på sjukhuset med er sjuka dotter Vilma och hur ni gjorde det med Victor :( fick en klump i magen när jag läste detta inlägg. Men jag ska tänka EXTRA mycket på Vilma och er ikväll innan jag själv faller in i min djupa sömn och be att er fin, fina dotter ska bli frisk snart och hon ska må bra.



Många styrke kramar till er alla!!!! <3

//Felicia :)

2011-02-08 @ 15:53:25
Postat av: Felicia

Tillägg: O varje gång du skriver om Victor fälls massa tårar i mina ögon!



Massa kramar igen!

2011-02-08 @ 15:55:20
Postat av: pappa

Jag förstår så innerligt hur känslan kommer tillbaks från det som hänt tidigare med Victor och allt känns så nyss det hände.

Tråkigt att ni måste besöka samma ställe igen men det är ju ändå tryggt att hjälp finns så nära när den behövs.

Snart går magsjukan över och allt går tillbaks till vardagen igen och en liten vild och pigg Vilma blommar ut som hon alltid är när hon inte är sjuk



kram.

morfar

2011-02-08 @ 16:15:03
Postat av: pappa

Glömde nämna att jag varit i Skövde idag tisdag och träffat kommunen, och fick lite tid över innan tåget hem. Gick in i deras fina kyrka och tände två ljus, ett för Vilma och ett för Victor.



Victor finns alltid närvarande och håller en hand över Vilma, det känns så tydligt.



pappa

2011-02-08 @ 16:25:47
Postat av: Ännu en medmänniska/mamma till 3

Victor - för alltid i våra hjärtan♥

Hoppas Vilma mår bättre.

Kram

2011-02-08 @ 18:35:39
Postat av: Maria

Krya på Vilman nu. Det var väl en eländig magsjuka hon fått. Min son hade också långa magsjukor när han var mindre. Jag fick mata honom med tesked var 5:e minut. Jag gjorde i ordning egen vätskeersättning med salt, socker och te, det gillade han då.



Kram till er alla

/Maria

2011-02-08 @ 21:11:08
Postat av: KRISTINA

Alla styrkekramar som finns nu till lilla tjejen som fått gå igenom detta. Kramar till er också för jag förstår att allt detta river upp såren.



Kramar om

2011-02-09 @ 03:44:07
Postat av: Johanna

finns inga ord... Hoppas Wilma kryar påsig snart och att era sår i själen mildras!

Postat av: Cicki

Hoppas den lilla blir bra nu! Vätskedropp brukar ju kunna görsa susen. Kramar!

2011-02-09 @ 07:12:12
Postat av: En som bryr sig

Hoppas att Vilma piggar på sej snart.Skönt att hon fick dropp. Det hjälper säkert till så att hon mår bättre. Förstår verkligen känslan att vara på sjukhuset igen,det river upp såren såklart.

Kram på Er alla.

2011-02-09 @ 07:51:47
Postat av: Hanna K

Vad jobbigt att magsjukan är så himla envis, och att ni måste gå igenom dropp och allt, men jag hoppas att hon piggar på sig snart!!! Förstår att det måste vara hemskt för er och att allt rivs upp...

Kram!

Postat av: Johanna

Det rinner en tår när jag läser din blogg, vad stark du är! skickar en krya på dig kram till wilma!

2011-02-09 @ 18:00:06
URL: http://johannaty@hotmail.com
Postat av: Johanna

Hur mår ni? Hoppas kräksjukan blåst förbi nu...

Många kramar!

2011-02-10 @ 14:29:39
URL: http://strandbyudd.blogspot.com
Postat av: En medmänniska

Finner knappt ord =(

Undrar så hur det är med Vilma nu. Hoppas verkligen hon mår bättre.

Styrkekramar Malin



♥Victor för alltid i våra hjärtan♥

2011-02-10 @ 20:47:00
Postat av: Moa

Fina Victor..tänker på er!

Krya på lilla snuttan nu.



Kram

2011-02-10 @ 22:42:48
URL: http://moasprinsar.blogg.se/
Postat av: Marie (en mamma med tre små barn)

Du skriver så det känns som om man satt där själv...

Fina,fina Victor..

Å som du sa det spelar ingen roll å hur många år det går...vissa saker förändras inte...och kroppen minns sådant som hjärnan försöker sudda ut.Förstår att känslan,minnen å även oro för Vilma förstärker det.. :(

Hoppas att lilltjejen mår bättre nu å kram till er.

Å fina,fina Victor <3 <3 <3



Jag läser fortf bloggen men har varit lite dålig på att skriva.Men så länge du skriver så läser jag.

Du berör verkligen människor Sofie..

2011-02-11 @ 19:48:15
Postat av: ♥Veronica, Mamma till Liam♥

Åh skänker er en tanke inatt. ♥

2011-02-14 @ 20:57:01
URL: http://thisisshit.webblogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:
Innan du kommenterar, har du läst inlägget?:


Trackback