Idag, Onsdag så började dagen mest med provtagningaar, Victor spydde en hel del, och vi kände oss alla tre rejält trötta. Till vår glädje så berättade sjuksköterskan att hon kunde koppla bort Victors dropp för en timme, så självklart tog vi tillfället i akt att pallra oss ut!
FRIHET! Så fort Victor kom utanför dörrarna så försvann den ledsna, sjuka pojke som vi fått bekanta oss med den senaste tiden och ut kom den gamla glada Victor som man är van honom. Promenaden begav sig till lekparken där han fick gunga, åka ruschkana, ja bara leka och vara ett normalt barn för en gång skull. Det var så skönt att se honom skratta, det här behövde vi verkligen allihopa!

Efter vi lek av oss så gick vi till dammen och matade ankorna. Har lagt ut ett par bilder från vår permiss, Enyoy!

Måndag

Tillbaka hos älskligen igen. Jag berätade ju att det skulle hända en stor sak idag och det tänkte jag komma till nu. Jo det var så här att efterom att vi numera har vant oss vid att vara otursföljda så blir ni nog säkert inte så förvånade när ni får höra om hur Victor lyckades dra ut sin inopererade CVK, mitt när han låg och sov, med stackars mamma ensam i rummet.
Jag var ju förstås inte där men blodet sprutade tydligen rätt bra och sängen ikläddes snabbt ett rött lapptäcke.
Jaha. Det var bara att slänga upp lill prinsen på operationsbordet igen då. Stackars liten.

Jag och Peter hann precis in på avdelningen när han skulle rullas ner till operation. Åhh vad han ska få utstå! Kunde knappt hålla tårarna borta när narkosen sakta tryckte in den mjölkvita vätskan i hans lilla kropp. Hans oroliga ögon som genast fick den där välbekanta glasartade hinnan, innan han slöt ögonen och somnade in. Med tunga steg gick vi tillbaka till avdelningen och väntade på att få bli nerringda till uppvaket.
Timmarna kändes OÄNDLIGA när vi tre timmar senae fick bege oss ner. Det tog nästan en timme innan han slog upp ögonen, irriterad, ledsen och oförstående. Han har ju legat där så många gånger förut men förstår fortfarande inte vad som hänt.
Vissa saker vänjer man sig aldrig vid.

/S

Onsdag

Redan på Onsdagen fick vi komma till vad som skulle bli vår nya avdelning framöver. Inte riktigt samma hemtrevliga känsla som uppe på 95 A, konstaterade vi snabbt.
Rummet var i oförsig lite större men bara tanken på att bli isolerade fick oss att rysa. Tur att inte Victor vet vad som väntar.
Lill gubben fick bada lite i baljan som han älskar så han godkännde det nya läget ganska snabbt.


Torsdag

Vi vaknade på ett ganska bra humör idag. Vi klädde på oss och begav oss till allrummet där det serverades frukost. Det fanns faktiskt mycket att välja bland. Olika sorters Musli, The, kaffe, massor med olika pålägg, ägg, yoghurt, fil osv. Victor var väl inte sådär jätte sugen utan ville mest sitta i fönstret med utblick över parkeringen och titta på alla bilar. Han lyckades efter bara några minuter att charma samtliga pacienter och personal med sina högljudda utrop och glada humör. Efter att ha ätit oss ordentligt mätta så bestämde vi oss för att ta oss en liten tur till gamla avdelningen för att snacka lite med några som vi lärt känna som också ligger inne. Bäst att passa på ,tänkte vi. Snart får vi inte ens gå utanför rummet. På väg dit så började jag känna mig lite konstig i magen, men jag avfärdade snabbt orosmolnen och tänkte inte mer på det.
Efter artighetsvisiten passade vi även på att gå förbi lekterapin för att hämta med lite leksaker till rummet. Min tidigare "känning" i magen hade nu övergått till magknip och jag kände verkligen inte för att behöva låna toaletten där utan rafsade ihop det vi kom åt och skyndade tillbaka till rummet.
Väl tillbaka så hade magen lugna ner sig igen så vi åt lite lunch och lekte lite med Victor. Plötsligt som en blixt från klar himmel så började ett obehagligt bubbel sprida sig inombords. Efter ett snabbt besök på dasset så lade jag mig i sängen för att vila. Fan också tänkte jag! Va typiskt att känna sig dålig just nu. Läkarna som är på väg och Victor som skall börja sin behandling ikväll.
Ha ha ha.. Ack ack. Om jag bara visste vad som väntade.  Ju längre tiden gick och ju senare på eftermiddagen vi kom, desto mer övergick dene bubblande kännslan till ett rent och skärt illamående. Det dröjde inte länge innan första spyan uppdagade sig och personalen uttryckte nervöst, att det var nog tros allt bäst och jag åkte till avdelningens lägenhet och sov där över natten. Så jag fick ta mitt pick och pack, ge en lång slängkyss till Victor på säkert avstånd och sätta mig i en taxi till vad som skulle komma att bli mitt hem de närmaste fyra dagarna. Men det berättar jag mer om sen!

Godnatt/S