Idag har jag varit på en workshop på Barncancerfonden, där vi i en grupp skall framställa och ta fram material till en bok som skall finnas till hands för föräldrar med cancersjuka barn.
Tanken är att man skall kunna läsa om andras upplevelser, tips och råd och ha denna att ta stöd ifrån när man känner sig lite vilsen.


Det är alltid intressant att sitta och brainstorma som vi gjorde idag. Blir lika förundrar varje gång över hur olika alla är, men hur lika vi ändå upplever saker.
Hoppas nu att våra erfarenheter kan komma till nytta och att boken kan hjälpa andra i kris.



Blir mer och mer sugen, för varje dag som går - att dra i hop någon/ett gäng lämpliga föräldrar som drabbats av det jag gjort - och sedan starta en konsultgrupp, där vi kan åka runt till familjer och samtala om allt som händer.

Jag hade verkligen velat att det fanns när vi låg inne. Att någon insatt och med egen erfarenhet kom och berättade om alla de där känslorna man kände, och som man fick ställa alla förbjudna frågor till.
Ja någon som förstod...
Och för de som förlorar sina barn efter sjukdomstiden. Att det fanns en person som kom hem dit man bor -dagarna efter dödsfallet - som ett bevis på att man kan överleva.

Det finns även ett tydligt behov (anser iaf jag) att åka runt till sjukhus och föreläsa för läkare och vårdpersonal, om hur man vill bli behandlad som familj, samt på vilka ställen komunikationen brister på avdelningarna.
Jag skall försöka klura ut något, och återkomma om det vid ett senare tillfälle.



Hoppas att ni alla har haft en underbar dag i solen. Vilma är lite hängig - märkte jag nu på eftermiddagen - och det verkar som att hon kommer att bli sjuk.
Typiskt, hoppas bara att det är kortvarigt, den lilla stackaren. =(

Bra gjort tjejer!!!

Är man galen eller vad ?


Igår kom min goa väninna A förbi med barnen på en visit. De ville titta på grisarna och de andra djuren och ta en liten fika.
Eftersom att A även hon är på G att skaffa höns, så tog vi tillfället i akt och ringde runt på en massa annonser om "Hönor säljes". Aldrig i mitt liv hade jag väl trott att det var så svårt att få tag på lite höns!
VARJE annons som kommit ut under dagen och som vi ringde på, svarades med att hönorna redan var tingade och sålda.


Gaaah! Nu räckte det inte bara med att kolla angränsande län, utan nu började vi även söka oss ut i hela landet. Samma svar vart vi än ringde, oavsett om det var till hönsfarmer, äggproduktionsfabriker eller privatpersoner.

Efter ett par timmars sökandes så hittade vi tillslut en tjej i Järvsö som hade kycklingar till sal av rasen Hedemora samt Grönvärpare.
Varken jag eller A hade ju igentligen varit intresserade av kycklingar, då vi ville ha vuxna höns - men nöden har ingen lag - och vi ringde och tingade 20 st.


Jaha, tänkte vi efter vi lagt på luren, Hur lång tid kan det ta till Järvsö mån tro? Vi kollade lite snabbt på Eniro och konstaterade att det låg en bit över Gävle.
Ja men då är det ju inte så jätte långt, tänkte vi glatt och bestämde att när Peter kommit hem från jobbet och kunde ta Vilma. Ja då skulle vi åka.


Vid halv 6 kom Peter inkörandes på gårdsplanen, och i samma stund som han klev ur bilen - så hoppade jag in i min.
Nu var det lite halv brådis eftersom att vi var tvugna att åka förbi Lantmännen i Uppsala för lite inköp av värmelampor och mat osv.


På vägen till Uppsala plockade jag upp A med hennes tre barn som skulle följa med. Hennes sambo kunde inte komma hem förens senare på kvällen, och då hade det varit  ännu mer omöjligt att åka.

Bara att ta sig till Lantmännen och handla allt vi behövde, gjorde att vi inte kom iväg från Uppsala förens framåt sju.
Hjälp ! tänkte vi. Vi kommer ju inte vara där innan tio i kväll.  Och sen skall vi hem också...
Ha ha!!! Tio, jo det kunde vi ju inbilla oss.

Det började med att jag svängde av vid fel avfart i Gävle, så vi kom på avvägar i ca 5 MIL åt fel håll!!!!
Alltså jag fattar fortfarande inte hur det kunde hända. Jag var HELT 100 % säker på att det stod "Järvsö, Bollnäs och Ljusdal" på skylten, men efteråt så visade det sig att jag svängt av ca 4 mil för tidigt.

Pinsamt!!!
Väl åter på E4;an igen, verkade allt flyta på bra. Barnen sov och jag och A satt och småpratade lite. Efter ca 30 minuters tidsfrist i lugnet så vaknade mellanflickan med en tyst stämma. "Mamma jag har kissat på mig".

Jaha, tänkte vi och körde av vägen för att byta om. A upptäckte att hon glömt att stoppa ner ombyte till de större barnen och svor för sig själv. Så jävla typiskt!
In med lillan igen,  omvirad i en handduk - och med byxorna hängandes ut från bilrutan för att torka - fortsatte vi resan på nytt.

Fem minuter från Tönerbro rastplats, började plötsligt trafiken att tjockna framför oss, och rätt som det var så stod vi helt stilla i köer.
Jag menar, vad är chansen att man blir sittades i köer på E4:an kl nio en vardagskväll??

"Vad är det som händer igentligen ??" undrade vi stressat och tittade på klockan. Den var nio och vi hade en låång bit kvar att åka.
30 minuter senare började trafiken släppa igen och då hörs en annan liten röst från mittenstolen.
"Mamma... Jag har kissat på mig"
Jo, mycket riktigt. Nu var det äldsta sonens tur att få klä av sig naken på underdelen och hänga ut sina byxor genom rutan.

Ett snabbstopp på macken, lite korv och dricka, och sedan iväg igen. Jag skickade iväg ett sms till tjejen med kycklingarna och försklarade att vi var sena... Mycket sena...


Kl kvart över 11 på kvällen körde vi in på gårdsplanen i Järvsö och alla var helt slut.
Vi valde ut 20 st urgulliga små dunbollar, betalade och satteoss återigen tillbaka i bilen.
Jaha, då var det bara 4 timmars resa tillbaka då...


Väl hemma i Örsundsbro hos A med familj, packade vi ur alla sovandes barn och tog in deras 10 kycklingar. Jag var så trött att jag knappt orkade vinka hejdå.
Vägen hem känns oändlig och när jag kör upp på vår gårdsplan så visar klockan på fyra på morgonen.

Jag plockade ur kartongerna med kycklingarna och placerade den i garaget. På med värmelampan, i med mat och vatten - och sedan stupade jag i sängs.

Vilken jädra resa det blev - bara för några kycklingar.
Vi skojade om det i bilen och sade att om vi åminstonde hade åkt och hämtat en häst eller något. Men lite kycklingar???
Nu fattas det väl bara att alla blir tuppar också! Ha ha! Ja vi vår väl se...




Hur som hellstså är de SÅ söta så jag har lagt upp lite bilder på några av dem.


Här bor de små liven just nu. När de är ca 8 veckor klarar de sig utan värmelampan och kan flyttas ut.

                                




                   



                                   



                                  



                                        




                              

Det har varit fullt upp de senaste dagarna... Inte igentligen med något speciellt arbetsmässigt, utan av livet själv.
Det händer så mycket nu och Vilma växer för varje dag för att sakta men säkert bli en stor tjej.

Försöker stanna upp så ofta jag kan och ta in intryck, stunder och ögonblick. Vill inte att dessa små dyrbara skatter gås om miste bara för att man stressat skyndar vidare till nästa sak.

Nej, jag har lärt mig mer än så under de senaste åren och vill inte finna mig själv ståendes med en massa ånger, då allt är försent och tiden inte kan dras tillbaka.

Jag suger in omgivningen som en svamp och varje sinne är ständigt på helspänn efter nya intryck. Det är så skönt att för första gången på väldigt länge verkligen se vad som finns runtomkring.
Min kropp och själ har varit så van vid det skal jag byggt upp runt omkring mig - att jag har missat alltför mycket under en aldeles för lång tid.

Man kanske lätt kan tro att någon gått vidare eller att man klarat sig Ok från vissa tragedier i livet, men faktum är att det sitter mycket djupare än så.
Det är otroligt hur hjärnan kan skydda vissa delar av sinnet genom bariärer och tjcka ogenomträngliga murar.



Jag vill börja leva igen, för Victors och Vilmas skull. Inte bara fungera i vardagen, utan verkligen LEVA.
Jag har så mycket att vara tacksam för och det ser jag verkligen nu, och i stället för att gräva ner mig över det jag än gång förlorat - så vill jag i stället resa mig på stadiga fötter och göra något bra med de år jag har framför mig.

Jag är säker på att det är Victor som är bränslet till de stunder då jag känner mig stark, och att det är han som lyfter mig då benen sviktar.


Var tacksam och rädd om det du har och vårda det som komma skall. Ångra ingenting som varit - utan lär istället och bli starkare.
Minns både det svåra och det fina i livet och utvecklas av det du upplevt. Bara du kan välja hur du skall leva resten av DITT liv...











                          Lite bilder från Fredagen med syster och Vilma. Såå mysig dag med bus och sol!

Det är inte bara Vilma som kan busa....Mamma kan också!


Det som igentligen skulle bli en oskyldig bild....










... blidde plötsligt detta... Hmmm...


 


Vem säger att lekparker bara är till för barn ??

































 Ja, som sagt. Detta var bara början på helgen. Resterande har varit lika fin med massvis med skoj! Veckan som kommer är ganska lugn faktsikt. Skall springa Vårruset på Torsdag, det är det enda fasta planer som jag har, och vi får väl se hur det går.

Är ju som jag nämt tidigare - inte direkt i mitt livs form =)

Ja ja, vid gott mod nu Sofie. In med hänget, ut me pattarna och lyft på benen så kör vi!!! 

Idag har dagen gått ut på att bygga klart grisarnas utehage. Självklart blev de alldeles överkyckliga att få komma ut i gröngräset och känna den varma solen på ryggen.

De åt, och åt, och åt... och sen åt de lite till... Ja maskrosor alltså. Tydligen så var det delikatess för de små liven, och det är ju bra. För det har vi gott om här på Lundby gård!

 












  
Tittut! Vilma var nyfiken på sina nya vänner... =)






 


Herr Sten till vänster och Fru Flisa till höger. Ur söta va?

Ett nylle som bara en mor kan älska!

Har nu efter mycket diskutioner, valt att kalla de små frisarna för STEN OCH FLISA.


För er som kanske inte vet vart namnen kommer i från, så är det från den underbara serien Barna Hedenhös.

Berättelserna handlar om den stenåldriska familjen Hedenhös, bestående av pappa Ben, mamma Knota, barnen Sten och Flisa samt deras hund Urax. De har också en häst som heter Hårfagre och en ko som heter Mura.




Jag älskade den boken när jag var barn och tyckte direkt att Sten var ett urskönt namn på en gris och att Flisa faktiskt är rätt vackert i största allmänhet.



Så GRATTIS Ida som kom med det fina förslaget. Du får tavlan hemskickad inom en vecka.
Maila mig ditt fullständiga namn och adress så fixar jag resten!


 

Tack till alla för otroligt påhittiga och underbart roliga förslag på namn. Så småningom skall vi kanske ta en kull på Flisa, och då kanske en hel hög med grisar måste döpas!

Tack för alla fina namnförslag !! Jag tror vi har bestämt oss för vad de skall kallas för nu och vem det blir som får tavlan, avslöjar jag i morgon.








I helgen har vi ju som ni vet, varit på Vi som mist träffen i Uppsala, och trots  trevligt sällskap och god mat så känner jag mig HELT tagen och slutpumpad.


Vi bodde på Hotell Fyrislund där vi mer eller mindre bara sov, och i stället spenderades Lördagen några kilometer bort i en lokal som vi fått låna.
Det var ett jätte fint ställe med mysiga soffgrupper, ett stort kök, biljardbord och TV rum.

Vi var sammanlagt 4 familjer + en diakon samt vår "organisör" Carina.
Vi fick alla börja med att berätta om våra historier, och eftersom att vi missade första mötet i Januari, så var det vi som inte visste något om någon.
Alla hade med sig kort på barnen och lät de andra ta del av viktiga minnen och jobbiga stunder.
Det är sällan jag har känt mig så tyngd och haft så svårt att hålla tillbaka tårarna i grupp, och när det var dags att berätta om den sista tiden med Victor i livet så brast allt.
Bröstet kändes som att det höll på att sprängas, och tårarna bara sprutade. När det var dags för de andra att berätta sina gripande historier så kunde jag knappt ta in de som sas, utan att bryta ihop igen.


Ja vi var sannerligen helt tagna allihopa, men uppenbart berörda efteråt då vi fått lätta på våra hjärtan och dela vår sorg.
Det finns ingen känsla som kan beskriva den gemenskap och förståelse som infinner sig i stunder som dessa... Helt otroligt...


Middagen som vi tillagade tillsammans, bestod av tjälknöl av rådjur samt älgkött. Tii det serverades potatisgratäng samt en god sallad. Herregud mad mätt jag blev och vad GOTT det var!
Kvällens samtal var av den lite lättare typen och nu infann sig en mer "skön" stämning ibland oss. Vi spelade biljard, såg på melodifestivalen och diskuterade vilt angående jakt, fiske och kvällens bidrag.
När det vid tolvtiden var dags att bege sig tillbaka till hotellet så var det en av deltagarna som hade med sig Kom Loy lyktor som hon delade ut. En till varje familj som skulle representera varje barn.

Utanför på hotelllets parkering, i kontrast till allt det mörka, tände vi de lövtunna "ballonglyktorna" som sakta steg mot skyn.




För de som har tänt en KomLoy lykta tidigare, vet att det är en ganska trixig uppgift, och det krävdes en hel del sammarbete för att då upp dem i luften.

Det här var en perfekt avslutning på kvällen, då det bjöds på en hel del skratt när de mest envisa sprang som galningar efter de icke hjälpsamma lyktorna.

 




Koncentration krävs, samt en hel del tålamod...

Vi börjar med tändningen.








Några försök blir det innan man lyckas....





Lite mera eld kanske...











Äntligen! Sakta men säkert så steg de - en efter en - upp i den mörka natthimmlen...












Det var så vackert att se de svävande ljusen som begav sig ut över Uppsala. Längre och längre bort, och högre och högre upp - tills de inte syntes längre...






Några av oss hoppade i säng medans andra stannade uppe i baren på hotellet någon timme till. Jag och Peter somnade vid ett, och jag var helt slut vid tanken på frukost kl 8 morgonen efter. 

På Söndagen slöts vi upp vid frukostbuffèn, tog varsina bilar till lokalen där vi var kvällen innan, och fortsatte med lite mer samtal. Kl 12 kom det pizzor som vi avnjöt som avslutning på helgen - och med löften om en ny träff begav sig jag och Peter till Heby för att hämta grisarna.

Allt gick bra med de små liven, och det kan jag berätta mer om i morgon. Nu skall jag gå och knoppa innan jag svimmar så jag önskar er en GODNATT och sköna drömmar!

Igår kväll satt jag i badkaret och filade fötterna. Ja de ser ju inte direkt trevliga ut efter vintern och behöver pysslas om nu när det har blivit sandal väder igen.

Upptäckte tre stycken stora blåsor som ömmade, och som antagligen uppkom i helgen när jag var ute och dansade i Bålsta.
Nina, i min mammagrupp fyllde år och det firades med en tjejkväll på Richards där vi avnjöt en underbar middag och fortsatte slå klackarna i taket tills sent på natten.

Det känns att man inte är super van att dansa längre, och ännu midre att "klubba". Låter kanske lite gammal när jag säger att det var en aningens för mycket "dunka dunka" och brist på R&B och pop.
Kan verkligen inte dansa till techno, house eller liknande musik. Ser mest ut som att hela kroppen har fått spasmer och jag saknar den där sköna rytm som annars får dansnerven på fall.


Nej men kul hade vi i alla fall =)


Peter var på Malta med jobbet Torsdag - Söndag och hade det skönt och Vilma var hemma hos pappa och Giselle.
 





















Idag har Nina och hennes lilla Samuel varit på besök.

Vädret har varit strålande och det blev många timmar ute på gräsmattan. I helgen skall vi på Visommist helg i Uppsala, där vi skall träffa ett gäng andra föräldrar som mist sina barn i cancer. Det blir övernattning på hotell, lite samtal ochpå kvällen lagar vi mat tillsammans, så förutom de tråkiga omständigheterna så tror jag att vi får det trevlig iaf.


På Söndag skall grisarna hämtas hem, och det ska bli sååå roligt. Undrar hur mycket de har växt ?



Tänkte ha en liten tävling om vem som kan komma på de bästa två namnen till de små liven. Vinnaren får min nya tavla "Likt den mjukaste vind"  hemskickad i brevlådan med en fin ram.








Ös på med roliga förslag som skulle passa. Det är en kille och en tjej och båda är mörkgråa/svarta.

Lycka till!!!!

Hallå allihopa i sommarvärmen!

Är det inte härligt nu när graderna stiger och luften fylls av dofter från grönskande träd, nyutslagna knoppar och nybrukade åkrar.


Landet är som bäst på våren och sommaren, och jag älskar friheten att bara kunna gå ut med en kopp nybryggt kaffe på altanen och blicka ut över sina ägor.
Inga billjud, inget som stör - bara en total tystnad med undantag för fåglarnas kvittrande och trädens susande kronor.
Jag och Vilma går alltid en tur ner till ladorna för att busa och hitta på upptag, och från och med igår så har vi nu två nyinflyttade familjemedlemmar och en verklig anledning att gå dit på besök.

Igår var vi på Hönsbytardag i Upplsala. Ja det låter lite konstigt, men faktum är att det är en mycket trevlig tillställning.
Tänk er en mindre marknad, där man kan köpa grönsaker, höns, ankor, kaniner, marsvin samt lite olika sorters hantverk.
Ägg är ju självklart en given produkt, samt en hel del hembakt fika.
De här hönsmarknaderna är till för att främja kampen mot inavel, och sprida nytt blod till folks gårdar.
Det byts tuppar, införskaffas nya kycklingar samt diskuteras friskt angående bästa värprasen osv.



I helgen är det Visommist träff och på Söndag kommer grisarna.
Kommer antagligen att vara helt emotionellt slutkörd så veckan blir till för att vila upp sig.

Varje dag slår tanken mig hur lyckligt lottad jag är att Vilma faktiskt finns.

Oddsen måste ha varit ganska små, att jag ens hade blivit gravid om vi hade försökt efteråt, utan jag tror istället att det blev som det blev -  att lilla Vilmas liv började gro - innan Victor lämnade sitt.


Dagarna och huset är fyllda med liv och rörelse, och även om jag ibland skulle önska mig lite mer egentid - så njuter jag av tillvaron. Det är hon och jag och vi delar ALLT.




Igår var vi på Öppnaförskolan i Örsundsbro och lekte av oss. Vilma var helt vild och när det var dags att gå flera timmar senare, så var hon alldeles svettig i pannan och den lilla kroppen var alldeles varm =)



Jag, som säkert alla mammor därute, blir alldeles pirrig i kroppen när jag ser mitt barn springa runt, skrattandes och med lysande ögon. Så inne i nuet, utan bekymmer eller onödig medvetenhet om annat än det roliga.

På grund av att Victor så sällan fick leka med andra barn, så vet jag vilken ynnest och glädje det verkligen är. Att få vara barn alltså.
Jag ser mig ofta omkring och försöker tänka att kanske någonstans i rummet, så iaktar han och kanske till och med deltar i lekarna. Lika skrattandes och glad som sin lillasyster, busar de i smyg...

Kanske är det honom hon talar med när hon hukandes bakom dockvagnen, konverserar på sitt eget språk, eller när hon med utsträckt arm försöker ge den röda leksaksbilen till något jag inte kan se.


Det är en härlig tanke i alla fall...

Med ögon, djupa som brunnar ser du på mig
Kravlös fullständig kärlek, från mitt hjärta, till ditt...

TITTUT!

Idag fick jag höra att vår artikel hade publicerats i tidningen , och redan nu kan ni gå in på vår hemsida och skriva in vad NI vill att vår butik skall ha i sortimentet.
Ös på bara, alla ideèr ni har, inga är dumma!!!

Observera att det endast är hemsidan som är öppen. Butiken går ej att handla i och är udner uppbyggnad.

www.victorochvilma.se