Våren kommer med värme, men även med sorg...
DATUM: 2011-03-15 TID: 00:25:28För var dag som går så makar sig dagarna närmare och närmare månaden April.
Solens strålar blir allt varmare för var dag och man ser nu en tydlig skillnad på ljuset att dygnet har vänt...
Om jag bara kunde få njuta fullt ut en dag, ja bara känna frid. Trots Vilmas underbara närvaro och den kärlek som hon utstrålar, så kan jag inte hjälpa när den där iskall klumpen i magen kommer smygandes.
Våren är underbar, visst - men den är också starkt förknippad med Victors sista tid i livet - och kastar starka glimtar om vad som en gång var...
Jag kan inte förmå mig själv att bara sitt ner i stillan ro, utan pressar omedvetet mig själv till att ständigt vara i rörelse och har olika projekt på gång.
Kanske för att slippa känna. Slippa känna saknadens vassa klor och dess bitska smak i munnen.
Idag är det den 14:de Mars, och för exakt 2 år sedan så satt jag nog troligtvis i detta ögonblick, på rummet på avdelning 95A, med Victor sovandes vid min sida.
Då fanns han fortfarande, så levande och så varm...
Allting är fortfarande så ofattbart och otroligt skrämmande, att jag ibland tvivlar på om det verkligen hänt... Har Victor dött? Har jag förlorat mitt barn...?
Hela vinterna har flutit på relativt smärtfri med dess skyddande mörker och sin dova tystnad, men nu när allting börjar väckas till liv igen, och när allting åter börjar leva, det är då det gör som ondast...
Vill inte, orkar inte sörja mer... Men jag vill inte glömma, inte sluta älska...
Hur kan tiden vara så obarmhärtig i sin framfart, och föra mig så långt ifrån en tillvaro som jag så desperat vill vara kvar i ? För varje dag som går, så ökar avståndet mellan oss och det livet vi hade.
Jag försöker att gå vidare, och för det mesta så går det bra, men ibland gör det bara så ont...
Idag träffades jag och Josse, tillsammans med Vilma, på ett Cafè i Bålsta för att skriva ner talen som vi skall framföra på galan.
Orden dansade ner på det vita pappret, och de slarvigt skrivna bokstäverna tycktes flyta ut i ett enda stort hav av känslor och minnen.
Hur förklarar och beskriver man den man älskar under 3 minuter och med ett max antal begränsande ord?
Hur kan jag någonsin överföra hur det kändes och hur det känns att ha förlorat mitt barn och visa för alla hur tom jag är inombords..
Jag har berättat vår historia hundratals gånger förut men för varje gång jag skall ta upp det som hänt, så känns det som den första.
Jag skall överlåta den delen till min syster och i stället fokusera på hur jag kände, mådde och tog mig igenom allt. Ja hur fan gjorde jag??
Jag hoppas bara att jag kan hålla mig från tårar under talet och sånguppträdandet, men det blir svårt...
Uppsala 2009-04-01
Josse och Victor busar i vårsolen endast två veckor innan det hemska...
Hejsan!
Kan förstå att du förknippar våren med Victors sista tid, då ni också visste att till sist skulle förlora kampen. Kram ♥
Kram <3
Sofie, du skriver så fint, varje ord går rakt in i hjärtat.
Jag går förbi den stora porslinskon varje dag på vägen till och från mitt examensarbete och varje gång går tankarna till er och till Victor, så stort intryck ni och han har gjort.
Ta hand om er!
Om du börjar gråta under talet så vad gör det...
Dina ord är ingen mardröm, det är din verklighet. Du har ett otroligt varmt hjärta och jag tror inte, jag vet, att dina ord kommer att få människors själ och hjärtan att känna både värme och sorg.
Kram <3
Den 14:e är ett datum vi aldrig kommer glömma. Att läsa dina rader Sofie stramar åt mitt hjärta. Som alltid. Håller med allt Veronika G har skrivit.
Tänker på er ♥
Kramar Malin
Siffran 14...Hemskt att behöva dela denna med er Sofie...
Massmis med
Fam Liliequist
Det gör ont i mig när jag läser...
Tycker inte det skulle göra nått om du började gråta. underbara lilla victor. kram på lilla tjejen :)
Föstår att våren är sorg för dig efter att ni förlorade kampen <3 men kanske kan jag göra dig glad att jag ska snart beställa din bok på vulkan.se :) är nyfiken på att läsa om eran historia! vilket vackert kort på moster och Victor!
Många kramar från Felicia =)
Läser din blogg så ofta och jag minns Victor och er med värme. Han var en härlig liten kämpe och hade världens bästa föräldrar!
Ta hand om er!
Tiden flyger förbi men inte minnena. Dom finns där och ta vara på dom fina.
Skickar varmaste styrkekramar <3
Mânga styrkekramar till dig,rara Sofie!!
Du berôr oss i hjârtat med dina ord!
tänker på lille viktor & er..ta hand om er!
Det är tillåtet att gråta under sådana tillfällen som en barncancergala! jag var orolig när jag skulle sjunga i en trio på mammas och min mormors begravningar men jag grät inte under sången, på mormors begravning grät jag när det inte var dags att sjunga, men på mammas grät jag inte.
Den 9 och 10 april ska jag sjunga solo men jag ska tänka på dig och din goa familj. Läser alltid dina blogginlägg. Du har ett stort <3. Kram
Du har ju talet klart - ditt inlägg. Det var hur fint som helst. Stor kram
Så fruktansvärt de du får gå igenom, jag ryser i hela min kropp. Jag förstår varenda ord du skriver i känsla...jag förlorade min lillebror som jag tagit hand om sedan jag var 15 år...han var inte mitt barn. Men jag vet vad sorg är, jag vet vad smärta är och det enda som hjälper är älta och att tiden får gå....aldrig kommer man bli helt smärtfri men det kommer att gå..massa kärlek
Underbar bild på Josse med lill prins Victor!!
Kommer ihåg den våren som det var igår.
Trots allt svårt fanns mycket glädje runt oss....
Vacker låt du har hittat, det kommer att gå jätte bra för er båda. Och visst får man gråta en sådan stund, det kommer fler att göra.
Många kramar på er!! Mamma/mormor
Sänder er massor med kramar! Tänker på er!
Fina fina Sofie!! Har inte skrivit på länge då vi
Har flyttat o har bara internet i min. Så det är
Svårt att skriva här... Men jag läser din blogg
Hela tiden o ni finns i mina tankar o hjärta hela
Tiden!!!! Du är fantastisk o jag beundrar dig så!!
Massor med styrka, kramar o kärlek
Anna
Det fysiska avståndet mellan er ökar men den känslomässiga biten gör sig starkare. En förälders mardröm är er verklighet o det är för många ofattbart HUR man kan lära sig leva med den sorgen,den förändringen i livet å hur man orkar resa sig upp och ändå LEVA vidare...å inte bara överleva... Något som du Sofie är helt fantastisk på...något som du om och om igen visar för så många människor... att det faktiskt går...du e med om det värsta som kan hända en förälder... och du är en förebild för så många människor.
Man har verkligen lärt sig att stanna upp o ta tillvara på dom små vardagliga sakerna som man så lätt glömmer i all stress!!
Många kramar
Hej Sofie,
Mitt namn är Denise. Jag går första året på gymnasiet och gör just nu ett arbete i kursen levnadslära som handlar om Sorg och saknad. När jag och min klasskompis fick ämnet så tänkte jag direkt på dig och lilla Victor. Vi har tänkt intervjua människor som på olika sätt drabbats av sorg och sedan klippa ihop det till en film.Så om du kunde svara på några frågor som jag mejlar till dig så skulle vi bli så tacksamma och det skulle vara till stor hjälp!
Hör gärna av dig till min mejl, jag har inte hittat din mejladress.
Med Vänlig Hälsning
Denise
